Höjda politikerlöner?

Ja, det är vad en moderat påläggskalv och doktorand i nationalekonomi pläderar för i en artikel i Skellefteåtidningen Norran 27 december 2013. Det är så mycket fel med den idén att jag inte vet i vilken ordning jag ska ta dem.

För att börja någonstans så vet jag inte vad ”mainstream”-ekonomer lär ut, men enligt den ”österrikiska” skolan och det vanliga sunda bondförståndet finns det bara två sätt för stater och politiker att öka sina inkomster:

1. Höja skatterna.

2. Utöka penningmängden.

Ett tredje sätt är att låna upp pengarna, men eftersom lånen förr eller senare ska betalas igen, återstår ändå bara dessa båda alternativ.

Det är i alla händelser ofrånkomligt att det är väljarna som får stå för notan; i varje fall de väljare som arbetar inom  den privata sektorn och vilkas skatter inte är fiktiva. Och därför borde ju också väljarna få ta ställning till förslaget. Så kommer moderaterna att göra detta till en valfråga i nästa val? Kommer vi att få se valaffischer med texten ”Höj politikernas löner NU!”? Nej, knappast. Förslaget får nog vila till efter valet.

Och redan nu är det ju så att det är politikerna själva som sätter sina egna löner och beviljar sig förmånliga pensioner och en del andra ”fringe benefits”, som övernattningslägenhet i Stockholm och gratis tågresor i första klass. Så om politikerna själva tycker att de är värda en löneökning är det ju inte så svårt för dem att åstadkomma. Finansieringsfrågan klara de nog också av: En eller annan skatt kan säkert höjas, eller också kan de gå till Riksbanken och begära lite mer ”quantitative easing”. Det märker säkert inte väljarna, förrän penningmängdsökningen slår igenom i konsumtionspriserna; och det solklara sambandet mellan ökad penningmängd och höjda priser är det ju inte många som ser; mycket tack vare att ”mainstream”-ekonomerna inte lär ut det, utan försöker tuta i oss att det är pris- och löneökningarna som driver på inflationen och inte tvärtom.

Och så det där med att fotbollsspelare som avancerat från pojklaget till någon av Europas storklubbar tjänar hundra gånger mer än statsministern. Det beror förstås på att fotboll är en väldigt populär sport och att många gläds av att se Zlatan cykelsparka bollen i mål. Så därför sponsrar näringslivet fotbollsspelare och använder fotbollen för sin reklam. (Sporter med mindre publikstöd, som t.ex. varpakastning eller bältesspänning, genererar inte sådana fantasisummor.) – Dessutom har sportstjärnor, till skillnad från statsministrar, inga generösa pensionsvillkor utan måste lägga undan en del av sina förmögenheter för den framtid då deras karriärer är över. De som inte gör det riskerar att sluta sina liv i armod (tänk Nacka eller Garrincha). Statsministrar har sitt på det torra, även sedan de röstats bort.

Om politiken vore lika populär bland de bredare samhällslagren som fotbollen, ja, då skulle ju näringslivet kunna sponsra valdebatter lika mycket som de idag sponsrar fotbollen; och då skulle våra politiker kunna tjäna lika mycket pengar som fotbollsspelarna och skulle inte ha något större behov av förmånliga pensioner och andra ”fringe benefits”. Men så populära lär de aldrig bli, hur det nu kan komma sig.

Och så var det det här med att topparna inom näringslivet också tjänar betydligt mer än topparna inom politiken. Men varför skulle de inte det? Duktiga företagsledare är värda sina höga löner; och inom det privata näringslivet faller mindre duktiga företagsledare ifrån. (För utförligare motivering varför de förtjänar sina höga löner, se George Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Och som det ser ut idag ägnar sig våra politiker huvudsakligen åt att sätta käppar i hjulen för företagsamheten. Varför skulle det belönas med lika höga löner som för dem som trots detta håller hjulen någotsånär i rörelse?

Efter all denna kritik finns det ändå ett stycke i artikeln som jag sympatierar med:

Å andra sidan anklagas riksdagen ofta för att vara för stor, vilket leder till att många ledamöter är passiva knapptryckare. Ett förslag är att halvera antalet riksdagsledamöter och samtidigt dubblera ersättningen. Då skulle riksdagsledamöterna få mer att göra samtidigt som fler kompetenta personer kan lockas att kandidera.

Javisst. Vi har alldeles för många politiker idag. Och i ett fritt samhälle med ”nattväktarstat” skulle vi behöva ännu färre, eftersom de alls inte skulle ha lika mycket att göra.

Men hur i all världen skulle detta förslag kunna få riksdagsmajoritet?

OK, vi leker med tanken att en motion av detta innehåll faktiskt ställs i riksdagen. Vilka skulle rösta för motionen? Möjligen – och jag säger möjligen – de riksdagsledamöter som sitter säkert i sadeln: de som står högst upp på respektive partiers valsedlar. De kan möjligtvis lockas av den dubblerade lönen och inte bli alltför avskräckta av den dubblerade arbetsbördan. Men de övriga? Skulle de vilja bli utsparkade ur riksdagen och gå miste om hela sin lön som riksdagsledamöter, sina pensionsförmåner och övriga ”fringe benefits”? Knappast.

Nej, en reform i denna riktning får nog allt komma underifrån, från valmännen och valkvinnorna. Och det kommer att ta tid. De som har makten brukar också klamra sig fast vid makten.