Strödda nietzscheanska iakttagelser

Friedrich Nietzsche2Ett av mina favoritcitat från Friedrich Nietzsche kommer från Schopenhauer als Erzieher (d.v.s. Schopenhauer som uppfostrare) och lyder så här i original:

Die einzige Kritik einer Philosophie, die möglich ist und die auch etwas beweist, nämlich zu versuchen, ob man nach ihr leben könne, ist nie auf Universitäten gelehrt worden: sondern immer die Kritik der Worte über Worte. Und nun denke man sich einen jugendlichen Kopf, ohne viel Erfahrung durch das Leben, in dem fünfzig Systeme als Worte und fünfzig Kritiken derselben neben- und durcheinander aufbewahrt werden – welche Wüstenei, welche Verwilderung, welcher Hohn auf eine Erziehung zur Philosophie!

I Richard Hejlls[1] översättning från 1925 blir det:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden. Och nu må man tänka sig ett ungdomligt huvud, utan synnerlig erfarenhet av livet, i vilket femtio system av ord och femtio kritiker av desamma uppbevaras bredvid och bland varandra – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån av en uppfostran till filosofi!

Det här verkar ju vara en korrekt översättning – tills man kommer att tänka på att det tyska „gelehrt“ inte gärna kan betyda ”föredragits”. Föredragits framför vad? Eller har det hållits föredrag om filosofi? Nej, det betyder förstås ”lärts ut”. Och verbet ”uppbevaras” – finns det överhuvudtaget på svenska? Bevarats någonstans däruppe? Upptill och inte nertill? På vinden och inte i källaren?

I band 2 av Nietzsches Samlade skrifter (Otidsenliga betraktelser) används en nyare översättning, gjord av Carl-Göran Ekerwald, och den lyder så här:

Den enda kritik som är möjlig och som också bevisar någonting när det gäller filosofi, nämligen att pröva om det går att leva efter den, sådan kritik har aldrig lärts ut vid universiteten. Där har det alltid varit fråga om kritik i ord över ord. Tänk er en ung människa, utan mycken livserfarenhet, och i hennes huvud förvaras nu om vartannat femtio system av ord och femtio kritiska röster – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån mot fostran i filosofi!

Den nya översättningen är. i varje fall i dessa båda avseenden, bättre.

$ $ $

Men detta var väl ingenting att blogga om, ens om man, som jag just nu, är tvungen att endast blogga med vänster hand?

Nej, det stämmer. Men ändå:

Filosofernas förförare är orden: de sprattlar i språkets nät. (”Vi filologer” i bd 2 av Samlade skrifter, s. 372.)

Påminner om Wittgensteins idé att avsikten med hans filosofi är att leda flugan ur flugglaset. Men än sen? Orden kan ju ändå inget annat göra än kritisera orden!

$ $ $

Och nu till något annat:

Den grekiska filosofin tycks börja med ett helt orimligt hugskott, med satsen att vattnet är alltings ursprung och moderssköte. Är det verkligen nödvändigt, kan man fråga sig, att stanna upp och på allvar besinna detta? – Ja, av tre skäl: för det första för att satsen säger något om tingens ursprung, för det andra för att den gör det utan bilder och mytiskt fabulerande och för det tredje för att den rymmer, om än i förpuppad form, tanken att allt är ett. Det förstnämnda skälet placerar ännu Thales i sällskap med de religiösa och vidskepliga; det andra för honom ut ur detta sällskap och framställer honom som den förste naturforskaren, och på grundval av det tredje skälet betraktas Thales som den förste grekiske filosofen. I Thales segrar för första gången den vetenskapliga människan över den mytiska och i sin tur den visa människan över den vetenskapliga. (A.a., s. 375.)

