Hur man trollar fram pengar …

… som sedan trollas bort igen

Säkert minns ni den isländska finanskrisen år 2008 – för övrigt ett närmast perfekt exempel på den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin, där en skenbar uppgång i ekonomin oundvikligen senare leder till en krasch. Om denna handlar en deckare från 2013, Svarta korpar över Villette av Ingrid Hedström. Här ett citat:

Har ni hört den här förresten, rätt kul sammanfattning av det isländska finansundret? Thor och Steingrimur möts på en gata i Reykjavik. Thor har en katt och Steingrimur en liten hund. Thor köper hunden av Steingrimur för en miljon euro, och Steingrimur köper Thors katt för samma summa. Ingen har lagt ut några pengar, men nu äger de båda en tillgång som värderats till en miljon. Med kattfan som säkerhet tar Steingrimur ett banklån och köper … ja, en brittisk butikskedja eller så. (S.  83.)

Ja, så går det till i en värld där omloppsmedel eller bråkdelsreserver kan trollas fram ur tomma intet. Men det som trollats fram ur tomma intet kommer förr eller senare att försvinna ut i samma tomma intet:

Men vad gör han [Steingrimur] när korthuset börjar vackla, när han är belånad upp over takåsarna, när allt han köper inte ger utdelning nog att betala räntorna, när han vet att katten i själva verket är värdelös, när börsen inte stiger längre […]?

Svar:

Man kan försöka manipulera marknaderna, skapa intryck av att folk står i kö för att köpa katthelvetet till exempel. […] Om ingenting hjälper och kraschen ter sig oundviklig, då kan den som är skrupelfri se till att de tillgångar som finns kvar hamnar utom räckhåll för fordringsägarna så att bara katten och annat krafs finns kvar för dem att göra upp om. Det kan kräva lite fiffel med papper och dateringar om man vaknat upp för sent. (S. 83f.)

De där nya miljonerna som skapas när ett par islänningar träffas på gatan skapar också en illusion av välstånd, och det är viktigt att den illusionen upprätthålls:

Han tänkte också på vad tysken sagt om förtroende, om vikten av att ha det och behålla det. I efterhand hade han förstått att han själv på Birting Bank [en fiktiv isländsk bank] varit statist i en gigantisk Potemkinkuliss, avsedd att skapa just förtroende, med överdådiga fester och spektakulär konsumtion som det yttre tecknet på ständig och växande framgång. (S. 85.)

Som jag hoppas ni känner till (om inte annat, så från min bloggpost om nettokonsumtion) är den samlade (”aggregerade”) vinsten i ekonomin som helhet i stort sett lika med kapitalisternas egen konsumtion. Om alla, eller de flesta, kapitalister gjorde som Birting Bank och ställde till stora kalas i stället för att spara och investera, skulle vinstnivån i ekonomin som helhet stiga, och fortsätta att stiga tills den oundvikliga kraschen inträffar. Om bara ett litet fåtal kapitalister gjorde så skulle bara de krascha och resten av världen vandra vidare.

Lite tidigare i boken kan man läsa:

Hela finansvärlden bygger egentligen på förtroende, och förtroende bygger på psykologi. (S. 83.)

Och hela finansvärlden bygger idag på omloppsmedel eller bråkdelsreserver. Det är förmodligen därför som den engelska termen för ”omloppsmedel” (tyska ”Umlaufsmittel”) är ”fiduciary media”, d.v.s. just ”förtroendemedia”.[1] (Av latinets ”fides” som betyder ”förtroende”, ”förtröstan” eller ”tillit”.[2]) Så länge kunderna har förtroende för sin bank kan banken fortsätta att sätta omloppsmedel (bråkdelsreserver) i omlopp. Den dag kunderna mister förtroendet blir det en bankrusning och banken går omkull.

Men det här var ju bara en rolig historia? Inte är det så här det går till i verkliga livet?

Nej, man skapar förstås inte omloppsmedel/bråkdelsreserver med bara en katt och en hund som säkerhet. Utan så här går det till:

En bank har, låt oss säga, 100 kilo guld i sitt valv. Eftersom sedlar är behändigare att använda än guld, speciellt för stora betalningar över stora avstånd, trycker banken upp sedlar som ska vara inlösbara i guld. Så långt är allt gott och väl: en sedel som när som helst kan lösas in är ”så god som guld”.[3]

Men så kommer banken på att den kan trycka upp lite fler sedlar än det faktiskt finns guldbackning för. (Därav termen ”bråkdelsreserver”.) Det gör det lättare för banken att låna ut pengar; den drar åt sig lite fler kunder; och detta i sin tur gör att andra banker tar efter exemplet för att möta konkurrensen. Och så fortsätter det tills denna praxis blir norm i hela ekonomin.

