Knut Wicksell om brännvinsskatten

Jag har flera gånger påpekat att punktskatter – inbegripet då skatterna på alkohol och tobak, men också skatterna på energi och drivmedel – drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem, och därmed knappast bidrar till att hjälpa de fattiga eller utjämna inkomstklyftorna – tvärtom, förstås. Och det här är inget nytt.

Knut Wicksell skriver så här i sin pamflett från 1894 (under pseudonymen Sven Trygg), Våra skatter. Hvilka betala dem, och hvilka borde betala dem?:

Hvad beträffar tullen på vin, konjak och annan finare sprituosa är det väl sant, att denna tull, ensam för sig betraktad, öfvervägande drabbar de förmögnas konsumtion. Men också inbragte denna tull icke mera än 11/4 million kronor, under det att ensamt tillverkningsskatten på brännvin samma år lämnade nära 14 millioner kronor och följande år steg till nära 16 millioner kronor.

Detta sammanhänger nu visserligen med de ytterligt låga tullar, som under franska handelstraktatens[1] tid åsattes vin och fransk konjak. Men även efter den senaste tullförhöjningen (1892) är förhållandet i väsentlig mån detsamma. Tullen beräknas nämligen fortfarande efter varans mängd, d.v.s. efter dess alkoholhalt, icke efter dess värde. Medan sålunda de dyrare vin- och konjakssorterna fortfarande endast draga en tullskatt af några få procent av värdet, så utgör, som bekant, redan tillverkningsskatten på brännvin flera hundra procent (cirka 270 proc.) af tillverkningsvärdet.[2] Jämfördt med saluvärdet utgör skatten följaktligen 70 proc. af detta, men stiger vid utminutering och utskänkning till 80 à 90 procent. Äfven skatten på spirituosa är således i högsta måtto regressiv d.v.s. utgår med stigande procent i samma mån som förmögenheten och köpkraften aftaga. (S. 47.)

Och det fanns fler tullar som drabbade de fattiga betydligt värre än de rika:

Och för att detta skall gälla konsekvent från hufvudet till fotabjället, möter oss till sist den mycket omskrifna sulläderstullen (tullinkomst omkring ½ million kronor) omkring fem gånger högre i förhållande till värdet af tullen på finare läder. Ja, utsträckes jämförelsen jämväl till de finaste pälsvarorna, så påträffa vi den egenheten, att denna artikel, ehuru i genomsnitt åtminstone 8 gånger dyrare än sulläder likväl drager nästan på öret samma tull (respektive 25 och 24 öre pr kg.)[3] Att den förmögna för sitt pälsverk icke batalar mer än den fattiga arbetaren för sina grofstövlar, synes påfallande nog, men står i full överensstämmelse med vårt tullsystem i det hela. (S. 48.)

Min enda kommentar till detta är att det tydligen var ännu värre år 1894 än idag. Ren utplundring av arbetarklassen! (Att inte heller de rika ska plundras ut har jag skrivit om förr och översatt flera uppsatser av George Reisman som förklarar varför.)

$ $ $

Från det ena till det andra: Jag fick den här boken som fjärrlån från Carolina Rediviva i Uppsala. Dit har boken kommit från Nationalekonomiska institutionen (eller Ekonomikum) därstädes, och dessförinnan tillhörde den professor David Davidson. Och varifrån fick Davidson i sin tur boken?

Professor D. Davidson med vänskap från förf.

Ja, det här är ju om möjligt bättre än att ha en bok som en gång ägts av Hugo Grotius!

$ $ $

Och medan vi är inne på provenienser kan jag ju avsluta med lite självskryt. I mitt ex. av Reismans Capitalism: A Treatise on Economics står det så här:

To Per-Olof Samuelsson,

One man of integrity, courage, and intelligence among a crowd of pretenders.

With sincerest appreciation and admiration.

George Reisman

Någon gång i en avlägsen framtid kommer George Reisman att vara erkänd som tidernas främste nationalekonom – eller i varje fall den näst främste, näst efter Ludwig vom Mises. Och då kommer mina efterkommande att kunna sälja detta exemplar för dyra pengar!


[1] Denna traktat ingicks 1865 och innebar Sveriges definitiva övergång till frihandelssystemet. (Detta är tyvärr den enda upplysning jag lyckats hitta på nätet.)

[2] En liter renadt bränvin af normalstyrka torde i tillverkning kosta cirka 18 à 19 öre. Tillverkningsafgiften är för närvarande 50 öre pr liter. [Wicksells egen fotnot.]

[3] De dyraste slagen pälsverk, blåräf, sobel o.s.v. beskattas visserligen något högre, men på intet sätt i förhållande till varans värde. [Wicksells egen fotnot.]