$ $ $

Har Nietzsche någon begreppsbildningsteori? Låt se:

Låt oss särskilt tänka på bildandet av begreppen. Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall. Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet blad bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ”blad”, kanske en urform, efter vilken alla blad vore vävda, tecknade, mätta, färgade, krusade, målade, men av oskickliga händer, så att inget exemplar hade utfallit korrekt och tillförlitligt som trogen avbild av urformen. (Om sanning och lögn i utommoralisk mening”, s. 506f i Samlade skrifter, bd 2.)

Hur vill Nietzsche ha det då, ifall man inte får bortse från hur olika bladen är sinsemellan? Att använda ordet ”blad” bara om det första blad man får syn på, och sedan hitta på ett alldeles nytt ord för varje nytt blad man får syn på? – Han fortsätter:

Vi kallar en människa ”hederlig”. Varför handlade hon idag så hederligt? frågar vi. Vårt svar brukar lyda: på grund av sin hederlighet. Hederligheten! Det heter å andra sidan: bladet är bladens orsak. Vi vet ju ingenting om en väsenskvalitet som skulle heta ”hederligheten”, men väl om talrika individualiserade, följaktligen olika handlingar, som vi likställer genom att utelämna det olika och nu betecknar som hederliga handlingar; till sist formulerar vi av dem en qualitas occulta [dold egenskap] med namnet ”hederligheten”. (S. 507.)

Återigen: hur vill Nietzsche ha det? Får vi kalla blott den första hederliga handling vi bevittnar ”hederlig” och sedan hitta på nya ord för handlingar som i visst avseende påminner om den första med i andra avseenden skiljer sig?

$ $ $

Om staten – ”det kallaste av alla kalla odjur” – har Nietzsche mycket att säga; här ett par smakprov:

Staten, av skymflig härkomst, för de flesta människor en oavbrutet flytande källa av vedermödor, i ofta återkommande perioder människosläktets förtärande fackla – och ändock en klang, vid vilken vi glömmer oss, ett stridsrop, som entusiasmerat till otaliga verkligt heroiska gärningar, kanske det högsta och mest vördnadsvärda objektet för den blinda och egoistiska massan, som också endast i statslivets oerhörda ögonblick har det besynnerliga uttrycket av storhet i sitt ansikte!  (A.a., s. 484.)

Med det hemlighetsfulla samband som vi här anar mellan stat och konst, politiskt begär och konstnärligt alstrande, slagfält ock konstverk, förstår vi som sagt med stat endast det järngrepp som framtvingar samhällsprocessen: medan utan stat, i det naturliga bellum omnium contra omnes[2], samhället överhuvud inte kan slå rot i större omfattning och utöver familjens sfär. Nu, efter den allmänt förekommande statsbildningen, koncentrerar sig denna drift till bellum omnium cantra omnes från tid till annan i folkens skräckinjagande krigsmoln och urladdar sig liksom i sällsyntare men desto starkare slag och blixtar. Dessemellan får samhället dock tid att under den mot det inre sammanträngda verkan av detta bellum överallt gro och grönska,, för att, så snart det blir några varma dagar, låta geniusens lysande blommor spira fram. (A.a., s. 485.)

Och på nästa sida oroar sig Nietzsche över den i hans tid och samhälle rådande krigsrädslan; men det bli för långt att citera.

$ $ $

Här en bra sammanfattning av Nietzsches filosofi:

I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i ”världshistorien”: men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. (A.a., s. 503.)

En kort minut av kunskap!

$ $ $

Nä, nu får det vara nog med Nietzsche.


[1] Om ni följer länken, kommer ni att få veta att Richard Hejll var nazist. Men detta gör vare sig översättningen bättre eller sämre. Däremot är det lite märkligt att han var antisemit, med tanke på vad Nietzsche ansåg om antisemiter – nämligen att de samt och synnerligen borde skjutas.

[2] ”allas krig mot alla” – men det visst ni väl redan?

Ur Friedrich Nietzsches tankevärld

Friedrich NietzscheJag har läst Friedrich Nietzsches Bortom gott och ont från 1886[1]. Mycket i boken är antingen obegripligt eller rena tramset[2]; men här har plockat ut några russin i kakan och komponerat min egen müsli (med vänster hand).

