Är vi alla lika lite värda?

Nej, så kan det ju inte vara. Den som skadar mitt liv och välbefinnande måste ju vara mindre värd – åtminstone för mig – än den som gagnar mitt liv och välbefinnande. Skulle någon försöka mörda mig, måste han väl vara mindre värd än den läkare som sedan räddar mitt liv? Massmördare, sådana som Hitler, Stalin, Pol Pot, Robespierre (ni får komplettera listan själva), är väl ändå mindre värda än vanligt, hyggligt, fredligt folk? Och hur är det med nationalekonomer? Marx och Keynes är väl ändå mindre värda än Mises och Reisman?

Ändå upprepas ständigt ”allas lika värde” som ett mantra. Men vad menas med det? Är vi alla lika mycket värda – så att massmördarna är lika mycket värda som mänsklighetens välgörare? Eller är vi lika litet värda – så att ingen ska kunna betrakta sig som bättre än en massmördare? Jag misstänker att det är det senare som avses; för vem har något att vinna på detta betraktelsesätt, annat än de som vet med sig att de är fullständigt värdelösa, och alltså han någon sorts egenintresse av att dra ner oss andra till sin egen nivå?

Det här kom jag att tänka på när jag läste ett debattinlägg i Aftonbladet 20 maj av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Det handlade om frågan ifall Nationalsocialistisk Front Svenskarnas Parti ska ha lov att besöka våra offentliga skolor för att sprida sitt budskap, precis som alla andra politiska partier. Så här skriver de till att börja med:

Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?

Ja och amen, så långt.[1] Men så kommer detta:

Tvärtom har vi en plikt som människor och demokrater att i varje läge stå upp för alla människors lika värde och rätt. [Min kursivering.]

Men nazister är ju – vad man än må anse om dem för övrigt – människor. Så om alla människor har lika värde och rätt, då borde det ju också vara vår obetingade plikt som demokrater att stå upp också för deras lika värde och lika rätt att föra ut sitt budskap i våra skolor, precis som andra politiska partier – och detta till på köpet i varje läge, alltså även i dagens läge.

Nåja – motsägelsen här torde ligga i öppen dag.

Men så var det detta med alla människors lika rätt. Begreppen ”värde” och ”rätt” eller ”rättighet” buntas ofta ihop med varandra, som om de vore samma sak. Så lite begreppsanalys kan vara på sin plats.

Vad menar vi när vi säger att något är av värde för oss? Att det gagnar vårt liv och välbefinnande. Det som i stället skadar vårt liv och välbefinnande är ett ”anti-värde” eller ”ovärde”, för att mynta ett nytt ord.[2] Men saker och ting kan gagna eller skada detta liv och välbefinnande mer eller mindre – värden låter sig m.a.o. graderas.

Så t.ex. är vår familj och våra vänner av större värde för oss än flyktiga bekanta eller främlingar; och våra ovänner och fiender är av större ”ovärde” för oss än bekanta och främlingar. Om inte så vore, varför skulle vi bry oss om att bilda familj och skaffa vänner? Och varför hålla oss på avstånd från våra ovänner och värja oss mot våra fiender?

Nu finns det säkert de som invänder att det här är subjektivism, eftersom det innebär att vi ska betrakta människorna – vänner som främlingar eller ovänner – ur vårt eget alldeles personliga och privata perspektiv. OK, men ur vilket perspektiv ska vi då betrakta det?

Låt oss säga att det faktiskt finns en allsmäktig och evig Gud – en sådan som ”låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. En sådan Gud har inget behov av värden: hans liv och välbefinnande är redan garanterat, eftersom han är odödlig, och inget skulle kunna skada det. För honom skulle olika människors värde vara likgiltigt; vi skulle alla vara lika mycket eller lika litet värda i hans ögon.[3]

Men samme Gud tvekar ju inte att skicka somliga av oss till Himlen och andra till Helvetet efter vårt frånfälle; så uppenbarligen fäller han värdeomdömen fastän ingen av oss vare sig kan gagna eller skada honom. Och han grundar detta på sin vetskap om huruvida vi tror på honom eller ej – som om han skulle gagnas av tron och skadas av otron, fastän ingenting borde kunna gagna eller skada honom, allsmäktig och odödlig som han är.

Än värre: Vem som tror på Gud och vem som inte tror på honom bestäms av Gud själv! I varje fall är detta vad både Jean Calvin och Martin Luther säger.[4]

Men det här var en utvikning för att visa att en sådan Gud, om han fanns, långt ifrån att vara det högsta av alla värden är det lägsta av alla ovärden. Och frågan om det är ”subjektivism” att ta tillvara sina egna intressen och välja livsledsagare/ledsagarinna och vänner med omsorg och utan att hänge sig åt önsketänkande, tror jag mig ha rett ut förr – och om inte jag har gjort det, har Ayn Rand gjort det.[5]

En utvikning till: Är det månne politikerna själva som tar detta evighetsperspektiv och betraktar varenda kotte som precis lika mycket värd? Nej, så kan det heller inte vara. Om en politiker vill bli omvald, måste han rimligen sätta större värde på dem som röstar på honom än på dem som röstar på andra kandidater. Om så inte vore, varför lägga ned så mycket tid och möda på röstvärvning (och pengar också, pengar som ursprungligen kommer från valmännen i deras egenskap av skattebetalare). Och om det måste bildas en koalitionsregering, sätter då inte statsministerkandidaten större värde på dem som kan tänkas ingå i koalitionen än på dem det är uteslutet att samregera med?

