Samhälleligt vara och produktivkrafter

Karl MarxEn av grundpelarna i Marx’ tänkande är denna:

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. (Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, citerat av Steffen, s. 24.)

Det ”samhälleliga varat” här är detsamma som klasstillhörighet, så vad en människa tänker bestäms av vilken samhällsklass hon tillhör. Är man borgerlig, så tänker man borgerliga tankar (som att privategendom är något bra); är man proletär, så tänker man proletära tankar (som att privategendom är käpprätt åt pipan). Tillhör man godsägaradeln, tänker man godsägaradliga tankar; tillhör man prästerskapet, tänker man prästerliga tankar; är man bonde, tänker man bondska tankar, etc.[1]

Ur detta följer Marx’ teori om ”basen” och ”överbyggnaden”. Basen är de ekonomiska förhållandena; överbyggnaden är alla idéer –­ filosofiska och ekonomiska teorier, lagarna, kulturen i allmänhet. Basen bestämmer överbyggnaden – och därför är de förhärskande idéerna i varje tidsålder de härskande klassernas idéer. Så länge adel och prästerskap var härskande klasser, var de förhärskande idéerna adliga och prästerliga; när borgarklassen kom till makten, härskade borgerliga idéer, och när proletariatet kommer till makten, kommer proletariatets idéer att vara förhärskande.[2]

Härav följer att idéer aldrig formar världshistorien; tvärtom är det världshistorien – den ekonomiska utvecklingen – som formar våra idéer. Det tjänar därför ingenting till att tänka och bilda idéer eller teorier – de bestäms ändå bara av vilken samhällsklass man tillhör; vi kan inte tänka utanför de ramar vår klasstillhörighet sätter. (Marx och Engels själva utgör förstås undantag här – de var fullt kapabla att tänka proletära tankar, fastän de själva var borgare.[3])

gustaf-steffenEn annan grundpelare är talet om ”produktivkrafter” och ”produktionsförhållanden”. Steffen beklagar sig över att Marx aldrig ger någon entydig definition av vad han menar med ”produktivkraft”:

Frågan är, om Marx ens någonsin givit oss sin slutgiltiga definition på ”produktivkrafterna”, trots den fundamentala betydelse för all samhällsutveckling, som han tillskriver dem uti sin materialistiska historieteori. ”Produktivkrafterna” och deras utveckling äro uti Marx’ historiematerialistiska teori själva urorsaken till all samhälls- och kulturutveckling. Det ”materialistiska” eller ekonomistiska uti denna teori består närmast däri, att dessa ”materiella” eller ekonomiska företeelser, ”produktivkrafterna”, avgöra eller betinga, hur samhällsliv och kultur måste gestalta sig i varje historisk period. Likväl har jag icke lyckats upptäcka, att Marx någonsin i sina publicerade skrifter för sig själv och för sina läsare sökt utreda och klargöra, vilka företeelser som äro och vilka som icke äro ”produktivkrafter” och vad det egentliga vetenskapliga kriteriet på en ekonomisk ”produktivkraft” är. (S. 58.)

Men vad Marx menar framgår rätt klart av följande välkända citat:

Handkvarnen ger oss ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett samhälle med industriella kapitalister. (Filosofins elände[4], 1847; citerat av Steffen, s. 63.)

Kvarnarna här är förstås ”produktivkrafter”, och feodalsamhället och industrialismen de resulterande ”produktionsförhållandena”.

Men det här går inte ihop med idén att ”det samhälleliga varat bestämmer tänkandet” eller att vi bara kan tänka i de banor som dikteras av vår samhällsklass. De här produktivkrafterna – handkvarnen och ångkvarnen i Marx’ exempel – uppstår inte bara helt plötsligt utan att någon har tänkt på dem: de måste uppfinnas. Den som först uppfann ångkvarnen – eller användningen av ångkraft i allmänhet – måste ha utövat tankeverksamhet. Men hur skulle han ens ha kunnat tänka tanken på en ångmaskin, om han inte kunde tänka utanför de ramar som feodalsamhället satt upp? Det är m.a.o. inte så att vårt tänkande bara passivt reflekterar samhällsförhållandena; de kan också aktivt ändra dessa samhällsförhållanden.[5]

Steffen har samma invändning; han uttrycker den så här:

”Med förvärvandet av nya produktivkrafter, förändrar människan sitt produktionssätt” o.s.v., säger Marx. I verben ”förvärva” och ”förändra” ligger argumentets hela hemlighet begraven. Men Marx ger oss ingen aning om, vad han här menar med ”förvärva” och ”förändra”. Hur ”förvärvar” människan ”nya produktivkrafter”? Genom att uppfinna? Varifrån får hon dessa nya uppfinningar, idéerna till dessa nya uppfinningar? Äro dessa idéer om eller uppfinningar av nya materiella produktivkrafter blotta reflexer i människans intelligens av yttre, materiella ting? Vilka ting? Produktivkrafter? Äro de nya produktivkrafterna uppkomna genom intellektuella reflexer av de gamla produktivkrafterna? Men motsättningen mellan ”nytt” och ”gammalt” (mellan ”ångkvarnen” och ”handkvarnen”) innebär ju en förändring! Varifrån har denna förändring kommit?

