Gör minskande brottslighet polisen håglös?

I Eskilstuna-Kurirens ledare 16 februari kan vi läsa att – trots alla braskande rubriker om våldsbrott – statistiken visar att brottsligheten i själva verket har blivit mindre under senare år. I och för sig är detta inget konstigt: oavsett om brottslighetsnivån stiger eller sjunker eller ligger på oförändrad nivå, är det klart att grova våldsbrott uppmärksammas i pressen. Detta kommer inte att ändras förrän människor upphör att begå brott, och det lär inte ske i brådrasket.

Men sedan tittar jag på Veckans brott på TV, och där säger Leif GW Persson att han upplever att polisen har blivit alltmer håglös. Och det är inte första gången han säger det; han gjorde det också för ett par veckor sedan.

Jag kan inte få det här att gå ihop. Varför skulle sjunkande brottslighet göra polisen håglös? Tappar de modet, därför att det inte längre finns lika många brott att utreda – därför att det finns allt färre brottslingar att gripa och lagföra? Borde de inte i stället bli uppmuntrade? Och blir det färre riktigt grova brott att utreda, borde de inte lägga ner mer möda på att utreda inbrott, stölder, bedrägerier och andra s.k. vardagsbrott?

Håglösheten kan ha att göra med att det genomförs omorganisationer som inte verkar helt genomtänkta (den senaste omorganisationen har t.ex. hela 0% förtroende inom poliskåren) och att polisen måste ägna mer och mer tid åt pappersarbete i stället för att ge sig ut på fältet och bekämpa brott.

Leif GW föreslog också i samma program att mer och mer av polisarbetet borde läggas ut på entreprenad och tas över av vaktbolag – vilket han menade var helt OK, så länge vaktbolagen följer samma riktlinjer som polisen gör.[1] Fördelen skulle vara denna: en offentlig myndighet, som polisen, betalar inte något pris för att misslyckas. Ett vaktbolag skulle gå miste om sina kunder, ifall det inte lyckades utreda de brott det fått betalt för att utreda.

Tänkvärt.

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

Det verkar som om den gode GW gått och blivit anarkokapitalist på gamla dar. Jag är som bekant ingen anhängare av anarkokapitalismen – men visst kan vaktbolag fungera som ett komplement till polisen. Och när staten inte klarar av sina nattväktarfunktioner, som brottsbekämpning, då kommer tomrummet att fyllas, eftersom brottsbekämpning är något vi inte klarar oss utan. Och vi ska vara glada ifall det är konkurrerande vaktbolag som fyller tomrummet, och inte rivaliserade brottssyndikat. (Se min tidigare bloggpost Vad är det som lurar runt hörnet?)

$ $ $

Uppdatering 3 mars: Läs också denna debattartikel i Metro.

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Eskilstuna-Kuriren har inte tagit in min insändare. Och i dagens ledare kan man läsa följande:

Det finns inga statistiska belägg för påståenden om importerad massbrottslighet. Tvärtom har antalet brott sjunkit – även de grova våldsbrotten – under den senaste tioårsperioden. Det visar såväl undersökningarna av självdeklarerad utsatthet för brott som sjukvårdsdata.

Så därför har jag skickat denna kortare insändare:

Många människor säger sig uppleva att Sverige blir allt otryggare, fastän all tillgänglig statistik säger raka motsatsen: brottsligheten – även den grova våldsbrottsligheten – har sjunkit de senaste tio åren.

Hur kommer det sig? Desinformationskampanj? Eller kan det vara så enkelt som att de som utsätts för brott upplever sig själva som brottsoffer, inte som siffror i en statistik?

Och varför hävdar Leif GW Persson att det råder en utbredd håglöshet inom polisen – fastän sjunkande brottslighet rimligen borde ha den motsatta effekten? Han är ju annars inte den som tvekar att hänvisa till statistiken. Och jag har svårt att se honom som deltagare i någon desinformationskampanj.

