Guldmyntfoten och lögnen

Repris från 2006.

Det hör till socialisternas standardrepertoar att beskylla kapitalismen för alla missförhållanden i samhället, fastän samtliga dessa missförhållanden i själva verket ska tillskrivas blandekonomins socialistiska komponent. Beskyllningar som att kapitalismen är orsak till slaveri och krig är bara alltför välbekanta; liksom att den bär skulden för inflation och arbetslöshet, fastän dessa företeelser helt och hållet beror på statlig interventionism, statliga ingripanden i ekonomin.

Och vad gör icke-socialistiska politiker och ekonomer när de möts av denna propaganda? Jamar med.

Myten att 30-talsdepressionen berodde på kapitalismen har ni säkert fått er till livs förr. En del av denna myt är att depressionen berodde på guldmyntfoten, på att man alltför länge klängde sig fast vid denna ”barbariska kvarleva” (som John Maynard Keynes kallade den).

Jag hittade några exempel på ett diskussionsforum där jag är med [Liberal debatt; numera avsomnat]. Först ett par citat från moderna ekonomer:

The current judgment of economic historians (see, for example, Barry J. Eichengreen, Golden Fetters) is that attachment to the gold standard played a major part in keeping governments from fighting the Great Depression, and was a major factor turning the recession of 1929–1931 into the Great Depression of 1931–1941. (Bordo, M., ”Monetary Policy Regimes, the Gold Standard, and the Great Depression”, NBER Reporter, 1999.)

The depression is seen today as a consequence of the Federal Reserve’s adherence to the flawed real-bills doctrine and to gold standard orthodoxy. It led policymakers to shun expansionary monetary policy, and it transmitted the U.S. depression across the globe. (Samme Bordo.)

The most important barrier to actions that would have arrested or reversed the decline [during the Great Depression] was the mentality of the gold standard. (Eichengreen själv.)

(Eichengreens Golden Fetters är ett standardverk för guldmyntfotens belackare. Den har utsatts för en förödande kritik av Richard Salsman; se lästipsen nedan.)

Personen som levererade dessa citat är, vad jag förstår, doktorand i ekonomisk historia. Här är vad han själv skriver (med vissa lättare redigeringar för sammanhangets och grammatikens skull; de ändrar inte innebörden):

Är ni objektivister säkra på att vi alla skall gå över till guldmyntfot? Be careful what you wish for…

De länder som vidhöll sin guldmyntfot längst, t.ex. USA och Frankrike, drabbades allra värst under stora depressionen, och ett återinförande riskerar skapa ekonomisk kris och politiskt kaos. De flesta ekonomer är nog överens att guldmyntfot är lika förlegat som socialism.

Orsakerna till den stora depressionen är den fråga som behandlas mest inom nationalekonomin.

Visste du verkligen inte att en av de vanligaste tolkningarna av den stora depressionen var att den förvärrades av guldmyntfoten?

En majoritet av de som studerat den stora depressionen har kommit till slutsatsen att guldmyntfoten borde ha övergetts tidigare. Detta är vad jag tror i alla fall; de artiklar jag har aktuella, och som jag citerade ovan, är alla av denna uppfattning. Har aldrig gett mig in på detta område, och har ingen ”egen” uppfattning i frågan.

Det är väl mer välmotiverat att lita på Barry Eichengreen, som jag anser vara en mycket god ekonomisk historiker, och vad han har sagt om guldmyntfoten än vad t.ex. en romanförfattare kan ha sagt om dito. [Mises och Reisman är romanförfattare?[1]]

[Som svar på invändningen ”Sedan ska man ha klart för sig att guldmyntfoten i praktiken avskaffades redan under Första världskriget.”:] Fast icke desto mindre höll vissa länder fast vid en guldmyntfot som satte hämsko på deras ekonomiska politik. Jag tror de flesta argumenterar att givet hur systemet var utformat efter Första världskriget (d.v.s. satt i kaos) gynnades de länder som helt övergav guldmyntfoten så tidigt som möjligt (vilket alltså inte USA gjorde). Såg någonstans att någon, tror den var Eichengreen, som hade försökt visat att den helt skulle avskaffats under 50-talet även om den stora depressionen (och Andra världskriget) uteblivit.