Och varför är för övrigt politiker så angelägna om att detaljreglera våra liv, om det inte vore för att de betraktar sig själva som lite högre stående varelser än vi andra?

Nog ironiserat.

Åter till rättigheter. Till skillnad från värden och ovärden låter sig inte rättigheter graderas: antingen har man en rättighet, eller så har man det inte. Det finns inget ”mer eller mindre” här. Det enda som kan hända med en rättighet är att den förverkas. Den som tar en annans liv kan inte åberopa sin egen rätt till liv, och den som stjäl kan inte åberopa sin egen rätt till egendom.[6]

Alla är vi lika inför lagen – till dess att domen fallit och somliga av oss blir bötfällda eller får krypa in i kurran. Allas likhet inför lagen betyder inte att vi alla måste få vår egendom konfiskerad eller sättas i fängelse.

Detta var en lång utläggning om något som faktiskt borde vara nästintill självklart.


[1]) Om skolväsendet vore privatiserat skulle förstås ägarna kunna säga stopp och belägg. Men nu är skolväsendet i stort sett offentligt, och då blir det här en politisk fråga.

[2]) På engelska kan man säga ”disvalue”, men det har vi ingen bra motsvarighet till på svenska.

[3]) I ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd har Ayn Rand ett exempel med en oförstörbar robot; men det är ju precis lika tillämpligt på en allsmäktig och odödlig gud.

[4]) Se Luthers bok Om den trälbundna viljan. – I skolan fick jag lära mig att predestinationsläran – idén att somliga är förutbestämda till evig salighet och andra till evig fördömelse – var Calvins idé, men Luther ansåg faktiskt detsamma. Samma idé finns också i Koranen.

[5]) T.ex. här:

De flesta människor tror […] att abstrakt tänkande måste vara ”opersonligt” – vilket betyder att idéer inte får ha någon personlig innebörd, värde eller vikt för den tänkande. Denna uppfattning vilar på premissen att ett personligt intresse är en förvrängande kraft. Men ”personlig” betyder inte ”icke-objektiv”; det beror på vad för slags person du är. Om ditt tänkande bestäms av dina känslor, då kommer du inte att kunna bedöma någonting, personligt eller opersonligt. Men om du är den sorts person som vet att verkligheten inte är din fiende, att sanning och kunskap är av avgörande, personlig, självisk betydelse för dig och för ditt eget liv – då är ditt tänkande klarare och sannare ju mer lidelsefullt personligt det är. (”Filosofiskt detektivarbete”; min översättning. Originalet finns i Philosophy: Who Needs It; och just det här citatet återges också i The Ayn Rand Lexicon.)

[6]) Ett kort ord om dödsstraff: Om domstolar aldrig gjorde några fel, skulle dödsstraff vara det rätta straffet för mord. Men nu gör domstolar ofta fel, och dömer man då till livstid finns fortfarande möjligheten att rätta en felaktig dom i efterhand. Hade vi dödsstraff i Sverige, skulle Thomas Quick/Sture Bergwall för länge sedan varit avrättad, och herrar Kwast, Penttinen m.fl. kunde sova lugnt om natten och inte behöva bekymra sig om Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden. (De av er som har all objektivistisk litteratur i bokhyllan kan slå upp The Objectivist Newsletter, januari 1963, för en kort notis om dödsstraffet.)

Om pliktmoral

Denna uppsats publicerades första gången som bilaga till Objektivistisk skriftserie nr 14. En omarbetad och något utökad version publicerades i ”pappersnattväktaren”, årg. 3, nr 1. I denna version har jag gjort ytterligare ett tillägg.

Objektivismen hävdar som bekant att Immanuel Kant är den värste av alla filosofer, och i synnerhet att hans ”stränga pliktmoral” i själva verket är en negation av allt vad moral heter, att den, med Leonard Peikoffs ord, är en ondskans etik.[1]

Är detta en överdrift? Studera följande citat:

Man berättar för oss om en man som blivit kallsinnig mot hela människosläktet, därför att en kanalje, som han betraktat som sin hjärtevän, förfört hans kära hustru; därför att en annan utnyttjat hans beskedlighet till att bedra honom på hela hans förmögenhet; därför att en tredje baktalat honom hos hans furste och därmed berövat honom hans samhällsställning och drivit honom i landsflykt. Man säger oss att han alltsedan dess inte känner något medlidande och att hans hjärta blivit kallt och tillslutet för alla och envar. Denne man stöter på sin hustrus förförare i en skog, anfallen av två rövare, och känner igen honom; beväpnad med endast en käpp bispringer han honom och räddar honom ur dödsfaran. Han ger sig inte tillkänna; han drar sig undan utan att ens ta emot det ringaste tack. Kort sagt: framställer vi vår berättelse så att man inser att mannen endast handlade utifrån sin föreställning om plikten, så växer handlingarnas värde i våra ögon; för vi däremot in drifter och böjelser i spelet, förlorar handlingarna i värde. Säger vi t.ex. att han blivit led vid livet och trodde att han där skulle mista det, så finner vi genast handlingen mindre lovvärd.

Detta citat är inte från Kant, men de som studerat honom (eller läst The Ominous Parallells) känner säkert igen hans inflytande. Det är hämtat ur en bok av en av Kants tidigaste anhängare, J.G.C. Kiesewetter; boken heter Ueber den ersten Grundsatz der Moralphilosophie (Berlin 1790–91)[2], och dess syfte är att granska alla dittillsvarande moralsystems grundvalar och att visa att Kants är det enda som håller måttet.

