Det var värre förr …

… innan vi ”drabbades” av kapitalismen.

Det här skrev jag 2001, men det har ju inte blivit mindre aktuellt sedan dess.

Säkert har ni hört att kapitalism innebär utplundring och leder till krig – som om människor före den industriella revolutionen levde i välmåga och fred med varandra. Säkert vet ni också att sanningen är den rakt motsatta: att kapitalismen lyft mänskligheten (eller i varje fall den del av mänskligheten som ”drabbats” av den) ur fattigdomen och ersatt plundring och svält och ständiga, blodiga krig med fritt, fredligt handelsutbyte till ömsesidigt gagn. Men en sådan formulering är abstrakt och kan därför vara svår att ta till sig (eller kan avfärdas som tomt ”pep-talk”). Och många människor är så historielösa att de inte vet något om de förhållanden kapitalismen lyft oss ur. Särskilt kapitalismens motståndare uttalar ständigt sitt förakt mot den lyx vi lever i – vår ”materialism” eller ”fixering vid prylar” – och glömmer eller förtiger att denna lyx inbegriper tryckpressar, radio, TV och datorer med internetuppkoppling – alla dessa ”lyxartiklar” utan vilka de själva aldrig skulle kunna nå ut med sitt ondskefulla budskap. Konkretisering kan vara på sin plats! Här är något jag läste i förra veckan:

Snart greps hela sydvästra Polen av en namnlös fasa. Överallt spred sig ryktet om att zaporogerna [kosackerna] satt sig i rörelse. Envar som hade någon möjlighet till det sökte räddning genom att bryta upp och fly för alla himmelens vindar, såsom brukligt var under detta oregerliga, sorglösa [sic] århundrade, då man varken byggde fästningar eller borgar, utan människan blott förde en flyktig tillvaro i kojor av halm. Man tänkte: ”Varför offra arbete och pengar på en stuga, när den ändå kommer att sopas bort genom tatarernas härjningståg!” Alla fylldes av oro, både de som bytte ut oxarna och plogen mot häst och gevär och de som drev bort sin boskap och tog med sig allt de på något vis kunde forsla undan för att hitta ett gömställe. Här och var på vägen inträffade det väl, att gästerna möttes med vapen i hand; men i allmänhet hade man redan tagit till harvärjan. Alla visste, hur svårt det var att ha något att göra med dessa krigiska och vildsinta horder, som blivit så ryktbara under benämningen zaporoghären, som under ytan av vild tygellöshet dolde en särskilt för krigstider avsedd disciplin… Ofta dök de upp just på platser, där man minst av allt kunnat vänta sig dem – och då fick allt ta farväl av livet: den röde hanen bredde ut sina vingar över byarna; hästar och boskap, som inte drivits undan för hären, nerslaktades på stället. Detta tycktes snarare likna en oavbruten orgie än ett fälttåg. Idag skulle håret resa sig på folks huvud, om man finge se de fasansfulla spåren efter den rasande framfarten under detta halvvilda sekel, då zaporogerna ständigt höll sin berömmelse vid liv. Lemlästade dibarn, bortslitna kvinnobröst, ända upp till knät flådda ben på dem som fick löpa sin kos – det var med ett ord stor vedergällning kosackerna utkrävde för den oguldna skulden. (Nikolaj Gogol, Taras Bulba.)

Detta var de villkor under vilka mänskligheten levde i förkapitalistisk tid!

Gogol beskriver visserligen här ett specifikt härjningståg som ägde rum under 1500-talet, och det är kosackernas härjningar han beskriver. Men det finns ingen anledning tro att deras motståndare (tatarer eller turkar eller polacker) betedde sig annorlunda. Och att det var likadant på andra håll i världen under andra århundraden är ställt utom tvivel. Läs t.ex. Vilhelm Mobergs Förrädarland! Eller gå på bio och se De sju samurajerna! Eller bläddra lite i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien! Överallt kommer ni att möta variationer av ett och detsamma: den här sortens utplundring var ordningen för dagen. Fredsperioder var undantag.

Och vilka var offren? I huvudsak de människor som brukade jorden – m.a.o. de som producerade de livsförnödenheter utan vilka krigarna själva skulle svultit. (Kosackerna i Gogols berättelse producerade sannerligen inget annat än död och förödelse; när de inte var ute på härjning ägnade de sig huvudsakligen åt att dricka brännvin. Brände de brännvinet själva, från säd de själva odlat? Säkert inte.)

