Hur ska proletärerna ta makten …

… och vad ska de göra, när de tagit makten?

Gustaf Steffen ägnar ett kapitel i sin bok åt Kommunistiska manifestet och ger bl.a. följande välbekanta citat:

Karl MarxBourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kvantitativt mäktigare och kolossalare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Underkuvandet av naturkrafter, maskinteknik, användning av kemien i industri och jordbruk, ångbåtar, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, reglering av floder, hela ur jorden stampade befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte. (S. 70f; s. 21 i Axel Danielssons översättning av Det kommunistiska manifestet.)

Detta stycke har jag ju själv citerat ett par gånger, eftersom det visar att Marx och Engels var fullt medvetna om vilket ymnighetshorn kapitalismen (”bourgeoisien”) skapat och ändå ägnade sitt liv åt att  välta den över ända. Om man letar efter ursäkter, kan man ju ursäkta dem med att de trodde att också bourgeoisiens herravälde skulle sprängas av alla de nya produktivkrafterna, och att resultatet – proletariatets diktatur – skulle skapa ett ännu större ymnighetshorn. Om man är väldigt intresserad av att hitta ursäkter, alltså. Levde Marx och Engels idag och hade sett all den förödelse socialismen åstadkommit, hade de kanske tänkt annorlunda. Eller kanske inte – socialisternas förråd av ursäkter för all hittillsvarande socialisms misslyckanden är hart när outtömligt.[1]

Ett par sidor senare skriver Steffen:

gustaf-steffenDå Marx skildrar hur ”bourgeoisien spelar sin revolutionära roll i historien”, öser han ut ett ymnighetshorn av verber, som uttrycka den starkaste, ja, våldsammaste sociala och tekniska aktivitet. Bourgeoisien ”revolutionerar”, ”härskar”, ”förstör”, ”söndersliter”, ”dränker”, ”upplöser”, ”utplundrar”, ”förvandlar”, ”avkläder”, ”avslöjar”, hon ”innästlar sig över allt, bryter mark över allt, upprättar förbindelser överallt, över hela jordklotet”; hon ”gestaltar”, ”tillintetgör”, ”undantränger”; hon ”rycker t.o.m. de barbariska folken med in i civilisationen; hon ”skjuter ned deras kinesiska murar och tvingar deras främlingshat till kapitulation” ”genom sina billiga varor”; hon ”tvingar” alla folk att förborgerliga sig; ”med ett ord, hon skapar sig en värld enligt sitt eget beläte”; hon ”skapar enorma städer, underkastar landsbygden stadens herravälde”, ”sammanhopar befolkningar”, ”centraliserar produktionsmedel” och ”koncentrerar egendom i få händer”. Och först som sist: ”Först bourgeoisien har bevisat, vad människans verksamhet kan åstadkomma. Hon har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler; hon har genomfört helt andra härnadståg än folkvandringar och korståg.

Att upptäcka och uppfinna, att taga initiativ, att bryta ned fördomar och slentrian, att krossa alla hinder och fylla hela världen med nyskapelser av teknisk och social art, att besegra och härska – det är ”bourgeoisiens” världshistoriska roll enligt Marx. Han försäkrar, att den är vida mer och djupare aktivistisk än någon äldre härskande klass’ tekniska och sociala gärning.

Skulle all denna revolutionära praktik vara blott en ”reflex” av ”yttre omständigheter”? Vilka omständigheter? Det är ju först genom naturvetenskapliga upptäckter, tekniska uppfinningar, nya företag och nedrivning av gammalt socialt gods, som omständigheterna förvandlas, bli nya. Hur var det Marx skrev 1845, blott tre år innan han författade ”manifestet”: ”Sammanfallandet av omständigheternas förändring med den mänskliga verksamhetens kan fattas och rationellt förstås blott såsom revolutionerande praktik.” Ja – hur skola vi nu förstå och tillämpa detta orakelord? Icke går det genom att göra Marx’ ”bourgeoisi” av 1848 till en reflexapparat, som passivt reflekterar ”omgivningens” förändringar då Marx med alla språkets starkaste medel försäkrar att bourgeoisien ”skapar” den nya ”omgivningen”, producerar ”omgivningens” förändring. (S. 72ff.)

