Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun

Jag började inte läsa Ibn Khaldun för att lära mig något om islams inställning till förnuft och logik, eller för att lära mig att vissa av Immanuel Kants idéer föregripits av muslimska medeltidsfilosofer – dessa lärdomar kom s.a.s. på köpet. Jag började läsa honom därför att jag blivit tipsad om att han gjort några intressanta ekonomiska iakttagelser.[1] Och det hade han också.

Lafferkurvan[2] känner ni säkert till – den som säger att ett för högt skatteuttag är kontraproduktivt även ur skatteverkets synvinkel. I all enkelhet:

Är skatten 0% blir det förstås inga skatteintäkter. Men om skatteuttaget är 100%? Vad händer då?

a)     Folk betalar snällt in hela skatten, och sedan svälter de ihjäl, när de inte längre har något att leva på. Därmed blir det inga skatteintäkter alls. Inte något troligt scenario, men:

b)     Folk betalar in skatten och försöker sedan leva på de allmosor bidrag staten/skatteverket ger dem. Men vad var i så fall vitsen med att ta ut 100% i skatt, när en stor del ändå måste betalas tillbaka?

c)      Folk vägrar blankt att betala in skatten, och då får vi skatterevolt och revolution. Också kontraproduktivt ur skatteverkets synvinkel.

d)     Folk gräver ner en del av sina pengar på ställen där skattmasen inte kan hitta dem (eller måste lägga ned enorma resurser på att hitta gömställena). Detta är nog det troligaste scenariot.

Alltså måste det optimala skatteuttaget, ur skatteverket egen synvinkel, ligga någonstans mellan 0% och 100%. Det här säger förstås väldigt lite om var exakt denna punkt ligger. Och dessutom ses det ju helt ur skatteverkets synvinkel, inte ur skattebetalarnas.

Så här formuleras Lafferkurvan av Ibn Khaldun:

… när dynastin följer religionens vägar håller den sig bara med sådana skatter som stipuleras av den religiösa lagen såsom allmosor, jordskatt och personskatt. De medför små skattesummor, eftersom skatten på egendom som alla vet är låg. Detsamma gäller skatten på spannmål och boskap och även personskatten, jordskatten och andra skatter som krävs av den religiösa lagen. […]

När skatteuttagen och pålagorna på undersåtarna är låga, är dessa energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteintäkterna.

Dynastins […] vanor och behov blir mer varierade på grund av välmågan och lyxen de är försjunkna i. Följaktligen ökar de individuella pålagorna på undersåtarna, bönderna, jordbruksarbetarna och andra skattebetalare. De är tvingade att höja statsinkomsterna. Tullavgifter läggs på handelsvarorna och drivs in vid stadsportarna. Sedan ökar skatterna regelbundet i proportion till den gradvisa ökningen i lyx och statens behov och utgifter. Till slut kommer de att vila tungt på undersåtarna och pressa ned dem. Tunga skatter blir en förpliktelse och tradition, eftersom ökningarna äger rum gradvis och ingen närmare vet vem som är ansvarig för dem. Det är som en hävdvunnen nödvändighet.

Uttagen ökar bortom rimlighetens gräns. Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner, eftersom de, när de jämför utgifter och skatter med sina magra inkomster och ser vilken liten vinst de gör, förlorar allt hopp. Därför överger många av dem jorden. Konsekvensen blir att nationalinkomsten minskar allteftersom antalet individuella bidrag minskar. Ofta försöker statskassan kompensera minskningen genom att öka skattesatsen tills man når det möjligas gräns. Jordbrukets kostnader blir alltför höga, skatterna alltför tunga och varje hopp om vinst förblir teoretiskt. Sålunda fortsätter nationalinkomsten att minska och skatterna att öka – i hopp om att det ena skall kompensera det andra. Slutligen går civilisationen under, eftersom sporren till odling försvinner. Det är dynastin som blir lidande, då det är den som tjänar på utvecklandet av jordarna.

