Vad hade Nietzsche för metafysik?

Objektivismens metafysik är väldigt enkel och lätt att hålla i minnet: den består av de axiomatiska begreppen existens, identitet och medvetande plus några få korollarier, som kausalitet och att existensen har företräde eller primat över medvetandet. Eller, enklare uttryckt, det som är det som vi faktiskt ser omkring oss, det som delges oss genom våra sinnen, plus vad vi därifrån kan sluta oss till. Ibland kallas objektivismens metafysik därför ”minimalistisk”; den innehåller inte mer än vad som behövs. Allt annat faller under de olika specialvetenskaperna. T.o.m. frågan om det som existerar är något materiellt är en fråga för fysiken snarare än för metafysiken. Vad denna materia består av, atomer, eller något annat, är en fråga för fysiken.

Men det mesta som i filosofin, utöver Aristoteles och Ayn Rand, går under beteckningen ”metafysik” är något helt annat: en värld av rena former eller idéer, som hos Platon, eller en ”noumenal” eller ”intelligibel” värld, som hos Kant[1]. Den verkliga verkligheten antas vara något hel annat än den verklighet som i verkligheten existerar! D.v.s. än som faktiskt finns omkring oss, som vi kan se och höra och uppleva med våra sinnen. Ja, naturligtvis finns det mycket mer än så – men vi måste utgå från det för sinnena givna.

Men man har alltså antagit att det finns en bakomliggande verklighet som helt skiljer sig från den vi upplever med våra sinnen. Som en filosof (Franz Brentano) uttrycker det på oöversättlig tyska: „Wahrnehmung ist Falschnehmung“, all varseblivning är falsk; världen är helt annorlunda mot hur vi upplever den. Hur den verkligen är och hur vi kommer underfund med det, det kan vi förstås inte veta, på sin höjd gissa oss till.

Nietzsche enligt Munch

Skiss av Edvard Munch

Om detta skriver Nietzsche (i Mänskligt, alltförmänskligt: En bok för fria andar):

Metafysisk värld. – Det är sant att det skulle kunna finnas en metafysisk värld; den absoluta möjligheten därav går knappast att bestrida.

Nej, hur skulle man kunna bestrida det? Sinnenas vittnesbörd!

Vi betraktar allt genom ett människohuvud och kan inte hugga av detta huvud; samtidigt som frågan kvarstår vad som skulle blivit kvar av världen om man ändå huggit av det. Detta är ett rent vetenskapligt problem, som inte behövt vålla människorna stort bekymmer; och det som har framkallat metafysiska antaganden och gjort dem värdefulla, skräckinjagande, lustfyllda är lidelse, villfarelse och självbedrägeri; det är alltså sämsta tänkbara kunskapsmetoder, inte de bästa tänkbara, som kommit folk att tro på dem. I och med att man blir medveten om dessa metoder som grundvalen för alla existerande religioner och metafysiker har man också vederlagt dem. Då återstår alltjämt den absoluta möjligheten; men med den kommer man ingenstans, än mindre kan man göra lycka, liv och välgång beroende av en sådan möjlighet. – Man kan nämligen inte utsäga någonting som helst om en metafysisk värld, utom att den är annorlunda, för oss oåtkomligt och obegripligt annorlunda; det blir ett ting med idel negativa egenskaper. – Även om existensen av en sådan värld hade varit aldrig så väl bevisad skulle kunskapen om den dock förbli den mest ovidkommande av alla: om möjligt än mer ovidkommande än kunskapen om vattnets kemiska sammansättning för en skeppare i sjönöd. (S. 25f.)

Märk väl: om all metafysik vore religiös à la Platon eller Kant, skulle det inte finnas det minsta att invända mot Nietzsches kritik här! Man skulle behöva säga som Rudolf Otto: Gud – eller det ”ting i sig” som ligger bakom allt annat – är helt annorlunda mot allt vi normalt upplever med sinnena, „Gott ist das ganz Andere“.

Eller är det kanske så att objektivismen har fel som överhuvudtaget använder ordet ”metafysik” om något som inte består av rena fantasiprodukter? Någon ”det sunda förnuftets metafysik” skulle det alls inte finnas?

Fel eller inte: man måste ha det här klart för sig när man läser Nietzsche, för annars förstår man inte vad han skriver.

Lite senare:

Frågan hur vår värld kan skilja sig så starkt från världens fastslagna väsen kommer med fullständig sinnesro att överföras till [specialvetenskaperna, närmare bestämt] organismernas och begreppens fysiologi och utvecklingshistoria. (S. 16.)

