Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Ekonomisk analfabetism i Aftonbladet

Fredrik Virtanen lät publicera en ledarkrönika i Aftonbladet 31 oktober under rubriken De rika kan försörja våra äldre i 220 år. Bl.a. skriver han:

I Sverige finns 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Kul för dem. Antalet miljardärer har fördubblats på tio år. De har en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder kronor. Det är definitivt mycket, närmast ofattbart mycket.

Sveriges miljardärer skulle kunna spela in 530 Bond-filmer eller driva krisflyktingmottagning i 40 år eller betala Daniel Craigs lön 2 800 gånger. Eller ge Sveriges 225 000 fattigpensionärer 2000 kronor mer i månaden i 220 år.

Och som slutkläm:

Det finns hur mycket pengar som helst hos storfinansen, hos de superrika, hos de rika och hos medelklassen som med små fördelningspolitiska skatteåtgärder skulle kunna gå till pensionärer, till flyktingmottagning, till a-kassa, till försäkringskassa – till att minska bitterheten och hatet som klassklyftor skapar i ett samhälle.

Åtskilliga personer, både i kommentarfälten på Aftonbladet och på Facebook, har påpekat det absurda med Virtanens resonemang. Ett bra svar gavs av Erik Hultgren i Blekinge Läns Tidning idag (det kan förstås ha kommit andra bra svar som jag inte sett).

Vad den ekonomiske analfabeten Fredrik Virtanen missar eller blundar för är rätt enkelt: Miljardärernas förmögenheter består i överväldigande grad inte i reda pengar eller klingande mynt eller prasslande sedlar, utan i kapitalvaror. En fabrik är en kapitalvara, och likaså maskinerna i fabriken; ett jordagods är en kapitalvara, och likaså de lador och de jordbruksredskap som finns på gården, och de kor och får och höns m.m. som kan finnas där, om den ägnar sig åt boskapsskötsel; ett varuhus med allt som kan finnas till försäljning där är en kapitalvara; ett bussbolags bussar, ett taxiföretags bilar, ett rederis båtar, ett flygbolags flygplan, etc., etc. är alla kapitalvaror. Det är i form av kapitalvaror dessa 1 120 miljarder existerar, inte i form av kontanter.

joakim-von-ankaVad Virtanen (och alla analfabeter som tänker som han) föreställer sig är tydligen att miljardärerna inte har något bättre för sig än att leva i sus och dus – eller rentav gör som Joakim von Anka och använder sina pengar till att bada i. Att pengarna används produktivt och investeras i kapitalvaror som skapar konsumtionsvaror som kommer oss alla till godo – och att vinsterna plöjs tillbaka i produktion till att skapa ännu fler och bättre kapitalvaror som sedan kommer oss alla till godo i form av fler, bättre och/eller billigare konsumtionsvaror – detta är helt enkelt främmande för dem.

Lägg därtill att många av de pengar som inte är uppbundna i kapitalvaror i stället används för att investera i arbetskraft – vilket innebär att de går till löner.

Trots allt detta blir det förstås en hel del över som miljardärerna kan använda för sin egen personliga konsumtion. De kan bo i flådiga lägenheter på Östermalm eller skaffa herrgårdar med vacker havsutsikt, de kan ägna sig åt dyra sporter som golf eller hästhoppning – de kan, kort sagt, unna sig mer av livets goda än vi andra. Men varför skulle de inte få göra det? Vi behöver alla lön för vår möda, och det gäller miljardärerna likaväl som oss andra. (Jag vill också påpeka att många som ännu inte är miljardärer men som aspirerar på att bli det kan leva ytterst sparsamt medan de bygger upp sina företag; för en skönlitterär illustration hänvisar jag till Gail Wynand i Urkällan, som t.ex. sov på en brits på redaktionen medan han byggde upp The Banner).