För att visa att Kiesewetters exempel är absurt och ont räcker det med att göra en enda liten förändring: antag att denne olycklige man (allt annat lika) har en enda verklig, trogen vän; en som inte förfört hans hustru utan tvärtom försökt rädda hans äktenskap; inte ruinerat honom utan försökt förebygga ruinen; inte baktalat honom hos fursten utan tvärtom lagt ett gott ord för honom; och antag nu vidare att det var denne ende vän han räddade till livet genom sitt modiga ingripande i skogen. Hans handlande skulle fortfarande vara lovvärt, enligt Kiesewetter, men det skulle vara mindre lovvärt än i Kiesewetters eget exempel. Varför? Därför att hans handlande i mitt exempel inte skulle kunna vara grundat på pliktmedvetandet enbart; det skulle vara motiverat av en önskan att behålla sin egen ende verklige vän i livet; hans motivation skulle m.a.o. vara bemängd med ”drifter och böjelser”; handlandets maxim skulle vara ”lycksalighet” och ”egenkärlek”, snarare än ren plikt.

Detta blir ännu klarare om man föreställer sig en situation där både den trogne vännen och hustruförföraren råkar ut för ett rövarband, och där vår olycklige hjälte, med fara för sitt liv, kan rädda den ene av dem, men omöjligt båda. Det är helt klart att efter Kiesewetters (och Kants) premisser är mannens handlande mer lovvärt om han lämnar sin trogne vän i sticket och räddar den lede bedragaren.

Ett annat exempel: föreställ dig att du är ute med din skuta på havet, och låt oss (för att göra det mer dramatiskt) anta att skutan är skranglig och havet stormigt. Ett skepp har gått i kvav, och du kan urskilja två av de skeppsbrutna. Du känner igen den ene som den man som en gång räddat dig ur ett koncentrationsläger; du känner igen den andre som en av bödlarna från samma läger. Vilken av de båda ska du riskera ditt liv för att rädda?

Enligt Kiesewetter (och Kant) är din handling hundraprocentigt lovvärd, om du räddar bödeln (som du ju har all anledning att hata), för det bevisar att du har handlat av plikt enbart och utan minsta tanke på personlig vinning. Men om du räddar din räddare, är din handling genast mindre prisvärd – för hur kan Kant/Kiesewetter någonsin veta att du inte motiverats av någon annan bevekelsegrund än den rena plikten, såsom kärlek, beundran, tacksamhet eller önskan att se rättfärdiga människor omkring dig?

Detta är illvillig läsning, säger kanhända någon; jag har läst in mer i Kiesewetters resonemang än vad som faktiskt står där; på sin höjd kan jag anklaga honom för att inte ha tänkt sin egen tanke till slut, men inte för att medvetet ha upphöjt ondska till högsta moral.

Men så är det inte. Kiesewetter är explicit. Alldeles före detta exempel talar han om vad det är han vill exemplifiera med det. Jag citerar:

…när vi bedömer handlingars värde, skiljer vi mycket strängt på om de framflutit endast ur en föreställning om dess goda följder (ur böjelse) eller ur plikt; den lust de förorsakar tar vi överhuvudtaget inte med i beräkningen; ty även om vi skänker det goda vi tillfälligtvis erfar av dem vårt gillande, så får vi ändå inte betrakta det som handlingens bevekelsegrund, om vi ska finna den moralisk; vi uppskattar handlingen desto högre, ju mindre subjektet är bestämt av lustkänsla. Varför skattar vi annars den hårde krigarens välgärningar högre än den veka flickans? Och vem vill förneka att det är förtjänstfullare att rädda sin fiende med fara för sitt liv än att utsätta sig för dödsfara för att rädda sin broder? (Min kursivering.)

Det är med andra ord (för att knyta an till mitt eget exempel ovan) förtjänstfullare att rädda Adolf Eichmann ur en dödsfara än att rädda Raoul Wallenberg! Och ingen vill ens förneka det!

Varför har ingen förnekat det? kan man fråga sig. Varför ställde sig ingen människa upp år 1790 och deklarerade att det är förtjänstfullare att rädda sin broder än att rädda sin fiende? Hur kunde Kiesewetters monstruösa påstående accepteras som en okontroversiell självklarhet? Förklaringen står att söka i ett annat, betydligt äldre citat:

I haven hört, att det är sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din ovän.” Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem, som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både goda och onda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om I älsken dem, som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. (Matt. 5:43–48.)

Kants pliktmoral kunde aldrig ha fått det genomslag den fick, om inte marken sedan länge varit beredd, om han inte i själva verket dragit ut de yttersta konsekvenserna av de moralföreställningar som redan i århundraden varit förhärskande. Och vilka är dessa moralföreställningar? I korta drag: föreställningen att moral är en fråga om lydnad mot Guds bud (och den av Gud instiftade världsliga överhetens bud) – parad med föreställningen att samme Gud behandlar goda och onda, rättfärdiga och orättfärdiga, lika. Kants närmaste föregångare är Martin Luther – som hävdade att en människas faktiska gärningar varken gör till eller ifrån; allt som betyder något är tron, d.v.s. den totala underkastelsen.[3]


Det finns fler dramatiska och närmast övertydliga exempel hos Kiesewetter på den kantianska pliktmoralens ondska.