Intervjusvar

Nyligen blev jag intervjuad per e-post av Liberala partiets Ambjörn Hedblom och resultatet av intervjun finns nu att läsa på Liberala partiets blogg. [1] Eftersom min långa karriär som andre biträdande bibliotekarie är av intresse för mig själv och möjligtvis kan vara av intresse för några av mina medmänniskor, lägger jag här ut mina fullständiga intervjusvar, med ett antal tillägg i fotnoter och några förhoppningsvis allmänbildande länkar.[2]

Du gick ganska nyligen i pension. Kan du berätta litegrann om vad du jobbade med och hur du trivdes på jobbet?

Jag tar det här rätt utförligt, eftersom det kan vara bra att ha det nedtecknat.

Jag jobbade på Roggebiblioteket i Strängnäs, som är en filial till Kungliga biblioteket. Jag började i augusti 1984, så det blev 25 år sånär som på ett par månader. Roggebiblioteket är Strängnäs tidigare stifts- och läroverksbibliotek, vilket innebär att merparten av böckerna år från äldre tider, från slutet av 1400-talet och fram till slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. Sedan var böckerna magasinerade under några decennier, innan Kungliga biblioteket tog över vid slutet av 60-talet.

Min huvudsakliga arbetsuppgift var att katalogisera böckerna; till att börja med på gammaldags maskinskrivna kataloglappar, men med tiden blev det alltmer datoriserat.

Jag vadade igenom och ”lappkatalogiserade” åtskilliga fack: naturvetenskap och matematik, teknik, ekonomi, bokväsen, biografi och några till. Jag gick också igenom och kompletterade åtskilliga fack som redan var katalogiserade.

Sedan fick jag också i uppdrag att katalogisera vissa ”specialsamlingar”. Först av allt vårt 1500-talstryck (inklusive ett tiotal volymer från 1400-talet), och sedan allt svenskt 1600-talstryck. Och därefter vår samling av elzevierer. (Elzevier var en berömd boktryckarfamilj, verksam i Amsterdam och Leiden under 1600-talet; deras böcker var den tidens kvalitetspocketböcker och är idag samlarobjekt bland bibliofiler.) Och sedan en samling som kallas Thuns donation, betydelsefull därför att den var den första stora bokdonationen till stifts- och läroboksbiblioteket. – För dessa samlingar gjorde jag upp databaser i Paradox, men senare övergick vi till Access. – Det finns också en specialsamling för böcker tryckta i Strängnäs; den hade en kollega till mig ansvaret för, men när han gick i pension 2005 tog jag över den och gjorde den klar.[3]

Ett annat projekt, där jag också använde Paradox och senare Access, var Roggebibliotekets ”lucktryck”. Perioden 1700–1829 går i svensk biblioteksvärld under benämningen ”luckan”. Alla svenska böcker t.o.m. 1600-talets slut har grundligt inventerats och katalogiserats av förre riksbibliotekarien Isak Collijn, och från 1830 har också allt funnits redovisat, men perioden däremellan har utgjort en lucka. (På nationell nivå är detta nu åtgärdat.) Det projektet blev jag tyvärr inte helt klar med, men det mesta är gjort.

En sak som ingick i katalogiseringsarbetet var ”proveniensforskning”, d.v.s. att identifiera tidigare ägare till våra böcker. Det finns några stora donatorer till biblioteket, och sedan finns det också s.k. ”sterbhusprovenienser”: det var kutym att när en präst i stiftet avled skulle en eller ett par böcker från sterbhuset skänkas till stifts- och läroverksbiblioteket. Sedan finns det också en del böcker som var krigsbyten från 30-åriga kriget och andra krig. (Somliga av de här provenienserna är rätt intressanta därför att de tidigare ägarna varit kända personer.)

Från början av 90-talet lade jag och ett par av mina kolleger också ner en eller ett par timmar om dagen på att mata in KB:s gamla kataloglappar i det nationella bokdatasystemet LIBRIS. Och de sista åren började vi också att lägga in Roggebibliotekets eget bestånd i LIBRIS. Så ”specialsamlingarna” jag nämnde ovan finns nu också i LIBRIS.

I samband med detta kom en ny arbetsuppgift i början av 2000-talet: att skapa ”auktoritetsposter”. En auktoritetspost är en kort sammanfattning av en författare (eller annan person) som innehåller födelse- och dödsdatum plus en väldigt kortfattad sammanfattning av vem personen var (typ ”August Strindberg, 1849–1912; ej helt okänd svensk författare”). Det finns ofta olika namnvarianter på författarna, och då ska man bestämma vilken namnform som är den ”auktoriserade” namnformen, därav benämningen. Jag gjorde mängder av sådana auktoritetsposter under de senaste åren på jobbet. Det roade mig att leta rätt på data om personer, både i skriftliga källor och ute på nätet.