Och varken jag eller Leif GW är mig veterligen Sverigedemokrater; så vi får hoppas att vi slipper ”guilt by association”.

$ $ $

Uppdatering 13 mars: Hans Palmstierna har kollat upp brottsstatistiken från BRÅ och lagt ut vad han kommit fram till på Facebook:

Antalet mordförsök ökade från 1975-1995 från 2 till 8 per 100.000 invånare och har sedan dess pendlat mellan 7 och 9.

Antalet utomhusvåldtäkter (proxy för överfall) ökade från 1975-2008 från 3 till 13 per 100.000 och har sedan fallit tillbaka till 11 per 100.000 i snitt.

Antalet rån 1975-2010 ökade från 30 till 100 per 100.000 invånare, men har senaste åren sjunkit mot 85 per 100.000 i snitt.

Antalet fall av misshandel ökade 1975-2010 från 250 till 950 för att sedan sjunka mot 850.

Av ovanstående är misshandel den som är mest tveksam, då anmälningsbenägenheten vid lättare misshandel sannolikt ökat. Sannolikt har även anmälningsfrekvensen för våldtäkt ökat markant, men detta borde inte ge särskilt stort genomslag på utomhusvåldtäkter, då man kan anta att dessa alltid i relativt stor utsträckning har rapporterats (och inte lider av det mörkertal man har antagit funnits gällande våldtäkt inom relationer)

Den intressanta slutsatsen är att vi under perioden 1975-2010 hade en mellan 3- och 4-dubbling av samtliga nämnda brott, och att det därefter planat ut eller sjunkit något.

Samhället har alltså blivit ordentligt mycket våldsammare senaste 40 åren, men majoriteten av höjningen är redan bakom oss och är det normaltillstånd vi levt i åtminstone 10-15 år. Sverige går inte åt helvete just nu, utan har i så fall redan gjort det. Det känns bevisat bortom rimligt tvivel att Sverige blivit mycket våldsammare.

Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion borde lyfta blicken från det omedelbara ögonblicksperspektivet! Eller åtminstone från tioårsperspektivet.


[1] Han sade också att denna utveckling redan börjat, men att det sker i smyg. Men om det stämmer undandrar sig mitt bedömande. (Redan idag utför förstås vaktbolagen vissa polisiära funktioner; men de har t.ex. inte rätt att anhålla någon utan måste i stället tillkalla polisen.)

Vad är det som lurar runt hörnet?

Det har länge stått klar att staten inte mäktar med att uppfylla sin grundläggande funktioner eller ”nattväktarfunktioner”. Vårt försvar skulle inte kunna hålla stånd en vecka, om Vladimir Putin skulle få för sig att annektera Gotland. Polisen ägnar mer tid åt pappersarbete och omorganisationer än att bekämpa egendomsbrott. Rättsväsendet tar lång tid på sig att skipa rättvisa och går inte alltid i land med det.

Flyktingkrisen ställer saken på sin spets. Somliga (somliga, inte alla) flyktingar begår brott, t.o.m. ytterst grova brott. Det senaste exemplet är mordet på Alexandra Mezher i Mölndal. I samband med detta har vår s.k. rikspolischef, Dan Eliasson, gjort sig herostratiskt ryktbar genom följande uttalande:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.

Se om detta Göran Fröjdhs bloggpost Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen.

Sådana brott leder förstås till hämndaktioner eller krav på hämndaktioner. Inte heller dem tycks det ligga i polisens makt att stävja.

Ett inte fullt så dramatiskt men förmodligen mera grundläggande problem med flyktinginvandringen är att det är så gott som omöjligt för dessa flyktingar att komma ut på arbetsmarknaden. Det debatteras fram och tillbaka om flyktingarna kommer hit för att söka jobb eller för att söka bidrag, Naturligtvis är det inte detta de i första hand tänker på; de vill helt enkelt komma bort från sina krigsdrabbade hemländer. Men hur det än förhåller sig med den saken, kommer de till ett samhälle där arbetsmarknaden är så gott som stängd för dem.