Men hur ska då bankerna kunna behålla sina kunders förtroende, om de bär sig åt så här?

Det beror för det första förstås på hyr mycket bråkdelsreserver bankerna prånglar ut. Om de prånglar ut, låt oss säga, 5% mer än de har guldbackning för märks det inte särskilt mycket. Och desto mer märks det förstås om de lånar ut 95% mer än de har i sina valv.

Men än viktigare är att allmänheten måste vara omedveten om vad som försiggår; allmänheten måste tro att sedlarna fortfarande är ”så goda som guld”.

Ifall bråkdelsreserven är 5% är varje hundralapp i själva verket bara värd 95 kronor; fem av kronorna är falskmynteri. Och om bråkdelsreserven är 95% är hundralappen värd en femma; resten är falskmynteri. Men den som tar emot sedeln som betalning vet ju inte detta; bara banken själv och ett fåtal favoriserade låntagare vet om det.

Man hör ofta argumentet att bråkdelsreserver inte är något bedrägeri, eftersom det är fråga om en överenskommelse mellan banken och låntagaren; båda parter tar helt enkelt en kalkylerad risk; och det är ju inget bedrägligt med att ta kalkylerade risker. Man bortser då ifrån – eller blundar för – att resten av allmänheten blir skinnad: på 5% i det första av mina exempel, och på hela 95% i det andra exemplet. Och låntagarna är precis lika medskyldiga till bedrägeriet som långivarna.

Om bankens övriga kunder vore medvetna om bedrägeriet, skulle de förstås dra sig för att använda sedlar, när de vet att deras värde är lägre än det påstådda, ”nominella” värdet – och speciellt då om de fattar att de snart kan bli ännu mindre värde, när det kommer till fler omgångar av bråkdelsreserver. De skulle skynda sig att lösa in sedlarna mot klingande guldmynt, och bankerna skulle råka ut för en bankrusning och gå omkull.

Om ni är det minsta hemmastadda med ”österrikisk” ekonomi vet ni förstås vad inflation i allmänhet har för effekt: att de som först får de nya pengarna i handen kan använda dem innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen inte kan använda dem förrän priserna redan stigit. Det är fråga om en omfördelning av pengar som kan bli väldigt omfattande ifall inflationen är hög; och det är fråga om en omfördelning från de fattiga till de redan rika – för vilka är det som kan låna mest pengar om inte just de rika? Ingen fattiglapp lär kunna få ett mångmiljonlån från någon bank.

Sådan är alltså situationen med omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på guld (eller silver eller, för den delen, koppar). Vad vi har idag är omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på fiatvaluta – sedlar och mynttecken utan någon koppling till ädelmetaller. Dagens omloppsmedel/bråkdelsreserver existerar huvudsakligen i form av olika sorters värdepapper och/eller i digital form (vilket förstås också gäller för de där euromiljonerna de både islänningarna tjänade på att byta hund mot katt). Dessutom tycks ju bankerna numera sträva efter att minimera användningen av kontanter, så snart har vi kanske bråkdelsreserver som grundar sig på andra bråkdelsreserver, och var det ska sluta kan ni försöka tänka er.

Om vi hade ett fritt bankväsende – utan statlig inblandning och utan centralbanker som ”lenders of last resource” – skulle skadeverkningarna av omloppsmedel/bråkdelsreserver vara jämförelsevis begränsade. Bankerna vill förstås undvika bankrusningar och skulle därför iaktta viss försiktighet. Men idag är det just staten och centralbankerna som uppmuntrar till oskicket, och bankerna har inget annat att göra än att ”traska patrull”. En bank som idag skulle måna om att vara hederlig mot sina kunder skulle helt enkelt inte klara sig – om inte annat så för att alla andra banker har så mycket mer ”pengar” att låna ut.[4]

De som försvarar omloppsmedel/bråkdelsreserver brukar hävda att också de backas upp av reella tillgångar (så att t.ex. om en bank ger ett lån för att köpa ett hus eller en fabrik eller gruva, är huset, fabriken eller gruvan den tillgång som backar upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna). George Reisman tar upp det argumentet i Capitalism: A Treatise on Economics:

Now, the supporters of fiduciary media are quick to point out that fiduciary media are not without backing of any kind. They are backed, they say, by the loans and investments banks make in creating them, and in the capitals of the banks. For example, when a bank creates a checking deposit of $80 for a borrower, the bank’s assets also grows by $80 – the $80 now owed to the bank by its borrower. And the borrower may have had to put up collateral worth more than $80. In addition, the bank has its own capital that is lent out or invested, and this provides further backing, it is argued. […]

The great problem of fiduciary media is that they set up money and debt like a house of cards or row of dominoes that any breeze can knock over. Observe. The safety and value of the fiduciary media are supposed to depend on the value of the assets behind them. What is overlooked by the supporters of fiduciary media, however, is that the value of the assets behind them depends on the continued existence of the fiduciary media themselves. (S. 513.)