Detta fick Nietzsche att också misstro språket:

Språket som förment vetenskap. – Språkets betydelse för kulturutvecklingen ligger i att människan därmed ställde en egen värld bredvid den andra, en punkt hon ansåg fast nog att därifrån lyfta den övriga världen ur hakarna och göra sig till herre över den. Eftersom människan långa tidrymder igenom trott på tingens begrepp och namn som aeternae veritates har hon tillägnat sig den stolthet med vilken hon höjt sig över djuren: hon ansåg sig i språket faktiskt äga kunskap om världen. Språkskaparen var nämligen inte blygsam nog att tro att han just bara gav beteckningar åt tingen, med orden ansåg han sig tvärtom uttrycka ett yttersta vetande om dem; språket var i själva verket ett första steg i strävandena mot en vetenskap. Även här är det ur tron på en funnen sanning som de mäktigaste kraftkällorna har flutit. Långt i efterhand – först nu – har det gått upp för människorna att de i sin tro på språket propagerat en fantastisk villfarelse. Lyckligtvis har detta skett för sent för att kunna upphäva den utveckling av förnuftet som byggt på denna villfarelse.

Om Nietzsche hade rätt i allt detta, skulle man vara tvungen att misstro alla språkliga uttryck – inklusive det som Nietzsche här skriver! Eller? Vi går vidare:

Även logiken bygger på förutsättningar som inte har några motsvarigheter i verkligheten, t.ex. likhet ting emellan eller samma tings identitet vid skilda tidpunkter: men denna vetenskap har uppstått ur en motsatt tro (att sådant faktiskt finns i verkligheten).

I verkligheten är alltså alla ting olika! Men varför kallar han dem då alla för ”ting”, om det inte fanns den ringaste likhet? Och om de hela tiden ändras med tiden, hur man då använda samma ord för dem vi två olika tidpunkter? Vi skulle bli som Kratylos, som slutade prata, inte bara för att tingen hela tiden blev annorlunda, utan också därför att orden hela tiden skiftade betydelse. Vi skulle inte kunna prata med varandra, och vi skulle inte begripa vad Nietzsche här skriver, ens om det, som i originalet, stode på tyska!

Likadant förhåller det sig med matematiken, som säkert aldrig uppstått om man från början hade vetat att det i naturen inte finns någon riktigt rät linje, ingen verklig cirkel, inget absolut mått för storlek. (S. 26f.)

Kanske hårdrar jag Nietzsches resonemang här, när jag säger att det skulle vara omöjligt för oss att med språkets hjälp meddela sig oss varandra. Men inte mycket.

$ $ $

Så till något helt annat:

Trons härkomst. – En ofri ande tar inte ställning på grund av skäl, utan av gammal vana; han är till exempel kristen inte för att han skaffat sig en inblick i olika religioner och gjort ett val dem emellan; han är engelsman inte för att han valt England, utan han har fått kristendomen och sin engelska nationalitet i arv och antagit utan argument, på samma sätt som någon som är född i ett vinland dricker vin. Längre fram, när han redan var kristen och engelsman, har han kanske också tänkt ut några argument för sin vana; de kan då vederläggas, men därmed kan man inte rubba honom från hans ståndpunkt. Man kan till exempel be en ofri ande lägga fram sina argument mot bigami, då får man veta om hans heliga nitälskan för engifte är byggd på argument eller på gammal vana. Tillvänjning till grundsatser utan grund kallas tro. (Aforism 226, s, 142.)

Detta är ovedersägligt! Vi byter aldrig modersmål; och av samma skäl byter vi inte ut vår fäderneärvda religion! Men vänta nu – var inte mina föräldrar kristna? Och är inte jag ateist? Jag är väl ingen ofri ande då.

Objektivister kallar detta ”andrahandsmentalitet”. Men när det gäller det språk man talar uppvisar man så gott som alltid andrahandsmentalitet – och varför skulle man inte göra det? Man har ju inget skäl att tala något annat språk än vad omgivningen gör. Måste man för den skull ansluta sig till samma religion? Knappast. Ändå gör vi det oftast som små barn. Först när vi blir äldre kan välja någon annan religion (eller ingen alls). Språk byter vi bara om vi har väldigt starka skäl till det, som att vi flyttar till ett främmande land.

$ $ $

När jag hunnit så långt föll boken sönder i ryggen, därför att den var illa bunden. Jag ska lämna in på biblioteket för ombindning, innan jag återkommer till den. Och det kan dröja,

[1] ”Intelligibel” borde betyda ”begriplig”, men hos Kant betyder det raka motsatsen, ”obegriplig”.