Om läsaren förstår detta, inser han att det bästa medlet att utveckla jordbruket är att så mycket som möjligt sänka skatten på brukarna. På det sättet kommer dessa att sporras till företagsamhet, eftersom de kan vara säkra på att göra en vinst. (S. 271f.)

Och lite längre fram:

Angrepp på privategendomen fråntar människorna sporren att förvärva mer och får dem att frukta att vad de skaffar sig genom ansträngningar oundvikligen kommer att berövas dem. När incitamentet att förvärva egendom är borta, lägger folk inte längre ned möda på att skaffa någon. Kränkningarna av privategendomen ger ett mått på deras modlöshet. När de är allmänna och utsträcker sig till alla sätten att skaffa sig ett livsuppehälle, blir frånvaron av affärsverksamheter också allmän, eftersom varje sporre att arbeta försvinner. Om förgripelserna på egendom bara är obetydliga, blir nedbromsningen av de inkomstbringande aktiviteterna motsvarande obetydligt. Civilisationen och dess välstånd beror på produktiviteterna och de ansträngningar i alla avseenden som folk gör i sitt eget intresse och för sin egen vinning. När de inte längre arbetar för att tjäna till sitt livsuppehälle, avtar civilisationen och allting förfaller. Folk skingras till fjärran länder i sin sökan efter levebröd. Befolkningen minskar. Landet töms och dess städer ligger i ruiner. Civilisationens upplösning leder till statens upplösning, liksom varje ändring i materien nödvändigtvis följs av en ändring av formen. (S. 277.)

Alla dessa förkastliga handlingar förorsakas av behovet av mer pengar från dynastins och härskarens sida, eftersom de har blivit vana vid lyx. Deras utgifter ökar oupphörligt och de ordinarie inkomsterna räcker inte längre. Därför uppfinner härskaren nya sorters skatter för att öka inkomsterna och kunna balansera budgeten. Men lyxen fortsätter att växa och utgifterna med den. Behovet att bemäktiga sig folks egendom blir starkare och starkare. På så sätt avtar dynastins auktoritet, tills dess inflytande är helt slut och de besegras av en angripare. (S. 280f.)

Tillämpligt än i denna dag? Ja, att politiker, i jämförelse med oss vanliga döda, lever i lyx och överflöd är förstås sant. Och inte gör de mycket för att dra in på lyxen och överflödet! Och det kommer naturligtvis att sluta illa i vår tid lika väl som i Ibn Khalduns.

$ $ $

Ibn Khaldun har också – några hundra år före Adam Smith – ett insiktsfullt stycke om arbetsdelning:

Individens förmåga är emellertid inte tillräcklig för att han skall förvärva den föda han behöver. Även om vi antar ett absolut minimum – en dagsranson av vete t.ex. – kan den mängden föda bara erhållas efter mycket förberedelse såsom malning, knådande och bakning. Var och av dessa tre operationer kräver tillbehör och verktyg som kan skaffas bara med hjälp av flera yrken, såsom smedens, snickarens och krukmakarens. Även om man antar att en människa skulle kunna äta obearbetad säd, skulle ett ännu större antal operationer vara nödvändiga för att erhålla den: att så, skörda och tröska den för att skilja bort axens agnar. Allt detta kräver ett antal verktyg och många fler yrken än de som just nämnts. En enda människa är oförmögen att klara av allt detta eller ens en del av det själv. Sålunda kan hon inte klara sig utan hjälp av ett stort antal medmänniskor. Genom samarbete kan behoven för en grupp människor, många gånger större än (de yrkesutövandes) eget antal tillfredsställas. (S. 59.)

$ $ $

Han skriver också lite om politisk filosofi:

Monarki är en institution som är naturlig för människosläktet. Vi har förut förklarat att människor inte kan leva utan en samhällsorganisation och utan samarbete för att skaffa föda och andra livets nödvändigheter. När de har organiserat sig, måste de ha med varandra att göra för att tillfredsställa sina behov. Var och en sträcker ut handen för att tillägna sig vad han behöver, eftersom orättvisa och aggressivitet ligger förborgade i människans djuriska natur. Andra försöker i sin tur hindra honom från att ta det, motiverade av vrede, förtret och den starka mänskliga reaktionen när ens egen egendom hotas. Detta förorsakar split. Split leder till fientligheter och fientligheter till oroligheter, blodsutgjutelse och förlust av liv, vilket i sin tur leder till människosläktets undergång. Men människosläktet är en av de skapelser som Gud uttryckligen har förmanat oss att bevara.