I den roliga historien ovan backas alltså den ena euromiljonen upp av en hund och den andra av en katt. Från att tidigare endast ha haft ett ”affektionsvärde” (som kan vara stort nog, ifall de båda ägarna och deras familjer uppskattar sina husdjur, vilket är ett värde för dem men inte ett värde som låter sig mätas i pengar) har de nu alltså fått ett helt enormt ekonomiskt värde! Men i det här fallet är det ju faktiskt de båda euromiljonerna som backar upp husdjurens värde, inte tvärtom. Och lånekarusellen måste fortsätta, med brittiska butikskedjor eller vad det nu kan handla om. Stannar lånekarusellen, så mister dessa stackars husdjur sitt ekonomiska värde. Klarare kan det inte uttryckas att de tillgångar (en hund och en katt) som påstås backa upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna själva backas upp av dem, ända tills lånekarusellen stannar.[5]

$ $ $

Jag har hittat en bra genomgång av den isländska finanskrisen på nätet. Här får man veta att det hela började med att det isländska fisket ”privatiserades” – i stället för att bedrivas helt i statlig regi delades i stället ut fiskekvoter till de olika fiskarna- (Att dela ut statligt bestämda kvoter är vad som idag kallas ”privatisering”.) Eftersom kvoterna var färre än antalet fiskare blev de värdefulla och förvandlades till kapital: det gick att ta banklån med kvoten som säkerhet. Man tjänade plötsligt mer på att ha en fiskekvot än på att faktiskt fiska:

Från inget hade regeringen skapat ett nytt kapital. Landet hade blivit ”rikare” fast inget egentligen var förändrat vad gäller verkligt värde. Det första fröet till en bubbla var sått.

Fiskarna bytte fiskekvoter med varandra precis som Thor och Steingrimur i den roliga historien bytte husdjur med varandra. Vips så fanns det massor av pengar att investera eller spendera!

Samtidigt privatiserade bankväsendet. Ja, det låter ju bra, men vad hände?

Ett litet gäng nya aktiva affärsmän fick ett enormt inflytande över den ekonomiska politiken på Island. De nya bankerna hade en aggressiv utlånings­politik. Av­regleringar innebar att man kunde låna till bostadshus och bilar utan egentliga säkerheter. Bankernas balans­räkningar växte, de blev större och större. De saker folk skaffade blev säkerhet för själva lånet och en spiral av ökande fastighets­priser gjorde att utlåningen kunde fortsätta.

Den aggressiva utlåningen var möjlig eftersom Islands regering stödde den och lät riks­banken fortsätta låna ut till bankerna.

Låter det bekant? Det borde det göra. Man ”privatiserar” bankväsendet men behåller förstås centralbanken, och den stöder minsann och uppmuntrar falskmynteriet.

De nya privata ägarna av bankerna genomförde parallellt en serie aggressiva uppköp runt om i Europa. Flygbolag, varuhus­kedjor, fond­mäklare och it-företag blev symbolen för en ny grupp aktiva finansmän som snart var mång­miljardärer.

De var alltså inte bara brittiska butikskedjor som köptes upp.

Eftersom alla affärer i grunden bestod av lånade pengar, vars säkerhet var aktier och andra fordringar på företag och privat­personer som i sin tur hade aktier och möjligen fastigheter som säkerhet, så var utvecklingen helt beroende av en enda sak. Kurserna måste fortsätta stiga, utlåningen och affärerna måste växa.

Borde också låta välbekant.

Av allt detta drar förstås vänstern slutsatsen att privatisering är av ondo, att allt som fortfarande är privat borde förstatligas och att det som privatiserats borde återförstatligas.

Och ingen drar den ”österrikiska” slutsatsen att falskmynteri är av ondo; allra mest då när den backas upp och praktiskt taget påtvingas bankerna av stater och centralbanker.

$ $ $

Om bråkdelsreserver eller omloppsmedel har jag skrivit en hel radda bloggposter på engelska.

Och om ”privatiseringar” som egentligen inte är några privatiseringar kan ni läsa En berättelse om två vårdbolag.


[1] En ordagrann översättning skulle vara ”circulation media”.

[2] Min latinsk-svenska ordbok ger också översättningar som ”hedersord, bindande försäkring, löfte, ed” – vilket borde innebära att bankerna ska lova på heder och samvete att sedlarna ska lösas in till det värde som anges på dem. Andra översättningar är ”trohet, pålitlighet, hederlighet, ärlighet, noggrannhet” – och rentav ”etisk personlighet”, ”redlig karaktär”, ”högsinthet” och ”ädelmod”. Allt saker som bara stämmer in på banker som avstår från att prångla ut bråkdelsreserver.