Om människoanden är rent passiv, om den saknar en egen, av den materiella omgivningen delvis oberoende utveckling och nybildningskraft, så blir det absolut obegriplig, varifrån eller huru människan ”förvärvar nya produktivkrafter”. När man sticker hål på denna suddiga fras, ”förvärva”, spricker Marx’ hela teori. Sätter man in ett klart aktivt verb i stället – t.ex. ”uppfinna”, ”producera” – så är Marx’ teori, att ”de ekonomiska kategorierna blott äro de teoretiska uttrycken för abstraktionerna av de sociala produktionsförhållandena”, totalt uppgiven.[6] (S. 64f.)

Och Marx kan inte själv konsekvent hålla fast vid tesen att produktivkrafterna ensamma driver samhällsutvecklingen och att vårt tänkande bara passivt avspeglar dem:

Då Marx framhåller, att ”dessa bestämda sociala förhållanden lika väl äro produkter av människan” som ylle eller linne, och då han omedelbart därefter talar om, att människan ”förvärvar nya produktivkrafter” samt ”förändrar sitt produktionssätt” o.s.v., synes han, enligt vanlig mänsklig uppfattning av ett normalt språkbruk, vara starkt behärskad av föreställningen, att människan åtminstone till en del är en oberoende faktor i utvecklingen av ekonomien och samhällsordningen. Men då det är klart, att denna människans karaktär av ”oberoende variabel” i hushållnings- och samhällsevolutionen (genom vilken liknelse här ej uteslutes, att hon samtidigt i viss mån är en ”beroende” eller ”avhängig variabel”), måste innebära, att hennes ekonomiska idéer eller ekonomiska föreställningssätt och teorier, hennes ekonomiska uppfinningar och skapelser spela en avgörande aktiv roll och att de omöjligt kunna vara ”blott de teoretiska uttrycken för abstraktionerna av de sociala produktionsförhållandena”. Jag kan av texten ej få annat intryck, än att Marx själv i sitt inre vacklat, då han författade denna halvt ”aktivistiska” formulering av sin historiematerialistiska teori. (S. 65f.)

Och några sidor senare, på tal om hur borgerligheten (d.v.s. kapitalismen) revolutionerade feodalsamhället och sprängde dess fjättrar:

Nåväl: hur uppstå då de nya materiella produktivkrafter, som äro borgarrevolutionens yttersta grund, liksom en revolution av produktivkrafterna enligt Marx är den yttersta grunden till all samhällsevolution? De uppstå i och genom en revolution uti människornas handlande; och denna revolution bär vittne om en revolution inne i människosjälen, icke en revolution ute i ”omständigheterna”, ehuru den ej kan sakna sammanhang med de yttre ”omständigheterna”, då det ju är fråga om ”praktik”, handling, människans inverkan på yttre omständigheter.

Bakom de materiella produktivkrafternas omvandling ligger, såsom dennas orsak, en psykisk nybildning, vilken icke är en ”reflex” av någon redan timad förändring i den yttre världen, utan, tvärt om, först sedan skapar sådan yttre förändring. Människosjälen föder fram nya begär, strävanden och idéer, som hon förverkligar i trots av och i kamp med de yttre omständigheterna. De av människan uppfunna, nya ”produktivkrafterna” äro således ej sista orsak i samhällsutvecklingen. (S. 74f.)

$ $ $

Ingen kunskapsteoretisk materialism, historiematerialistisk eller annan, kan gärna förneka det axiomatiska faktum att vi människor är medvetna om vår omvärld; liksom ingen kunskapsteoretisk idealism, hegeliansk eller annan, gärna kan förneka att det är just en omvärld vi är medvetna om. Men medan de kunskapsteoretiska idealisterna försöker trolla bort yttervärlden genom att göra den till ett utflöde av medvetandet, försöker de kunskapsteoretiska materialisterna trolla bort vårt medvetande genom att hävda att allt som finns i det är bilder, avspeglingar, reflexer av yttre ting, och att vi är oförmögna att aktivt göra någonting med dem, som att uppfinna nya ting (ångmaskiner och det och sånt).[7]

Långt ifrån att vara några ”oberoende variabler” eller yttersta orsaker till samhällsutvecklingen är de där produktivkrafterna Marx talar om blott medel som människan använder sig av för att förbättra sin tillvaro – eller sitt ”samhälleliga vara”.

$ $ $

Mer om Steffens Marxkritik en annan gång.


[1] Man får förmoda att elektriker tänker väldigt mycket på elektricitet, och att bibliotekarier bara tänker tankar som står i böcker. Och krigare kan förstås inte tänka på annat än krig!

[2] Skulle elektriker eller bibliotekarier någon gång komma till makten, blir deras idéer förhärskande. Och skulle krigarna komma till makten, skulle tanken på krig vara förhärskande.

[3] Det här är förstås sarkastiskt menat.

[4] Också denna skrift finns i svensk översättning på nätet.

[5] Också handkvarnen måste förstås ha uppfunnits, men det ligger långt tillbaka i förhistorien. Den första handkvarnen kom till långt innan det ens fanns ett feodalsamhälle.

[6] Steffen citerar samma mening tidigare i texten och tillägger i en fotnot:

Observera ordet ”blott” här!

[7] Jag skriver kunskapsteoretisk materialism och idealism, eftersom termerna är tvetydiga: ”materialism” kan ju också betyda ”strävan eller materiella ting eller materiell välgång”, och ”idealism” att man håller sig med ideal och rentav eftersträvar dem. Men det visste ni förstås redan – eller borde i varje fall veta.