David Hume hade som bekant svårt att hitta sitt eget jag; det förnimmande subjektet försvann i virrvarret av förnumna förnimmelser. Nietzsche hade liknande svårigheter; se detta långa citat:

Jenseits von Gut und BöseDet existerar alltjämt harmlösa själviakttagare som menar att det finns ”omedelbara vissheter”, till exempel ”jag tänker”, eller, som Schopenhauers vidskepelse ville ha det, ”jag vill”, som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som ”ting i sig”, och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid ”omedelbar visshet”, liksom ”absolut kunskap” och ”ting i sig” innebär en contradictio in adiecto, kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förförelse! Folket må inbilla sig att kunskap innebär att känna sakerna i grunden; filosofen måste säga sig: då jag analyserar det förlopp som uttrycks i satsen ”jag tänker”, så erhåller jag en rad djärva förmodanden som är svåra för att inre säga omöjliga att verifiera, – exempelvis att det är jag som tänker, att det överhuvudtaget måste vara en någon som tänker, att tänkandet är en verksamhet och verkan utgående från ett väsen som antas vara orsaken, att det finns ett ”jag”, och slutligen att det redan står klart vad man avser med tänkande, – att jag vet vad tänkande är. Ty om jag inte redan för mig själv avgjort detta, på vilket sätt skulle jag kunna avgöra att det som sker inte till äventyrs är ett ”viljande” eller ”kännande”? Alltnog, detta ”jag tänker” förutsätter att jag jämför mitt ögonblickliga tillstånd med sådana som jag känner sedan tidigare, för att därmed fastställa vad det är: på grundval av denna återanknytning till ”vetande” i andra situationer har jag dock i alla händelser ingen omedelbar kännedom om mitt nuvarande tillstånd. – Istället för den ”omedelbara visshet” med vilken folket i förekommande fall låter sig nöjas, erhåller filosofen på detta vis en rad metafysiska frågor, noga taget intellektuella samvetsfrågor som lyder: ”Varifrån har jag begreppet tänkande? Varför tror jag på orsak och verkan? Vad ger mig egentligen rätten att tala om ett jag, rentav om ett jag som orsak till tänkandet?” Den som under åberopande av något slags intuitiv kunskap tror sig omedelbart kunna besvara denna metafysiska fråga, som fallet är med den som säger: ”jag tänker och vet att åtminstone detta är sant, verkligt och säkert”, – han kommer av en nutida filosof att bemötas med ett leende och två frågetecken. ”Min herre”, tillkännager kanske filosofen, ”det är osannolikt att ni inte misstar er: men varför nödvändigt alltid sanning?” –

Vad beträffar logikernas vidskepelse: så kommer jag inte att tröttna på att ständigt understryka ett kort litet faktum som dessa vidskepliga herrar inte gärna tillstår, – nämligen att en tanke kommer när ”den” vill och inte när ”jag” vill, varför det innebär ett förvanskande av faktum att säga: subjektet ”jag” betingar predikatet ”tänker”. Det tänker: men att detta ”det” just är det gamla berömda ”jag” är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framför allt ingen ”omedelbar visshet”. Till sist är redan detta ”det tänker” alltför vågat: redan detta ”det” innehåller en utläggning av förloppet och hör inte till förloppet självt. Man gör här en vanemässig grammatisk slutledning. ”Tänkandet är en verksamhet, till varje verksamhet hör någon som är verksam, följaktligen –”. Ungefär enligt samma schema sökte den äldre atomismen en till den verkande ”kraften” hörande materieklump; kraften förmodades sitta i denna, verka ur den, atomen; strängare huvuden lärde sig slutligen att undvara denna ”jorderest”, och kanske vänjer sig också logikerna en dag vid att undvika det lilla ”det” (den förflyktigade resten av det gamla jaget). (S. 24ff.)