Och hur var det för dem som i stället för att bruka jorden försökte livnära sig på handel och kommers? De som praktiserade vad som idag brukar fördömas som ”nyliberal krämarmentalitet”? Gogol igen:

Visserligen fanns det i förstaden [till zaporogernas högkvarter] judar, armenier och tatarer, vilka, drivna av en omåttlig vinningslystnad, djärvts sätta upp sina butiker där, eftersom kosackerna inte älskade att köpslå och betalade, vad handen händelsevis råkade få upp ur fickan. Men dessa snikna krämare hade ingen avundsvärd ställning: de påminde om dem som bosatt sig vid Vesuvius’ fot, ty var kosacken utan pengar, så rev han utan omsvep ned deras bodar och tog gratis, vad han behövde.

Det är förhållanden som dessa som kapitalism och liberalism och upplysning åtminstone till en del har befriat oss från. Förkapitalistiska reminiscenser har vi ändå gott om – krigshärdar som Rwanda eller ex-Jugoslavien påminner oss dagligen om det (områden som förstås i mycket liten utsträckning ”drabbats” av kapitalismen). Och allt våld är ju definitivt inte utrotat ens i våra relativt civiliserade blandekonomier. Marschen mot paradiset på jorden är långt ifrån avslutad.

Men det skadar verkligen inte – allra minst i dessa tider, då de skenheliga talar om ”hotande hyperkapitalism” och liknande saker – att vi påminner oss det helvete vi undsluppit.

$ $ $

(Nyskrivet på samma tema. Gästskribent Frank Heller.)

För ett par år sedan bloggade jag under rubriken Var krigen bättre förr?, detta med anledning av Hans-Hermann Hoppes besynnerliga idé att krigen i äldre tider, då det rådde mer eller mindre absolut monarki i världen, var humanitärare och skonsammare mot civilbefolkningen än idag, efter det att demokratin fått sitt genombrott. Ett kort citat ur den förra bloggposten:

Han [Hoppe] menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

Vad Hoppe uppenbarligen missar är att soldaterna utan den monarkiska eran måste livnära sig med något utöver sin magra sold, och att de livnärde sig på att plundra civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, vilket jag exemplifierade med en del citat från Voltaire.

Just nu läser jag (det ingår i ett högläsningsprojekt inom familjen) en av Frank Hellers minst kända romaner, Kriget som aldrig tog slut, vilken tilldrar sig under trettioåriga kriget (och är inspirerad av Grimmelshausens Simplicissimus, som jag tyvärr ännu inte läst). Här läser jag följande:

Som en tjutande hord av avgrundsandar […] överföllo soldaterna byn. De foro ur hus i hus, de sleto upp dörrarna på vid gavel, eller ryckte dem av deras gavlar, de slogo ut fönstren som för att förkunna en evig sommar, de vände upp och ned på bohaget, de tömde visthus och källare, de bröto in i stall och hönshus. Där föll en oxe för deras hugg, där ett får, där en kalv. Djurens dödsskrik blandade sig med människornas, ty om någon tror att de skonade ägarna för boskapens skull, misstar han sig. Efter att ha stuckit hål i varje bolster och dyna för att se om den innehöll dolda skatter, grepo de sig an med att förhöra befolkningen. Förhöret försiggick i stränga former. Här lades en på marken och fick munnen uppspärrad med en trästicka, varpå man hällde gödselvatten i hans mun till dess att han förrådde, var hans pengar voro gömda. Här sattes en annan på en stol och fick eld tänd under sig för att bekänna detsamma. Här hissades en upp i en takbjälke och fick vikter i fötterna, där tvingades en annan att krypa in i sin egen bakugn, varefter vägen ut spärrades med halm och ris som antändes. Från alla håll hördes de jämmerligaste nödrop och böner om förbarmande. Men från ett håll kom det skratt, det ena gällare än det andra, ty där hade man bundit en gammal man vid en stol och gnidit in hans fotsulor med salt. Nu fick hans egen get slicka saltet av hans fötter, och kittlingen var så stark att han under gapskratt fick bekänna vad de andra yppade under jämmer och nödrop, nämligen var han hade sina pengar.