Nietzsche om Kant och Luther (och en del annat)

Friedrich NietzscheDet som inte dödar härdar: alltså plågar jag mig igenom Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Nu senast Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna från 1881. Att jag bloggar om detta beror på att jag klarar av det enbart med vänster hand. Det som är värt att citera citerar jag nedan:

Om Kant

… för att skapa rum år sitt ”moraliska rike” såg han sig nödtvungen att fastslå en obevisbar värld, ett logiskt ”Bortom”, – det var just därför han behövde sin kritik av det rena förnuftet! Med andra ord: han skulle inte ha behövt den om inte en sak hade varit viktigare för honom än allting annat: att göra det ”moraliska riket” obegripligt eller ännu hellre ogripbart för förnuftet, – han uppfattade helt enkelt att en tingens moraliska ordning var för lätt för förnuftet att angripa! Ty inför naturen och historien, inför naturens och historiens genomgripande omoral, var Kant, precis som varje annan hederlig tysk av den gamla skolan, pessimist; han trodde på moralen inte därför att den bekräftas av naturen och historien, utan trots att den ständigt motsägs av naturen och historien. För att förstå detta ”trots att” kan man kanske påminna sig något liknande hos Luther, denne andre store pessimist som med all sin lutherska våghalsighet anförtrodde sina vänner: ”om man med blotta förnuftet kunde fatta hur Gud kan vara skonsam och rättvis, samtidigt som han visar så mycket vrede och ondskefullhet, vad skulle man då ha för användning av tron? (Företalet, stycke 3.)

$ $ $

Kant […] lär uttryckligen att vi måste vara okänsliga inför främmande lidande om det att göra gott skall ha något moraliskt värde, – vilket Schopenhauer, mycket förgrymmad som man lätt kan förstå, kallar den kantska smaklösheten. (5tycke 132.)

$ $ $

[Citerar Schopenhauer:] ”Det kategoriska imperativet begripligt! Vilken grundfalsk tanke! Egyptiskt mörker! Må himlen förbjuda att det någonsin blir begripligt! Ty just det att det finns något obegripligt, att detta elände hos förståndet och dess begrepp är begränsat, villkorligt, ändligt och bedrägligt; vissheten om detta är Kants stora gåva till oss.” (5tycke 142.)

$ $ $

[…] Kant […] bestämde sin egen uppgift: ”att åter röja väg för tron genom att sätta gränserna för kunskapen”. (5tycke 197.)

Kants egen formulering är att ”upphäva förnuftet för att lämna plats åt tron”. Ingen större skillnad.

$ $ $

Att underkasta sig och följa andra, offentligt eller i det fördolda, – det är den tyska dygden. Långt före Kant och hans kategoriska imperativ sade Luther utifrån en liknande känsla: det måste finnas ett väsen som människan kan hysa tilltro till utan förbehåll, – det var hans gudsbevis: grövre och mer folklig än Kant ville han att man förbehållslöst skall lyda inte ett begrepp utan en person, och när allt kommer omkring gjorde också Kant sin omväg över moralen bara för att komma fram till lydnad mot personen: det är exakt så tyskarnas kult ser ut, och detta desto mer ju mindre de har kvar av den religiösa kulten. (5tycke 207.)

$ $ $

När man väl får en glimt av Kant genom hans tankar framstår han som duktig och hedervärd i bästa mening, men obetydlig: han saknar bredd och makt; han har inte upplevt så mycket och sättet han arbetar på berövar honom all tid att uppleva något, – jag tänker naturligtvis inte på stora yttre ”tilldragelser”, utan på det öde och de konvulsioner, vilka det mest ensamma, mest stillsamma försjunker i som har tid över och förbrinner i lidelsefullt tänkande. Schopenhauer har ett försprång framför honom; han är av naturen utrustad med en häftig fulhet i hat, begär, fåfänga och misstroende, han är något vildare disponerad och hade tid och ledighet för denna vildhet. Men han saknade ”utveckling”: precis som denna saknades i hans idévärld; han hade ingen ”historia”. (5tycke 481.)

Om annat

Gärningar och tro. – Alltjämt fortplantas genom de protestantiska lärofäderna den falska grundföreställningen att det bara är tron det kommer an på och att gärningarna ofelbart följer av tron. Detta är inte alls sant, men det klingar så förföriskt att det till och med har lyckats föra andra begåvningar än Luther bakom ljuset (nämligen Sokrates och Platon): fastän erfarenhetens vittnesbörd dagligen talar emot det. Den mest tillitsfulla förvissning eller tro kan inte ge kraften att handla, den kan inte ersätta den verkan av en fin, komplicerad mekanism som måste ha ägt rum i ett föregående skede för att något skall kunna förvandlas från abstrakt föreställning till konkret handling. Först och främst gärningarna! Det vill säga övning, övning, övning! Den erforderliga ”tron” inställer sig nog med tiden, – var så säker! (5tycke 22.)

Övning, övning, övning! (Jämför Hur blir man dygdig?)

