Ordbehandlare | Hemma hos POS

Bortskämd socialist vill ha perfekt dator

9 juni, 2016

Repris från 1983.

Jag har tyvärr inte kvar den artikel av Jan Myrdal jag besvarar här, men den gick ut på att ”marknadsekonomin inte fungerar”, eftersom hans ordbehandlare inte hade någon fungerande fotnotsfunktion och inte klarade av att åstadkomma ett register till en text eller en bok. Min spontana reaktion på detta var att Myrdal reagerar som en bortskämd barnrumpa som inte genast får allt han pekar på. – Det förtjänar kanske att poängteras att det här var i början av ”datarevolutionen” och att den mest avancerade ordbehandlare som då fanns tillgänglig var IBM 80.

Jan Myrdals artikel i SAF-tidningen nr 9, ”Marknadsekonomin fungerar inte”, är mycket upplysande. Den visar väldigt klart hur kapitalismens och marknadsekonomins mera intelligenta kritiker tänker. Det kan därför vara väl värt att ta en titt på resonemanget.

Myrdal har upptäckt att IBM:s ordbehandlingsmaskiner inte tillfredsställer en hel del i och för sig mycket rimliga krav som yrkesskribenter med all rätt kan ställa. Han kontrasterar det mot överflödet av dataspel, datorn som leksak för den breda massan av konsumenter. Slutsats: marknadsekonomin fungerar inte.

Myrdals resonemang saknar en början och ett slut. Så låt mig fylla ut bilden.

Början: datatekniken har vuxit fram i ett samhälle präglat av marknadsekonomi. Förvisso inte i ett samhälle av ren, oblandad, laissez-faire-kapitalism, för något sådant samhälle existerar inte i verkligheten och är ännu bara ett ideal att sträva mot. Men ändå i ett samhälle med en bred marginal av frihet, marknadsfrihet. Det är USA och Västeuropa som är ledande på området, inte Sovjetunionen eller Kina eller Indien eller Tredje världen överhuvud. Utan marknadsekonomi skulle Myrdal inte ha någon dator alls. Så nog ”fungerar” den allt, även om den inte fungerar fullt så bra som Myrdal skulle önska.

Slutet: Myrdal talar inte om hur ett annat system skulle fungera och fungera bättre än marknadsekonomin. Det tycks finnas ett underförstått antagande i hans resonemang att socialismen skulle ge honom just de datorer och de datorfunktioner som krävs för hans jobb. Men inte ett ord om hur det skulle tänkas gå till.

Detta är mycket typiskt för socialistiska teoretiker och går hela vägen tillbaka till Karl Marx. En liten utvikning här:

Ludwig von Mises påpekar i sin bok om socialismen att Marx utmålar det framtida socialistiska samhället med så vaga konturer att vem som helst kan lägga in vad som helst i det. De äldre, ”utopiska” socialisterna var sårbara, därför att de beskrev sin utopi tämligen exakt och därför var öppna för invändningar.[1] Marx var försiktigare: han nöjde sig med att säga att allt skulle bli bra. Det är svårt att invända mot en sådan bild.

Styrkan i Marx’ utopi ligger just i dess vaghet. Intellektuellt är det en svaghet, men det ökar dess kraft som lockbete. Detta erkänns faktiskt ibland, halvt om halvt, också av socialister. Exempel: Arne Helldén skrev förra året en mycket lång, mycket lärd och i sina detaljer ofta mycket insiktsfull artikelserie i Clarté under rubriken ”Ska det vara fint att arbeta?” Så här säger Helldén om Marx:

Marx är som utopist fruktbar framför allt därför att han inte fixerar sin utopi utan lämnar den öppen. De flesta utopier är slutna. De är i själva verket förverkligade paradisdrömmar, statiska och banala och, när allt kommer omkring, ganska tråkiga…

Marx lämnar sin utopi öppen och ofixerad. Vad innebär det annat än att var och en kan läsa in sina paradisdrömmar i utopin? Utopin blir inte bättre för att den är öppen och kan betyda allom allt. Den är fortfarande en utopi, ett Landet Ingenstans, en omöjlighet, ett Kockanien[2], motsatsen till den verkliga värld där vi lever.