Och några sidor senare:

Marx ger tydligt och klart tillkänna, att bourgeoisien är den ekonomiskt aktiva och att proletariatet är den ekonomiskt passiva samhällsklassen inom det moderna samhället. Den ena organiserar och leder, föreskriver och befaller, ändrar och revolutionerar; den andra tjänar och lyder, utför befallningarna, vräkes viljelöst hit och dit av förändringarna i teknik och organisation. Den ena äger allt och härskar över allt. Den andra äger intet, härskar över intet. I viss mening är det obestridligt, att Marx målar bourgeoisien som världshistoriens aktivaste och det moderna proletariatet som dess ekonomiskt passivaste samhällsklass. ”Arbetaren har blivit ett blott tillbehör till maskinen”, säger Marx. Modern stordrift och maskinteknik föra detta med sig. (S. 77f.)[2]

Och då blir det förstås en gåta att det passiva proletariatet ska kunna genomföra något så aktivt som en revolution.

Kan det nu vara rimligt att påstå, att denna socialekonomiskt passivaste av alla samhällsklasser skall socialekonomiskt revolutionera samhället och skall kunna bygga ett nytt ekonomiskt samhälle i enlighet med alldeles samma allmänna utvecklingsschema, som upptäckts gälla för den aktivaste av alla samhällsklassers revolution och nydaningsverk? Vad kan vara lättare att förstå, än att bourgeoisien, förkroppsligandet av sådana makter, som Marx utmålar, skulle lyckas rasera ett samhälle och att bygga ett nytt? Men hur skola vi kunna tänka oss, att en samhällsklass i en sådan total ekonomisk och social vanmaktsställning, som den moderna lönearbetarklassens enligt Marx, skall kunna åstadkomma liknande?

Borgareklassen växte ju upp till en ägareklass och ledareklass, en uppfinnare- och organisatörsklass, en ekonomisk härskareklass redan inom det feodala samhället – som Marx också framhåller i ”manifestet”. Man behöver näppeligen någon ekonomistisk samhällsuppfattning för att vara redo att förstå, att bourgeoisien slutligen måste bli samhällets herre till namnet såväl som till gagnet. Men huru skola vi förmå fatta, att något liknande skall kunna hända, vad proletariatet beträffar? – en klass som saknar träning i konsten att förvalta produktiv egendom, att organisera och leda ekonomisk produktion, att befalla och härska över sig själv och andra? (S. 79.)

Och gåtans lösning, enligt Marx?

Det är […] tydligen Marx’ mening att framhålla, att den moderna arbetarklassen disciplineras genom det storindustriella arbetssättet och genom sina omedelbara ekonomiska intressen drivs att organisera sig och att leva ett liv av snart sagt daglig kamp om arbetslönen och de övriga betingelserna i arbetslivet. (S. 81.)

Och:

Att produktionens organisation och produktivkrafternas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående proletariatets kompetens för sitt värv efter revolutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra, än proletariatets vana vid arbetsdisciplin och organisation. Han synes ej ha haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmågan att organisera, leda, administrera, förutse, besluta, befalla.

Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle fortvara, sedan bourgeoisiens välde störtats och det ej fanns annan tvångsmakt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Denna kardinalfråga uppkastar aldrig Marx. (S. 82.)

Samma invändning upprepas med andra ord några sidor senare i texten:

Dessa ”despotiska ingrepp [i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena]” skola principiellt bestå däri, att ”proletariatet använder sitt politiska herravälde för att efter hand frånrycka bourgeoisien allt kapital och för att centralisera alla produktionsmedel i statens händer, d.v.s. i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet” varförutom proletariatet måste ”möjligast raskt öka massan av produktivkrafter”. (S. 88.)

Detta var alltså vad Marx menade, och Steffen kommenterar:

Detta är icke småsaker, som uträttas utan politiska talanger och politisk träning och, ännu mindre, utan ekonomiska talanger och ekonomisk träning.