Det är skillnad på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Sunt förnuft (och en smula praxeologiskt tänkande) borde säga oss att arbetskraftsinvandring är lönsam för ekonomin i stort, medan flyktinginvandring är en belastning, ifall den inte på något sätt kan omvandlas till arbetskraftsinvandring (d.v.s. att flyktingarna får en chans att komma ut på arbetsmarknaden).

Dick Harrison har skrivit om detta. Han ger en mängd exempel på hur arbetskraftsinvandring gagnat oss: invandringen från Tyskland under senare delen av medeltiden, invandringen av valloner under 1600-talet, från bl.a. England och Skottland under 1800-talet, från Finland och Jugoslavien och många andra länder under de s.k. rekordåren. Men han glömmer bort att alla dessa vågor av invandrare har varit invandring av arbetskraft, inte invandring till bidrag.

Alltnog. Bloggaren Johan Westerholm (socialdemokrat som för det mesta är kritisk mot sitt eget parti) skrev nyligen ett inlägg under rubriken Med Nattväktarstaten runt hörnet. Han tar sin utgångspunkt i händelserna i Stockholm 30 januari, och avslutar som följer:

… oavsett om vi vill det eller inte kan många komma att tvingas in i politiska lösningar de i grunden inte tror på eller ens vill prata om idag. Nattväktarstaten lurar runt hörnet då vi snart kommer behöva alla resurser [som] tänkas kan för att garantera person- och egendomssäkerheten hos väljarna. Alternativet? Att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor.

Det verkar inte som om Westerholm har den blekaste aning om vad en nattväktarstat är (eller skulle vara, om det funnes någon sådan). För att rekapitulera vad ni säkert redan vet, ägnar sig en nattväktarstat uteslutande åt att skydda individens rättigheter mot yttre och inre fiender; vad gäller allt annat gäller ”håll tassarna borta!”. Konkret innebär detta försvar, polis och rättsväsende och funktioner som är direkt kopplade till dessa tre. (Jag föreställer mig att även en nattväktarstat skulle behöva en diplomatkår; diplomatins huvuduppgift är att försöka bilägga tvister innan de hunnit urarta till krig).

Nattväktarstaten är ett ideal som i dagens förtvivlade läge måste förefalla vara en utopi. (Och då försöker jag ändå vara optimistisk och inte säga att den är en utopi.) Det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi ens är i närheten av detta ideal. För det första måste allmänna opinionen vända, och allmänna opinionen är en skuta som sannerligen inte är lätt att vända riktning på. Men även om det skulle lyckas återstår uppgiften att avveckla allt utom nattväktarfunktionerna i rätt takt. Nog om detta.

Men vad menas med att detta ideal skulle lura runt hörnet? Föreställer sig Westerholm att hela vår förvuxna välfärdsstat skulle avvecklas i ett nafs och ”att alla resurser skulle sättas in på försvar, polis och rättsväsende”? Mja, det kommer nog inte att ske.

Scenario nummer två – att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor – är betydligt mer realistiskt. Vi kommer i så fall att få anarkokapitalisternas önskedröm: en uppsjö av konkurrerande brottsbekämpande organisationer som alla ägnar sig åt att bekämpa varandras brottslighet.

Redan idag har vi kriminella gäng som huvudsakligen bekämpar varandra. (När de inte bedriver utpressning mot laglydiga medborgare, vill säga.) Vi har Revolutionära Fronten, som påstår sig (påstår sig) bekämpa nazism, fascism och rasism; och så har vi förstås Svenska Motståndsrörelsen, som påstår sig bekämpa svenskfientligheten och den ”judiska världskonspirationen”. Kapitulerar vi, får vi mer av samma vara. Vi får patrioter som bekämpar den brottslighet somliga invandrare gör sig skyldiga till, och vi får invandrargäng som i sin tur bekämpar patrioternas brottslighet och också låter det gå ut över oss andra.

