Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Annonser

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Är vi alla lika lite värda?

Nej, så kan det ju inte vara. Den som skadar mitt liv och välbefinnande måste ju vara mindre värd – åtminstone för mig – än den som gagnar mitt liv och välbefinnande. Skulle någon försöka mörda mig, måste han väl vara mindre värd än den läkare som sedan räddar mitt liv? Massmördare, sådana som Hitler, Stalin, Pol Pot, Robespierre (ni får komplettera listan själva), är väl ändå mindre värda än vanligt, hyggligt, fredligt folk? Och hur är det med nationalekonomer? Marx och Keynes är väl ändå mindre värda än Mises och Reisman?

Ändå upprepas ständigt ”allas lika värde” som ett mantra. Men vad menas med det? Är vi alla lika mycket värda – så att massmördarna är lika mycket värda som mänsklighetens välgörare? Eller är vi lika litet värda – så att ingen ska kunna betrakta sig som bättre än en massmördare? Jag misstänker att det är det senare som avses; för vem har något att vinna på detta betraktelsesätt, annat än de som vet med sig att de är fullständigt värdelösa, och alltså han någon sorts egenintresse av att dra ner oss andra till sin egen nivå?

Det här kom jag att tänka på när jag läste ett debattinlägg i Aftonbladet 20 maj av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Det handlade om frågan ifall Nationalsocialistisk Front Svenskarnas Parti ska ha lov att besöka våra offentliga skolor för att sprida sitt budskap, precis som alla andra politiska partier. Så här skriver de till att börja med:

Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?

Ja och amen, så långt.[1] Men så kommer detta:

Tvärtom har vi en plikt som människor och demokrater att i varje läge stå upp för alla människors lika värde och rätt. [Min kursivering.]

Men nazister är ju – vad man än må anse om dem för övrigt – människor. Så om alla människor har lika värde och rätt, då borde det ju också vara vår obetingade plikt som demokrater att stå upp också för deras lika värde och lika rätt att föra ut sitt budskap i våra skolor, precis som andra politiska partier – och detta till på köpet i varje läge, alltså även i dagens läge.

Nåja – motsägelsen här torde ligga i öppen dag.

Men så var det detta med alla människors lika rätt. Begreppen ”värde” och ”rätt” eller ”rättighet” buntas ofta ihop med varandra, som om de vore samma sak. Så lite begreppsanalys kan vara på sin plats.

Vad menar vi när vi säger att något är av värde för oss? Att det gagnar vårt liv och välbefinnande. Det som i stället skadar vårt liv och välbefinnande är ett ”anti-värde” eller ”ovärde”, för att mynta ett nytt ord.[2] Men saker och ting kan gagna eller skada detta liv och välbefinnande mer eller mindre – värden låter sig m.a.o. graderas.

Så t.ex. är vår familj och våra vänner av större värde för oss än flyktiga bekanta eller främlingar; och våra ovänner och fiender är av större ”ovärde” för oss än bekanta och främlingar. Om inte så vore, varför skulle vi bry oss om att bilda familj och skaffa vänner? Och varför hålla oss på avstånd från våra ovänner och värja oss mot våra fiender?

Nu finns det säkert de som invänder att det här är subjektivism, eftersom det innebär att vi ska betrakta människorna – vänner som främlingar eller ovänner – ur vårt eget alldeles personliga och privata perspektiv. OK, men ur vilket perspektiv ska vi då betrakta det?

Låt oss säga att det faktiskt finns en allsmäktig och evig Gud – en sådan som ”låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. En sådan Gud har inget behov av värden: hans liv och välbefinnande är redan garanterat, eftersom han är odödlig, och inget skulle kunna skada det. För honom skulle olika människors värde vara likgiltigt; vi skulle alla vara lika mycket eller lika litet värda i hans ögon.[3]

Men samme Gud tvekar ju inte att skicka somliga av oss till Himlen och andra till Helvetet efter vårt frånfälle; så uppenbarligen fäller han värdeomdömen fastän ingen av oss vare sig kan gagna eller skada honom. Och han grundar detta på sin vetskap om huruvida vi tror på honom eller ej – som om han skulle gagnas av tron och skadas av otron, fastän ingenting borde kunna gagna eller skada honom, allsmäktig och odödlig som han är.