[3] Som Ludwig von Mises noterat någonstans var sedlar från början lite dyrare än det guld de stod för, eftersom det är en viss kostnad att trycka upp sedlarna, och likaså en administrativ kostnad (banktjänstemännen skulle ju också ha sin lön). Därför användes sedlarna just för stora betalningar över stora avstånd, eftersom det är mycket enklare och säkrare att skicka en sedel än att skicka en guldtacka eller en binge guldmynt. Mottagaren av sedeln fick sedan lösa in den i sin egen bank. För vanliga transaktioner, som att handla mat för dagen eller köpa en öl på puben, användes mynt. (Se Human Action, s. 435.)

[4] Helt utan skadeverkningar har det aldrig varit. På 1800-talet hände det gång efter annan att stater fick gripa in och rädda banker som var på fallrepet. Jag citerar Reisman igen:

Again and again, when banks did fail, the government stepped in and allowed them to suspend payment in specie, in flagrant violation of their agreement to pay their depositors specie on demand. This prevented the wiping out of fractional-reserve banks and enabled such banks to return to issue still more fiduciary media. (S. 515.)

Även Murray Rothbard har skrivit om detta. Se t.ex. hans The Myth of Free Banking in Scotland.

[5] Ett rent ekonomiskt värde har husdjur bara i det ögonblick de köps och säljs. Att köpa en hundvalp brukar kosta några tusenlappar. Men skulle man behöva göra sig av med hunden – om man t.ex. upptäcker att någon i familjen är allergisk, eller att man själv råkar ut för en olycka eller blir så sjuk att man inte kan ta hand om hunden – och inte gärna vill avliva den, finns det ingen annan lösning än att skänka bort den.

Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Kalkyleringsproblemet

(Skåpmat för dem som läst Ludwig von Mises.)

Häromdagen publicerade svenska Misesinstitutet en artikel, Vård med vinstintresse till en tiondel av priset, som handlade om de skenande kostnaderna för Nya Karolinska Institutet och jämförde med ett tyskt privat sjukhus som kan erbjuda samma eller motsvarande vård till en tiondel av priset. Detta är ett exempel på socialismens kalkyleringsproblem, det som identifierats av Ludwig von Mises. Citat:

Problemet med kostnaderna är en bra illustration av det socialistiska kalkyleringsproblemet. I en planekonomi finns inga priser och därför vet man heller inte om resurserna nyttjas effektivt eller ej. Det leder naturligt till höga kostnader.

Den här artikeln länkade jag till på Facebook, och ett par personer delade länken. En av dem fick några kommentarer som gick ut på att de skenande kostnaderna beror på korruption, som om problemet var att de ansvariga är korrumperade. Men varför skulle vi svenskar vara mer korrumperade än tyskarna?

Men det är klart – känner man inte till kalkyleringsproblemet är det ju inte heller så lätt att förstå hur det är tillämpligt i just det här fallet. En kort förklaring, alltså:

På en fri marknad – där staten inte blandar sig i annat än att stävja tvång och bedrägeri – ger prissystemet alla marknadens aktörer information om vad som är lönsamt att producera och vad som är olönsamt. Detta utesluter förstås inte att misstag och missbedömningar kan göras, men dessa missbedömningar är självkorrigerande – och den som bedömer rätt kommer att lyckas, medan den som alltför ofta bedömer fel kommer att misslyckas.

Men i en socialistisk ekonomi finns inget prissystem. Alla priser och alla beslut om vad som ska produceras eller inte produceras bestäms av den eller dem som sitter i spetsen av det socialistiska samhället. Men i avsaknad av prissystem famlar de helt enkelt i blindo. Att socialistiska samhällen har något som alls liknar ett prissystem beror på att de verkar i en mer eller mindre kapitalistisk omvärld och därmed kan kopiera priserna i denna omvärld. Skulle de lyckas i sitt uppsåt att etablera världsherravälde, skulle inte heller detta vara möjligt, och ett relativt kaos skulle övergå i ett absolut kaos. (Inte för inte heter en av Mises skrifter Planned Chaos.)

Det samhälle vi lever i är delvis kapitalistiskt, delvis socialistiskt. Nya Karolinska Sjukhuset tillhör den socialistiska delen. Det är därför kostnaderna skenar: det finns ingen prismekanism. Jämför gärna med sådant som datorer och mobiler, varor som produceras och levereras av företag som verkar på den fria marknad vi har kvar. Var ser ni några skenande kostnader där?