$ $ $

Nietzsche driver med engelsmännen: efter några rader om moralens långtråkighet:

Till sist önskar de alla [moralisterna] att den engelska moralen måste få rätt: i den mån som mänskligheten, eller ”den allmänna nyttan”, eller ”de flestas lycka”, nej! Englands lycka just därmed vore som mest betjänt; de söker med alla krafter överbevisa sig om att strävan efter den engelska lyckan, jag menar efter comfort och fashion och (allra helst) en plats i parlamentet [sic!], samtidigt skulle vara den äkta dygdens väg, ja, att såvitt dygd alls förekommit i världen, har den bestått i just en sådan strävan, (S. 125f.)

Och:

[…] medelmåttiga engelska andar – jag nämner Darwin, John Stuart Mill och Herbert Spencer […] (S. 150.)

Varför skulle just dessa andar vara så medelmåttiga?

$ $ $

Profetia:

Europas demokratisering innebär samtidigt ett ofrivilligt beredande av jordmånen för tyranner […] (S. 140.)

$ $ $

Om egoismen:

Med risk för att skapa förstämning i oskyldiga öron hävdar jag: egoismen är ett med den förnäma själen, jag menar, med den orubbliga tron på att andra väsen naturnödvändigt måste vara det slags väsen som ”vi är” underdåniga och offra sig för det. Den förnäma människan accepterar detta egoistiska faktum utan minsta frågetecken, ja, utan någon känsla av hårdhet, tvång eller godtycke, snarare på det sätt som man godtar en i tingen inneboende ursprunglig ordning:– sökte hon ett namn för den skulle hon säga: ”det är rättfärdigheten själv”. Kanske tillstår hon inför sig själv, och i former som inledningsvis medger en viss tvekan, att det finns sådana som är likaberättigade med henne själv; så snart hon är på det klara med denna rangfråga, rör hon sig bland sina likar och likaberättigade med samma säkra finkänslighet och vördnadsfulla taktkänsla som hon uppvisar i umgänget med sig själv, – allt enligt den medfödda himmelska mekanik som alla stjärnor är införstådda med. Denna finess och självinskränkning i umgänget med likar är ytterligare ett tecken på egoism – varje stjärna är en sådan egoist –: den ärar sig själv i andra och i de rättigheter den tillstår dem, de tvivlar inte på att utväxlingen av ärebetygelser och rättigheter, såsom allt umgänges egentliga väsen, motsvaras av en i naturen rådande ordning. Den förnäma själen ger på samma sätt som hon tar, genom den lidelsefulla och lätt retbara vedergällningsinstinkt som utgör hennes bottensats. Begreppet ”nåd” besitter inter pares ingen mening och väldoft; det må existera ett sublimt sätt att låta sig övergjutas med skänker som man törstigt och droppvis lapar i sig: men för denna konst och dessa åtbörder är den förnäma själen föga skickad. Hennes egoism hindrar henne här: hon blickar överhuvudet taget ogärna ”uppåt”, – utan antingen framför sig, horisontellt och långsamt, eller nedåt: – hon vet att hon är upphöjd. – (S. 168f.)

$ $ $

Lite kunskapsteori:

Ord är fonetiska tecken för begrepp; begrepp återigen är mer eller mindre bestämda bildtecken för ofta återkommande och sammanträffande förnimmelser, av förnimmelsegrupper. (S. 169.)

Låter också det som David Hume. Vidare:

För att man ska förstå den andre räcker det inte att man använder samma ord; man måste också använda dessa ord för samma slags inre upplevelser, man måste i sista hand ha gemensamma erfarenheter.

$ $ $

De största tilldragelserna och tankarna – men de största tankarna är de största tilldragelserna – är de sista att bli förstådda: de generationer som är samtida med dem upplever inte dessa tilldragelser – de lever förbi dem. Det inträffar då något som liknar ett fenomen i stjärnevärlden. Ljuset från de mest avlägsna stjärnorna är det sista att nå fram till människorna; och innan det nått hit förnekar människan att det överhuvudtaget finns stjärnor där ute. ”Hur många århundraden behöver en ande för att bli förstådd?” – det är också en måttstock, därmed skapar man också en rangordning och en etikett såsom det anstår: för andar och stjärnor. – (S. 178.)