Från höskullar och logar kom de våldtagna kvinnornas och flickornas skrik som en flöjtton i den helvetiska konserten. (S. 40f.)

Ja, nu kan säkert någon invända att det här är fiktion och att Frank Heller överdriver. Men hur mycket tror ni att han överdriver?

PS. Jag lånade hem Grimmelshausens bok på biblioteket och började läsa den; och faktum är att Frank Hellers beskrivning är nästan helt plankad från Grimmelshausen, inklusive gödselvattnet och geten som fick slicka saltet av fötterna. Om Grimmelshausens historia är autentisk vill jag låta vara osagt, men hade i varje fall egen erfarenhet av trettioåriga kriget, vilket är mer än vad man kan säga om Hans-Hermann Hoppe.

$ $ $

Uppdatering 6 november: Att varken Frank Heller eller Grimmelshausen spånar eller överdriver bekräftas av vår egen hävdatecknare, Anders Fryxell:

Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora lösepenningar för frihet från plundring, mord och brand. […] Dessa befälets exempel följdes gärna av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet under fotsulorna och strödde salt i såren osv.

Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.

Brott följde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan, stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.

Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär […] Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i döden. (Berättelser ur svenska historien, del 3, s. 5f.[1])

Fler ohyggligheter följer, men citatet bör räcka för att ge en uppfattning.

Och konsekvenserna?

Före krigets utbrott var Tyskland måhända det lyckligaste land i Europa, med blomstrande handel, hantverk och jordbruk. Men kriget förstörde inom kort hela dess välstånd. […] Städerna hade ej en fjärdedel kvar av sin förra befolkning, och de tomma husen nedrevs till bränsle. […] Egendomar såldes till en tjugondedel av förra värdet. Åkrarna stod för det mesta osådda, beväxta med ogräs och träd. Bönderna måste draga plogen själva; hantverkare och konstnärer hade försvunnit; alla skolor var förstörda; de få överlevande prästerna livnärde sig som skomakare, spelmän osv. Osäkerheten var allmän, ty man hade att frukta dels för krigare, dels för rövare, dels för vargar, vilka med erhållen smak på människokött strök mordgiriga kring landet. (S. 8f.)

Och om ni trodde att biologisk krigföring var ett modernt påfund:

Av brist på tjänligt foder dog hästarna hundra-, ja tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Även saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande källa, oaktat dess illa både luktande och smakande vatten. Den blev snart tömd, och då fanns på botten en mängd döda hästar, av de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de därav drickande. Ändamålet vanns, och av dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber i staden, så att dagligen över hundra lik begrovs. (Del 2, s. 319.)

Och alla dessa långa citat bara därför att Hans-Hermann Hoppe påstått att krigen under det monarkiska tidevarvet var jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen!

(Att jag skrev det här på årsdagen av slaget vid Lützen är en ren tillfällighet.)

$ $ $

Uppdatering 18 november: Det här citatet ur Fryxells Berättelser ur svenska historien nänns jag inte undanhålla er:

Att läsa om tappra och lysande krigsbragder är för eftervärlden ett angenämt tidsfördriv, helst om därvid berättelsen undandöljer den orättvisa, varmed krigen ofta företages, det fasansfulla elände, varav de alltid beledsagas. Men för den lidande samtiden kan dessa sidor av saken icke förnekas, icke förtigas. De alstrar därför nästan alltid ett missnöje, ett knot, som med skärande missljud avbryter de högljudda segerropen. (Band 3, s. 288.)

Detta på tal om Karl X Gustaf, som vid sitt trontillträde 1654 hade att välja mellan fred och krig:

För den verksamhet, han såsom konung skulle utveckla, öppnade sig då tvenne olika banor: fredens och krigets.

Fredens: att efter en regering sådan som Kristinas åter införa ordning i statsverket, stadga i förvaltningen, kraft i lagstiftningen, allvar i levnadssättet och välmåga i landet […] Se där den ena banan, den ena kallelsen!

Den andra var krigets: att fullända det åsyftade Östersjöväldet, kanhända sträcka erövringarna ännu längre och förvärva åt sig och åt Sverige nya länder och kronor och en krigsära, som städse skulle bli föremål för eftervärldens undran och skaldens sång.