Och hur ska de här brottsbekämpande brottsorganisationerna finansieras? På samma sätt som maffiaorganisationer gör idag: genom utpressning (det kallas ”beskyddarpengar”). För all del också som staten gör idag (i det här fallet kallas det ”skatteindrivning”). Men som tur är har vi bara en stat idag (plus ett par överstatliga myndigheter, FN och EU) som kan klå oss på våra surt förvärvade slantar. I framtiden får vi, om inte utvecklingen vänds, ett otal brottsbekämpande brottsorganisationer som alla kräver sin tribut av oss.

En betydligt bättre analys ges av Lars-Anders Johansson under rubriken Illusionen av våldsmonopolet[1]. Han börjar med:

De första som upptäcker att våldsmonopolet är satt ur spel är de kriminella. Därför är illusionen av ett fungerande våldsmonopol livsfarlig. I ett sådant samhälle är det de hederliga och rättfärdiga som drar det kortaste strået.

Våldsmonopolet är farligt. Det är hela dess syfte. Det är statens yttersta maktmedel, att bruka och missbruka mot de egna medborgarna.

Därefter följer en radda exempel på hur våldsmonopolet i dagens Sverige håller på att krackelera, men det kan ni läsa själva. Han slutar med:

Illusionen av ett våldsmonopol är livsfarlig eftersom den innebär att alla hederliga människor fortsätter att agera enligt våldsmonopolets spelregler, medan de som förväntas upprätthålla det och i ännu högre grad de kriminella vet att dessa regler är satta ur spel.

Det som verkligen oroar mig är vad som händer när en kritisk massa av allmänheten slutar att tro på våldsmonopolet.

Mer finns knappast att tillägga. Förhoppningen är att både Lars-Anders Johansson och jag själv målar fan på väggen. Men det är bara en from förhoppning.

$ $ $

Ett par randanmärkningar:

Aftonbladets Oisín Cantwell tar också upp de senaste händelserna i en kolumn, men hans lösning tycks vara att förneka problemet. Så här slutar han:

Att rasister angriper samhället är allvarligt. Än obehagligare är att se hur delar av vänstern och högern delar deras uppfattning om att rättsstaten har abdikerat.

Nej, naturligtvis har inte rättsstaten abdikerat helt och hållet. Det är en gradvis process av den ena lilla abdikationen efter den andra.

Också Leif GW Persson tog upp händelserna i gårdagens Veckans brott (spola fram cirka 2 minuter). Och lite senare i samma program nämner han att det största problemet inom polisen idag är den tilltagande uppgivenheten.

$ $ $

Jag skrev om ett liknande ämne 1997 i Nattväktaren, årgång 1, nummer 7 (bläddra ner till rubriken Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv).


[1] Texten lades först upp som statusuppdatering på Facebook och har till dags dato fått mer än 550 delningar, vilket visar att jag är långt ifrån den ende som fattat budskapet. Den har också publicerats i Dagens Samhälle under rubriken Låt aldrig våldsmonopolet bli en illusion. –Det finns också en uppföljare under rubriken När våldet blir verkligt.

Jag har tappat förtroendet för Leif GW Persson

Jag har länge trott att Leif GW Persson var en person med huvudet på skaft. Men inte efter hans senaste krönika i Expressen, där han bl.a. skriver:

Nu verkar det dock som om man i USA äntligen har hittat en lösning på detta problem [skolskjutningarna]. Konkret består den i att man skall ge lärarna på landets skolor rätt att bära vapen och dessutom utbildning i konsten att hantera dem. Förslaget har mötts med entusiasm av hundratals politiker och tusentals inom lärarkåren och när de senare väl är beväpnade och på plats kan vi säkert räkna med att åtskilligt fler ungar kommer att få sätta livet till nästa gång det är dags. Ont skall med ont fördrivas och lite mänskligt spill får vi leva med så länge syftet är gott.

Så Leif GW menar alltså på fullt allvar att om vi vanliga människor hade möjlighet att försvara oss mot galningarna, skulle det bli fler dödsoffer, inte färre. Jag har svårt att finna ord för den kompletta dumheten i denna idé.