Lägg gärna märke till sådan formuleringar som ”en majoritet”, ”de flesta”, ”de vanligaste tolkningarna”. Notera gärna också att doktoranden inte har någon ”egen uppfattning”; han bara upprepar vad han blivit matad med.[2]

Hur förhåller det sig nu med allt detta?

Guldmyntfot betyder att guld är pengar. Under guldmyntfot använder man guld att betala med. Använder man i stället sedlar, så är dessa sedlar inlösbara i guld. Skriver man ut checker, är checkerna inlösbara i guld. Om vi någonsin får tillbaka en riktig guldmyntfot, kommer vi fortfarande att handla med betal- och kreditkort, men de skulle ha full guldtäckning. Och under guldmyntfot skulle det självfallet inte finnas några restriktioner i rätten att äga guld – detta skulle vara liktydigt med restriktioner i rätten att äga pengar.

En sådan guldmyntfot var vad vi hade under perioden fram till 1914. Det var guld man använde att betala med, och använde man sedlar eller något annat, var de inlösbara i guld. Och de valutaenheter de olika länderna använde var definierade i termer av guld: en dollar var t.ex. 1/20 ounce guld, och ett pund var ¼ ounce (eller en aning mindre). Några problem med att räkna om sina pengar i främmande valuta förelåg därför inte heller.

Vad hände med denna guldmyntfot? Nåväl: att krig bekostas med inflationspengar är vanligt förekommande. De krigförande staterna gick helt sonika ifrån guldmyntfoten och tryckte upp papperspengar utan täckning. I ett fall (Tyskland) ledde detta till hyperinflation efter kriget. Men även i andra länder ledde det till att penningvärdet sjönk, om än inte fullt så dramatiskt.

Den enkla och sunda lösningen på detta problem borde ha varit (utöver att inte trycka upp fler papperspengar) att gå tillbaka till den guldmyntfot som rådde före kriget och justera sedlarnas värde i förhållande till guldet för att spegla den nya verkligheten. Förenta staterna gjorde faktiskt så: en dollar som tidigare varit definierad som 1/20 ounce guld omdefinierades nu till 1/35 ounce.

Men i det stora hela gjorde man inte alls så. Man övergav i stället guldmyntfoten till förmån till vad som kallas ”gold exchange standard” (”guldutbytesmyntfot”, om man översätter direkt; men jag har faktiskt inte sett termen på svenska). I stället för cirkulerande guldmynt och sedlar inlösbara i guld övergick man till stora guldtackor som förvarades i statliga bankvalv. Guld var inte längre något som vi vanliga döda fick äga och använda fritt; det monopoliserades av stater och centralbanker. Guldtackorna användes sedan vid internationella transaktioner, men inte i den dagliga handeln. Det fanns fortfarande en nominell koppling mellan papperspengar och guld, men systemet innebar att det var lätt för stater och centralbanker att manipulera penningmängden och skapa inflation.

Systemet fungerade så att dollarns värde var direkt knutet till guldet (1/35 ounce) och att pundets värde i sin tur var knutet till dollarn; sedan fick andra valutor ”flyta” i förhållande till dollarn och/eller pundet. (Det var därför som dollar och pund under många år benämndes ”hårdvaluta” – fram till början av 70-talet, då Richard Nixon ”befriade” dollarn från varje koppling till guld.)