Valet var fritt. (S. 180f.)

Och resultatet efter sex års oavbrutet krigande:

En blick över det inre tillståndet finner landet utarmat genom krigets tunga gärder och tätt upprepade utskrivningar; lagskipningen förslappad och förvaltningens jämna gång rubbad genom konungens beständiga frånvaro; handeln nästan tillintetgjord genom höjda tullavgifter, genom krigets osäkerhet och bördor […]; ytterligare riksskulden ökad med sex eller sju millioner d .s. m. [daler silvermynt] […] (S. 291.)

Vad detta har att göra med Hans-Hermann Hoppes idé att krigen under det monarkiska tidevarvet skulle varit jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen lämnar jag åt den bildade allmänheten att räkna ut. (Ja, jag upprepar mig …)


[1]) Redigerad av Axel Strindberg och utgiven i fyra volymer på Gidlunds förlag 1982–83; originalet är i hela 46 volymer (plus tre postuma volymer av Otto Sjögren).

Annonser

Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun

Jag började inte läsa Ibn Khaldun för att lära mig något om islams inställning till förnuft och logik, eller för att lära mig att vissa av Immanuel Kants idéer föregripits av muslimska medeltidsfilosofer – dessa lärdomar kom s.a.s. på köpet. Jag började läsa honom därför att jag blivit tipsad om att han gjort några intressanta ekonomiska iakttagelser.[1] Och det hade han också.

Lafferkurvan[2] känner ni säkert till – den som säger att ett för högt skatteuttag är kontraproduktivt även ur skatteverkets synvinkel. I all enkelhet:

Är skatten 0% blir det förstås inga skatteintäkter. Men om skatteuttaget är 100%? Vad händer då?

a)     Folk betalar snällt in hela skatten, och sedan svälter de ihjäl, när de inte längre har något att leva på. Därmed blir det inga skatteintäkter alls. Inte något troligt scenario, men:

b)     Folk betalar in skatten och försöker sedan leva på de allmosor bidrag staten/skatteverket ger dem. Men vad var i så fall vitsen med att ta ut 100% i skatt, när en stor del ändå måste betalas tillbaka?

c)      Folk vägrar blankt att betala in skatten, och då får vi skatterevolt och revolution. Också kontraproduktivt ur skatteverkets synvinkel.

d)     Folk gräver ner en del av sina pengar på ställen där skattmasen inte kan hitta dem (eller måste lägga ned enorma resurser på att hitta gömställena). Detta är nog det troligaste scenariot.

Alltså måste det optimala skatteuttaget, ur skatteverket egen synvinkel, ligga någonstans mellan 0% och 100%. Det här säger förstås väldigt lite om var exakt denna punkt ligger. Och dessutom ses det ju helt ur skatteverkets synvinkel, inte ur skattebetalarnas.

Så här formuleras Lafferkurvan av Ibn Khaldun:

… när dynastin följer religionens vägar håller den sig bara med sådana skatter som stipuleras av den religiösa lagen såsom allmosor, jordskatt och personskatt. De medför små skattesummor, eftersom skatten på egendom som alla vet är låg. Detsamma gäller skatten på spannmål och boskap och även personskatten, jordskatten och andra skatter som krävs av den religiösa lagen. […]

När skatteuttagen och pålagorna på undersåtarna är låga, är dessa energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteintäkterna.

Dynastins […] vanor och behov blir mer varierade på grund av välmågan och lyxen de är försjunkna i. Följaktligen ökar de individuella pålagorna på undersåtarna, bönderna, jordbruksarbetarna och andra skattebetalare. De är tvingade att höja statsinkomsterna. Tullavgifter läggs på handelsvarorna och drivs in vid stadsportarna. Sedan ökar skatterna regelbundet i proportion till den gradvisa ökningen i lyx och statens behov och utgifter. Till slut kommer de att vila tungt på undersåtarna och pressa ned dem. Tunga skatter blir en förpliktelse och tradition, eftersom ökningarna äger rum gradvis och ingen närmare vet vem som är ansvarig för dem. Det är som en hävdvunnen nödvändighet.