Korruption? Nej, hur lite korrumperade de bestämmande än är, skulle det vara omöjligt att beräkna priser inom den socialiserade sektorn av vår ekonomi. (Sedan låter det sig förstås sägas att socialismen som sådan är ett exempel på korruption; endast korrumperade själar blir socialister.)

Ja, det här var en väldigt kortfattad presentation av kalkyleringsproblemet. För dem som vill sätta sig in i det är min bästa rekommendation Mises egen uppsats från 1920, Economic Calculation in the Socialist Commonwealth (kan även laddas ned som pdf). Den är i och för sig rätt lång (ca 90 sidor).

Ja, och sedan kan man läsa allt annat som Mises skrivit. (Just kalkyleringsproblemet tas upp i de flesta av hans böcker.)

Om värdet av värdefrihet

Som ni säkert vet insisterade Ludwig von Mises på att den ekonomiska vetenskapen ska vara värdefri eller värderingsfri (Mises själv använder det tyska ordet wertfrei). Men idén är uppenbart självmotsägande. För om man pläderar för värdefrihet innebär ju det att man betraktar värdefriheten som någonting bra. Eller ska vi anta att denna idé också är värde- eller värderingsfri och säga att den är varken bra eller dålig? Men vad finns det då för anledning att plädera för eller emot denna idé?

Och Mises eget livsverk gick ju ut på att kapitalismen är överlägsen andra system, som socialism och blandekonomi (interventionism). Men vad var då poängen med det, om vi inte ens får säga att kapitalismen är bra och de andra systemen dåliga? Någon gång under resans lopp måste vi ju fälla ett värdeomdöme.

Så varför menar då Mises att den här värdefriheten är så förfärligt bra att han ständigt måste plädera för den?

Jag har ju läst vad Mises skrivit om saken, men den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att det ligger värderingar i botten när det pläderas för socialism eller interventionism. Felaktiga värderingar, förstås, men ändå värderingar. Så från att vissa värderingar är felaktiga och grundlösa hoppar han till att värderingar som sådana är felaktiga och grundlösa. Riktiga och välgrundade värderingar finns helt enkelt inte. Men är i så fall hans idé om värdefrihet riktig och välgrundad? Eller är den varken rätt eller fel, varken bra eller dålig?

Vissa värderingar är väldigt grundläggande, som att värdera livet framför döden, hälsa framför sjukdom, välbefinnande framför misär och rikedom framför fattigdom. Kan man vara värdefri inför dessa saker? Mises tar upp detta lite här och där, t.ex.:

Whether society is good or bad may be a matter of individual judgment; but whoever prefers life to death, happiness to suffering, well-being to misery, must accept society. And whoever desires that society should exist and develop must also accept, without limitation and reserve, private ownership in the means of production. (Human Action, s. 515; min kursivering.)

Eller här:

… there is a far-reaching unanimity among people with regard to the choice of ultimate ends. With almost negligible exceptions, all people want to preserve their lives and health and improve the material conditions of their existence. (Theory and History, s. 269f.)

Och det är förstås alldeles sant att de allra flesta människor har sådana preferenser. De få som verkligen föredrar döden framför livet tar livet av sig. De som föredrar lidande framför lycka och misär framför välbefinnande är moraliska monster (Moder Teresa är ett sådant monster; likaså alla de religiösa som förhärligar lidandet).

Men om vi ska vara värdefria och ska vara det ”across the board” – då har vi ju inget annat svar än att majoriteten håller med oss, och det är inget vidare bra svar. Det är ett värdebefriat svar.

Mises läste nog aldrig Ayn Rands härledning av begreppet ”värde” ur begreppet ”liv”, där hon visar hur våra värden och värdeomdömen har en faktisk grund.

En sak till: Värdeomdömen måste grunda sig på fakta[1]; ett resonemang som tar sin utgångspunkt i ett värdeomdöme är värdelöst. Om detta skriver Ayn Rand:

Låt mig understryka att skrämselargumentet inte består i att föra in moraliska omdömen i intellektuella frågor, utan i att sätta moraliska omdömen i stället för intellektuella argument. Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. (”Skrämselargumentet” i Själviskhetens dygd; min översättning.)

Hade Mises skrivit så, hade han haft rätt! Nu gjorde han inte det och vecklade in sig i självmotsägelser.

Visst händer det ofta att värdeomdömen fälls på bristfälligt faktaunderlag. Men det är ju inte sant om alla värdeomdömen.

Lite lessamt att behöva kritisera Mises, när det finns så mycket som är bra hos honom. Jag kostar på mig ett värdeomdöme här.

Nog om detta för denna gång.

(Jag tar också upp detta i min senaste engelska bloggpost. Utförligare i uppsatsen Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value.)