Än värre: Vem som tror på Gud och vem som inte tror på honom bestäms av Gud själv! I varje fall är detta vad både Jean Calvin och Martin Luther säger.[4]

Men det här var en utvikning för att visa att en sådan Gud, om han fanns, långt ifrån att vara det högsta av alla värden är det lägsta av alla ovärden. Och frågan om det är ”subjektivism” att ta tillvara sina egna intressen och välja livsledsagare/ledsagarinna och vänner med omsorg och utan att hänge sig åt önsketänkande, tror jag mig ha rett ut förr – och om inte jag har gjort det, har Ayn Rand gjort det.[5]

En utvikning till: Är det månne politikerna själva som tar detta evighetsperspektiv och betraktar varenda kotte som precis lika mycket värd? Nej, så kan det heller inte vara. Om en politiker vill bli omvald, måste han rimligen sätta större värde på dem som röstar på honom än på dem som röstar på andra kandidater. Om så inte vore, varför lägga ned så mycket tid och möda på röstvärvning (och pengar också, pengar som ursprungligen kommer från valmännen i deras egenskap av skattebetalare). Och om det måste bildas en koalitionsregering, sätter då inte statsministerkandidaten större värde på dem som kan tänkas ingå i koalitionen än på dem det är uteslutet att samregera med?

Och varför är för övrigt politiker så angelägna om att detaljreglera våra liv, om det inte vore för att de betraktar sig själva som lite högre stående varelser än vi andra?

Nog ironiserat.

Åter till rättigheter. Till skillnad från värden och ovärden låter sig inte rättigheter graderas: antingen har man en rättighet, eller så har man det inte. Det finns inget ”mer eller mindre” här. Det enda som kan hända med en rättighet är att den förverkas. Den som tar en annans liv kan inte åberopa sin egen rätt till liv, och den som stjäl kan inte åberopa sin egen rätt till egendom.[6]

Alla är vi lika inför lagen – till dess att domen fallit och somliga av oss blir bötfällda eller får krypa in i kurran. Allas likhet inför lagen betyder inte att vi alla måste få vår egendom konfiskerad eller sättas i fängelse.

Detta var en lång utläggning om något som faktiskt borde vara nästintill självklart.


[1]) Om skolväsendet vore privatiserat skulle förstås ägarna kunna säga stopp och belägg. Men nu är skolväsendet i stort sett offentligt, och då blir det här en politisk fråga.

[2]) På engelska kan man säga ”disvalue”, men det har vi ingen bra motsvarighet till på svenska.

[3]) I ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd har Ayn Rand ett exempel med en oförstörbar robot; men det är ju precis lika tillämpligt på en allsmäktig och odödlig gud.

[4]) Se Luthers bok Om den trälbundna viljan. – I skolan fick jag lära mig att predestinationsläran – idén att somliga är förutbestämda till evig salighet och andra till evig fördömelse – var Calvins idé, men Luther ansåg faktiskt detsamma. Samma idé finns också i Koranen.

[5]) T.ex. här:

De flesta människor tror […] att abstrakt tänkande måste vara ”opersonligt” – vilket betyder att idéer inte får ha någon personlig innebörd, värde eller vikt för den tänkande. Denna uppfattning vilar på premissen att ett personligt intresse är en förvrängande kraft. Men ”personlig” betyder inte ”icke-objektiv”; det beror på vad för slags person du är. Om ditt tänkande bestäms av dina känslor, då kommer du inte att kunna bedöma någonting, personligt eller opersonligt. Men om du är den sorts person som vet att verkligheten inte är din fiende, att sanning och kunskap är av avgörande, personlig, självisk betydelse för dig och för ditt eget liv – då är ditt tänkande klarare och sannare ju mer lidelsefullt personligt det är. (”Filosofiskt detektivarbete”; min översättning. Originalet finns i Philosophy: Who Needs It; och just det här citatet återges också i The Ayn Rand Lexicon.)

[6]) Ett kort ord om dödsstraff: Om domstolar aldrig gjorde några fel, skulle dödsstraff vara det rätta straffet för mord. Men nu gör domstolar ofta fel, och dömer man då till livstid finns fortfarande möjligheten att rätta en felaktig dom i efterhand. Hade vi dödsstraff i Sverige, skulle Thomas Quick/Sture Bergwall för länge sedan varit avrättad, och herrar Kwast, Penttinen m.fl. kunde sova lugnt om natten och inte behöva bekymra sig om Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden. (De av er som har all objektivistisk litteratur i bokhyllan kan slå upp The Objectivist Newsletter, januari 1963, för en kort notis om dödsstraffet.)

Koranen om den fria viljan

Jag har läst ungefär halva Koranen, men eftersom det är samma evinnerliga tjat hela tiden, där samma saker upprepas om och om igen, är jag nu så uttråkad att jag ställer tillbaka den i bokhyllan och plockar fram något annat som förhoppningsvis inte är fullt så tjatigt.