Men eftersom Leif GW i de flesta sammanhang lutar sig mot statistik, kan man ju fråga sig vad han har för statistik som stöder hans tes.

Några fakta:

De värsta massakrer mot oskyldiga civila som förekommit i historien har förövats av militärer. Vid massakern i Babij Jar 29 september 1941dödades enligt Wikipedia 33  771 ukrainska judar av nazisterna. Det var två massakrer i Katyn under andra världskriget; vid den ena dödades 4 421 polska officerare, och vid den andra 21 857 polska medborgare på order av Stalin. Fler exempel får ni själva försöka hitta.

Och mordet på ca 6 miljoner judar i gaskamrarna var väl inte en fråga om självförsvar mot judar som var beväpnade till tänderna?

Det var alltså massakrer under krigstid. Hur är det med det som diskuteras nu, massakrer utförda av ensamma galningar mot oskyldiga människor? Finns det något enda exempel på att någon sådan massaker förövats mot beväpnade presumtiva offer?

Lösningen på detta skulle alltså vara striktare vapenlagar, så att det blir ännu fler försvarslösa offer för mördarna att ge sig på.

Här i Skandinavien har vi striktare vapenlagar än på de flesta andra håll i världen. Vi borde alltså vara helt förskonade från den här sortens massakrer. Ändå har den värsta massakern utförd av en enskild galning hittills inträffat just i Skandinavien. (Vill man vara cynisk kan man ju säga att 77 dödsoffer är en struntsumma jämfört med Babij Jar och Katyn; men så cynisk är jag inte.)

Också Tyskland har strikta vapenlagar, och där har sex skolskjutningar inträffat sedan 1913. I Schweiz däremot, där så gott som varje hushåll har ett gevär, har det inte inträffat några skolskjutningar alls. (Se denna artikel på Newsmill.)[1]

Den här sortens dödsskjutningar har inte bara inträffat i skolor utan också i shoppingcentra och på biografer. Vid dödsskjutningen den 20 juli 2012 hade förövaren ett tiotal olika biografer att välja emellan. Han valde inte den närmaste, inte heller den som hade störst publik; han valde den biograf som hade en skylt som talade om att just den biografen var en vapenfri zon. Så om alla biograferna hade varit vapenfria zoner, kanske just den biografen hade förskonats. (Nej visst: jag skulle inte vara cynisk.)

Men om vettvillingarna möts av väpnat motstånd, skulle det betyda att det bara blir värre blodbad? Att döma av vad Leif GW skriver är det detta han föreställer sig. Som om vettvillingen skulle skjuta ännu mer, om han själv blev skjuten.

Eller menar han möjligen att om lärarna vore beväpnade skulle de sätta igång och meja ner sina elever? Det kan han väl knappast mena, men vad ska man tro?

Så sent som den 19 december 2012 var det en person som tänkte öppna eld på en fullsatt biograf i San Antonio, Texas, men stoppades av en beväpnad polis som råkade befinna sig på plats. Hur många liv han skulle ha tagit om han inte stoppats är förstås omöjligt att kalkylera. Och eftersom det aldrig blev någon massaker har det inte heller blivit några stora rubriker i pressen av det. Men att liv räddades, det måste man väl kunna räkna ut med förlängda märgen.

Och så har vi det sedvanliga hyckleriet från politikernas sida. Vita Huset är definitivt inte någon vapenfri zon. Politiker har beväpnade livvakter vid sina offentliga framträdanden. Och Barack Obama skickar sina döttrar till en skola som bevakas av beväpnade vakter.

Det har sagts åtskilliga gånger förr, men det förtjänar att upprepas: det finns två typer av människor som tjänar på förbud mot vapen i självförsvar. Först vanliga brottslingar, som naturligtvis hellre ger sig på de vapenlösa och försvarslösa och som dessutom alltid har egna vapen, oavsett vad lagarna säger om det. Så varför inte göra ett allvarligt menat försök att avväpna brottslingarna i stället för att i allt högre utsträckning avväpna offren? Nej, det är förstås lite jobbigare, om ni ursäktar ännu en cynism.