Människorna kan sålunda inte fortleva i ett tillstånd av anarki och utan en ledare som håller dem isär. De behöver en person som håller tillbaka dem. Han är deras härskare. Som människonaturen kräver måste det vara en kraftfull person, som har förmågan att utöva reell makt. I det sammanhanget är gruppsolidaritet absolut nödvändig, ty aggressiva och defensiva företag kan bara lyckas med hjälp av den. Som man kan se är kunglig myndighet av detta slag en ädel institution, föremål för alla slags anspråk och i behov av försvarare. Ingenting av det slaget kan förverkligas utan hjälp av blodsband. (S. 185.)

Ibn Khaldun kände förstås inte till något annat styrelseskick än just det monarkiska och kontrasterar det mot anarkin, som ju inte är något styrelseskick alls, utan avsaknad av styrelse. Parlamentarism var förstås okänd vid denna tid, i varje fall i den muslimska världen.[3]

Lite tidigare i boken skriver han så här:

… politisk och kunglig myndighet [är] en Guds garanti till människosläktet och tjänar som Guds representation bland människorna för att se till att Hans lagar respekteras. De gudomliga lagarna är alla till för människornas bästa och är i deras intresse, som den religiösa lagen visar. Dåliga lagar å andra sidan är alla en följd av (mänsklig) dumhet och av djävulens verksamhet i motsats till den gudomliga allmakten. Han skapar både gott och ont och förutbestämmer det, ty det finns ingen skapare utom honom. […] När Gud […] vill att en nation skall berövas sin monarki, får Han dess medlemmar att begå alla slags ogärningar och utöva alla slags laster. […] ”När vi vilja tillintetgöra en stad, giva vi de välmående i den en tillsägelse: så försynda de sig och ordet slår in på dem, och vi utrota den fullständigt.” (Koranen 17:17.) (S. 145.)

Monarkin är instiftad av Gud, för vårt eget bästa!

$ $ $

Och så några ord om krig:

Krig och skilda slag av strider har aldrig upphört sedan Gud skapade världen. Krigets ursprung är vissa människors önskan att hämnas på andra. Varje part stöds av folket som delar dess gruppkänsla. Det råder krig när upphetsningen har nått sin höjdpunkt och de båda parterna konfronterar varandra, då den ena söker revansch och den andra försöker försvara sig. Krig är någonting naturligt för människan. Ingen nation, ingen ras, avstår från det. (S. 263; min kursivering.)

Det första slaget av krig inträffar vanligen mellan grannstammar och rivaliserande familjer. Det andra slaget – krig förorsakat av fientlighet – förekommer i allmänhet hos vilda folk som lever i öknen […] De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom De strävar inte efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar. Det tredje slaget av krig är det som den religiösa lagen kallar ”det heliga kriget”. Det fjärde och sista slaget är det ”dynastiska” kriget mot oliktänkande och rebeller. Dessa är de fyra slagen av krig. De första två är orättfärdiga och olagliga, de andra två är heliga och rättfärdiga krig. (S. 264; min kursivering.)

Och lite tidigare de båda skräckcitat jag avslutade min förra bloggpost med:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231.)

$ $ $

Till sist ett citat jag gärna instämmer i:

… utövandet av politisk makt är inte ett naturligt sätt att försörja sig på. (S. 372.)


[1] Tipstack till Daniel Fjellström.

[2] Man lär sig alltid något nytt. Arthur Laffer själv hänvisar faktiskt till Ibn Khaldun. (Att Wikipediaartikeln kallar honom ”matematiker” är förstås ett misstag.)

