Galenskap och ondska

torbjorn-tannsjoFörr i tiden lade jag ner en del tid (och adrenalin) på att polemisera mot Torbjörn Tännsjö. För dem som inte orkar läsa igenom vad jag skrivit ska jag ge en kort sammanfattning:

  • Han har hävdat att terrorhandlingar är ”etiskt neutrala” och ska bedömas efter om de gagnar världsrevolutionen eller inte. Tummen ner blir det bara därför att de allra flesta terrorhandlingar inte alls gagnar någon världsrevolution.
  • Han har hävdat att yttrandefriheten på sikt bör avskaffas. Hans argument för detta är obegripliga, men slutsatsen är ju glasklar.
  • Och så har vi hans bisarra förslag om ett organdonationslotteri. Människor som aldrig gjort något ont ska slaktas för att ta tillvara deras organ; och vilka som ska slaktas eller inte slaktas ska avgöras genom ett lotteri. Men det här måste ske i hemlighet, så att ingen i onödan blir upprörd över det. Inte att undra på att han vill avskaffa yttrandefriheten, så att ingen grävande journalist ska kunna offentliggöra det. – På frågan varför det inte redan görs svarar han att ”vi är för blödiga”.
  • Jag har också hört sägas att han avfärdar Ayn Rand. Nu är mitt intresse för akademiska filosofers avfärdanden av Ayn Rand inte överväldigande stort, så jag har inte satt mig in i hans argument. Men det är i varje fall inte ägnat att förvåna.
  • Och eftersom jag inte läser vartenda ord Tännsjö skriver, kan han ha sagt andra saker som jag missat.

Den naturliga reaktionen på detta är att om karln inte är ond, måste han vara spritt språngande galen. Eller möjligen en kombination av båda.

Men kanske vi kan få svaret i en artikel han nyligen fick publicerad i nättidningen Kvartal under rubriken Varken galenskap eller ondska. I artikeln tar han upp två typer av illdåd: dels Anders Behring Breivik, dels somligas villighet att ansluta sig till Islamiska staten. Han skriver:

Två kognitiva skyddsmekanismer som ofta träder i funktion är dessa. Vi förklarar eländet som möter oss med att det utgör resultat av ”galenskap”. Eller vi omtalar det som uttryck för ”ondska”. Men varken galenskapen eller ondskan är möjlig att förstå.

Om galenskapen fattar han sig kort:

Jag förnekar inte att det finns något sådant som galenskap, det vill säga allvarlig mental sjukdom. Problemet med karaktäristiken av det Breivik gjort som ett vansinnesdåd är att våldsdåd normalt inte utförs av personer som lider av allvarlig mental sjukdom. Psykiatrisk expertis kom ju också att avvisa påståendet att Breivik led av en allvarlig psykisk störning. Man kan tillägga att även om våldsdåd ibland utförs av mentalt sjuka individer, räcker hänvisningen till sjukdomen normalt inte för att förklara dåden. […]

Om ondskan, däremot, säger han att den helt enkelt inte finns:

Om hänvisningen till galenskap normalt är missriktad är hänvisningen till ondska ren galenskap. Det finns nämligen inget sådant som ondska. […] … tanken om ondska som en särskild metafysisk kategori måste uppges.

Ondska är förstås ingen metafysisk kategori, utan en etisk kategori. Men den bottnar i ”människans metafysiska natur”, i det faktum att vi har valfrihet och därmed kan välja mellan gott och ont.

Hur har man tänkt kring ondska? Ungefär så här. En del individer begår uppsåtligen felaktiga handlingar, som de hade kunnat undvika. De gör sig därmed skyldiga till ondska. Detta innebär i sin tur att de förtjänar straff, oavsett om straffet gör någon nytta, för deras egen del eller någon annans. Då de handlat fel, då de ådragit sig skuld, förtjänar de straff. Och vissa depraverade människor har lagt sig till med en karaktär som får dem att regelmässigt göra det onda för det ondas skull […]

Och lite senare:

Tanken på ondska som en egen metafysisk kategori stupar på frågan om den fria viljan.

Och:

Det vore orättvist om jag skulle straffas för något som orsakats, inte av mig, utan av faktorer utanför min kontroll. Immanuel Kant trodde att vi ägde just detta slags fria vilja. Han trodde på ondska och välförtjänta straff. Men han tvingades stipulera att vi hade fri vilja för att få sin filosofi att gå ihop.