$ $ $

Det här bör ni känna igen:

Det är inte verken, det är tron som här avgör, som här fastställer en rangordning, för att nu återupprätta en gammal, religiös formel i en ny och djupare mening: något slags grundövertygelse som den förnäma själen har beträffande sig själv, något som inte kan sökas, inte hittas och kanske inte heller låter sig förloras. – Den förnäma själen hyser vördnad för sig själv. – (S. 178.)

D.v.s. ni bör känna igen det om ni läst företalet till The Fountainhead.

$ $ $

Varje filosofi döljer också en filosofi; varje åsikt är också ett gömställe, varje ord också en mask. (S. 179.)

Och:

Varje djup tänkare fruktar mer att bli förstådd än att bli missförstådd. Av det sistnämnda lider kanske hans fåfänga; av det förstnämnda emellertid hans hjärta, hans medkänsla, som alltid säger: ”ack, varför vill ni också ha det lika tungt som jag? (S. 180.)

Men som sagt: mycket som jag inte citerat har varit trams!


[1] Samlade skrifter, vol. 7; Stockholm/Stehag 2002.

[2] T.ex. allt han skrivit om kvinnan. Och det mesta av hans sociologiska spekulationer.

 

Två observationer om definitioner

Syftet med en definition är att särskilja ett begrepp från alla andra begrepp och därmed hålla dess enheter differentierade från alla andra existenter [d.v.s. saker som existerar]. – Ayn Rand, Introduction to Objectivist Epistemology, första sidan i kapitlet om definitioner.

Det finns fall där korrekta definitioner är enormt viktiga och där felaktiga definitioner ställer till förödelse. Det är t.ex. en himmelsvid skillnad om man definierar ”kapitalism” som ”ett samhällsskick som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen” eller ”ett samhällsskick som berikar de redan rika och suger ut de breda massorna”. Ett annat sådant exempel är begreppen ”inflation” och ”deflation”; definierar man de termerna som ”stigande eller fallande priser” i stället för ”ökning eller minskning av penningmängden” hamnar man helt fel. (Se min bloggpost om detta.)

Och om man definierar ”själviskhet” som ”att trampa på sina medmänniskor” i stället för ”att ta tillvara sina egna intressen” hamnar man förstås fullständigt fel (det implicerar ju att det inte finns något annat sätt att ta tillvara sina intressen än just att trampa på andra, d.v.s. att ”människan är människans varg”).

Om man introducerar ett nytt begrepp är det förstås viktigt att man definierar det, så att folk vet vad man pratar om.

Men betyder det att vi måste definiera vartenda ord vi använder eller vartenda begrepp som orden står för? Om så vore, skulle vi aldrig ha tid med något annat!

Ord/begrepp på den lägsta abstraktionsnivån – d.v.s. de som står för konkreta, iakttagbara ting, egenskaper eller relationer – definieras ostensivt eller ”utpekande”: man pekar helt enkelt på ett bord eller någonting blått eller på något som står bordet eller under bordet (för rumsrelationer), och det räcker gott. De kan definieras (så som Ayn Rand gör med ”bord” i ITOE) men det är inte nödvändigt och skulle vara ett slöseri med tid, ifall man gör det för vartenda ord på denna abstraktionsnivå.

Sensmoral: ansträng inte hjärnan med definitionsexercis – annat än när det är nödvändigt!