$ $ $

PS. Ibland glömmer jag vad jag själv har skrivit. Jag har tagit upp det här i en bloggpost för ett par år sedan under rubriken Humes lag, med i stort sett samma ord och vändningar. Och den här idén om värdefrihet är förstås ett av många exempel på David Humes fördärvbringande inflytande.


[1]) Dessutom finns det ingen skarp skiljelinje mellan faktauttalanden och värdeomdömen. Värdeomdömen är också faktauttalanden: de förknippar något viss faktum med det ovedersägliga faktum att vi är levande varelser av ett speciellt slag (människor). Mer om det i den engelska bloggposten jag länkar till i slutet.

Vad har politikerna emot de fattiga?

Anders Borg har aviserat en smärre höjning av skatten på alkohol och tobak och en höjning av bilaccisen med 200 kronor. Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion menar att detta är alldeles för litet. Jag har en kommentar till denna ledare, som jag här omarbetat till en kort insändare:

Det slår aldrig fel, oavsett vilket av blocken som sitter vid makten: det kommer alltid en höjning av alkohol- och tobaksskatten, av fordonsaccisen och av bensinskatten och skatten på elektricitet. Dessa s.k. punktskatter drabbar alltid dem hårdast som sämst kan betala dem – detta är en fråga om enkel matematik.[1] De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan de fattiga får nöja sig med det billigaste rödtjutet, och rentav kan vara hänvisade till att plocka fimpar på gatan, ifall röksuget blir för starkt. De rika har också råd med bensinslukande limousiner och kanske rentav jetplan, medan de fattiga för försöka skaffa sig en begagnad bil eller hålla sig till cykeln eller apostlahästarna. Till de rika räknar jag förstås de politiker som beslutar om vilka skatter vi ska betala, och som också bestämmer vilka löner, pensioner och andra förmåner de ska bevilja sig själva.[2] Vad är det egentligen politikerna har emot de fattiga? Har de det inte svårt nog ändå, utan att behandlas som plundringsobjekt av staten?

Hade jag velat skriva en längre debattartikel och räknat med att få den publicerad, skulle jag också tagit upp inflationen, som ju är en dold skatt som drabbar de fattiga betydligt värre än de rika. (Jag hoppas att ni alla känner till Richard Cantillons och Ludwig von Mises analyser av hur inflation fungerar.) Jag skulle också ha visat att alla skatter – speciellt då skatterna på de rika, de som har kapital nog att föra det ekonomiska framåtskridandet framåt – i slutändan måste drabba värre, ju fattigare man är. Om detta har jag skrivit i bloggposten Liberala Partiets skatteprogram (och säkert nämnt det någon annanstans också).

Uppdatering 25 februari: Stefan Karlssons kommentar nedan inspirerade mig till ytterligare en insändare:

De fattiga ska hålla sig nyktra!

(Uppföljare till tidigare insändare om punktskatter.)

Alkoholskatten grundar sig som bekant på mängden alkohol i drycken. Detta innebär att en fattigpensionär betalar betydligt högre skatt i procent räknat på sitt rödtjut eller sin halva Renat är de rika knösarna betalar för sina årgångsviner och sin Napoleonkonjak.

Anders Borg brukar försvara de höga alkoholskatterna med att vi ska arbeta i stället för att supa. Är vår finansminister inte medveten om att själva definitionen på en pensionär är att han/hon inte har något jobb att gå till?

Om någon av mina insändare blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. Men dagens horoskop i samma tidning säger i varje fall att om jag bara tror på mig själv är mycket vunnet. Däremot inget om att jag måste hålla mig nykter!

Uppdatering 28 februari: Min första insändare publicerades i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 4 mars: Och min andra insändare kom in idag.


[1]) Aritmetisk exkursion: Säg att en pensionär får ut 10 000 kronor i månaden efter skatt (det finns de som får ännu mindre, men 10 000 är en behändig siffra att laborera med) och att han röker ett paket cigaretter om dagen à 50 kronor paketet (lite snålt tilltaget, men det är återigen en bekväm siffra att laborera med), vilket alltså betyder 1500 kronor/månad. Säg också att han avstår från det rena råsupandet och nöjer sig med två starköl om dagen på den lokala puben, vilket i runda slängar blir 80 kronor/dag eller 2400 kronor/månad. Det betyder alltså att han har 6900 kronor kvar till mat, hyra, telefon, TV, internetuppkoppling och alla andra moderna bekvämligheter som blivit livsnödvändiga. Längre semesterresor är inte att tänka på.