Som vi sett framhåller Marx själv 1872, att borgarstatens statsmaskineri icke så utan vidare kan tagas i hand av proletariatet såsom en ”maskin”, vilken låter använda sig för arbetarrevolutionens syften. Det gäller att på kortaste tid under starkaste revolutionär spänning och fara för kontrarevolution omskapa ”statsmaskineriet” i socialistisk-demokratisk riktning. Varifrån få de, delvis åtminstone, nödiga nya ämbetsmännen? Och samtidigt måste ”massan av produktivkrafter möjligast raskt ökas”! Ett ekonomiskt nydaningsverk av jättedimensioner, som skall utföras av det icke affärsvana proletariatet, under det att den hittillsvarande ekonomiska organisatörs- och ledareklassen, bourgeoisien, är slagen till marken – och ligger och lurar på ett tillfälle att återupprätta sitt ekonomiska såväl som politiska välde! (S. 88f.)

Och Steffen sammanfattar:

I varje fall ha vi nu sett, att Marx själv indirekt erkänner, att teorien om proletariatets […] socialekonomiskt passiva roll i det närvarande samhället utgör en svårighet, då man därmed skall förena teorien om ”proletariatets revolutionär diktatur” i en icke utan våld möjlig, till sin mekanism delvis politiskt administrativ och delvis ekonomiskt administrativ social omvälvning. En viss utveckling av de materiella produktivkrafterna kan erkännas vara en oumbärlig yttre betingelse för den socialistiskt demokratiska revolutionen. Men om den ej medräknar de inre, de psykiska betingelserna, blir teorien oduglig för varje praktisk tillämpning – det visar Marx att han känner, då han kommer fram till den praktiska tillämpningen. Och likväl har han icke i sin historiska evolutionsteori inarbetat någon teori om utvecklingen inom proletariatet av de positiva andliga krafter, som i det nya samhället och redan vid detta genombrott skola krävas hos det arbetande folkets hela stora massa. (S. 90f.)

Summan av allt detta är att proletariatet inte skulle kunna klara av att åstadkomma någon diktatur – än mindre då förstås en socialistiskt demokratisk diktatur – eftersom det saknar de nödvändiga förutsättningarna.

vladimir-leninOch Steffens farhågor besannades 1917, när Lenin skrev så här i Staten och revolutionen:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de ”enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från ”parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla ”stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en ”arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

Men Lenin var förstås inte heller proletär (han kom från ett välbärgat borgerligt hem och stod aldrig någonsin på verkstadsgolvet, och inte sorterade han post heller). En riktig proletär hade kanske kommit på en bättre idé än att organisera hela folkhushållningen med posten som förebild.


[1] Bara som ett exempel: någon vänsterikon – jag tror det var Kajsa Ekis Ekman – har hävdat att Venezuela just nu genomlever en ”klassisk kapitalistisk kris”. Ingen kommunism i världen kan hindra våra vänsterikoner att skylla kommunismens misslyckanden på kapitalismen.

[2] En invändning man kan rikta mot Marx’ hela resonemang är att det inte är bourgeoisien som helhet som leder, organiserar, administrerar, etc.; det är företagsledarna som gör det, och företagsledarna är ett mindretal inom bourgeoisien.

Annonser

Hur Marx konstruerade proletariatet

Gustaf Steffen om Marx.

Idén om ”proletariatets diktatur” kläcktes som bekant inte av någon proletär – varken Marx eller Engels eller någon av deras sentida efterföljare var själv proletär. Så hur kom Marx på den här idén?

gustaf-steffenMer eller mindre av en slump har jag nyligen läst Marx och materialismen. Utvecklingen av Karl Marx’ materialistiska samhällsuppfattning av Gustaf F. Steffen (en reformistisk socialist), utgiven på Tidens förlag 1914. Jag citerar förordet:

Huvudresultatet av den föreliggande undersökningen är, att Marx’ teori om proletariatet är den äldsta och mest fundamentala av alla hans sociologiska och ekonomiska teorier, ur vilken han senare mer eller mindre fritt härleder de övriga, samt att denna proletariat-teori är en hegeliansk konstruktion, icke en på erfarenhet och induktiv forskning grundad teori. (S. 4.)

Så hur ser en ”hegeliansk konstruktion” ut?

Hegel menade att om man tänker en tanke till slut, slår tanken över i sin absoluta motsats, men sedan upphävs denna motsats och de båda diametralt motsatta tankarna förenas i en syntes– varefter denna syntetiska tanke tänks till slut och övergår i sin absoluta motsats, o.s.v., o.s.v.