Lustigt nog är Helldén medveten om Mises’ kritik. En av hans artiklar innehåller ett långt och uppskattande referat av Mises’ Socialism. Ändå tar han till sist parti för det ”öppna” och ”ofixerade”.

Socialister bedömer kapitalismen med utopin som måttstock. De är (åtminstone de bättre av dem) medvetna om kapitalismens stora förtjänster, och de betraktar den som ett framsteg jämfört med den föregående feodala-absolutistiska epoken. Men detta är inte nog för dem. För att kapitalismen ska motsvara deras högt ställda krav måste den omedelbart, i ett enda slag, leda mänskligheten från djup fattigdom in i det förlovade landet. Gör den inte det, är den ipso facto ond och mogen för avveckling.

Ett exempel i stor skala är synen på den industriella revolutionen. Socialister vet om att denna ledde till bättre förhållanden för de breda massorna, avspeglade i högre befolkningsantal, ökad medellivslängd, m.m. Men eftersom fattigdomen fortfarande var stor, förhållandena fortfarande odrägliga, sett i historiens backspegel, anser de sig berättigade att fördöma industrialismen som omänsklig. Det räcker för dem att deras vision, deras utopi, är så mycket vackrare.

Ett exempel i miniatyrformat gavs en gång av en bekant till mig som fördömde marknadsekonomin på följande grund: det var omöjligt för honom att till rimligt pris skaffa sig en bil med mahognykarosseri, fastän sådana är mycket bättre än plåtkarosserier. (Detta skulle vederlägga den i och för sig slarvigt formulerade tesen om ”konsumentens suveränitet”.)

Myrdals exempel är någonstans mittemellan. Det räcker inte för honom att marknadsekonomin frambringat datorn, den måste frambringa den perfekta datorn. Och den måste göra det nu, inte om tio år. Annars fungerar den inte. Ersätt den med något annat. Det finns många sätt att fixera Marx’ öppna utopi.

Det finns emellertid ett drag av hyckleri i dessa anklagelser mot kapitalismen. För när man påpekar förhållandena i länder som försöker genomföra socialismen är socialisterna sällan sena att försvara sig med att uppbyggnaden av socialismen måste få ta tid. Utopin som måttstock försvinner, och utopin återfår sin karaktär av avlägsen hägring.

Det finns en grundtanke hos Marx som jag tycker är värd att ta vara på, och det är idén att socialismen kommer att växa fram ”ur kapitalismens eget sköte”, genom att kapitalismen utvecklas tills dess egna inneboende motsägelser leder till att dess skal sprängs. Få socialister tycks ta idén på allvar numera, för alla deras ansträngningar går ut på att hindra kapitalismens fria utveckling. Möjligen hör Jan Myrdal till det lilla fåtalet; jag har sett tecken på det i hans skriftställningar.

Så låt oss då ge kapitalismen fritt spelrum och se vad som händer! Har Marx rätt blir det socialism. Har jag rätt händer inget annat än att Jan Myrdal så småningom får en hemmadator som han kan vara nöjd med.

Och jag kanske får råd att köpa en.

Denna replik publicerades i SAF-tidningen nr 12, 31 mars 1983 (men i kraftigt nedbantat skick).

[1] Så t.ex. hävdade Charles Fourier att socialismen skulle leda till att havsvattnet omvandlades till lemonad, och att polarområdena skulle bli värmekällor. Onekligen en tämligen exakt beskrivning av den framtida utopin, och lika onekligen en som gör den sårbar och öppen för invändningar! – Men idén att socialismen skulle överösa oss med perfekta datorer (något som kapitalismen alltså skändligen misslyckats med) är ju inte bättre den.

(En mer realistisk syn på socialismen representeras av Lech Wałęsa, som lär ha sagt att socialismen är det enda system som kan åstadkomma sandbrist i Sahara.)

[2] ”Kockanien” är detsamma som ”Schlaraffenland” (ifall ni inte redan visste det). Mises hänvisar ofta till detta idealsamhälle, när han skriver om socialistisk utopism.