Exakt hur mycket en riksdagsman har kvar att röra sig med efter det att den fiktiva skatten dragits av har jag inte lyckats komma underfund med, men jag tror att det i runda slängar är 40 000 kronor/månad. Med samma rök- och ölvanor som vår pensionär ovan skulle han alltså ha 36 900 kronor kvar, och därmed har han också råd med en eller annan Havannacigarr och en eller annan butelj av ett lite finare årgångsvin; han kan gå på betydligt fler teaterföreställningar och konserter än vad en fattigpensionär kan; och säkert har han också råd med en större och dyrare lägenhet (utöver övernattningslägenheten som skattebetalarna betalar åt honom). Semesterresor har han säkert också råd med, utöver alla de resor han måste göra i tjänsten och får traktamente för.

Ministerlöner är förstås ännu mycket högre. Reinfeldt får 78 000 kronor per månad efter den fiktiva skatten, vilket ger honom 74 100 kronor kvar till Havannacigarrer och annat, Övriga ministrar får ca 65 000, och det blir förstås något färre Havannacigarrer och något billigare årgångsviner. Kanske lite kortare och mindre lyxiga semesterresor också.

Och direktörslöner inom det privata näringslivet kan förstås vara ännu mycket högre. Men om deras löner har jag ju faktiskt översatt George Reismans öppna brev till en omåttligt rik direktör. Må de njuta av sina Havannacigarrer och årgångsviner, och må de ta långa och välförtjänta semestrar!

Liknande uträkningar kan säkert göras vad gäller bilaccis och bensin- och elskatt.

[2]) Jag tror förresten inte heller att Eskilstuna-Kurirens ledarskribenter är direkt utfattiga.

Om värdet av kakelugnar …

… och om värden i allmänhet

Det finns en historia om filosofen Christopher Jacob Boström (1797–1866) som säger att när man kom till honom för att tentera på hans filosofi, pekade han på en kakelugn i ett hörn av rummet och ställde frågan: ”Finns den kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?” Om kandidaten då svarade ”utanför”, blev han genast kuggad och tillsagd att komma tillbaka, när han läst på bättre.[1]

Det här tycker ni säkert är alldeles helknasigt. Men om man tenterar i filosofi idag och får frågan: ”Finns värdet av kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?”, då är det allt säkrast att svara ”inuti”, ifall man vill bli godkänd och få jobb som filosofilärare vid någon av våra läroanstalter. Men det är faktiskt lika knasigt, det.

För vari består kakelugnens värde? Det består i att hålla värmen under kulna vinterkvällar. Och varför är värme under kulna vinterkvällar ett värde? Tja, något får ni räkna ut själva… Om det är svårt, så försök bara tänka er vad det skulle göra för ert liv och välbefinnande, ifall ni skulle behöva sitta och frysa vintern igenom. Och om ni inte betraktar ert liv och välbefinnande som ett värde, ja, rentav ett grundläggande värde … tja, tänk efter själva igen.

Så var finns värmen i detta exempel? I rummet och huset eller bara inuti ditt medvetande? Var finns den kulna vinterkvällen? Rimligen inte bara i ditt eget medvetande. Ditt välbefinnande kanske finns inom dig, men det mesta som bidrar till ditt välbefinnande – mat, kläder, tak över huvudet, dina vänner och anförvanter, böckerna du läser, symfonierna du lyssnar på, teatrarna du besöker, och biografsalongerna och museerna, de krogar eller pubar du frekventerar, etcetera, etcetera – de finns allesammans utanför dig och är ingenting du bara kan hallucinera fram i ditt medvetande. Och livet självt, det värde som ligger till grund för alla andra värden, det lever du väl ändå ute i världen och är inte bara något du sitter och drömmer om?

Var det här svårt att förstå? Förhoppningsvis inte. Ändå får man ideligen höra att ”värden är något som sitter i våra huvuden” därför att ”värden är något som betraktaren ser och upplever”.

Men detta är ett non sequitur. För att återgå till Boströms kakelugn, så befinner sig ju inte kakelugnen inuti kandidaten, bara för att kandidaten ser och upplever den. Samma med det som gör kalekugnen värdefull: den värme den sprider under kulna vinterkvällar. Varken värmen eller den kulna vinterkvällen befinner sig inuti mig, bara för att jag ser och upplever dem.

Vad är det då som faktiskt finns i våra huvuden och ingen annanstans? I fallet med kakelugnen är det själva ordet ”kakelugn” och det begrepp ordet står för; men bara för att vi kan bilda (eller fatta) begreppet ”kakelugn”, betyder ju inte det att all världens kakelugnar lämnar sina platser i rummens hörn och flyttar in i våra huvuden. Men det är ju precis likadant med allt det som gör kakelugnarna värdefulla! De sakerna stannar snällt kvar i yttervärlden och flyttar inte in i våra huvuden.