Naturligtvis finns det ingen människa som tänker så – utom då möjligen Hegel själv – men det är så Världsanden tänker, och vad gäller historiens lopp är det Världsanden som bestämmer.

Marx menade sig ha ställt Hegel på huvudet genom att hävda att det inte är Världsanden som tänker på detta besynnerliga vis, utan att det är materien som utvecklas på ett lika besynnerligt vis. Materien – eller någon viss del av all materia som finns[1] – ägnar sig åt att slå över i sin absoluta motsats, varefter de båda motsatserna förenas i en syntes, och så fortsätter det på samma vis, och så förklaras allt som hänt och kommer att hända i världshistorien. – Världshistorien är inte, som Hegel menade, en historia om Världsandens självförverkligande, utan om världsmateriens självförverkligande.

Karl MarxSå hur bär sig Marx åt för att konstruera sitt proletariat? Bäst att lämna ordet till Marx själv. Steffen citerar honom som följer:

Var finnes således den positiva möjligheten till den tyska emancipationen? I uppkomsten av en klass med radikala kedjor; en klass inom det borgerliga samhället, vilket icke är en det borgerliga samhället tillhörande klass; ett stånd, som är upplösningen av alla stånd; en social klass, som får sin universella karaktär genom sina universella lidanden och icke gör anspråk på någon speciell företrädesrätt, emedan ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot densamma, en social klass, som icke kan ställa annat än allmänt mänskliga anspråk, icke blott historiskt betingade anspråk; en klass, som icke står i någon ensidig motsättning till det tyska statsväsendets konsekvenser, utan endast i en allsidig motsats till dess förutsättningar; en social klass, slutligen, som icke kan frigöra sig utan att frigöra sig från alla övriga sociala klasser och därigenom frigöra dessa; en samhällsklass, som i sig förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet och därför kan återvinna sig själv blott genom att fullständigt återvinna mänskligheten år sig själv. Denna upplösning av samhället såsom särskild klass är proletariatet. (S. 30f; citatet hämtat från Till kritiken av Hegels rättsfilosofi från 1844.[2])

Steffen kommenterar:

Särdeles betydelsefullt är att iakttaga, hur Marx i sin Hegel-kritik av 1844 deducerar fram begreppet ”proletariat” enligt rent hegelsk metod. […] År 1844 ”konstruerar” han proletariatet såsom den rent logiska motsättningen till alla i det borgerliga samhället inorganiserade samhällsklasser och därmed som den rent logiska motsättningen till det borgerliga samhället över huvud. Proletariatet är den klass, mot vilken ”ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas”. Proletariatet ”kan icke uppställa historiskt betingade, utan endast allmänt mänskliga anspråk”. Proletariatet ”förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet” och kan därför rädda sig ”blott genom att fullständigt återvinna sin mänsklighet”. […]

Det är på detta sätt, som ”[kommunistiska] manifestets” revolutionskrav blivit så våldsamt absoluta. De äro härledda ur en uppfattning om proletariatets sociala läge, vilken har till moder icke verklighetsstudier, utan Hegels dialektik, sådan denna ännu härskade i Marx’ hjärna år 1844, trots hans redan då energiska försök att frigöra sig från densamma. Men dessa försök gingo, dess värre, icke ut på någon verklig frigörelse från Hegels dialektik. Marx nöjde sig med att ”vända upp och ned” på den, vilket, som vi skola se, alls icke är att befria sig från dess fundamentala villfarelser. (S. 31f.)

Och Steffen fortsätter:

Är man hegelian, kan man tro, att ”proletariatet” är den absolut förorättade och ur det borgerliga samhällets sfär av rättigheter och rätt absolut utestängda, på människovärde fullständigt plundrade samhällsklassen, vars upprättelse och räddning är möjlig endast helt och hållet och med ens samt endast genom det borgerliga samhällets och all hittillsvarande samhällsordnings fullständiga undergång; och man kan likväl uppfatta proletariatet som något historiskt vordet och betingat samt proletariatets emancipationsrevolution som en historiskt strängt betingad händelse. Detta är möjligt, därför att hegelianismen är precis lika mycket en historie-teori som en katastrof-teori. Den är nämligen en teori om en historisk utveckling genom katastrofer eller tvära omslag från ett tillstånd till dettas absoluta motsats samt därefter till denna motsats’ absoluta motsats, vilket senare, enligt Hegel, skall vara detsamma som ”syntesen” av det förstnämnda tillståndet och dess absoluta motsats. Och så vidare i en evig utveckling uti motsatser och katastrofer eller omslag från ett tillstånd till dess motsats. (S. 32f.)