På frågan om jag trivdes med jobbet kan jag svara kortfattat: I huvudsak, ja.

Vet du vad som hände med din tjänst när du tvingades i pension? Tror du att din ersättare gör ett bättre jobb än du gjorde?

Det finns egentligen ingen ersättare. Fastän det var 3½ år sedan jag gick i pension har min tjänst inte blivit utlyst. Jag kan tänka mig två orsaker till detta: Antingen har KB insett att jag är oersättlig, och i så fall nyttar det ju inget till att försöka hitta en ersättare. Eller också betraktar KB mina arbetsuppgifter som så fullständigt perifera och oväsentliga att de inte ens behöver utföras.

Jag hade en kollega som sysslade med liknande saker som jag och som också var väldigt duktig, men han avled hastigt i hjärtinfarkt för knappt ett år sedan. Inte heller hans tjänst har blivit utlyst.

Ett par personer har tagit över jobbet med att föra in vårt eget bestånd i LIBRIS, och de gör säkert så gott de kan, men att de skulle kunna göra tillnärmelse lika mycket som jag (eller den ovannämnde kollegan) finns inte på kartan. Den ene av dem var tidigare växeltelefonist och gjorde en del andra enklare uppgifter också; och den andre var tidigare vaktmästare men tvingades amputera ena benet för några år sedan och har därför fått ta över den här arbetsuppgiften (och han går också snart i pension).

Med risk för att bli tjatig skulle jag vilja räkna upp några av de kvalifikationer man behöver för att sköta mitt jobb:

Man ska vara någotsånär bevandrad i äldre svenska, så att man inte blir helt ställd av att stavning och ordförråd skiljer sig från modern svenska; och man bör också kunna läsa fraktur obehindrat, eftersom äldre svenska böcker oftast är tryckta med fraktur. (Detsamma gäller tyska böcker, och man bör veta tillräckligt om äldre tyska att man inte blir ställd när t.ex. ”Deutschland” får heta ”Teutschland”. Eller äldre franska böcker, när det står ”françois” i stället för ”français”.)

Man ska ha tillräckligt mycket hum om latin och forngrekiska för att åtminstone förstå vad som står på titelsidorna. (Jag läste både latin och grekiska på gymnasiet, vilket inte betyder att jag kan läsa språken men åtminstone att jag kan förstå titelsidorna. Idag är det väl väldigt få som läser latin på gymnasiet och knappast någon som läser grekiska.)

Man ska kunna lägga upp databaser i Paradox och/eller Access. Att mata in poster i en databas är ju inte så svårt, men databasen måste vara upplagd.

Och man måste vara bra på att slå i diverse uppslagsverk för att hitta personuppgifter. Det här är förstås en färdighet som man övar upp under arbetets gång.

Jag tjatar om detta, därför att man så ofta hör sägas att vi äldre inte ska stå i vägen för de yngre som också kan behöva jobb. Men mitt jobb kan ju ingen gärna komma in direkt från gymnasiet eller ens från universitetet och bara ta över. Det behövs åtminstone en lärlingsperiod.

Hur känns det att inte längre få arbeta och bidra till att skapa något?

Det finns ett par aspekter av den här frågan. Något jag grämer mig över (när jag inte har något bättre för mig än att gräma mig) är att jag inte fick tid att fullfölja ett par av mina projekt.

Ta t.ex. projektet att föra in allt vårt ”lucktryck” i LIBRIS. Strax innan jag gick i pension gjorde jag en överslagsberäkning över hur lång tid det skulle ta mig, och jag kom fram till att det skulle ta högst ett halvår, ifall jag fick arbeta vidare på halvtid. (Att föra in hela vårt bestånd i LIBRIS skulle ta betydligt längre tid; beståndet är ca 70 000 volymer. Men kanske om jag fått jobba till 75. Fast jag försökte aldrig räkna på det.)

Ett annat projekt som jag aldrig riktigt kom igång med var att inventera och katalogisera Roggebibliotekets Plantintryck. Plantin var också en berömd boktryckarfamilj som verkade i Antwerpen, Leiden och Paris vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det finns en del sådana tryck på facket teologi, så jag hade tänkt mig att gå igenom all vår teologiska litteratur och plocka ut Plantintrycken. Men det facket är ungefär hälften av vårt totala bestånd, så det skulle ha tagit rätt lång tid.

Den andra aspekten är lite mer filosofisk. Det är ju väldigt viktigt för en människa att kunna ställa upp och eftersträva mål, stora eller små. Om man inte har några mål alls i livet, blir ju tillvaron tämligen kaotisk. Man vet aldrig riktigt vad man ska prioritera.[4] Så de här målen jag skrev om ovan har helt enkelt berövats mig. Jag får sätta upp betydligt mindre och kortsiktigare mål idag, som t.ex. att det kommer mat på bordet och att min lägenhet blir dammsugen då och då.