Uttagen ökar bortom rimlighetens gräns. Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner, eftersom de, när de jämför utgifter och skatter med sina magra inkomster och ser vilken liten vinst de gör, förlorar allt hopp. Därför överger många av dem jorden. Konsekvensen blir att nationalinkomsten minskar allteftersom antalet individuella bidrag minskar. Ofta försöker statskassan kompensera minskningen genom att öka skattesatsen tills man når det möjligas gräns. Jordbrukets kostnader blir alltför höga, skatterna alltför tunga och varje hopp om vinst förblir teoretiskt. Sålunda fortsätter nationalinkomsten att minska och skatterna att öka – i hopp om att det ena skall kompensera det andra. Slutligen går civilisationen under, eftersom sporren till odling försvinner. Det är dynastin som blir lidande, då det är den som tjänar på utvecklandet av jordarna.

Om läsaren förstår detta, inser han att det bästa medlet att utveckla jordbruket är att så mycket som möjligt sänka skatten på brukarna. På det sättet kommer dessa att sporras till företagsamhet, eftersom de kan vara säkra på att göra en vinst. (S. 271f.)

Och lite längre fram:

Angrepp på privategendomen fråntar människorna sporren att förvärva mer och får dem att frukta att vad de skaffar sig genom ansträngningar oundvikligen kommer att berövas dem. När incitamentet att förvärva egendom är borta, lägger folk inte längre ned möda på att skaffa någon. Kränkningarna av privategendomen ger ett mått på deras modlöshet. När de är allmänna och utsträcker sig till alla sätten att skaffa sig ett livsuppehälle, blir frånvaron av affärsverksamheter också allmän, eftersom varje sporre att arbeta försvinner. Om förgripelserna på egendom bara är obetydliga, blir nedbromsningen av de inkomstbringande aktiviteterna motsvarande obetydligt. Civilisationen och dess välstånd beror på produktiviteterna och de ansträngningar i alla avseenden som folk gör i sitt eget intresse och för sin egen vinning. När de inte längre arbetar för att tjäna till sitt livsuppehälle, avtar civilisationen och allting förfaller. Folk skingras till fjärran länder i sin sökan efter levebröd. Befolkningen minskar. Landet töms och dess städer ligger i ruiner. Civilisationens upplösning leder till statens upplösning, liksom varje ändring i materien nödvändigtvis följs av en ändring av formen. (S. 277.)

Alla dessa förkastliga handlingar förorsakas av behovet av mer pengar från dynastins och härskarens sida, eftersom de har blivit vana vid lyx. Deras utgifter ökar oupphörligt och de ordinarie inkomsterna räcker inte längre. Därför uppfinner härskaren nya sorters skatter för att öka inkomsterna och kunna balansera budgeten. Men lyxen fortsätter att växa och utgifterna med den. Behovet att bemäktiga sig folks egendom blir starkare och starkare. På så sätt avtar dynastins auktoritet, tills dess inflytande är helt slut och de besegras av en angripare. (S. 280f.)

Tillämpligt än i denna dag? Ja, att politiker, i jämförelse med oss vanliga döda, lever i lyx och överflöd är förstås sant. Och inte gör de mycket för att dra in på lyxen och överflödet! Och det kommer naturligtvis att sluta illa i vår tid lika väl som i Ibn Khalduns.

$ $ $

Ibn Khaldun har också – några hundra år före Adam Smith – ett insiktsfullt stycke om arbetsdelning:

Individens förmåga är emellertid inte tillräcklig för att han skall förvärva den föda han behöver. Även om vi antar ett absolut minimum – en dagsranson av vete t.ex. – kan den mängden föda bara erhållas efter mycket förberedelse såsom malning, knådande och bakning. Var och av dessa tre operationer kräver tillbehör och verktyg som kan skaffas bara med hjälp av flera yrken, såsom smedens, snickarens och krukmakarens. Även om man antar att en människa skulle kunna äta obearbetad säd, skulle ett ännu större antal operationer vara nödvändiga för att erhålla den: att så, skörda och tröska den för att skilja bort axens agnar. Allt detta kräver ett antal verktyg och många fler yrken än de som just nämnts. En enda människa är oförmögen att klara av allt detta eller ens en del av det själv. Sålunda kan hon inte klara sig utan hjälp av ett stort antal medmänniskor. Genom samarbete kan behoven för en grupp människor, många gånger större än (de yrkesutövandes) eget antal tillfredsställas. (S. 59.)