Enligt en rationell etik är det i de allra flesta sammanhang omoraliskt att ljuga[4]; men det finns sammanhang där det tvärtom skulle vara omoraliskt att tala sanning. Standardexemplet är detta: antag att du gömmer en judisk familj undan Gestapo (eller en ”statsfiende” undan KGB eller vad ni än kan tänka er i den kategorin). Om Gestapo knackar på dörren och frågar om det finns några judar i huset, vore det självfallet omoraliskt att tala sanning. (Principen är enkel: försök aldrig vinna eller förvärva ett värde genom att ljuga; ljug när du måste göra det för att försvara dina värden.)

Att alltid tala sanning är nu ett av Kants egna exempel på det kategoriska imperativet: en maxim som man måste önska upphöjd till allmän (d.v.s. undantagslös) lag, och en plikt som måste uppfyllas för pliktens egen skull, utan hänsyn till egna böjelser. (Det är därför mindre moraliskt att tala sanning när sanningen uppenbarligen gagnar en än att göra det när den kan skada en.) Men kanske Kant helt enkelt aldrig tänkte på situationer sådana som i exemplet ovan? Om han hade gjort det kanske han skulle ha formulerat sig annorlunda? Nåväl, Kiesewetter ger oss besked på den punkten:

Jag sitter i mitt rum, en av mina vänner kommer hastigt in och gömmer sig i rummet intill. En vilt rasande människa med laddad pistol förföljer honom och frågar mig om min vän har gömt sig i rummet intill. Svarar jag honom inte så tränger han sig in, och min vän kan bli dödad. Jag är för svag för att göra motstånd mot honom och hindra honom från att tränga sig in i rummet. Vad ska jag nu göra? Ska jag ljuga och säga att han inte finns i rummet, och är det tillåtet att ljuga här eller inte? Vid första anblicken förefaller det visserligen som om det vore tillåtet att ljuga här; man ser å ena sidan en uppenbar fara och å den andra bara en fras eller ett enda ord genom vilket faran kan avstyras; men om man undersöker saken närmare så finner man att man inte under några förhållanden kan säga att han inte finns i rummet, om han verkligen befinner sig där; men att det lika litet finns något som förbinder mig att säga att han verkligen gömt sig – jag måste av alla krafter försöka stilla människans raseri och sedan vänta på vad som kommer att ske.

Klart som korvspad, eller hur?

Tillämpat på Gestapoexemplet ovan betyder detta: försök inte ljuga och dölja att du håller en judisk familj dold på vinden; sätt dig i stället ned och försök ”stilla Gestapodrängarnas raseri” – försök förklara för dem hur fel det är med antisemitism i allmänhet och nazismens virulenta antisemitism i synnerhet; går det så går det; annars får det gå som det går.

Kiesewetters motivering – hans tillämpning av Kants idé om ”upphöjande till allmän lag” – är följande:

För förutsatt att det i detta fall vore tillåtet att ljuga, så måste den som frågar om det också erkänna att detta vore tillåtet, och då skulle han inte först fråga mig utan omedelbart tränga sig in. Men redan i och med att han frågar mig visar han att han håller det för allmänt gällande att man inte under några förhållanden får ljuga; och jag som genom en lögn vill rädda min vän ger alltså tillkänna att jag håller det för otillåtet att under några förhållanden uttala en lögn, just därigenom att jag förutsätter att denne man kommer att tro mig, något som jag inte kan göra om jag inte antar att detta är en allmän lag: Du skall under inga förhållanden ljuga.

Innebörden av detta är att det är viktigare att lyda det kategoriska imperativet (”Du skall icke ljuga”) än att rädda sin väns liv. Man skulle väl annars tro att t.o.m. den mest konsekvente pliktetiker i varje fall skulle sätta plikten att rädda liv över plikten att tala sanning, ifall de båda plikterna kommer i konflikt. Men så är det inte, och skälet är detta:

Kiesewetter (och Kant) har förstås rätt i att en universell moralprincip (”maxim”) inte får leda till motsägelser. Så varför ser de inte att denna maxim, ”Du skall aldrig, under några förhållanden, ljuga” faktiskt leder till en motsägelse, till något uppenbart ont, nämligen att man måste offra ett stort värde, en vän, på denna plikts altare? Därför att deras yttersta värdemätare inte är ”människans liv”; deras yttersta värdemätare är ”plikt för pliktens egen skull”, ”lydnad för lydnadens egen skull”; om din vän får fortsätta leva eller om han dör är med denna värdemätare försumbart. En sådan värdemätare är ond. Den måste förkastas enligt principen ”reductio ad malevolentiam”[5].

Men enligt Kants värdemätare är det vår värdemätare som är ond. Vilket i klartext innebär att enligt Kants värdemätare är människans liv något ont. Kan det sägas klarare?


Tillägg 2007: I Arsenij Gulygas biografi Immanuel Kant (Daidalos 1988) kan man läsa följande (s. 170):

Hos Kant finns en kortare artikel med den retoriska titeln Ueber ein vermeintes Recht aus Menschenliebe zu lügen[6] (Om den förmenta rätten att ljuga av människokärlek). Vår filosof insisterar här på att man i alla livssituationer ska vara ärlig. Inte ens när en missdådare vill slå ihjäl din vän och frågar dig om hans offer är hemma, ska du ljuga.

Så Kiesewetters exempel, som jag citerade ovan, har alldeles uppenbart stöd hos Kant själv. Men vidare i texten, för Kants argumentation är ganska fantastisk:

Du har ju inga garantier för att din lögn slår väl ut. För det är ju möjligt, att offret – medan du ärligt besvarat illgärningsmannens fråga – gått ut och därmed undgår attentatet, så att illdådet ej fullbordas. Om du ljugit och sagt, att din vän inte är hemma – medan han (dig ovetandes) faktiskt gått – och mördaren sedan möter honom på gatan och fullbordar brottet, så finns det all anledning att hålla dig ansvarig för hans död. Men om du ärligt sade vad du visste, är det möjligt att mördaren skulle söka sin fiende i dennes hem och gripas av observanta grannar, och att mordet inte skulle fullbordas. Ärlighet är en plikt och minsta lilla avsteg från denna regel gör den samtidigt otillförlitlig och obrukbar. Moralens bud känner inga undantag.