[3] Parlamentarismen sägs ofta (och med rätta) ha kommit till i och med undertecknandet av Magna Carta år 1215. Men detta var givetvis en rudimentär form av parlamentarism, eftersom det endast var adeln och prästerna som kungen måste dela med sig makten till. – Även den svenska ståndsriksdagen och dess motsvarighet i andra länder får betecknas som en rudimentär form av parlamentarism. – Den fulländade formen av parlamentarism skulle vara en konstitutionell republik, sådan som Förenta staternas grundlagsfäder avsåg (men inte helt lyckades) införa. I vilket fall som helst är idén främmande för islam.

Skattetryck och skatteflykt i äldre tider

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ned. – Internationalen

Att jämföra dagens skattetryck med äldre tiders är nästintill ogörligt, eftersom skatten i äldre tider huvudsakligen erlades in natura. Men av en slump kom jag att läsa en uppsats av ekonomihistorikern Lars Herlitz[1] som behandlar förhållandena under 1600-talet, så jag ska citera en del av vad han skriver. (Hela uppsatsen vore värd att citeras, men det skulle bli för långt.) Han börjar så här:

Historien överväldigar oss med politiska och kulturella minnesmärken över ett fåtal människor, som var frigjorda från arbete i den materiella produktionen. Deras verksamhet var avhängig av att andra producerade mer än vad de förbrukade.

Ja, så är det väl idag också. Politiker och ämbetsmän deltar inte heller idag i den materiella produktionen; de är beroende av att andra producerar. – Lite längre fram:

Av bondens produktion gick en del till utsäde, en del till kreaturens underhåll och ytterligare en del till hans hushålls reproduktion. Det var de nödvändiga kostnaderna för arbetskraft och produktionsmedel. Fick inte jorden sitt utsäde och människor och kreatur sin föda, så äventyrades nästa års skörd. Med täckning för de nödvändiga kostnaderna kunde däremot produktionen fortgå – men naturligtvis alltid utsatt för de oregelbundna skördeväxlingar som vädrets makter förorsakade.

Utan dessa nödvändiga kostnader skulle bönderna riskera att svälta ihjäl. Men vore det inte för skattetrycket, skulle nog bönderna ändå ha klarat sig. Herlitz fortsätter:

Andra makter ingrep emellertid i produktionen genom regelbundna anspråk på jordbrukets överskott, alltså på vad bonden kunde producera utöver det som täckte hans nödvändiga kostnader. Det var framför allt jordens ränteägare[2]: adeln och kronan. Adelns jord var frälsejord. […] På kronojorden var bonden kronans åbo[3] och betalade räntan till kronan eller till den som av kronan erhållit räntan som lön, förläning, pant eller dylikt. På skattejorden var bönderna själva ägare av jorden. Men de var inte ränteägare. Deras jord var inte ”frälst” eller fri utan belastad med skatt till kronan.

Herlitz är ekonomihistoriker och inte moralist; annars skulle man väl kunna ta till starka ord som utsugning eller utplundring. Vidare i texten:

Bönder på all slags jord – frälsejord, kronojord, skattejord – betalade alltså ränta till överheten. Därtill kom andra bördor: präst- och kronotionde, ersättning till lagmän och häradshövdingar, väghållning, skjutsning och andra allmänna arbetsförpliktelser; vidare utskrivningarna, som i krigstider kunde bli den tyngsta bördan. Men normalt betydde räntan mest. Den bestod sedan gammalt av de i jordeböckerna – kronans och adelmännens – förtecknade räntepersedlarna: naturapersedlar av olika slag, dagsverken, några mindre penningposter. Till denna gamla jordeboksränta tillkom under årtiondena omkring år 1600 ett helt skikt av nya ”extraordinära” skatter, som blev fasta och så småningom infördes under rubriken mantalsränta i jordeböckerna. Det var en kraftfull manifestation av överhetens ökade anspråk, närmast en fördubbling av det i kronans jordeböcker bokförda skattetrycket, och samtidigt en legitimering av ökade anspråk också från adeln, som i princip ansågs berättigad att ta ut motsvarande av frälsebönderna.