$ $ $

Beviset på en föreskrift. – I allmänhet bevisas det bra eller dåliga hos en föreskrift, till exempel hur man bakar bröd, genom att det utlovade resultatet uppnås eller inte uppnås; förutsatt att den genomförs på ett korrekt sätt. Med de moraliska föreskrifterna förhåller det sig helt annorlunda: ty här är resultaten antingen osynliga eller så syns de men är vaga. Dessa föreskrifter bygger på hypoteser av minsta tänkbara vetenskapliga värde som varken kan bevisas eller vederläggas utifrån deras resultat […] (5tycke 24.)

$ $ $

Om vårt jag alltid är förhatligt, vilket Pascal och kristendomen påstår, hur skulle vi då kunna tillåta och tro att andra älskade det – oavsett om det var människa eller Gud? Det talar emot all anständighet att låta sig älskas samtidigt som man vet att man enbart förtjänar hat. (5tycke 79.)

$ $ $

Här är vi alla oförnuftiga. – Omdömen som vi betraktar som falska och läror som vi inte längre tror på, får oss alltjämt att dra falska slutsatser, – genom våra känslor. (5tycke 99.)

Hör vi inte detsamma från objektivister? ”The carcass of that stale thinking that you forbade your mind to revise.” Vidare:

Vi måste lära om, – för att till sist, kanske mycket sent, uppnå ännu mer: att omforma känslorna. (5tycke 103.)

$ $ $

Sken-egoism. – De allra flesta, vad de än tänker eller säger om sin ”egoism”, gör trots det under hela sitt liv inte ett dugg för sitt ego utan enbart för egots fantom, som har bildats i huvudena på deras omgivning och därifrån meddelats vidare till dem själva, – till följd av dessa lever de allesammans i en dimma av opersonliga, halvpersonliga åsikter och godtyckliga, liksom poetiska värderingar: den ene alltid i en annans huvud och detta huvud i sin tur i andra huvuden: en besynnerlig fantasivärld, som samtidigt vet att ge sken av stort förnuft! Denna dimma av åsikter och vanor lever och frodas nästan oberoende av de människor som den omsluter; det är i den man finner den oerhörda verkan av de allmänna omdömena om ”människor” – alla dessa för varandra obekanta människor tror på den blodlösa abstraktionen ”människa”, det vill säga på en fiktion; och varje förändring denna abstraktion genomgår på grund av enskilda potentaters (som furstars och filosofers) synpunkter, får en enorm och orimlig verkan på det stora flertalet, – och allt detta av den orsaken att ingen enskild individ i detta flertal mot den allmänna bleka fiktionen förmår sätta upp ett verkligt ego, ett ego som han själv har skapat och själv har tillgång till, för att på så sätt förinta denna fiktion. (5tycke 105.)

Andrahandsmentalitet.

$ $ $

Medlidande som en princip för handling, med kravet: ”lid av den andres onda som han själv lider av det, skulle […] med nödvändighet innebära att jag-synpunkten, med dess överdrifter och avvikelser, också blev den andres, den medlidsammes synpunkt: så att vi måste lida av vårt eget jag och den andres samtidigt och på så vis frivilligt belastade oss med dubbelt oförnuft, i stället för att göra våra egna bördor så ringa som möjligt. (5tycke 137.)

$ $ $

Antag att vi handlade utifrån uppoffring: vad skulle då förbjuda oss från att också offra vår nästa? – så som stat och furste alltid har gjort när de offrat en medborgare för en annan, ”för det allmänna intressets skull”, som man sade. (5tycke 146.)

$ $ $

Jaget vill ha allt. – Det tycks som om människans enda skäl till handling är för att äga: denna tanke kommer åtminstone till uttryck i de olika språken, vilka alla betraktar förgångna handlingar som om vi ägde någonting genom dem (”jag har talat, kämpat, segrat”: det vill säga, jag är nu i besittning av mitt tal, min kamp och min seger). (5tycke 281.)

$ $ $

Duellen är den sista ärofulla vägen till självmord som återstår, tyvärr är det en omväg och inte heller en helt säker sådan. (5tycke 296.)

$ $ $

Då något har blivit lättförståeligt för oss, antar vi att det hädanefter inte kan bjuda oss något motstånd – och blir sedan förvånade över att vi ser igenom det utan att kunna komma igenom! Det är samma förvåning och samma dårskap som flugan hamnar i framför varje glasruta. (5tycke 444.)

$ $ $

… att fly sitt ego och hata det och leva i andra och för dem – detta har hittills likaså tanklöst som självsäkert kallats ”oegoistiskt” och följaktligen ”gott”. (5tycke 516.)

Djävla objektivist!

$ $ $

När en stor tänkare vill förvandla sig själv till en förpliktigande institution för den kommande mänskligheten, kan man med säkerhet anta att han har passerat zenit i sin förmåga och är mycket trött, mycket nära sin solnedgång. (5tycke 542.)