Jovisst var det så Kant resonerade. Om vi inte hade fri vilja, skulle det vara orättvist att utmäta straff för onda handlingar. Lika orättvist skulle det vara att berömma goda gärningar. Om vi inte hade fri vilja – och alltså inte rår för vad vi gör (eller tänker) – då vore det fullständigt meningslöst att komma med beröm eller klander eller fälla någon sorts moraliska omdömen.

Men Kant misstrodde introspektion lika mycket som han misstrodde extrospektion. Lika lite som vi vet något om de yttre tingen sådana de är i sig själva, lika lite vet vi om hur vi själva är i oss själva. Så Kant kunde inte ösa ur sitt förråd av val och valsituationer, så som vi andra kan göra. Han måste därför stipulera att vi har fri vilja. Två andra saker han stipulerade var att det finns en Gud och ett liv efter detta.

Men Kant är ju inte den ende filosof som skrivit om den fria viljan eller om ondskan. Jag vill minnas att också Ayn Rand skrivit en del om dessa saker. Och det finns säkert fler.

Resten av uppsatsen handlar om hur vi ska kunna sätta oss in i och förstå Breivik och IS-krigarna utan att behöva prata om hur galna eller onda de är – som om vi intte skulle kunna göra det, om vi inte samtidigt blundar för ondskan eller galenskapen. Det lämnar jag (åtminstone för tillfället) därhän.

Men den stora frågan är hur vi ska förklara Tännsjös egen ondska, om nu ondskan inte finns. För jag hoppas innerligt att ni ser terrorhandlingar, avskaffande av yttrandefriheten och organdonationslotterier som något ont. Och Tännsjö måste ju ha valt att tänka i dessa banor.

Om han inte själv valt att tänka på det här viset, vad är det då som fått honom att tänka så?

Traumatiska barndomsupplevelser? Ja, det är ju möjligt. Men jag vet ingenting om Tännsjös barndom, så det blir bara spekulationer.

Eller handlar det månne om traumatiska upplevelser under filosofistudierna? Har han stångat pannan blodig mot Immanuel Kant och andra filosofer? Men jag har själv stångat pappen en smula blodig, och det har inte fått mig att förespråka något av det Tännsjö förespråkar.

Eller är det, som Tännsjö själv skriver, så att galenskap och ondska är fullständigt obegripliga företeelser? I så fall begriper förstås Tännsjö sin egen ondska lika lite som jag begriper min egen godhet.

Fast visst är ondskan på sätt och vis obegriplig. Varför skulle någon ens vilja göra något som är uppenbart skadligt? Skadligt för andra och i sista hand också skadligt för en själv. Möjligen skulle man kunna göra det för att gagna något ”högre syfte” som man betraktar som gott. Om man som Tännsjö ser den kommunistiska världsrevolutionen som god och eftersträvansvärd, då kan man gott kosta på sig en eller annan terrorhandling, om man bara lyckats intala sig själv att den gagnar världsrevolutionen. Om man ser folkets foglighet under sina herrar som något gott, då kan man kosta på sig att kväsa yttrandefriheten. Men om det är så, då är det ju ytterst onda tankar som ger upphov till de onda handlingarna. Så varför ens tänka onda tankar? För att det så svårt att se att de är onda?[1]

Håller man sitt eget liv och sin egen lycka som yttersta ändamål – så som hävdats av en filosof som Tännsjö avfärdar – då är förstås tanken på att uppsåtligt göra något ont just precis obegriplig.


[1] En som gör det onda för det ondas egen skull är James Taggart i Atlas Shrugged. Men det är förstås fiktion.

Annonser

Filosofins svek bakom våldet

Debattinlägg som jag fick publicerat i Eskilstuna-Kuriren 14 augusti 1986. Lämpligt att återutge nu när jag ändå har Axel Hägerström i tankarna.

Våldet i vårt samhälle blir allt brutalare – och vad som skrämmer civiliserade iakttagare är inte bara våldet som sådant utan känslokylan i det, driften att förstöra för förstörelsens egen skull. Om två killar gör upp om en flicka med knytnävarna, eller om människor slåss över politiska meningsskiljaktigheter, är våldet fortfarande i någon mån begripligt – men att sparka sönder en medmänniska bara för nöjet att sparka, det är något som förefaller ligga utanför vår fattningsförmåga.

Ytliga förklaringar på detta fenomen räcker inte till. Att skylla på våldsfilmer är en cirkelförklaring (varför ser då ungdomar på våldsfilmer?) – och förresten har folk slagit ihjäl varandra på scen sedan Aischylos’ dagar utan att våldet i världen skyllts på pjäsförfattarna.

”Brist på mänskliga kontakter och naturliga vuxenrelationer”? (EK på ledarplats 9.8.86). För all del, men vad beror det på i så fall?