Så nog dignade folk under skatterna redan på 1600-talet! Och man känner ju igen det där att ”tillfälliga” skatteökningar snart nog blir permanenta.

Så hur långt sträckte sig utplundringen? Det är förstås sant i alla tider att det finns en gräns för beskattningen; tar man ut så mycket i skatt att de skattepliktiga svälter ihjäl underminerar man själva skattebasen. (Detta är f.ö. något som Hans-Hermann Hoppe påpekar i Democracy: The God that Failed – även om han menar att det var bättre på den punkten i äldre tider, eftersom gamla tiders monarker var så mycket klokare och framsyntare än dagens demokratier.) Så här skriver Herlitz:

Man kan notera att överhetens räntekrav i princip var maximalt. Räntan borde absorbera hela överskottet av ett hemmans produktion – det var kamerallagfarenhetens ledande princip, som man också försökte förverkliga i instruktioner och metoder för skattläggningen. Men det var naturligtvis lättare sagt än gjort. Över en viss gräns angrep ränteuttaget böndernas nödvändiga kostnader och därmed förutsättningarna för den fortsatta produktionen. […] Var gick då denna gräns? Man försökte utarbeta normberäkningar för utsäde och korntal. Man verkställde lantmätarkarteringar av byars och hemmans åker och äng i stora sammanhängande områden […]

Men fanns det då kryphål på 1600-talet? Fanns det möjligheter till skattesmitning? Jodå:

Men de enda som egentligen visste vad man kunde så, skörda och bärga på en gård, och till vilka kostnader, det var bönderna själva. Och de hade – under den växande belastningen av överhetens krig och andra improduktiva utgifter – ganska rimliga skäl att så långt som möjligt behålla den hemligheten för sig själva. [Min kursivering.]

Finns det någon sensmoral att dra av detta? En sensmoral är att det minsann inte var bättre förr, men det är ju rätt trivialt. (Det mesta var naturligtvis sämre förr, med fattigdom, återkommande missväxt, tvångsutskrivningar till krigen, m.m., m.m.; men det blev ju inte bättre av det höga skattetrycket.) En annan är att skatteindrivningen även i äldre tider innefattade en hel del byråkratiskt krångel.

En tredje är att stat och överhet alltid strävar efter att ta ut så mycket skatt som det överhuvudtaget går, utan att själva skattebasen förstörs. Gränsen för utplundringen ligger vid eller i närheten av svältgränsen för de utplundrade.

Lafferkurvan har ni säkert hört talas om. Teorin säger att det finns en optimal nivå på skatteuttaget och om skatterna överskrider den nivån får man in mindre skatt. Sedan tvistas det om exakt var den där optimala punkten är belägen. Att förstå det bakomliggande resonemanget är inte svårt: om skatten vore 0% blir det förstås inga skatteintäkter alls; men om skatten vore 100% bleve det heller inga skattetintäkter, eftersom skattebetalarna helt enkelt skulle svälta ihjäl. Men det säger ju oss inte exakt var mellan 0% och 100% den optimala skattenivån kan återfinnas. Och dessutom handlar den ju bara om vad som är optimalt ur statens eller överhetens synpunkt. Vad som är optimalt för skattebetalarna har tydligen ingen betydelse.

Ska det behöva vara så här? Eller ska den ljusa idén någonsin slå igenom att staten inte är vår överhet och vår härskare, utan vår tjänare?

$ $ $

Uppdatering juni 2015: På tal om Lafferkurvan, se också Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun.


[1]) Lars Herlitz (1928–2001) var professor i ekonomisk historia i Göteborg 1978–1994. Tyvärr finns det ingen Wikipediaartikel att länka till. – Uppsatsen heter ”Bakom fasaderna” och ingår i Magnus Gabriel De la Gardie, Nationalmusei utställningskatalog nr 434 från år 1980.

[2]) Med ”ränta” avses här jordränta eller arrende.

[3]) Med ”åbo” avses en person som brukar annans jord med ärftlig besittningsrätt.