$ $ $

Den ideala själviskheten. – Finns det ett mer upphöjt tillstånd än havandeskapet? […] Detta är den riktiga ideala själviskheten: att alltid vaka över och sörja för och hålla sin själ stilla, så att vår fruktbarhet får ett gott slut! (5tycke 552.)

$ $ $

Vill ni veta hur objektivister i allmänhet ser på Nietzsche, kan jag rekommendera John Ridpaths uppsats ”Nietzsche and Individualism” i The Objectivist Forum, Vol. 7, no 1–2, februari–april 1986. (Lessen – finns inte på nätet, bara på papper.) Det går förstås också bra (eller t.o.m. bättre) att läsa det lilla Ayn Rand själv sagt om saken, t.ex.. i förordet till 25-årsupplagan av The Fountainhead eller i uppsatsen ”Apollon och Dionysos”.

George Berkeley om plikten att lyda överheten

Leonard Peikoff säger någonstans i sina filosofihistoriska föreläsningar att om man accepterar en filosofs metafysik och kunskapsteori följer hans etik och politik s.a.s. på köpet; han tar en vid handen och leder en dit han vill.

Så t.ex. leder Platons metafysik och kunskapsteori, om man accepterar dem, oundvikligen till den totalitarism han förespråkar i Staten och Lagarna.[1] Varför? På grund av hans syn på allmänbegreppen: han menade som bekant att den sinnevärld vi faktiskt lever i bara är en ofullkomlig avbildning av idéernas (eller formernas) värld. De konkreta stenar, hus, hästar, vovvar, TV-apparater eller datorer vi tycker oss uppleva är bara spegelbilder av stenens (husets, hästens, vovvens, TV-apparatens eller datorns) idé eller arketypiska urbild.[2] Samma förstås med mänskliga individer: att vi är individer är en sorts illusion; vår mänsklighet består endast och allenast i att vi har del i ”människans idé”. Vad som följer härav är att vi i samhället bara är fragment av mänskligheten som kollektiv. – Alla drar kanske inte denna slutsats, men utifrån Platons egna premisser är den fullt logisk.

När det gäller Berkeley har vi ingen etik att ta ställning till. Han skrev visserligen en andra del av Om principerna för mänsklig kunskap, där han skulle behandla etiken; men han slarvade bort manuskriptet innan det hann publiceras, och sedan blev det inte av att han skrev ett nytt manuskript. Det enda jag har hittat i första delen är iakttagelsen att den materialism han bekämpar skulle leda till ogudaktighet. Därav ser vi att han betraktade etiken som en fråga om lydnad mot Gud, men det är också allt.

Däremot vet vi vad han hade för syn på politiken, på samhällsfrågorna och på styrelseskicket. Han skrev nämligen en kort avhandling, Passiv lydnad med underrubriken Den kristna läran att inte göra motstånd mot överheten, bevisad och försvarad enligt principerna i naturens lag.[3] Denna uppsats ingår också i Valda skrifter, utgiven 1990.

Den kristna religionen säger saker som denna:

Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finnes som inte är av Gud; all överhet som finns är förordnad av Gud. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som står emot detta, de skall få sin dom. Ty de som har väldet är till skräck, inte för dem som gör vad gott är, utan för dem som gör vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bli prisad av den, ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär inte svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är. (Rom. 13: 1–4.)

Och Martin Luther åberopade bibelställen som detta när han talade om två regementen, ett andligt och ett världsligt, och när han förordade hårda tag mot alla upprorsmakare.[4]

Berkeley föresätter sig att bevisa plikten att lyda och underkasta sig överheten utan att hänvisa till Bibeln, bara med vad han kallar klara förnuftsskäl. Till att börja med är han riktigt vettig:

Då egenkärleken är den allmännaste av alla principer och den som är djupast inristad i våra hjärtan, så är det naturligt för oss att betrakta ting i den mån de kan öka eller minska vår egen lycka, och i enlighet därmed kallar vi dem goda eller onda. Vi använder alltid vårt omdöme för att skilja mellan dessa två, och det vårt livs främsta angelägenhet att genom en lämplig användning av våra själsförmögenheter försöka åstadkomma det ena och undvika det andra. Då vi först kommer till denna värld, leds vi helt och hållet av sinnesintrycken. Det välbehag vi känner är det ofelbara kännetecknet på något närvarande gott, liksom smärta är kännetecknet på något ont.