Ett annat långsiktigt mål jag hade förr i tiden var att översätta alla uppsatser av Ayn Rand till svenska; men det målet blev jag berövad av Leonard Peikoff när han hotade mig med en kostbar rättegång ifall jag envisades med att fullfölja det målet.[5]

Sedan gillar jag också att livet blir lite inrutat, som det blir när man har arbetstider att passa. Och så länge man arbetar är semestrar och helger välkomna avbrott; men det är inte alls lika kul när livet blir en enda lång semester.[6] (Ifall man inte är ohyggligt rik, så att man kan ägna sig åt att resa jorden runt och besöka all världens gourmetrestauranger.) – Som det nu är, sover jag bort förmiddagarna och sitter uppe alldeles för länge om nätterna.

Har du hittat någonting annat att ersätta arbetet med?

Det enda är att jag arbetar med att översätta George Reismans essäer till svenska.[7] Det är åtminstone en liten aning långsiktigt. Annars blir det mest Facebook och bloggen och att läsa en del böcker som står och skräpar olästa i min bokhylla.

Till sist: Eftersom min lön (och för den delen min pension) kommer från skattebetalarna, kan man ju verkligen fråga sig vad skattebetalarna har för glädje av mitt arbete. Hur många av dem har det ringaste intresse av vilka elzevierer och Plantintryck som finns i Roggebiblioteket? Eller vilka de tidigare ägarna till alla våra böcker var? Inte så många, skulle jag tro. Så kanske hela verksamheten borde anmälas till Slöseriombudsmannen?


[1] Som framgår av länken har jag blivit utnämnd till ”Liberala partiets ålderman” och på Facebook även till ”den svenska objektivismens mysfarbror”; det sistnämnda en välbehövlig motvikt till att jag blivit skälld för ”bitter och arg”, uppmanad att ”slänga mig i väggen och dö”, påstås ”ge objektivismen dåligt rykte i Sverige”, m.m. i samma stil. (Se Den lärda världens utlåtelser om POS.)

[2] I några fall har jag funnit att länkar till ”Ugglan”, d.v.s. Nordisk familjebok. 2. uppl., 1904–1926, är betydligt mer allmänbildande än länkar till Wikipedia.

[3] Se Ur mitt yrkesverksamma liv på min hemsida. Med undantag för Strängnästrycket kan dessa kataloger laddas upp i wordformat och läsas. Det gick tyvärr inte att omvandla dem till pdf-filer. Att omvandla wordfiler till pdf-filer är normalt något som kan göras på en kafferast, men här gick det inte, därför att det var alldeles för mycket wordformatering som pdf-programmet inte klarade av.

[4] Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd

– som Karin Boye så riktigt skaldar. Men utan mål och mening blir det ju heller inte mycket till väg; man bara irrar omkring.

Ayn Rand tar också upp detta i sin Playboyintervju (jag citerar på engelska, eftersom det kan ta lite tid att få till en bra svensk översättning):

A central purpose serves to integrate all the other concerns of a man’s life. It establishes the hierarchy, the relative importance, of his values, it saves him from pointless inner conflicts, it permits him to enjoy life on a wide scale and to carry that enjoyment into any area open to his mind; whereas a man without a purpose is lost in chaos.

Det här handlar förstås om centrala mål som t.ex. en viss karriär; men jag tror det kan vara tillämpligt även på mindre mål. Ett möjligtvis lite skruvat exempel är att om man inte bestämt sig för vad man ska ha för mat på bordet, har man heller ingen värdehierarki att rätta sig efter, när man går ut och handlar, ingen möjlighet att bedöma den relativa vikten av olika varor; och man blir ett rov för meningslösa inre konflikter.

[5] Bakgrunden till detta finns redovisad på den engelskspråkiga delen av min hemsida. Se också My Life as a Translator. – Det är förstås sådant som gör mig ”bitter och arg” och berövar mig delar av min livslust – det ”får min eld att slockna, den ena oersättliga gnistan efter den andra”. Dock tänker jag inte än så länge slänga mig i väggen och dö.

[6] Helger och semester har ett värde som avkoppling så länge man har ett arbete att koppla av ifrån. Om man inte har något arbete, vad finns det då att koppla av ifrån?

[7] Tyvärr är det för få som läser dem. Hittills, i alla fall. – Men det var likadant på den tiden jag hade lov att översätta Ayn Rand. Objektivistisk skriftserie hade bara strax under 100 prenumeranter, och det är ju alldeles för lite för att åstadkomma någon sorts ”objektivistisk revolution” här i landet. Men jag översätter inte för att rädda mänskligheten, utan för mitt eget höga nöjes skull.