$ $ $

Han skriver också lite om politisk filosofi:

Monarki är en institution som är naturlig för människosläktet. Vi har förut förklarat att människor inte kan leva utan en samhällsorganisation och utan samarbete för att skaffa föda och andra livets nödvändigheter. När de har organiserat sig, måste de ha med varandra att göra för att tillfredsställa sina behov. Var och en sträcker ut handen för att tillägna sig vad han behöver, eftersom orättvisa och aggressivitet ligger förborgade i människans djuriska natur. Andra försöker i sin tur hindra honom från att ta det, motiverade av vrede, förtret och den starka mänskliga reaktionen när ens egen egendom hotas. Detta förorsakar split. Split leder till fientligheter och fientligheter till oroligheter, blodsutgjutelse och förlust av liv, vilket i sin tur leder till människosläktets undergång. Men människosläktet är en av de skapelser som Gud uttryckligen har förmanat oss att bevara.

Människorna kan sålunda inte fortleva i ett tillstånd av anarki och utan en ledare som håller dem isär. De behöver en person som håller tillbaka dem. Han är deras härskare. Som människonaturen kräver måste det vara en kraftfull person, som har förmågan att utöva reell makt. I det sammanhanget är gruppsolidaritet absolut nödvändig, ty aggressiva och defensiva företag kan bara lyckas med hjälp av den. Som man kan se är kunglig myndighet av detta slag en ädel institution, föremål för alla slags anspråk och i behov av försvarare. Ingenting av det slaget kan förverkligas utan hjälp av blodsband. (S. 185.)

Ibn Khaldun kände förstås inte till något annat styrelseskick än just det monarkiska och kontrasterar det mot anarkin, som ju inte är något styrelseskick alls, utan avsaknad av styrelse. Parlamentarism var förstås okänd vid denna tid, i varje fall i den muslimska världen.[3]

Lite tidigare i boken skriver han så här:

… politisk och kunglig myndighet [är] en Guds garanti till människosläktet och tjänar som Guds representation bland människorna för att se till att Hans lagar respekteras. De gudomliga lagarna är alla till för människornas bästa och är i deras intresse, som den religiösa lagen visar. Dåliga lagar å andra sidan är alla en följd av (mänsklig) dumhet och av djävulens verksamhet i motsats till den gudomliga allmakten. Han skapar både gott och ont och förutbestämmer det, ty det finns ingen skapare utom honom. […] När Gud […] vill att en nation skall berövas sin monarki, får Han dess medlemmar att begå alla slags ogärningar och utöva alla slags laster. […] ”När vi vilja tillintetgöra en stad, giva vi de välmående i den en tillsägelse: så försynda de sig och ordet slår in på dem, och vi utrota den fullständigt.” (Koranen 17:17.) (S. 145.)

Monarkin är instiftad av Gud, för vårt eget bästa!

$ $ $

Och så några ord om krig:

Krig och skilda slag av strider har aldrig upphört sedan Gud skapade världen. Krigets ursprung är vissa människors önskan att hämnas på andra. Varje part stöds av folket som delar dess gruppkänsla. Det råder krig när upphetsningen har nått sin höjdpunkt och de båda parterna konfronterar varandra, då den ena söker revansch och den andra försöker försvara sig. Krig är någonting naturligt för människan. Ingen nation, ingen ras, avstår från det. (S. 263; min kursivering.)

Det första slaget av krig inträffar vanligen mellan grannstammar och rivaliserande familjer. Det andra slaget – krig förorsakat av fientlighet – förekommer i allmänhet hos vilda folk som lever i öknen […] De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom De strävar inte efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar. Det tredje slaget av krig är det som den religiösa lagen kallar ”det heliga kriget”. Det fjärde och sista slaget är det ”dynastiska” kriget mot oliktänkande och rebeller. Dessa är de fyra slagen av krig. De första två är orättfärdiga och olagliga, de andra två är heliga och rättfärdiga krig. (S. 264; min kursivering.)

Och lite tidigare de båda skräckcitat jag avslutade min förra bloggpost med:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231.)

$ $ $

Till sist ett citat jag gärna instämmer i:

… utövandet av politisk makt är inte ett naturligt sätt att försörja sig på. (S. 372.)