Några egna reflexioner angående det verklighetsfrånvända i Marx’ konstruktion av proletariatet:

Vad menas för det första med att ”ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot” proletariatet? Om en arbetare avskedas kan det ju innebära en speciell orätt mot arbetaren; men gäller detta också när arbetaren anställs? Precis allt som görs för eller emot proletariatet ska ju enligt Marx vara en orätt.

Och vad menas med att proletariatet ”förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet”?[3] Upphör arbetaren att vara människa i det ögonblick han tar arbete i en fabrik?

Kärnan av sanning i Marx’ konstruktion – det lilla av verklighet som finns i det verklighetsfrånvända – är att dåtidens arbetare var fattiga; i jämförelse med dagens förhållanden så gott som utfattiga. Ingen kan rimligen förneka detta. Men vad Marx och hans efterföljare gör sitt bästa för att förneka är att fattigdomen inte kom med kapitalismen och industrialiseringen; den var ett arv från förkapitalistisk, förindustriell tid, och kapitalismen och industrialismen innebar ett första steg bort från fattigdomen. Om inte så vore, hur annars förklara ökningen av folkmängden under 1800-talet?

Men Marx menade inte bara att proletärerna var fattiga, utan att de blev allt fattigare och skulle fortsätta att bli allt fattigare, ändå tills de av ren desperation skulle göra revolution och störta bourgeoisiens herravälde över ända. Om detta skriver Steffen:

För övrigt kunna vi ju år 1913 se, att de moderna lönearbetarna ingalunda […] fått sina levnadsstandards sänkta […] som Marx 1848 föreställde sig att redan skett eller skulle komma att ske. (S. 77.)

Och hur är det idag, hundra år efter det att Steffen skrev? Jag törs nog säga att även de mest proletariserade av oss idag har tillgång till radio och TV, dator och mobil, bil, buss eller tåg, tvättmaskin och diskmaskin, etc., etc. Kapitalismen och industrialismen har inte gjort oss utarmade!

Och till sist (för den här gången): hur föreställer sig Marx som hegelian att den slutliga syntesen kommer att se ut?

Kapitalismen (bourgeoisiens eller borgerlighetens herravälde) kännetecknas av privat ägande av produktionsmedlen. Proletärerna, däremot, är egendomslösa; det enda produktionsmedel de äger är deras egen arbetskraft, och den säljer de (på Marx’ tid för en spottstyver; idag för betydligt mer) till kapitalisterna. Så hur ser syntesen ut, när de exproprierade har exproprierat expropriatörerna? Vi kommer att ha gemensamt ägande av produktionsmedlen. Klar som korvspad, eller hur. Men det som ägs gemensamt, av alla ägs ju i själva verket av ingen! Ägandet är helt enkelt upphävt!

I praktiken – som ju aldrig rättar sig vare sig efter Hegel eller efter Marx – tas produktionsmedlen över av en diktator eller en politbyrå, som sedan förslösar produktionsmedlen och håller proletärerna i fångenskap – de försöker, så gott de kan, att ”behålla sina slavar i deras slaveri”[4].

Om det här ska föreställa proletärernas befrielse från sina bojor, måste man ju, som sann hegelian, säga att denne befrielse slår över i sin absoluta motsats!

Steffen har ytterligare (minst) en väsentlig invändning mot Marx, men den sparar jag till ett senare blogginlägg.


[1] Om materien som helhet skulle slå över i sin absoluta mosats skulle den förstås slå över i något rent icke-materiellt, d.v.s. något rent andligt. Och då är vi ju tillbaka till Hegels utgångspunkt!

[2] Det finns en svensk översättning på nätet.

[3] Marx själv använder det tyska ordet ”entmenscht”, d.v.s. ”avmänskligad”.

[4] För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum. – George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.