Ja, så säger ju Ayn Rand också:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Berkeley fortsätter:

Men allteftersom vi så småningom bättre och bättre lär känna tingens natur, upplyser erfarenheten oss om att det närvarande goda efteråt ofta åtföljes av ett större ont och att å andra sidan det närvarande onda inte mindre ofta bereder oss ett större gott i framtiden. Då de ädlare själsförmögenheterna hos människan börjar utvecklas, visar de dessutom för oss något gott, vida bättre än det som påverkar sinnena. Härav uppkommer en ändring i våra omdömen; vi följer inte längre våra sinnens första impuls utan hejdar oss för att betänka de mera fjärran liggande konsekvenserna av en handling, vad gott man i enlighet med tingens vanliga gång kan hoppas eller vad ont man kan befara av den. Detta förpliktar oss ofta till att förbigå en närvarande kortvarig njutning, när den tävlar med något gott som är större och mer varaktigt, fastän det är alltför långt borta eller av alltför förfinad natur för att påverka våra sinnen, (S. 247.)

Föredömligt klart och i det stora hela korrekt. Han förklarar ju t.o.m. hur vår tidspreferens krymper och vår tidshorisont vidgas allteftersom vi tillväxer i ålder och visdom! – Det enda man som objektivist skulle kunna klanka på är att han pratar om en förpliktelse; men så hade han inte heller läst Immanuel Kant, än mindre då Ayn Rands uppsats ”Kausalitet versus plikt”.

Men redan i de båda nästa styckena spårar han ur:

Men då hela jorden och hela den tid under vilken dessa förgängliga ting finns på dem är alltigenom obetydliga […] i jämförelse med evigheten, vem kan då inte inse, att varje förnuftig människa bör handla så, att hennes handlingar på bästa sätt medverkar till att befrämja hennes eviga bästa? Och eftersom det är en sanning, som naturens ljus klart visar, att det finns en allsmäktig, allvetande ande, som allena kan göra oss evigt lyckliga eller evigt olyckliga, så följer klart, att överensstämmelse med hans vilja och inte någon förväntan av timlig fördel är den enda regel, efter vilken varje människa, som handlar i överensstämmelse med förnuftets principer, måste bestämma och avpassa sina handlingar. Samma slutsats följer också klart av Guds förhållande till sina skapade varelser. Gud allena är den som skapat allt och håller det vid makt. Han är därför med den mest obestridda rätt världens store lagstiftare. Och människan är enligt pliktens alla bud lika väl som i sitt eget intresse skyldig att lyda hans lagar

Därför skulle vi framför allt försöka upptäcka den gudomliga viljans eller försynens allmänna plan beträffande mänskligheten och de metoder, som mest omedelbart syftar till fullbordandet av denna plan. Och detta tycks vara det sanna och rätta sättet att upptäcka naturens lagar. Ty då lagarna är riktlinjer för våra handlingar mot det mål, som lagstiftaren avsett, borde vi för att vinna kunskap om Guds lagar först undersöka, vilket det mål är som, enligt vad han bestämmer, skulle befrämjas genom mänskliga handlingar. Då nu Gud är ett väsen av oändlig godhet, är det klart, att det mål, som han uppställer, är gott. Men då gud i sig själv äger all möjlig fullkomlighet, så följer, att målet inte är hans eget bästa utan hans skapade varelsers. Då vidare människornas moraliska handlingar är fullständigt begränsade till dem själva, så att de inte har något inflytande över de andra slagen intelligenser[5] eller förnuftiga varelser, så kan det mål, som skall uppnås medelst dessa handlingar, inte vara något annat än människornas eget bästa. […] Det är därför inte det enskilda goda för den eller den människan, nationen eller tidsåldern utan den allmänna välfärden för jordens alla människor, som det är Guds avsikt, att alla individers samverkande handlingar skall leda till. (S. 247f.)

Ayn Rand skriver bl.a. i ”Objektivismens etik” att:

”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid […] En rationell människa ser sina intressen i termer av en livstid och väljer sina mål i enlighet därmed. (Mina kursiveringar.)

Berkeley menar däremot att vår livstid är alldeles för kort i jämförelse med evigheten för att det ska vara tillräckligt att planera för den egna livstiden. Och naturligtvis är vi också alldeles för begränsade i vår kunskap för att kunna planera inte bara för livet utan också för evigheten. För att göra det fordras det en ande som inte bara är allsmäktig och allvetande, utan också oändligt god. Och det vet vi ju så väl att han är – eller? – Lägg ändå på minnet att det är för vår eviga salighets skull som vi ska underkasta oss överheten. Om denna underkastelse blir olidlig, invänta då döden och återuppståndelsen.

Men varför ska vi då lyda lagen och underkasta oss överheten även när lagen förefaller oss absurd och överheten förefaller oss grym och orättfärdig? Enligt Berkeley finns det två möjligheter: antingen att bedöma från fall till fall och att försöka räkna ut konsekvenser av att lyda respektive var olydig mot lag och överhet (så som en utilitarist skulle göra); eller också att följa bestämda föreskrifter (sådana som Immanuel Kant skulle kalla ”kategoriska imperativ”). Men det första är ogörligt, eftersom det inte står i mänsklig makt (utan bara i gudomlig makt) att förutse alla konsekvenser från nu och till tidens ände av en viss handling.[6] Bestämda föreskrifter kan däremot alltid följas, och en av dessa föreskrifter är alltså ovillkorlig lydnad mot överheten.