M.a.o.: den lögn socialister och deras medlöpare prånglar ut – att guldmyntfoten hade skuld i den stora depressionen – betyder att man skyller depressionen på en myntfot som redan var avskaffad. Fräckare lögn får man leta efter.[3]

En händelse som faktiskt inträffat brukar användas som fikonlöv för denna lögn. Före kriget hade pundet varit värd $4.86; efter kriget hade dess värde sjunkit till ungefär $3.50. År 1926 bestämde sig Storbritanniens politiker för att gå tillbaka till guldmyntfoten. Men i stället för att definiera pundet på ett sätt som motsvarade efterkrigsverkligheten – vilket skulle innebära att ett pund var värt $3.50 – fick man ett anfall av storhetsvansinne och definierade pundet som det varit definierat före kriget: som $4.86. (Det var inte bara ”storhetsvansinne” som låg bakom detta: man ville bevara och utvidga den spirande ”välfärds”staten, och man ville förhindra att löner marknadsanpassades, eftersom fackföreningsrörelsen var emot detta, och facket hade växt sig starkt.) För att ”rädda” pundet ägnade sig Federal Reserve sedan åt räntemanipulationer som skulle göra det möjligt för pundet att bli så mycket värt som det påstod sig vara. Det hjälpte förstås inte; men det var en av de faktorer som så småningom utlöste den stora depressionen.[4]

Och fikonlövet här är förstås inte bättre än den ursprungliga lögnen: centralbankers manipulationer med räntan är inte heller en del av en fri marknad utan ett socialistiskt ingrepp i marknaden.

Men det är alltså lögner av det här slaget som ekonomistuderande vid våra universitet matas med – precis som de matas med sådana lögner som att det är vår konsumtion och inte vår produktion som gör oss rika[5], eller att små inflationsdoser gör mer nytta än skada, eller att John Maynard Keynes ”räddat kapitalismen”.

Och vad gör vi åt det? På kort sikt finns väl inte mycket att göra – det är varken ”vi objektivister” eller ”vi österrikare/austroklassiker” – som tillsätter professurerna i ekonomi. På lång sikt kanske trenden kan vändas – om tillräckligt många unga människor vänder ekonomiinstitutionerna ryggen och läser in sig på riktiga ekonomer, från Adam Smith och fram till George Reisman.

Lögnen ger endast långsamt vika.


Lästips: Richard Salsman, ”The Gold Standard: Scapegoat for the Great Depression”, The Intellectual Activist, Vol. 9, Nr 1 (January 1995). (En kritisk uppgörelse med Barry Eichengreens Gold Fetters: The Gold Standard and the Great Depression; tyvärr inte tillgänglig på nätet.)

Murray N. Rothbard, What has Government Done to Our Money? (speciellt kap. 4, ”The Monetary Breakdown of the West”, som ger en kort och enkel sammanfattning av guldmyntfotens historia).

Varken Salsman eller Rothbard hör till mina hjärtevänner.[6] Men det hör liksom inte hit. Inte när de – som här – har rätt.


[1] Kängan var förstås riktad mot objektivister som bara läser Ayn Rand (i ”Galts klyfta” används bara guld- och silvermynt). Synd om grabben att några av oss också läser andra anhängare av guldmyntfoten.

[2] Kan inte heller undanhålla er följande replik från sagde doktorand, när någon (inte jag, den här gången) kom med en berättigad invändning:

Vad är ditt problem? Underkände någon lärare i ekonomisk historia eller nationalekonomi dig i någon grundkurs, och nu känner du för att ge igen? Är du upprörd eftersom din hjärna slutade utvecklas nar du var tolv, medan dina kamrater utvecklades till individer med en normal tankeförmåga?

Så när killen inte åberopar auktoriteter tar han i stället till personangrepp.

[3] Vi ska inte heller glömma att Franklin D. Roosevelt år 1933 förbjöd privatpersoner att inneha guld.

[4] Jag tar också upp det här i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1 (bläddra ner till ”Englands ’återgång till guldmyntfoten’”). Men jag säger i stort set detsamma där som jag säger här.

[5] Se om detta George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.

[6] Se om Salsman Reisman Insights Without George Reisman och Objectivism and ”Austrian” Economics – Compatible or Not? Om Rothbard har jag skrivit några bloggposter på engelska. Se också Är ”Frihets”fronten anarkistisk?