Och den andra kategorin är tyranner och presumtiva tyranner. En beväpnad befolkning skulle kunna göra motstånd mot dem. Andra grundlagstillägget till USA:s författning tillkom bl.a. av detta skäl.

Lagar som bara brottslingar och tyranner har nytta av – sådana lagar borde inte finnas.

Och den som normalt har huvudet på skaft ska inte stoppa ner det i sanden i denna fråga.


[1]) När man påpekar detta får man ibland höra att ”korrelation inte är kausalitet”. Nej, korrelation är som mest en indikation på att det kan finnas ett kausalsamband att upptäcka. Men i det här fallet är invändningen alldeles bakvänd. Kausalsambandet här är solklart; så vad kan man vänta sig annat av statistiken än just korrelation?

Mer om vardagsbrott

I dagens Eskilstuna-Kuriren (6.9.) finns två insändare som klagar på polisen: en som klagar över att hans fru blivit bötfälld för en synnerligen ringa trafikförseelse, och en som klagar över att polisen nonchalerar en, ifall man rapporterar om ett pågående brott (stölder av bilar, mopeder eller cyklar).

Det här beror på att polisens egen statistik endast handlar om antalet uppklarade brott. Trafikförseelser kan klaras upp på plats; men stölder kräver betydligt mer arbete. Uppklarningsprocenten för stölder och inbrott är låg; och den blir ju inte högre av att polisen inte lägger särskilt mycket krut på dem.

I våras startade Leif GW Persson i ”Veckans brott” en kampanj för att klara upp vardagsbrotten, även kallade ”miljonbrotten”. Hur har det gått med den kampanjen?

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

På samma tema saxar jag ett citat ur en artikel i Arbetaren som handlar om William Petzälls död:

Att själva bruket dessutom är kriminaliserat är till nytta endast för polisen som på ett bekvämt vis kan ”plocka pinnar” och bättra på statistiken genom att gripa samma narkomaner för drogpåverkan gång på gång.

Mer om vardagsbrott här.

Uppdatering 11 september: Min insändare publicerades i Eskilstuna-Kuriren idag.

Quick och Kwast

Jag läser just nu Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare. (De som suktar efter fler djupgående analyser av Mises Theory and History får därför ge sig till tåls tills jag är klar med den.) – Det pratas om att tillsätta en ”sanningskommission” för att utreda vad som gått snett i det här fallet; men Leif GW Persson menar att detta inte är tillräckligt, utan att de huvudansvariga, Christer van der Kwast och Seppo Penttinen, ska åtalas för mened och grovt tjänstefel. Jag håller med honom.

Ta det första mordet som Bergwall/Quick påstod sig ha begått: Thomas Blomgren i Växjö pingstafton 1964. Det är idag allmänt känt att Bergwall/Quick just den dagen konfirmerades i Falun tillsammans med sin tvillingsyster. Men kanske det inte var känt för van der Kwast och Penttinen när de först utredde Bergwall/Quicks erkännande? Om det vet Råstam besked:

Även Stures tvillingsyster Gun bekräftar saken. Dessutom berättar hon att hon blivit förhörd av Quick-utredarna. De visste hur det låg till.

Det är ännu en förbluffande upplysning. Vi har begärt ut samtliga förundersökningsprotokoll och förhör från Quickutredningen, även den så kallade slasken – osorterat arbetsmaterial som inte behöver diarieföras, men som likväl måste sparas och som är offentliga handlingar. Ingenstans bland dessa tiotusentals sidor av dokumentet står detta förhör att finna. (S. 152f.)

M.a.o.: van der Kwast och Penttinen visste mycket väl att Bergwall/Quick hade ett vattentätt alibi för detta mord; men de dolde den kunskapen och ljög sig vidare genom utredningen.