Alf Ahlberg har ju skrivit (i inledningen till Religionen inom det blotta förnuftets gränser) att det utmärkande för Kant är hans ”djupa redlighet”. Vad finns det för redligt i resonemanget ovan? Det enda Kant har att komma med är en del vaga möjligheter att det här mordet skulle kunna undvikas, ifall man höll sig till sanningen. Men faktum är ju att det med till visshet gränsande sannolikhet kommer att leda till att ens vän blir ihjälslagen! Endast ren tur kan leda till motsatt resultat. (Och vem är ytterst ansvarig för mordet? Ja, vilken stor och aktad filosof är det som här ger mördaren ”fritt fram”?)

Lägg nu märke till en sak, och missförstå den inte: det är sant ”att man i alla livssituationer ska vara ärlig”, och det är sant att ”moralens bud inte känner några undantag”. Men att tala sanning i en situation sådan som den Kant beskriver här är inte ärlighet. Det är den djupaste form av oärlighet som gärna låter sig tänka: det är ett svek mot en vän.

Och lägg märke till att det är precis samma princip som när det gäller fysiskt tvång eller våld: det är alltid fel att initiera fysiskt tvång; men det är precis lika fel att avstå från fysiskt tvång, när det handlar om självförsvar. Samma med lögn: att ljuga för att försöka tillskansa sig ett värde är alltid fel (och kommer aldrig att fungera); men i fall som dessa handlar det om att ljuga för att försvara ett värde. Och att försvara ett värde kan aldrig vara fel.

Och att ljuga i självförsvar är inget man normalt ska behöva göra. Ta inte det här som ett fribrev att ljuga!


Slutkommentar: Ofta tvekar jag om vem som är värst, Kant eller Hume. Men låt mig sammanfatta min inställning så här: jag betraktar det som en helig plikt att motsätta mig Immanuel Kant. David Hume avfärdar jag på emotionella grunder: han inger mig en oangenäm känsla av moraliskt klander. (Och jag är inte alltigenom ironisk här: Humes moralfilosofi inger mig avsmak. Och om termen ”plikt” ska ges någon rationell innebörd – en skyldighet att ta tillvara sitt liv och sina värden – så är det just Kants pliktmoral man måste bekämpa.)


1) ”The Ethics of Evil”, kap. 4 i The Ominous Parallells.

2) Boken finns mig veterligen inte på svenska; för översättningarna av citaten står jag själv.

3) Luther menar till på köpet att en människa inte ens själv rår för om hon tror på Gud eller inte; det är Gud som själv bestämmer vilka som tror på honom eller inte. Se hans välkända bok Om den trälbundna viljan.

4) Jag litar på att ni alla har läst om hederlighetens dygd i Galts tal, så att jag inte behöver utbreda mig över varför det är så eller varför det inte är altruism att vara sanningsenlig.

5) ”Reduktion till illvilja”. Jag har hittat på det här uttrycket som en motsvarighet till ”reductio ad absurdum”, som innebär att en idé måste vara fel, om den leder till absurda konsekvenser. En moral som leder till ondskefulla konsekvenser måste vara fel.

6) Kants egen text (som bara är ett par sidor lång, men på tyska) kan ni läsa här.

En julbetraktelse

Jag skrev denna julbetraktelse i januari 1994 och skickade senare ut den som bilaga till Objektivistisk skriftserie. Jag repriserar den här därför att jag själv tycker att den är bra.

Julafton är en dag då man av tradition plägar upplåta spaltutrymme i dagspressen åt företrädare för den kristna tron, för någon lagom skenhelig julbetraktelse. Årets upplaga i Svenska Dagbladet är signerad H.B. Hammar, domprost i Skara [samt bror till förre ärkebiskopen K.G. Hammar], och handlar om människovärdet och ”allas rätt till arbete”. Den ger uttryck för den kristna förvaltarskapstanken, d.v.s. att människan av Gud är satt till jorden för att ”bruka och bevara” Guds skapelse; utifrån denna tanke argumenterar betraktelsen för en politisk tes, den ”fulla sysselsättningens” politik.

I själva verket är kristen tro och människovärde oförenliga storheter. Låt mig, innan jag bemöter prosten Hammars resonemang, ge en kort skiss av en rationell syn på människans plats i tillvaron och på arbetets plats i människolivet.

Människan är, med Aristoteles’ definition, ett förnuftigt djur. Liksom de övriga djuren är hon ett resultat av evolutionen; till skillnad från de övriga djuren, som enbart vägleds av sina varseblivningar och som saknar fri vilja, är människans kunskap begreppslig och viljestyrd. Frågan hur evolutionen gett upphov till den specifika och säregna art som kallas ”människa” är en vetenskaplig fråga som jag inte tänker ge mig på att försöka besvara; men att hon är ett förnuftigt djur låter sig varken förnekas eller bortförklaras. Idén att förnuftet och den fria viljan ingjutits i människan av en gudomlig skapare är ingen förklaring alls, den är blott och bart en mystisk fantasi. Människan är ingen övernaturlig företeelse; hon är en del av naturen.