Ludwig von Mises 130 år

Igår var det exakt 130 år sedan Ludwig von Mises föddes, vilket jag uppmärksammade på min engelska blogg.

På Misesinstitutets hemsida uppmärksammades detta med en biografisk artikel av Murray Rothbard. Själv rekommenderar jag också den här uppsatsen av George Reisman.

Svenska Misesinstitutet har däremot helt missat denna bemärkelsedag!

Ett av bankväsendets mysterier

Jag är halvvägs igenom Murray Rothbards The Mystery of Banking, men en sak han avhandlar vill jag ta upp redan nu, för jag menar att det är viktigt att förstå den. (Jag har själv nämnt den tidigare i förbigående.[i])

En bank har två huvudfunktioner, som tyvärr har blivit sammanblandade: den kan fungera som en förvaringsplats för pengar, och den kan fungera som ett låneinstitut. Låt mig ta dem i tur och ordning.

Säg att du äger en del guld i form av tackor och/eller mynt. Men du vill inte ha det liggande i lägenheten, om inte annat så för risken för inbrott. Så du går ned till banken och ber den förvara guldet åt dig. Men om du gör det, kan du förstås inte få någon ränta på pengarna; i stället får du betala en avgift till banken för förvaringen. Det är egentligen ingen skillnad på detta och om du lämnar in en cykel för vinterförvaring, eller lämnar möbler till förvaring i väntan på att skaffa en större lägenhet. – På engelska kallas en sådan bank för en deposit bank, så låt oss kalla den för en insättningsbank eller förvaringsbank.

En annan sak som är helt klar är att du när som helst kan ta ut dina insatta pengar, eller en del av dem; banken är skyldig att lämna tillbaka guldet till dig när du själv så önskar.

Och en tredje sak som är klar är att du får ett kvitto på insättningen från banken. Och eftersom kvittot står för det insatta guldet, kan du också använda detta kvitto att betala med, i stället för att hämta ut guld från banken. Det är praktiskt om du begär och får ett separat kvitto för varje enskild tacka eller mynt; då kan du använda dessa kvitton att betala med, och de fyller en sedels funktion.

En annan sak är om du lämnar in guld till banken i avsikt att tjäna ränta på ditt guld. I så fall fungerar banken som ett låneinstitut (loan bank på engelska, så vi kan översätta det med lånebank). Nu tar banken ditt guld och lånar ut det till en tredje part. Det kan t.ex. lånas ut till ett företag som behöver investera och som visar goda framtidsutsikter. Om banken är klok och investeringen lyckosam, kommer guldet så småningom tillbaka med ränta. Den räntan får sedan du och banken dela på. (Banken ska ju också vara lönsam.)

(Du kanske frågar dig varför du ska låna ut guldet via en bank – vore det inte enklare att låna ut det direkt till företaget? Och skulle du inte tjäna bättre på det, när du inte behöver dela räntan med banken? Men förmodligen besitter du inte den expertis som krävs för att bedöma vilka företag som är värda att satsa på och vilka investeringar som kan beräknas bli lönsamma. Expertisen finns hos banken. Och om du besitter expertisen, då kan du starta en egen bank.)

Observera en skillnad mellan insättning (förvaring) och utlåning: det guld du lånar ut kan du inte begära tillbaka när som helst, utan först sedan en viss tid förflutit. För att ta ett enkelt exempel kan guldet lånas ut till 10% ränta på ett år; då måste du vänta ett år. Oftast är det mer komplicerat: ett stort lån kan amorteras av under en tioårsperiod (eller ännu längre); då får du också successivt tillbaka ditt utlånade guld plus ränta över samma tidsperiod. Med en insättning har du hela tiden full förfoganderätt över ditt guld; men vid utlåning måste du temporärt lämna ifrån dig förfoganderätten.