$ $ $

En definition innehåller genus och species (på svenska skulle man kunna säga ”art” och ”slag”, ifall man ogillar att använda latinska termer). ”Differentia” är det som skiljer ett species (ett slag) från andra under samma genus. Genus kan vara på lägre eller högre abstraktionsnivå. Genus för ”bord” är t.ex. ”möbel” och sedan ”människotillverkat föremål” och till sist ”föremål” eller ”entitet” i allmänhet. Genus för ”hund” är ”djur” och sedan ”levande organism” och till sist åter ”entitet”. (Mellan ”hund” och ”djur” kan man stoppa in ”däggdjur”, men det är ju inte ett begrepp man bildar innan man har läst lite biologi i plugget.) Genus för ”blå” är ”färg”, och genus för ”färg” är ”attribut” eller ”egenskap”.

Men observera nu en sak: Genus i en definition är alltid, grammatiskt sett, ett substantiv. Species är också ofta ett substantiv, men ofta också ett adjektiv (som t.ex. ”blå” och alla andra färger, medan ”färg” är ett substantiv). Inga konstigheter eller problem så långt.

Men hur förhåller det sig med andra ordklasser?

Ta interjektioner – t.ex. ”aj!”, ”usch!”, ”fy!”, ”hurra!”, ”fan också!”, ”i helvete heller!”[1] Vad är genus för dessa ord och uttryck? Det finns ingen interjektion som är abstraktare än andra interjektioner. Och vad betyder de egentligen? ”Aj!” är ett sätt att uttrycka ”det gör ont” eller smärta. ”Usch!” och ”fy” ger uttryck för ogillande och ”hurra!” för gillande. I denna mån har de samma funktion som alla andra begrepp, nämligen att kondensera information. Men någon definition i termer av genus, species och differentia kan man inte ge. (Och vad för mått utelämnas? Graden av smärta och gillande/ogillande bör det väl vara.)

Nu invänder förstås någon att man kan definiera dessa ord som just interjektioner. Men ”interjektion” är inte en interjektion, det är ett substantiv! Så den ”definitionen” är ingen definition utan en beskrivning av ordets/begreppets grammatiska funktion.

Jag får väl tröska igenom adverben en gång till. Ett adverb har inte något annat adverb som genus. Ta de där småorden som vi fyller ut språket med, både i tal och skrift – som ”ju”, ”nog”, ”väl”. Vad sjutton?[2] finns det för mer abstrakt adverb som subsumerar eller innefattar dem? Och definierar man dem som just ”adverb”, så är det ju återigen en blott och bart grammatisk definition; man definierar strängt taget inte, utan beskriver ordets/begreppet grammatiska funktion.

Det finns två sorters konjunktioner (eller ”species”, om man vill stila med sina latinkunskaper): samordnande och underordnande[3]. De vanligaste samordnande konjunktionerna är ”och”, ”eller” och ”men”. Men det finns ingen mer abstrakt konjunktion som subsumerar eller innefattar de orden. (Men de fyller samma funktion som begrepp i allmänhet: att kondensera en stor mängd information.) – Samma med den underordnande konjunktionerna – ”att”, ”om”, m.fl.

När det gäller verb, kan ju faktiskt genus för ett verb vara ett annat verb. Genus för ”gå”, ”springa”, ”hoppa”, ”promenera”, ”trava”, ”galoppera”, m.fl. är rimligen ”röra sig”; Genus för ”stå”, ”sitta”, ”ligga”, m.fl. skulle kunna vara ”befinna sig” (i ett visst läge).

Men hur är det med hjälpverb? T.ex. ”Detta har hänt”, ”detta kommer att hända”, ”det ska vara si-eller så”, ”måtte det-eller-det hända[4]” Återigen ”definieras” dessa ord/begrepp endast med en beskrivning av deras grammatiska funktion.

Och detsamma gäller infinitivmärket ”att”. Det betyder inget i sig självt, utan signalerar bara att efterföljande verb står i infinitivform.[5] Likadant, förresten, med bestämda och obestämda artiklar.

Men grubbla nu för all del inte ihjäl er över dessa saker! Det räcker så gott att jag grubblat mig halvt fördärvad över dem.