Till skillnad från växter och djur har människan ingen automatisk överlevnadsmetod; ändå måste hon överleva. Hennes överlevnadsmetod består i att tillämpa sitt förnuft och att anpassa sin omgivning efter sina egna behov; det är denna process som kallas ”arbete” eller ”produktion”. Människan måste, som prosten Hammar själv säger och belägger med bibelcitat, lägga den övriga naturen under sig: hon måste ”råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden”. Men det är människans egen natur, inte någon gudomlig befallning, som ålägger människan detta.

Eftersom det inte finns någon gudomlig skapare, kan inte heller begreppet ”människovärde” härledas ur någon gudomlig skapelseakt. Kristna propagandister har alltsedan sekulariseringen satte in klamrat sig fast vid denna iakttagelse och hävdat att människan i en värld utan Gud inte har något värde. Som Dostojevskij uttryckte saken: ”Om inte Gud finns, är allt tillåtet.” Men denna argumentation är fullkomligt bakvänd. Begreppet ”värde” förutsätter ett svar på frågorna: av värde för vem? och för vad? Värden måste bedömas efter en måttstock, och den enda rationella måttstock som finns är: människans liv. Det är endast med hänvisning till människans liv som man överhuvudtaget kan bedöma om något är människovärdigt eller ej. Frågan om människan själv besitter människovärde eller ej kan bara ha ett svar. Vad skulle svaret ”nej” innebära, annat än att människan inte är av värde för sig själv?

Det måste betonas att måttstocken ”människans liv” för varje människa betyder hennes eget korta men oersättliga människoliv. ”Människans liv” är en abstrakt måttstock, som varje enskild människa måste tillämpa för syftet att leva sitt eget liv och uppnå sin egen lycka. Detta innebär etisk egoism.

Eftersom människan måste överleva av eget arbete och egen produktion, följer det att människan måste ha en rätt att arbeta för att kunna överleva alls. (Detta betyder inte att andra har någon ”plikt” att förse mig med arbete; det betyder att de inte får hindra mig att arbeta.)

Med denna bakgrund går det att bemöta prosten Hammars anspråk på att den kristna tron skulle utgöra något slags ”garant för människovärdet”. Låt mig citera:

Genom att arbeta fungerar människan som Guds medarbetare. Det betyder att människan innehar en beroendeställning. Hon är inte sin egen herre, även om hon ständigt frestas att tro så. Hon är ”bara” förvaltare.

Vad är det för ”människovärde” som här tillskrivs människan? Människan underordnas här en mystisk fantasifigur. Vad ligger det för värde i att vara ”medarbetare” till eller ”förvaltare” åt någon som inte finns? Allt Hammar – och kristendomen – säger är att människan inte har något värde i sig själv, qua människa, och att det enda värde som kan förlänas henne är ett imaginärt värde, hämtat från en imaginär varelse i en imaginär dimension. Hammars, och kristendomens, måttstock är en imaginär måttstock, ”Guds vilja”. Ska detta föreställa ett försvar för människan och människovärdet?

Några rader längre fram skriver Hammar, som en förklaring på att arbetet här i jämmerdalen blivit så mödosamt:

Bakgrunden är människans uppror mot Skaparen, egoismens upprinnelse. När människan inte nöjer sig med att ”bara” vara förvaltare utan vill spela herre, då blir också arbetslivet strävare än vad som var avsett.

M.a.o.: människan får inte ens sätta sig upp mot Hammars och kristendomens imaginära fantasifoster: då blir hon straffad! Och hon får inte leva för sin egen skull: egoism betraktas, utan ringaste motivering, som om det vore en ren självklarhet, som något ont!

Att arbete är mödosamt och strävt beror på verklighetens natur, inte på något annat. Vad Hammar åberopar sig på är myten om Edens lustgård, där frukterna av alla träd (utom kunskapens) automatiskt står till människans förfogande utan ringaste ansträngning – eller de bekanta Jesusorden om liljorna på marken som varken så eller spinna. Vad denna myt och dessa Jesusord anbefaller är faktiskt inget annat än ren verklighetsflykt. Det är en fantasiprodukt som kristendomen erbjuder oss i utbyte mot att vi ger upp vår själviskhet, vårt ansvar för vårt eget liv och själva vår önskan att leva.

Enligt den etik jag ovan skisserat är det för sin egen skull som en människa måste arbeta: hon måste tjäna sitt eget levebröd; hon har ingen rätt att lita till allmosor från sina medmänniskor. Att mitt arbete kan komma mina medmänniskor till godo – och också gör det, via arbetsdelningen och det fria utbytet av varor och tjänster – är en oundviklig biprodukt, men det är inte och kan inte vara mitt grundläggande motiv: mitt liv är mitt, och det är jag som har ansvaret för det. Men eftersom Hammar – och kristendomen – förkastar själviskheten och ser den som ond, måste han åberopa en helt annan bevekelsegrund för att arbeta: självförglömmande omsorg om medmänniskan.

Den unga kyrkan gav en ny värdighet åt allt slags arbete som utfördes till medmänniskans tjänst. […] Martin Luther hade ett enda kriterium för hur arbete skulle bedömas. Han ställde en rak fråga inför varje tänkbart arbete, inför varje syssla: Handlar det här om ett jobb som på något sätt är till gagn för medmänniskan? Kunde den frågan besvaras jakande, så var det ”grönt ljus” från reformatorn. ”Medmänniskan” blev alltså det mått utifrån vilket arbetslivet bedömdes. […] Luthers idé att värdera jobben utifrån vad som var bra för medmänniskan är faktiskt ingen dum idé.