Med Berkeleys egna ord:

En följd härav [d.v.s. av den utilitaristiska metoden] måste bli, att de bästa människor på grund av bristande omdöme och de visaste på grund av bristande kunskap om alla de dolda omständigheterna och följderna av en handling mycket ofta kan vara villrådiga om hur de skall handla; något som de inte skulle vara, om de bedömde varje handling genom att jämföra den med någon särskild föreskrift i stället för att pröva det goda eller onda, som handlingen i detta enstaka fall kan åstadkomma; det är nämligen mycket lättare att med säkerhet bedöma, om den eller den handlingen är en överträdelse av den än om den skall få bättre eller sämre följder. Kort sagt, att beräkna följderna av varje enskild handling är omöjligt, och även om den inte vore det, skulle det likväl ta för mycket tid för att vara till något gagn i livet. (S. 249f.)

Lagarna och den överhet som genomdriver dem och som straffar oss om vi bryter mot dem är en del av Guds plan för mänskligheten. Men om nu lagarna i något visst tillfälle faktiskt själva är orättfärdiga och överheten grym?

Och trots att det alltför ofta inträffat, att dessa regler – på grund av händelsernas olyckliga samverkan eller särskilt genom ondskan hos förhärdade människor, som inte vill foga sig efter dem – tillfälligt kunnat orsaka nöd och elände för de goda människor som åtlyder dem, så upphäver likväl inte detta deras förpliktande kraft. De bör nämligen alltid anses vara de fasta, oföränderliga normerna för moraliskt gott och ont; ingen enskild fördel, ingen kärlek till vänner, ingen hänsyn till det allmänna bästa skulle få oss att avvika från dem. När något tvivel uppstår beträffande en handlings moraliska värde, så är det därför klart, att detta inte kan bestämmas genom en uppskattning av det allmänna goda, som handlingen i detta speciella fall är förenad med, utan endast genom en jämförelse med förnuftets eviga lag. Den som rättar sina handlingar efter denna regel kan aldrig göra orätt, även om han därvid skulle bringa fattigdom, död eller vanära över sig själv, ja, inte ens om han skulle dra med sig sin familj, sina vänner och sitt land i allt det onda, som betraktas som det värsta och outhärdligaste för människan. (S. 251f.; min kursivering.)

Det här låter väldigt mycket som Immanuel Kant; och av samma skäl som Kants etik är ond är Berkeleys etik ond.

Och vilken är överhetens eller statens roll i Guds stora plan för mänskligheten? Efter en utläggning om

De olyckor, som är förenade med anarki […]

följer att

[…] det är staten som genom att bestämma och avgränsa de olika relationerna mellan människorna och reglera äganderätten ger fritt spelrum åt och lägger grunden till utövandet av alla plikter. (S. 254f.)

Men om nu uppror mot staten – något som t.ex. John Locke ansåg berättigat ifall staten överskrider sina rättmätiga funktioner och blir till en fiende till folket [7]– är ett undantag från den allmänna regeln?

Men staten, på vilken freden, ordningen och mänsklig välfärd i så hög grad beror, kan säkerligen inte anses vara av för ringa vikt för att inte säkras och skyddas av en moralisk regel, staten, säger jag, som själv är den förnämsta källan till jorden till de särskilda fördelar, för vilkas upprättande och bevarande åtskilliga obestridliga moraliska regler har föreskrivits för människorna. (S. 255.)

Staten är tydligen källan till allt gott!

Men vi vet ju så väl att stater så lätt spårar ur och blir till rättighetskränkare i stället för beskyddare av våra rättigheter.

Berkeley breder ut sig vidare:

Det finns en del fall, som är så klara och tydliga att bedöma, att de tryggt kan anförtros åt varje förnuftig människas omdöme och beslut. Men att vid alla tillfällen bestämma, om en medborgerlig lag är lämpad att befrämja det allmänna intresset eller om underkastelse eller motstånd kommer att visa sig ha de mest fördelaktiga följderna eller när det allmänna bästa för en nation kan fordra en ändring i styrelsesätt, endera beträffande formen eller beträffande de personer som utövar makten – detta är frågor som är alltför svåra och invecklade och som i alltför hög grad kräver begåvning, gott om tid och högre bildning lika väl som opartiskhet och grundlig kännedom om ett rikes särskilda förhållanden, för att varje undersåte skulle kunna åta sig att avgöra dem. Härav följer, att också av det skälet underkastelsen, som ingen i stort sett kan förneka vara en synnerligen lönande och hälsosam plikt, inte kan begränsas till att avgöras av enskilda personer vid särskilda tillfällen utan måste anses vara en helig naturlag. (S. 256f.)