$ $ $

PS 3 november: Huvudpoängen här är att det är skillnad mellan definitioner och beskrivningar av ords/begrepps grammatiska funktion. (I avsnittet om adverb ovan kallade jag dem ”blott och bart grammatiska definitioner”, vilket möjligen kan ge upphov till missförstånd.) Så för att göra detta fullständigt klart:

Om vi definierar ”bord”, ”hund”, ”godhet”, ”skönhet”, ”medarbetarskap”, etc., etc. som substantiv – ja, då har vi gett en ”blott och bart grammatisk definition”. Endast läroböcker i grammatik skulle ge en sådan definition. Likaså när det gäller adjektiv, som ”god”, ”skön”, ”gul”, ”blå”, ”dräglig”, ”odräglig”, m.fl., m.fl.: att kalla de adjektiv anger bara deras grammatiska funktion. Likaså verb, som ”springa”, ”hoppa”, ”skutta” eller ”stå”, ”ligga”, ”sitta”: deras grammatiska funktion är att vara predikat i en sats eller uttrycka en uppmaning (om de står i imperativ). Utanför grammatiken definierar vi bord i termer av föremål eller entiteter, adjektiv i termer av attribut eller egenskaper, verb i termer av rörelser/handlingar eller tillstånd.

Men så är det inte med de övriga ordklasser jag tog upp. Det finns inget adverb som subsumerar eller innefattar andra adverb, ingen konjunktion som innefattar andra konjunktioner, ingen interjektion som innefattar andra interjektioner. Allt vi kan ge är ”blott och bart grammatiska definitioner”, d.v.s. beskrivningar av deras grammatiska funktion.

Om inte detta var klart från början, bör det vara klart nu.

$ $ $

En sak jag ställer mig tvekande till är att ord som ”ja” och ”nej” (och varianter som ”jo”, ”tja”, ”mja”, ”nja”, ”nähä”, o.s.v.) klassificeras som adverb – även om de gör det i alla ordböcker jag konsulterat.[5]

Min bästa definition på ”adverb” är att de modifierar eller kvalificerar andra ord, satser eller meningar. (Ibland kallas de ”bestämningar”, men det är ju samma sak.)

Men ”ja” och ”nej” modifierar eller kvalificerar ingenting. De bekräftar eller förnekar något som någon annan sagt eller skrivit. ”Mja” och ”tja” bekräftar med viss reservation eller tvekan. De är bekräftelse- eller förnekelseord. Det kanske borde inrättas en särskild ordklass för dessa ord.

$ $ $

PS 4 november: Efter det att jag skrivit detta kollade jag några ordböcker på olika språk, och somliga klassificerar dessa ord som adverb, andra som interjektioner och andra åter som vilketdera, beroende på sammanhanget.

Och idag bläddrade jag igenom Ebba Lindbergs Beskrivande svensk grammatik (en bok som ingick i en kurs i ”blocksvenska” som jag tog runt 1980 vid Mälardalens högskola), och hon betraktar dem som en underavdelning under interjektioner och kallar den ”svarsord”, och det är förstås den enklaste och bästa benämningen.

$ $ $

PS 14 november: Jag kom på att det finns ett mycket enklare sätt att förklara det här:

Det är skillnad på att definiera saken och att definiera ordet. Når vi definierar de saker som sammanfattas under begreppet ”bord”, tar vi fasta på de gemensamma, väsentliga kännetecknen: platt yta, ett eller flera stöd, funktionen att bära upp andra, mindre föremål; och vi bortser från sådan som är oväsentligt eller inte nödvändigtvis gäller om alla bord (som t.ex. om det är gjort av trä eller något annat material). Och vi har inga problem att sortera in det under ett genus, ”möbel”. Men ordet ”bord” definierar vi som ett substantiv (som vi sedan sorterar in under det vidare grammatiska begreppet ”ordklass”). Sedan kan vi precisera och säga att det är ett konkret substantiv till skillnad från ett abstrakt, att det är ett styckeord till skillnad från ett massord (eller att det är räknebart till skillnad från oräknebart), m.m. Vi kan diskutera vilka satsdelar det kan utgöra i meningar (huvudsakligen subjekt och objekt). Och vi kan konstatera att det inte är ett egennamn utan ett art- eller kategorinamn. – I stort sett detsamma gäller adjektiv och pronomen.

