Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.