Hur ställer sig då Berkeley till John Lockes (och åtskilliga andras) idé att staten kommit till genom ett kontrakt mellan medborgarna och staten? Han skriver flera sidor om den saken, men jag nöjer mig med att citera följande:

… att framställa överhetspersoner såsom utvalda av folket bidrar uppenbarligen till att minska denna vördnad och aktning, som alla goda människor bör ha för lagarna och styrelseskicket i sitt land. Och att tala om villkorlig, begränsad laglydnad och jag vet inte vilka dunkla och obestämda fördrag är ett högst verksamt sätt att lossa på det medborgerliga samhällets bud. Ingenting kan ha fördärvligare följder för mänskligheten. (S. 260.)

Och om (eller rättare när) överhetens förtryck blir alltför olidligt?

Vi borde betänka, att när en undersåte uthärdar hänsynslösheten och förtrycket från en eller flera överordnade, är syftet med hans underkastelse i strängaste bemärkelse inget annat än sunt förnuft som är naturens skapares stämma. Tro inte, att vi är så oförnuftiga, att vi tänker oss tyranner stöpta i en bättre form än andra människor, nej, de är de värsta och uslaste människor, och för sin egen skull har de inte den minsta rättighet till vår underkastelse. Men Guds och naturens lagar måste åtlydas, och vår underkastelse under dem är aldrig mer välkommen och uppriktig, än när den utsätter oss för timliga olyckor. (S. 269.)

Så fastän Hitler och Stalin och vilka andra tyranner ni än kan tänka på var ”de värsta och uslaste människor”, måste vi underkasta oss dem, eftersom de är ”naturens skapares stämma”. Och att detta utsätter oss för ”timliga olyckor” är bara välkommet! För vad betyder timliga olyckor i jämförelse med vår eviga salighet?

Och ingenting är någonsin Guds fel, inte heller då de olyckor som tyranner eller totalitära samhällsskick vållar oss:

[Man invänder] att [man] till följd av denna åsikt måste tro, att Gud i många fall har pålagt den oskyldiga delen av mänskligheten den oundvikliga nödvändigheten att uthärda de största lidanden och vedermödor utan hjälp, något som är klart oförenligt med Guds vishet och godhet; därför borde den princip, av vilken detta följer, inte tillåtas vara en Guds eller naturens lag. […] men det är klart, att de många olyckorna och förödelserna, som tyranniska styrelseskick bringar över världen, inte är de verkliga, nödvändiga följderna av den lag, som påbjuder en passiv underkastelse under överheten, inte heller inbegripes de i dess ursprungliga syfte utan uppkommer ur girighet, ärelystnad, grymhet, hämndlystnad och liknande tygellösa känslor och laster, som rasar i de styrandes bröst. Man kan därför inte hävda, att visheten och godheten i Guds lag är bristfällig utan att människorna rättfärdighet är det. (S. 270f.)

Sådant är alltså det samhälle George Berkeley förordar och som är en del av Guds egen outgrundliga plan för mänsklighetens slutgiltiga frälsning, och för hans och min och alla andras eviga salighet. Det sammanfattas rätt väl av Joe Hill:

Svarta präster står upp titt och tätt,
lär dej skilja på synd och på rätt,
men begär du ett torrt stycke bröd,
sjunger kören i trossäker glöd.

Du får mat, o kamrat
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O vad fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd.[8]


Tidigare om George Berkeley:
”Månadens sofism”
Föredrag om ”vara och böra”
Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning
Finns det materia?
Mer om George Berkeley

Och nu lägger jag honom på hyllan och ställer tillbaka boken i bokhyllan!


[1] Se om detta mina Strödda kommentarer om Platons Lagarna.

[2] Varför jag tar med TV-apparater och datorer här, det får ni försöka lista ut själva.

[3] Han skrev den med anledning av att ett antal aktningsvärda skribenter hade bestritt nödvändigheten av ovillkorlig lydnad; han nämner dem inte vid namn, men en av dem måste rimligen ha varit John Locke.

[4] I samband med bondeupproret 1525 skrev Luther Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna, där man kan läsa följande:

Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell.

[5] Thomas av Aquino använde ordet ”intelligenser” som synonym till ”änglar”. Möjligen är det också det Berkeley gör här (vilka andra förnuftiga väsen finns det, utöver Gud, människor och änglar?).

[6] Jag har själv riktat denna invändning mot utilitarismen.

[7] Se om detta slutklämmen i min recension av Lockes Två avhandlingar om styrelseskicket.

[8] Ture Nermans översättning. Originalet lyder:

Long-haired preachers come out every night
Try to tell you what’s wrong and what’s right
But when asked about something to eat
They will answer in voices so sweet:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and pray, live on hay
You’ll get pie in the sky when you die.