[1] Tipstack till Daniel Fjellström.

[2] Man lär sig alltid något nytt. Arthur Laffer själv hänvisar faktiskt till Ibn Khaldun. (Att Wikipediaartikeln kallar honom ”matematiker” är förstås ett misstag.)

[3] Parlamentarismen sägs ofta (och med rätta) ha kommit till i och med undertecknandet av Magna Carta år 1215. Men detta var givetvis en rudimentär form av parlamentarism, eftersom det endast var adeln och prästerna som kungen måste dela med sig makten till. – Även den svenska ståndsriksdagen och dess motsvarighet i andra länder får betecknas som en rudimentär form av parlamentarism. – Den fulländade formen av parlamentarism skulle vara en konstitutionell republik, sådan som Förenta staternas grundlagsfäder avsåg (men inte helt lyckades) införa. I vilket fall som helst är idén främmande för islam.

Fortsättning på Platon

Uppföljare till Strödda kommentarer om Platons Lagarna och Platon versus Aristoteles om egenkärlek.

PlatonPlaton har också synpunkter på hur man ska avla barn:

Att dricka så att man blir berusad passar sig aldrig utom vid fester till den gud som gett oss vinet [Dionysos]. Det är heller inte ofarligt, men i synnerhet är det olämpligt för den som tar sitt äktenskap på allvar, ty bruden och brudgummen bör visa särskild sinnesnärvaro när deras liv ska förändras så drastiskt, och dessutom bör barnet alltid avlas av föräldrar som är maximalt klartänkta eftersom det är tämligen oklart vilken natt som med gudens hjälp kommer att alstra barnet. Dessutom bör man aldrig göra barn när kropparna är upplösta av berusning: fostret ska bli till på rätt sätt, det ska vara välfogat, stabilt och ostört. Den som är berusad av vin kastar sig hit och dit och drar andra med sig eftersom han är i kroppsligt och själsligt raseri. Till att avla barn är den berusade alltså så vinglig och usel att han sannolikt alstrar en obalanserad och opålitlig avkomma utan rätlinjighet i vare sig karaktären eller kroppen. Därför bör man helst under hela året och hela livet, men allra helst under den tid då man avlar barn passa sig noga och inte medvetet göra något som är osunt eller förknippat med övermod eller orättrådighet, ty sådant gör oundvikligen sina intryck och präglingar i de avlades själar och kroppar, och det föder varelser som i alla avseenden är värdelösa. Just den avgörande dagen och natten är det särskilt viktigt att man avhåller sig från sådant. (S. 236f.)

Nykter och klartänkt ska man vara, när man avlar barn! – När jag nämnde det här på Facebook, fick jag kommentaren att Platons egna föräldrar förmodligen var berusade, när de avlade Platon. – Det är ju också en underlig form av determinism att tro att en människas karaktär bestäms av föräldrarnas sinnestillstånd vid befruktningen.

Eftersom det här är strödda kommentarer, hoppar jag till något helt annat: den yttersta rättsliga instansen i Platons tänkta stat ska var något som kallas ”nattliga rådet” och som ska bestå av de allra visaste medborgarna, de som kan överblicka helheten och som har statens fortbestånd för ögonen. Platon menar att lagarna då och då kan behöva revideras i ljuset av ny erfarenhet, och för den revisionen ska nattliga rådet svara. Men varför kallas det ”nattliga rådet”?

Jo, detta råd ska alltid sammanträda i den första gryningen, och det ska avslutas det ögonblick solen kommer upp över horisonten. Och bortsett från alla andra problem ställer jag mig frågan hur mycket som kan avhandlas under denna korta tidrymd.

Finns det då något i Platons dialog som en objektivist skulle kunna hålla med om? Jo, faktiskt:

Jag hävdar faktiskt att barnens första infantila förnimmelser är njutning och smärta, och att det är med dessa förnimmelser som duglighet och uselhet först vinner insteg i själen. (S. 81.)

Jämför med Ayn Rand:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd; min översättning; också den fullt laglig, eftersom den gjordes innan Leonard Peikoff bestämde sig för att jag är en usel människa och en oduglig översättare.)