Bergwall/Quick påstod ju också att han blivit skjutsad från Falun till Växjö av sin kamrat Sixten, och att denne också var delaktig i mordet. Glömde van der Kwast och Penttinen bort att förhöra denne Sixten, precis som de försökte låtsas glömma att de förhört tvillingsystern Gun? Råstam tog kontakt med Sixten:

– Allt jag har att säga om det där har jag sagt till polisen.

– Va? Är du hörd i utredningen?

– Ja, ja, Tre gånger! […]

Men inte heller dessa förhör finns någonstans i förundersökningsmaterialet. Vi hör av oss till Christer van der Kwast och Seppo Penttinen – men de känns inte vid några undangömda förhör. (S. 153.)

Någon som tror att det är Gun och Sixten som ljuger här?

Och de Växjöpoliser som utredde mordet på Thomas Blomgren var helt övertygade om att ingen Bergwall/Quick befann sig i Växjö den dagen (även om de förstås inte kunde veta att han just då konfirmerades i Falun); men de kontaktades överhuvudtaget inte av van der Kwast och Penttinen. En av dem säger till Råstam:

Om vi fått förhöra Quick hade vi kunnat beslå honom med lögn. (S. 151.)

Nog om den saken. Jag ska inte också gå igenom resten av utredningarna i Quickfallet; Råstams bok finns ju att läsa. Jag tycker det här är fullt tillräckligt för ett åtal om mened och grovt tjänstefel.

Naturligtvis ljög också Sture Bergwall, på den tiden han var Thomas Quick. Men en mordanklagad begår inte mened, enligt svensk lag, och inte heller begår han tjänstefel. Varför han diktade upp ett liv som seriemördare är en annan sak. Tydligen gjorde han det av två skäl: han ville ha uppmärksamhet från sina terapeuter, och han ville ha starka doser av bensodiazepiner. När diktandet väl var igång, var det svårt att sluta; för att inte tala om att hans terapeuter uppmuntrade honom att dikta vidare.

$ $ $

Men vad ska en ”sanningskommission” kunna uppdaga? Hur kunde det gå så här snett? – Råstam ger en ledtråd, när han redogör för van der Kwasts tidigare meriter:

Christer van der Kwast var fyrtioåtta år gammal, född och uppvuxen i Stockholm. Efter avslutade juridikstudier var han tingsnotarie vid Södertörns tingsrätt under 60-talets sista år, varefter han tjänstgjorde som åklagaraspirant i Umeå och Östersund.

Efter en strategiskt viktig kurs i företagsekonomi utsågs han 1986 till distriktsåklagare i Härnösand, med huvudsaklig inriktning på ekobrottslighet. 1990 tillkännagav Socialdemokraterna att den ekonomiska brottsligheten skulle bli ett prioriterat område inom rättsväsendet, och samma år utsågs van der Kwast till överåklagare. Hans kanske främsta insats under åren som distriktsåklagare – den så kallade Leasing Consult-härvan, med sammanlagt tjugo åtalade och ett otal olika rättegångar under 80-talet – landade dock i överklaganden, sänkta domar och frikännanden i högre instanser. Dessutom var manschettbrottsligheten i Västernorrlands län inte så omfattande, varför han även fick ägna sin tid åt andra brott. Hans dittills enda mordutredning, på den knivmördade Eva Söderström, blev resultatlös. 1992 ägnade han [sig] nästan uteslutande åt hastighetsöverträdelser. (S. 134.)

Ingen särskilt imponerande meritlista, eller vad tycks? Ekobrott och en enda resultatlös mordutredning. Hur väl han lyckades med hastighetsöverträdelserna framgår inte, men det är förmodligen så långt hans reella kompetens sträcker sig.

Det är inte mycket bättre med Penttinen:

…en narkotikaspanare från Sundsvall som efter tjugotre år i yrket fortfarande bar titeln polisassistent [och] i likhet med van der Kwast var van vid en helt annan sorts brottslighet och som fram till dess fört en så gott som anonym tillvaro. (S. 135.)