Och innan vi missunnar miljardärerna deras lyx, ska vi ägna en tanke åt vilken lyx även vi fattiga (så länge vi inte är alldeles utfattiga) åtnjuter om vi bara jämför med tidigare generationer. Datorn som jag knappar in de här tankarna på är en lyx, även jämfört med skrivmaskinen, än mer då om vi jämför med gåspennan och ännu mycket mer när vi jämför vad äldre tiders runristare hade att knacka ner sina tankar på. Vi har bilar och bussar och tåg och flyg, där äldre generationer på sin höjd hade häst och vagn. Vi har tvättmaskiner, där man förr fick gå ner till närmaste vattendrag och banka tvätten ren. Vi har telefoner och idag t.o.m. mobiler, där man förr bara kunde skicka brev eller rentav fick kommunicera (över inte alltför långa avstånd) med röksignaler. Och så här kan man fortsätta att rada upp de framsteg som har gjorts alltsedan den industriella revolutionens begynnelse. Som George Reisman skriver:

[…] i termer av faktisk direkt personlig konsumtion {är] skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk. (Ur Reismans uppgörelse med Thomas Piketty.)

Virtanens förslag till lösning är förstås att beskatta miljardärerna in på bara skinnet – och inte bara dem, utan också medelklassen. Men hur ska de kunna göra det, när det mesta av deras förmögenheter är uppbundna i kapitalvaror? Ska de sälja sina kapitalvaror för att föra över det de får betalt till de statliga kassakistorna? Men det betyder ju bara att dessa kapitalvaror hamnar hos någon annan miljardär, som då i sin tur blir tvungen att sälja dem vidare för att kunna betala sin skatt, o.s.v. i en oändlig rundgång.

Eller ska staten, i sant socialistisk anda, konfiskera kapitalvarorna? Men det ger ju heller inget klirr i statens kassakistor, eftersom förmögenheterna fortfarande är bundna i kapitalvarorna. För att få de där kontanterna som enligt Virtanen ska ge fattigpensionärer 2000 kronor i månaden i 220 år måste staten i sin tur sälja kapitalvarorna vidare. Men till vem? Eftersom det med den politiken inte längre finns några kapitalister kvar i Sverige, måste de säljas till utländska kapitalister. Och om omvärlden sedan apar efter den svenska politiken?

Men det är ju inte bara kapitalvaror kapitalisterna investerar i, det är ju också arbetskraft. En stor del av de där 1 120 miljarderna går ju till att betala löner. Varifrån ska arbetarna få sina löner, ifall de pengarna (eller en stor del av dem) skattas bort? Det skulle inte ge oss färre fattigpensionärer, det skulle ge oss fler fattigpensionärer. Tänk bara på hur många som då skulle behöva förtidspensioneras och hur snålt tilltagen den förtidspensionen skulle bli.

Eller kanske han menar att de som tidigare arbetat i den privata sektorn skulle återanställas i den offentliga sektorn. Det vore ju alla socialisters dröm. Men får de samma lön för sitt nya jobb i den offentliga sektorn som de tidigare fått i den privata sektorn, blir det ju återigen rätt lite över till att försörja fattigpensionärer i 220 år. Och hur är det med oss lägre mellanpensionärer? Ska vi också få något med av denna statliga kaka?

Men Virtanen (och alla andra ekonomiska analfabeter) tror tydligen att pengar bara kan användas till konsumtion. Att produktion måste föregå konsumtion – att man inte kan konsumera något som inte först producerats – är dem främmande. Att produktion i stor skala fordrar att kapital investeras i produktionen är dem lika främmande. Att stora förmögenheter hjälper produktionen genom att investeras i kapitalvaror – ”produktionsfaktorer” med marxistisk terminologi – är dem främmande. Ja, jag ska inte rada upp allt som är dem främmande. Vanligt sunt bondförnuft är dem i högsta grad främmande!

(Se också Vi behöver våra miljardärer och Konsumtionsvaror och kapitalvaror. Och se också Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet.)