Samma idé, eller hur? – Fortsättningen hos Platon är också rätt intressant:

Men för att få klokhet och beständiga sanna åsikter ska man ha tur, även om det inte sker förrän man blir gammal – den som lyckas förvärva detta och allt det goda som det rymmer är en fullkomlig människa. Med uppfostran menar jag alltså den duglighet som först vinner insteg hos barn: om njutning och tillgivenhet, smärta och hat växer fram i själen på det rätta sättet innan barnet ännu kan tänka förnuftigt, och om dessa känslor sedan, när barnet lärt sig tänka, kommer i samklang med förnuftet genom att ha övats på ett riktigt sätt av lämpliga vanor, då är det denna samklang av känsla och förnuft som utgör dugligheten som helhet. Men om du i tanken skulle skilja ut den särskilda del av dugligheten som får upplevelser av njutning och smärta att utvecklas på rätt sätt, så att vi omedelbart, från början och ända till slutet, kan hata det som hatas bör och älska det som älskas bör, och om du kallar den delen uppfostran – då tycker åtminstone jag att du skulle ge det rätt benämning. (S. 81f.)

Det finns väl åtminstone en tanke här som står i samklang med objektivismen: att idealet är en ”samklang av känsla och förnuft”. Och Platon har onekligen en poäng i att förnuftet är något som växer fram gradvis hos ett barn, och att en god uppfostran ska hjälpa barnets förnuft på traven.

Men mycket mer objektivism än så hittar man nog inte hos Platon.

Jag ska avsluta med ett skräckcitat:

Krigsväsendets organisation kräver med rätta många överläggningar och lagar, men den viktigaste regeln är att ingen nånsin får stå utan ledare, varken man eller kvinna, och att inte en enda själ får vänja sig vid att göra något på egen hand, vare sig när det är allvar eller lek. I både krig och fred ska man alltid hålla blicken fäst på sin ledare, leva enligt hans anvisningar, låta honom styra sig i minsta detalj när han så befaller, exempelvis göra halt, marschera, exercera, bada, äta, vakna nattetid för att stå på post eller gå som ordonnans, och inte ens i riktigt farliga lägen ska man vare sig förfölja någon eller retirera för någon utan signal från befälen.. Genom innötning ska man kort sagt lära sin själ att varken tänka på eller kunna utföra någon handling utan de andra. I så hög grad som möjligt ska alla ständigt leva samlade, tillsammans och i gemenskap med alla, ty ett kraftigare, bättre och verksammare medel till räddning och seger i krig finns inte och kommer aldrig att finnas. I fredstid och från tidiga barndomen måste man öva sig att leda andra och ledas av andra. Det ledarlösa tillståndet måste utrotas från allt liv som levs av alla människor och av alla djur som är underställda människorna. (S. 446.)

Visserligen pratar Platon om krig här; och i krig ligger det ju något i att göra som man blir tillsagd av befälen. Men Platon menar ju också att detta ska förberedas i fredstid och alltifrån tidiga barndomen – som om hela livet skulle vara inriktat på framtida krig.

Jag har läst det här citatet förr; det står som ingress i Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender. Och det var det som fick mig att läsa Lagarna;  det har alltid påmint mig om vad Ellsworth Toohey säger till Peter Keating i Urkällan:

Jag vill inte döda [Howard Roark]. Jag vill sätta honom i fängelse. Förstår du? I fängelse. I en cell. Bakom galler. Inlåst, hejdad, bunden – och levande. Han kommer att resa sig när de säger åt honom. Han kommer att äta vad de ger honom. Han kommer att röra sig när han blir tillsagd att röra sig och sluta när han blir tillsagd. Han kommer att gå till säckfabriken när han blir tillsagd och arbeta när de säger åt honom. De kommer att knuffa honom om han inte rör sig fort nog, och de kommer att örfila upp honom när de vill, och de kommer att slå honom med gummirör om han inte lyder. Och han kommer att lyda. Han kommer att ta order. Han kommer att ta order!

Om det är en tillfällighet att Toohey citerar Platon här (om än inte helt ordagrant), eller om det var ett medvetet val från Ayn Rands sida, vill jag låta vara osagt. (Hon studerade Platon vid universitetet i Leningrad, men om Lagarna var obligatorisk läsning kan jag förstås inte veta.)

Därmed får det vara färdigbloggat om Platon för den här gången. Kanske jag ger mig i kast med någon annan av hans dialoger senare.