Nej, svaret måste ligga i vad för slags moral människorna accepterar. Och det är en lång historia. Det är inte så enkelt som att barnen inte längre lär sig tio Guds bud utantill i skolan.

Det grundläggande begreppet i all moralfilosofi är begreppet ”värde”.[1] Och det är inte bara en fråga om vilka specifika värden filosofer rekommenderar, det är en fråga om hur man ser på värden överhuvudtaget, på deras plats i människornas liv.

I århundraden dominerades världen av den religiösa moralen – som förlade alla värden till en tillvaro efter denna och betraktade detta liv som en förberedelse, en övergående fas, ett ”träningspass för evigheten” för att tala med Tranströmer.[2] Människor som tog religionen på allvar gjorde allt för att förstöra sina egna liv (med fastor och späkningar och ångestfyllt grubbel), och de var inte snälla mot sina medmänniskor heller (vilket inkvisition och korståg vittnar om).

När religionen började mista sitt grepp kom andra, inomvärldsliga gudomligheter in för att fylla tomrummet – fosterlandet, samhället, mänskligheten. Homo non sibi natus, sed patriæ kam man läsa bland tänkespråken i Rikssalen i Strängnäs. (”Människan är inte född för sin egen skull, utan för fosterlandets”.)

Sök inga egna värden utan tjäna din kung och ditt land! Slit ihop dina skatter och låt dig slaktas på slagfältet! Några slagsmål gör dig bara till en bättre soldat. Finare former av sadism gör dig bara till en desto effektivare ämbetsman. Om du hatar dig själv och ditt liv på jorden, är du inte längre garanterad en plats i himmelriket, men det kan göra dig till en sann revolutionär och en dyrkad ledare.

Allt detta är illa nog, men det skulle komma att bli ännu värre. Sekulariseringen skulle inte leda till vad den en gång lovat – värden befriade från religionens monopol och återförda till vårt verkliga, jordiska liv. I stället spolades barnet bort med badvattnet – med religionen spolades alla värden bort.

Det är inte mycket bättre i utlandet, men det är betecknande att det är vi svenskar som myntat en term för det: ”värdenihilism”. Termen användes först som ett skällsord, riktat mot Hägerström och den s.k. Uppsalaskolan inom moralfilosofin, men det skrämmande är att den snabbt accepterades som ett honnörsord. Att vara ”värdenihilist” blev snabbt en synonym för att vara modern, upplyst, progressiv.

Det finns inga värden, deklarerar värdenihilisten, det finns bara känsloutbrott. Är det ena känsloutbrottet lika gott som det andra? Är t.ex. McEnroes vrede över ett felaktigt domslut mer eller mindre berättigad än vår indignation över Eichmanns eller Berias grymheter – och är deras känslor lika goda som våra? ”En sådan fråga kan inte ställas”, svarar den konsekvente värdenihilisten. ”Lika gott? Lika berättigat? Sådana ord betyder inget. De är bara känsloutbrott, de också – känsloutbrott över andras känsloutbrott.” (Är han expert på filosofiskt fikonsnack, kallar han dem ”meta-emotioner”.)

Det är denna filosofi som har dominerat våra universitet de senaste 50 åren eller mer. Idéer tar sin tid att färdas från elfenbenstornen ned på gatorna. Men förr eller senare måste abstrakt teori få konkreta resultat – teoretisk ”värdenihilism” måste bli till praktisk ”värdedestruktivism”.

Om dagens ungdom får sig denna moral till livs – att alla värden är chimärer och att allt som räknas är blinda känslor – vad annat än blind förstörelse kan man vänta sig av dem? De ser något som är av värde – det må vara ett skyltfönster, ett konstverk, en medmänniska – och allt de har fått lära sig är att värdet är en chimär. De ”vet” att deras eget blinda hat är lika mycket eller lika lite värt som andras blinda kärlek, blinda beundran, blinda strävan att skapa det som lika gärna kan förstöras.

”Bristande vuxenrelationer”? Nej, mycket mer än så. Ett svek, förövat av dem som borde vara vuxnast av alla vuxna – filosoferna.

Och inget kommer i grunden att förändras, förrän vi får en ny generation filosofer – denna gång filosofer som tar värden på allvar, hänför dem till vårt liv på jorden, ger oss lov att eftersträva dem, och talar om för det uppväxande släktet att uppnådda värden ska beundras, inte förstöras.


[1] Utom hos Immanuel Kant, där det grundläggande begreppet är ”plikt”

[2] Människorna sover:
En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
– ”Nocturne” i Den halvfärdiga himlen (1962).