M.a.o.: att värdera ett jobb efter vad som är bra för en själv är en ”dum idé”, som skulle få ”rött ljus” från Martin Luther. Det är en ”dum idé” därför att det är en självisk idé; och själviskheten är ond, därför att den innebär ett ”uppror mot Skaparen”.

Men tänk nu efter en smula: om allt mitt arbete är till för medmänniskan (och inte för mig själv), med vilken rätt kan jag begära betalt för mitt arbete? Med vilken rätt kan jag begära högre lön än en som nätt och jämnt håller mig vid liv och möjliggör fortsatt slit i medmänniskans tjänst? På Hammars och Luthers premisser kan det inte finnas någon sådan rätt.

Men det finns ytterligare en invändning mot den här sortens ”medmänsklighet”, nämligen att den upphäver sig själv och rycker undan grunden för all genuin välvilja mellan människor. För om min själviska önskan att leva mitt liv är ond, hur kan då min medmänniskas önskan att leva sitt liv för sin skull vara annat än ond? Så varför ska jag utföra ett arbete som är min medmänniska till gagn, om jag därmed bara uppmuntrar och ger näring åt hennes ondska? Sanningen är lyckligtvis den rakt motsatta: det är endast insikten att medmänniskans själviskhet är god (lika god som min egen) som kan göra det värt att hjälpa henne, eller överhuvudtaget ha med henne att göra.

Vilka är implikationerna för det som sägs utgöra ämnet för prosten Hammars julbetraktelse: dagens massarbetslöshet? Låt mig citera:

Kommer ropet om ”arbete åt alla” alldeles att tystna, när uppfyllelsen av detsamma framstår som ren utopi? Mitt svar är: Vi får inte vänja oss vid någon arbetslöshet! Och kampen för den fulla sysselsättningen får aldrig avstanna! […] Tanken på allas rätt till arbete är ett genuint uttryck för kristen tro! Den som förnekar den tanken förnekar något som är typiskt för kristendomen.

Detta är tom retorik. Problemet, som Hammar ser det, är att ropen på arbete åt alla håller på att tystna, och hans lösning är att inte låta dem tystna. Men att ropa på arbete skapar inga arbeten, lika lite som böner får det att regna manna från himmelen. Sådana rop och sådana böner är förvisso genuina uttryck för kristen tro, men detta gör dem inte ett dugg effektivare.

Hammar har också ett konkret förslag som inte är tom retorik, nämligen att vi borde dela på jobben. För att kunna kommentera och bedöma det förslaget måste jag också skissera några huvudpunkter i en rationell ekonomisk teori.

Till att börja med finns det ingenting sådant som brist på arbetsuppgifter att utföra här i världen. Det verkliga problemet är det rakt motsatta: det finns fler arbetsuppgifter att utföra än vi någonsin får tid att uträtta under vårt korta jordeliv. Det finns därför ingen som helst ”brist på jobb”; det finns ”arbete åt alla” så att det räcker och blir över. Arbetslöshet, och i all synnerhet då massarbetslöshet av det slag vi idag upplever, framstår därför som en paradox. Ändå är arbetslösheten en realitet. Vad förklarar den, och vad kan vi göra för att råda bot på den?

Liksom alla andra varor eller tjänster har det arbete man utför åt någon annan ett pris (som kallas ”lön”). Och liksom för varje annan vara eller tjänst tjänar priset på lönearbete till att balansera utbud och efterfrågan. Härav följer att var och en kan få arbete, bara han eller hon är beredd att acceptera (eller tillåts acceptera) en lön som ger en arbetsgivare råd att anställa en. Vår tids massarbetslöshet är helt och hållet ett resultat av sådana saker som orimligt höga löneanspråk från fackföreningarnas sida eller av lagar som förbjuder löner under en viss nivå. Sådana anspråk och sådana lagar må motiveras av ”solidaritet” eller ”medmänsklighet”: deras enda och oundvikliga resultat är att vissa människor drivs ut i arbetslöshet, vilket varken är solidariskt eller medmänskligt.

Prosten Hammars förslag om delning av jobben är en skenlösning som inte skulle fungera, av ett mycket enkelt skäl: de allra flesta jobb i dagens samhälle låter sig inte delas, därför att de fordrar specialistkunskaper som inte alla besitter och som måste förvärvas innan arbetet alls kan utföras. Det vore t.ex. helt omöjligt för någon att komma in från gatan (eller skolbänken) och dela det jobb på vilket jag tjänar mitt levebröd – och jag föreställer mig att en domprosts sysslor ställer liknande problem. Samma sak gäller för alla jobb som kräver någon form av utbildning eller inskolning, vilket idag inbegriper de allra flesta jobb inom verkstadssektorn, vårdssektorn eller vilken annan sektor som helst.

Om vi ska nå full sysselsättning är det inte jobben vi måste dela på, utan den totala lönepotten i samhället. Och det uppnår vi genom att helt enkelt tillåta människor att erbjuda sin arbetskraft till en lön som är lägre än vad staten eller facket behagar dekretera. Det är i detta sammanhang man ska se den s.k. ”pigdebatten”: hembiträde är ett exempel på ett hedervärt men lågavlönat yrke, som det sannerligen inte är någon skam att ta i början av sin yrkeskarriär. Det är inte heller någon skam att tjäna sitt levebröd på att tvätta andras fötter eller borsta andras skor. (Att utföra sådant arbete gratis, bara för att visa sin offervilja och sin osjälviskhet, är däremot en skam och en förnedring.)