Vad som i det senare fallet bara finns i våra huvuden är förstås det värdeomdöme vi fäller om kakelugnen: att den är bra för att den värmer, och att värmen är bra för att den bidrar till vårt välbefinnande (och kanske rentav räddar livet på oss, ifall vintern skulle vara tillräckligt kall).

Så vad jag säger är att värden existerar ”där ute”, i yttervärlden, medan våra värderingar eller värdeomdömen existerar ”här inne”, i våra medvetanden – precis som all världens kakelugnar existerar ”där ute”, medan begreppet kakelugn existerar ”här inne”.

Precis det här skrev jag i inledningen till min uppsats Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value, och utbredde mig sedan en hel del över implikationerna. Och jag vet inte hur många gånger jag har låtit mig dras in i oändliga diskussioner, där jag, med föga framgång, försökt förklara denna tämligen enkla distinktion mellan vad som finns ”inuti oss” och ”utanför oss”. Kanske distinktionen är för subtil för att förflytta sig från papperet in i folks huvuden?

För att inte tala om hur sur tantvännen skulle bli på mig, ifall jag påstod att hon är ett värde för mig och sedan övergick till att säga att hon bara existerar i mitt huvud!

Men om det inte finns någon yttervärld, då?

Ja, det är ju också en fråga. Boström och en del andra filosofer (mest känd är förmodligen George Berkeley) menar att det inte finns någon yttervärld, utan att allt äger rum i någons medvetande (antingen i Guds medvetande eller i vårt eget, eller bådadera). ”Att vara är att förnimmas” lyder Berkeleys berömda sats, som även Boström åberopar.

Nu tror jag faktiskt att läsarna av denna blogg inte ger mycket för den idén.[2] Annars ger Ludwig von Mises ett fyndigt bevis på yttervärldens existens: han säger att om det inte fanns någon yttervärld, skulle varenda önskan vi har automatiskt gå i uppfyllelse. Och att så inte är fallet, det vet vi ju alla. Alltså måste det finnas något som s.a.s. tar emot och hindrar dem från att gå i uppfyllelse.[3] – Min enda invändning mot det beviset är att det är fullständigt onödigt; det räcker så gott med att slå upp ögonen och se sig omkring.[4]  Sedan kan man förstås fantisera och göra tankeexperiment; men det är just vad det är: fantasier och tankeexperiment.

Men jag menar att det är lika bisarrt att tänka sig att det inte skulle finnas något av värde i yttervärlden, och att alla våra värden blott och bart är fantasier och tankeexperiment. Det skulle innebära att det visserligen finns en yttervärld, men att den är fullständigt värdelös och att det därför inte finns något av värde att eftersträva i yttervärlden!

Och så tror jag inte att någon på allvar tänker. Det är bara det att om man eftersträvar akademiska betyg i dagens läge (och alltså betraktar sådana betyg som ett värde värt att eftersträva), då måste man tänka så – eller åtminstone på tentan låtsas att man tänker så – precis som man på Boströms tid var tvungen att låtsas som om kakelugnen finns inuti en, fastän man mycket väl vet att den finns utanför.


[1]) Om historien är sann eller apokryfisk vet jag inte; men jag har läst en del av vad Boström skrivit, och det går helt i linje med hans filosofi i övrigt.

[2]) Annars har ni kommit till fel blogg. Läs någon annan blogg, eller skapa en egen. Om alla era önskningar automatiskt går i uppfyllelse, bör ni klara det utan att använda WordPress eller något annat bloggprogram – ja, rentav utan att ens använda en dator.

[3]) Se The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 6.

[4]) Hjälper inte det, får man ta en eller ett par muggar starkt kaffe, så att man vaknar till ordentligt.

40 år idag sedan Ludwig von Mises dog…

…och jag ska hylla honom genom att ge några länkar till vad jag själv skrivit om honom. (Ja, ja, det blir en hyllning till mig själv också, men om jag länkade till alla andras hyllningar, skulle det här svämma över alla bräddar.)

Artikelserie om Ludwig von Mises (SAF-tidningen, april 1982).

Mises i Clarté (Svensk Linje 1982).

Min recension av Omnipotent Government (Svensk Linje 1982).

Av och om Ludwig von Mises (Svensk Linje 1982).

Min recension av Notes and Recollections.

Ludwig von Mises om anarkismen.

George Reismans hyllning till Mises i min översättning.

(Reisman nämner ju också Mises i de flesta av de artiklar jag översatt av honom. Ett exempel är Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.)

Samt givetvis min översättning av Ekonomisk politik. (För er som är obekanta med Mises rekommenderar jag denna bok, som är en utmärkt introduktion till hans verk.)

Och så alla bloggposter jag skrivit som handlar om eller nämner Mises. (Det finns en hel del på min engelska blogg också.)

Lycka till med läsningen!