En fråga kvarstår: Om Gud bestämmer allt, bestämmer han då inte också vilka som ska bli muslimer och få lustgårdar genomflutna av bäckar i det tillkommande livet, och vilka som ska vara otrogna och för evigt brinna i helvetet?

Först en liten idéhistorisk utvikning: Samma fråga kan ju ställas om kristendomen, eftersom den också arbetar med löften om belöningar och hot om straff i det tillkommande livet.

På 1500-talet polemiserade Erasmus av Rotterdam och Martin Luther mot varandra i denna fråga. Erasmus bok (De libero arbitrio, d.v.s. Om den fria viljan) har jag inte läst, så jag kan bara förmoda att han kommer med ”common sense”-argument – som att det vore meningslöst att komma med råd och förmaningar om att välja den rätta vägen, ifall människan inte hade fritt val, och att det vore djupt orättfärdigt att straffa en människa i evigheters evighet för något hon ändå inte själv kan rå för.

Luther kontrade med skriften Om den trälbundna viljan (1525; finns i två svenska översättningar). Erasmus har alldeles fel: Om en människa kommer till tro beror det inte alls av henne själv; det är Gud som för vissa människor till tro på honom och för andra till otro. Han belägger också detta med bibelcitat; när människor handlar fel och vänder sig emot Gud, så är det Gud som har ”förstockat deras hjärtan”.[1]

Så hur ställer sig islam till denna idé? Här är några citat:

Det händer ej, att en själ tror, annat än på Guds tillskyndelse, och han låter straffdomen hemsöka dem, som ej hava förstånd. (10:100.)

Om Gud velat, så skulle han hava gjort eder till en menighet, men han låter vem han vill fara vilse och vägleder vem han vill, och I skolen sannerligen stå till svars för vad I gjorden. (16:95.)

Då du föredrager Koranen, nedfälla vi en osynlig slöja mellan dig och dem, som ej tro på det tillkommande livet, och breda täckelser över deras hjärtan, så att de ej kunna förstå den, och tilltäppa deras öron. (17:47–48.)

Så Luthers gud förstockar våra hjärtan och Koranens gud breder täckelser över dem och täpper dessutom till våra öron; det är därför vi inte kommer till vare sig tro eller frälsning.

Jag ska inte själv tjata mer om det här utan nöjer mig med att konstatera att både Luthers gud och Koranens är rena sadister och väljer ut vilka av oss som ska pinas i den eviga elden.


[1]) Tyvärr har jag inte denna bok i min bokhylla; jag läste delar av den på min gamla arbetsplats. Annars skulle jag ha kunnat rada upp en del citat.

Koranstudier

Koranen är en bok som, på Guds uppdrag, författades på 600-talet e.Kr. av ärkeängeln Gabriel och gavs ut på profeten Muhammeds förlag. – Eller också författades den av Gud själv i tidernas begynnelse, men han dröjde med publiceringen ända till 600-talet,  eftersom han inte lyckades hitta någon förläggare förrän då.[1] Er gissning är så god som min i det här fallet.

Hursomhelst så har jag av ren nyfikenhet börjat läsa Koranen; jag vet inte om jag kommer att orka masa mig igenom den ända till slutet, men jag kan ju delge mina första intryck.

Det första som slår mig är att texten är totalt osammanhängande; antingen det var Gabriel eller Gud själv som skrev, hoppar han från det ena ämnet till det andra – från kommentarer om Abraham, Moses och Jesus till anvisningar för bönens och vallfärdens förrättande till utförliga testamentariska förordnanden. Men en sak är konstant och upprepas gång på gång: löften om belöningar för de rättrogna och hot om straff för de otrogna och tvehågsna. Så jag får väl ge några smakprov[2]:

Vad dem, som äro otrogna, beträffar, skall jag hemsöka dem med ett svårt straff både i detta och i det tillkommande livet, och de skola ej få några hjälpare. (Sura 3, vers 49.)

Hur svårt straff då?

Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis. (4:59.)

Det var alltså hotet om straff; direkt följer här ett löfte om belöning:

Men dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi låta komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där i evighet förbliva; där vänta dem rena makar, och vi skola föra dem in i svalkande skuggor. (4:60.)

Dessa ”lustgårdar, genomflutna av bäckar” återkommer gång på gång. De ”rena makarna” ersätts ibland av ”jungfrur med blyga ögon”, och på något ställe preciseras jungfrurna med uppgiften att deras hy påminner om strutsägg.

Kommer de tvehågsna lindrigare undan än de otrogna?