Jag vill i detta sammanhang betona att låg lön inte alls behöver innebära låg levnadsstandard. Människan lever inte av pengar, utan vad hon kan köpa för sina pengar. Om en fri arbetsmarknad kombineras med ett stabilt penningvärde (vilket skulle åstadkommas om vi övergav ”pappersmyntfoten”, och all därmed sammanhängande klåfingrig manipulation av penningväsendet, för guldmyntfot och ett fritt bankväsen), då skulle priset på varor sänkas likväl som priset på arbete; eftersom produktionen av varor och tjänster under sådana omständigheter stadigt skulle öka, skulle en oförändrad lön, eller t.o.m. en sjunkande lön, gå hand i hand med en stadigt förbättrad levnadsstandard.

Men ett program av det slag jag ovan skisserat skulle vara liktydigt med ett program för införande av laissez-faire-kapitalism. Och laissez-faire-kapitalism är det sista prosten Hammar (eller alla de som idag ropar högt på full sysselsättning) skulle plädera för. Anledningen är enkel. Mitt program vädjar till deras förnuft och till deras själviska omsorg om sitt eget bästa. Det låter sig inte förenas med den osjälviska uppoffringens ”ideal”, och det låter sig inte förenas med någon form av förnuftsfientlighet, varken med dialektisk materialism eller med kristen tro.

Alternativet är klart, och valet är ert. Men den som väljer den religiösa tron och den osjälviska uppoffringen av det egna livet för gratistvätt av medmänniskans fötter ska inte prata om ”människovärde” eller försöka framställa sig själv som människovän.

Inspirationskällor: Ayn Rand och (vad gäller de ekonomiska resonemangen) George Reisman. Ingen av dessa personer har det ringaste ansvar för eventuella misstag, missuppfattningar, olyckliga eller inexakta formuleringar som kan ha insmugit sig i denna text. De har ännu mindre ansvar för de missuppfattningar av texten som dess läsare eventuellt kan göra sig skyldiga till. Vad beträffar uppsåtligt illvilliga vantolkningar, förkastas dessa på förhand.

$ $ $

Uppdatering 10 mars 2015: Kristna Värdepartiet ogillar denna uppsats (en talesperson för partiet har meddelat mig att den underminerar all moral). Partiet har uppenbarligen lyckats identifiera sin huvudfiende: en moral som har människans liv och inte Guds outgrundliga vilja som värdemätare. (Att denna moral också låter kvinnor, snarare än diverse religiösa lobbyorganisationer, bestämma över sina egna kroppar är förstås också djupt anstötligt ur ett kristet perspektiv.)

Koranen om den fria viljan

Jag har läst ungefär halva Koranen, men eftersom det är samma evinnerliga tjat hela tiden, där samma saker upprepas om och om igen, är jag nu så uttråkad att jag ställer tillbaka den i bokhyllan och plockar fram något annat som förhoppningsvis inte är fullt så tjatigt.

En fråga kvarstår: Om Gud bestämmer allt, bestämmer han då inte också vilka som ska bli muslimer och få lustgårdar genomflutna av bäckar i det tillkommande livet, och vilka som ska vara otrogna och för evigt brinna i helvetet?

Först en liten idéhistorisk utvikning: Samma fråga kan ju ställas om kristendomen, eftersom den också arbetar med löften om belöningar och hot om straff i det tillkommande livet.

På 1500-talet polemiserade Erasmus av Rotterdam och Martin Luther mot varandra i denna fråga. Erasmus bok (De libero arbitrio, d.v.s. Om den fria viljan) har jag inte läst, så jag kan bara förmoda att han kommer med ”common sense”-argument – som att det vore meningslöst att komma med råd och förmaningar om att välja den rätta vägen, ifall människan inte hade fritt val, och att det vore djupt orättfärdigt att straffa en människa i evigheters evighet för något hon ändå inte själv kan rå för.

Luther kontrade med skriften Om den trälbundna viljan (1525; finns i två svenska översättningar). Erasmus har alldeles fel: Om en människa kommer till tro beror det inte alls av henne själv; det är Gud som för vissa människor till tro på honom och för andra till otro. Han belägger också detta med bibelcitat; när människor handlar fel och vänder sig emot Gud, så är det Gud som har ”förstockat deras hjärtan”.[1]

Så hur ställer sig islam till denna idé? Här är några citat:

Det händer ej, att en själ tror, annat än på Guds tillskyndelse, och han låter straffdomen hemsöka dem, som ej hava förstånd. (10:100.)

Om Gud velat, så skulle han hava gjort eder till en menighet, men han låter vem han vill fara vilse och vägleder vem han vill, och I skolen sannerligen stå till svars för vad I gjorden. (16:95.)

Då du föredrager Koranen, nedfälla vi en osynlig slöja mellan dig och dem, som ej tro på det tillkommande livet, och breda täckelser över deras hjärtan, så att de ej kunna förstå den, och tilltäppa deras öron. (17:47–48.)

Så Luthers gud förstockar våra hjärtan och Koranens gud breder täckelser över dem och täpper dessutom till våra öron; det är därför vi inte kommer till vare sig tro eller frälsning.

Jag ska inte själv tjata mer om det här utan nöjer mig med att konstatera att både Luthers gud och Koranens är rena sadister och väljer ut vilka av oss som ska pinas i den eviga elden.


[1]) Tyvärr har jag inte denna bok i min bokhylla; jag läste delar av den på min gamla arbetsplats. Annars skulle jag ha kunnat rada upp en del citat.