Men när det gäller adverb, konjunktioner (bindeord och fogeord) och interjektioner kan vi inte definiera dem och ange genus och differentia – för det finns ingen sak eller egenskap att definiera. Men orden kan vi alltid definiera – genom att ange just vilken ordklass de tillhör.

Och hur är det med prepositioner? De enklaste prepositionerna (som ”i”, ”på” ”över”, ”under”, ”före”. ”efter”, m.fl.) kan vi ju definiera ostensivt, genom att peka på de relationer de står för. Men det går inte att hitta ett genus i form av en annan, mer övergripande preposition. (Och väldigt många prepositioner anger andra relationer än just rums- och tidsrelationer, och även prepositioner som gör det används ofta i överförd bemärkelse.) Men att definiera själva orden och kalla dem just prepositioner är den enklaste sak i världen.[6]

Räkneord har jag inte tagit upp förut. Men här gäller ju att när vi väl lärt oss de första räkneorden och förstår principen för hur de bildas (som t.ex. att ”tjugoett” står för ”20+1”, etc.). så förstås vi alla räkneord. Vet vi att ”hundra” står för grupper av 100 föremål eller företeelser, och att ”tusen” står för tio gånger så många föremål eller företeelser, har vi inga problem med att fatta vad som menas med t.ex. ”etthundratjugo miljoner femhundra tusen tvåhundra tjugotre”. Så referenter i verkligheten att definiera saknas inte. Men i grammatiken definieras de som just ”räkneord”.

Vad jag kan tillägga är att det bara är de allra första räkneorden som kan definieras ostensivt. Vi kan se, utan att behöva räkna, att vi har just fem fingrar på vardera handen. Men hade vi i stället tio fingrar på vardera handen, skulle det bli svårt utan att räkna. Och håller vi uppe båda händerna, ser vi strängt inte att de är tio; vad vi ser är att de är två gånger fem. (Hur många man kan se utan att räkna varierar förmodligen från person till person, men många fler än just fem tror jag inte det kan vara.)[7] – Ayn Rand exemplifierar detta i sin Inledning till objektivismens kunskapsteori:

… föreställ ditt medvetandetillstånd, om jag skulle ge dig [en] summa medelst varseblivningsmässiga enheter, så här ||||||||| … etc.


[1] De båda sista exemplen är exempel på att ord ibland kan byta ordklass. ”Fan” är ett substantiv (ett egennamn som betecknar en viss potentat), och ”helvete” är också ett substantiv som betecknar den plats där sagde potentat regerar.

[2] Åter ett exempel på hur ett ord kan byta ordklass – i det här fallet ett räkneord som används som adverb.

[3] Vissa grammatikor använder termerna ”bindeord” och ”fogeord”.

[4] T.ex. att vi vinner stora miljonen på trisslotten.

[5] Jag vet inte varför vi har infinitivmärke – men de allra flesta moderna språk, i varje fall de germanska och romanska – har det. I latinet och forngrekiskan finns det inte; det syns ändå på verbformen. − Latinet har inga bestämda eller obestämda artiklar, men forngrekiskan har det.

[6] Möjligen skulle man kunna säga att prepositionsuttryck som ”i förhållande till” eller ”i relation till” skulle kunna utgöra genus för andra prepositioner.

[7] Det var förmodligen därför som Gud (eller var det evolutionen?) skapades oss med fem fingrar per hand och fem tår per fot. Han (eller den) förstod hur besvärligt det skulle bli för oss att lära oss enkel aritmetik, om vi i stället hade 25 fingrar och 25 tår. (Ta nu inte denna fotnot alltför allvarligt.)