Om dessa båda funktioner hölls isär, skulle allt vara gott och väl. Om jag får spekulera, tror jag att ganska få skulle lämna in guld för förvaring (eftersom det innebär en viss kostnad), och de flesta skulle låna in guldet till banken för vidare utlåning. Men de båda funktionerna har alltså blandats samman. Rothbard uppehåller sig en del vid hur detta historiskt har gått till; jag ska bara ge ett kort citat. I ett rättsfall i England 1848 bestämde Lord Cottenham så här:

Money, when paid into a bank, ceases altogether to be the money of the principal; it is then the money of the banker […]. The money placed in the custody of a banker is, to all intents and purposes, the money of the banker, to do with as he pleases; he is guilty of no breach of trust in employing it; he is not answerable to the principal if he puts it into jeopardy; if he engages in hazardous speculation; he is not bound to keep it or deal with it as the property of his principal; but he is, of course, answerable for the amount, because he has contracted. (Citerat i The mystery of banking, s. 92.)

M.a.o.: Även om du lämnar in ditt guld till förvaring, blir ditt guld bankens egendom, inte din! (Lord Cottenham är förstås hygglig nog att säga att banken ändå har ett visst ansvar mot dig och ska betala tillbaka; men det motsägs ju av citatet i övrigt.)

Har det här då något med inflation eller ”fractional reserve banking” att göra? Inte hittills. Varken insättning för förvaring eller utlåning ökar penningmängden i ekonomin. Men vad som kan hända, och har hänt, är följande:

Vi såg förut att kvitton på insatt guld fungerar lika bra som betalningsmedel som guldet självt (så länge guldet finns i banken och kvittona kan lösas in); de fungerar som sedlar, och faktum är att sedlar (under 100-procentig guldmyntfot) inget annat är än just kvitton på insättningar. Men nu är det också så att det sällan eller aldrig händer att alla som har dessa kvitton eller sedlar i handen samtidigt kommer till banken och vill ha dem inlösa i guld. Säg att det normala är att 15% av guldet löses in under ett år (den exakta siffran och den exakta tidsperioden spelar ingen roll; principen är förstås densamma). Men nu frestas banken ge sig in på brottets bana.

Sedlar är lika gångbara som guld i handeln. Men eftersom inte alla sedlar löses in med detsamma, passar banken på att trycka upp fler sedlar än det finns guldbackning för. Detta är förstås brottsligt och måste rubriceras som förskingring och falskmynteri. Men så länge folk i allmänhet inte känner till att banken gör så, ”fungerar” det. Banken kan ge större lån och tjäna mer ränta, nu när den inte bara har guld utan också falska sedlar till sitt förfogande. Och de som först får de falska sedlarna i handen kan göra inköp med dem, innan priserna har hunnit gå upp – men den saken har jag skrivit tillräckligt om förr.

I ett fritt samhälle med fritt bankväsende kan det här förstås inte fortsätta i all evighet, eller ens särskilt länge. Förr eller senare får folk nys om att banken ger ut falska sedlar med otillräcklig guldbackning, och då kommer de att rusa till banken för att ta ut sitt guld. Banken blir bankrutt och får gå omkull. (Faktum är ju att banken redan är bankrutt i och med att den inte kan lösa in alla fordringar. Men det kan ta lite tid innan allmänheten upptäcker att den är bankrutt.)

Det diskuteras om ”fractional reserve banking” under ett fritt bankväsende ska förbjudas, eller om det ska ”lämnas åt marknadskrafterna” att bestraffa förfarandet. Eftersom förskingring och falskmynteri är brott, bör det förstås förbjudas. Men även om det inte förbjöds, skulle en bank som ägnar sig åt det inte komma särskilt långt under ett fritt bankväsende.

Detta var alltså ett av bankväsendets mysterier – och faktiskt det mest grundläggande, eftersom det är detta som från början gett upphov till ”fractional reserve banking” med ty åtföljande inflation. Nästa mysterium är vad som händer när vi får centralbanker. Till det kanske jag kan återvända.

(Andra som har bloggat om det här är Doug Reich och Thomas Kenworthy.)


[i]) Tantvännen menar rentav att denna bloggpost är skåpmat och bara innehåller sådant jag skrivit om förut.