Inkompetens och ovana vid mordutredningar är nu ingen ursäkt för mened eller för att begå tjänstefel; men varför gjordes inget försök att hitta kompetentare utredare? Så ont om kompetenta mordutredare är det väl inte?

Nåväl, jag läste upp det här utdraget ur boken för ”tantvännen”, och hon var inte sen att peka ut orsaken: åklagare är inte särskilt välavlönade, om man jämför med andra karriärer som jurister kan göra. De mest begåvade juristerna söker sig till affärsjuridik eller andra områden där det finns en hel del pengar att tjäna; så det är bara de minst begåvade som blir åklagare.

Det här är naturligtvis inte bra. Som Leif GW Persson brukar säga när han är som mest bekymrad: ”Det stör mig.” Skattebetarna betalar polisen för att brott ska utredas och för att förövare av verkliga (ej imaginära) brott ska lagföras och straffas; och de betalar åklagare för att rättvisa ska skipas. En lösning skulle vara att kraftigt höja åklagarnas löner, så att karriären blir attraktiv även för de mer begåvade. Men vi har redan ett olidligt skattetryck. En sådan löneökning måste kompletteras med fler reformer – som att polisen ska fokusera på de verkliga våldsbrotten och bedrägerierna i stället för att öda kraft och tid på ”brott utan offer” eller lägga ned oproportionerligt mycket tid och arbete på hastighetskontroller, sjöfylleri och liknande.

Men vilken ”sanningskommission” i vårt land skulle rekommendera sådana reformer?

Kort uppdatering: Något åtal för tjänstefel kommer det inte att bli, eftersom tjänstefelen är preskriberade. Jag citerar ur efterskriften till Råstams bok:

Hannes Råstam inser att inte heller Sture Bergwalls kommande frikännande kommer att leda till några konkreta följder för de ansvariga, ”utöver evig vanära”. Tjänstefelen är preskriberade och flera av nyckelpersonerna, som Christer van der Kwast, är redan pensionerade.

Nåja, evig vanära är ju också ett straff…

Vardagsbrott

I Veckans brott i våras tog Leif GW Persson upp vardagsbrotten eller miljonbrotten, brott där polisen oftast lägger ned förundersökningen med en gång. Det gäller sådant som inbrott, butiksstölder, cykelstölder, skadegörelse, ibland rentav misshandel och våldtäkt; och i åtminstone ett fall som togs upp handlade det om nätbedrägerier där den utsatte själv lyckades spåra bedragaren, men polisen ändå lade ned fallet.

Nu ska jag berätta att jag själv begick ett vardagsbrott någon gång på 80-talet. Jag cyklade från Skiftinge upp mot stan, och när jag kom till Eskilshemsplan blev jag stoppad av en bilburen polis som påpekade att jag ignorerat en stoppskylt och inte stannat cykeln innan jag passerat Carlavägen. (Till saken hör att det vid tillfället inte var någon trafik alls vid Eskilshem, bortsett då från polisbilen som låg och lurade.) Jag skulle få 300 kr i böter för förseelsen, och till yttermera visso skulle jag direkt skriva på ett erkännande. Det vägrade jag göra och begärde att saken togs till domstol i stället.

Sedan tyckte jag hela historien var för futtig att bråka om, så jag inställde mig inte ens i tingsrätten. (Kanske kan rubriceras som domstolstrots.) Och när jag sedan fick ett inbetalningskort på bötesbeloppet, betalade jag in 1 krona och lät kronofogden dra in de återstående 299.

Så vem påstår att polisen inte bryr sig om vardagsbrotten? Men i det här fallet rör det ju sig om ett vardagsbrott som polisen själv provocerat fram och som räknas med i statistiken över uppklarade brott.

Att polisen stannar bilar och kräver ut böter för minsta förseelse (och ibland också för påhittade förseelser) är något som förekommer i vissa korrupta länder. Men Sverige är ju ett land som skryter med att vara fritt från korruption.

Mitt förtroende för svensk polis for hursomhelst all världens väg.