Vad beträffar dem, som trodde och sedan blevo otrogna och återigen trodde, men sedan blevo otrogna och till sist tilltog i otro, är Gud förvisso ej den, som förlåter dem eller leder dem på den rätta vägen.

Förkunna de tvehågsna det hugnesamma budskapet, att dem väntar ett plågsamt straff! (4:136–137; jag förmodar att ordet ”hugnesamma” är ironiskt menat.)

Och lite längre fram:

De, som förneka Gud och hans apostlar och söka skilja Gud och hans apostlar åt och säga: ”vi tro på en del och förneka en del” och söka finna en medelväg,

Dessa äro förvisso de verkligt otrogna, och åt de otrogna hava vi berett ett nesligt straff.

Men de som tro på Gud och hans apostlar utan att göra någon åtskillnad på någon ibland dem, dessa skola vi giva deras lön; ja, Gud är överseende och barmhärtig. (4:148–151.)

Och så upprepas det igen:

Vad dem beträffar, som tro och göra goda gärningar, skall han giva dem deras fulla lön och mera därtill av sin ynnest, men vad dem beträffar, som försmå honom och visa sig spotska, skall hemsöka dem med ett plågsamt straff, (4:172.)

Och när jag bläddrar på måfå hittar jag följande:

Dem som äro otrogna, väntar ett svårt straff,
men de, som tro och göra goda gärningar, skola få förlåtelse och stor lön. (35:7-8.)

Och här:

Vad beträffar dem, som tro och göra goda gärningar, vänta dem viloställets lustgårdar som en välkomsthälsning för vad de gjorde.

Och vad beträffar dem, som äro ogudaktiga, varder elden deras hemvist; så ofta de vilja ut därifrån, skola de föras tillbaka dit, och man skall säga till dem: ”Smaken eldens pina, som I höllen för lögn!” (32:19–20.)

Och den förste som skulle stekas i eld var Muhammeds egen farbror som motarbetade honom i Mecka. (Sura 111.)

Börjar bli lite tjatigt, ungefär som varningstexterna på våra cigarettpaket… Nåja, upprepningar kan nog behövas för att budskapet ska gå hem.

$ $ $

En sak Muhammed är känd för är att han begränsade månggiftet, så att en rättrogen får ha högst fyra hustrur (om inte den rättrogen är kvinna, för kvinnor får bara ha en man); men själv beviljades han dispens och fick ha fler hustrur:

Profet, vi tillåta dig förvisso att hava dina hustrur, dem du givit deras lön, de slavinnor, över vilka du råder, bland det byte Gud skänkt dig, dina farbröders döttrar, dina fastrars döttrar, dina morbröders döttrar, dina mostrars döttrar, som utvandrat med dig, och varje rättrogen kvinna, om hon giver sig åt profeten, för så vitt nämligen profeten vill taga henne till äkta, som en särskild rättighet för dig med uteslutande av de andra rättrogna –

Vi veta nog vad vi hava föreskrivit dem rörande deras hustrur och de slavinnor, över vilka de råda – för att det ej skall vara någon synd för dig; ja, Gud är överseende och barmhärtig. (33:49–50.)

Någon uppgift om varför han tilläts gifta sig med en flicka som var nio eller tio år då äktenskapet fullbordades genom samlag har jag dock inte kunna hitta.

$ $ $

Om prostitution:

Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera. Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.

Skökokunden må ej äkta någon annan än en sköka eller en månggudadyrkerska, och skökan må ingen annan än en skökokund eller månggudadyrkare äkta; detta är förbjudet för de rättrogna. (24:2–3.)

Vad som sker med skökan och skökokunden i det tillkommande livet har jag inte hittat någon uppgift om; det kan väl tänkas att de gisslas varenda dag, och att huden byts ut när den är söndergisslad.

$ $ $

Enligt en imam i min bekantskapskrets har islam löst teodicéproblemet (om gud är både allsmäktig och god, varför finns det så mycket ont i världen? Och varför finns det alls något ont?). Lösningen skulle vara att allt kommer från Gud, både det goda och det onda. Det här är förstås inte en lösning, utan bara en omformulering av problemet; vad det innebär är ju att Gud ibland är god, ibland ond. – Alltnog; jag har letat efter ett korancitat som säger detta; men det jag hittade säger raka motsatsen:

Allt gott som händer dig, kommer från Gud, och allt ont, som händer dig, kommer från dig själv.  (4:81.)

Att det är det egna jaget som är källan till allt ont, ja det har vi ju hört förr.

$ $ $

Sedan är jag förstås också nyfiken på vad Koranen faktiskt säger om jihad eller det heliga kriget, men allt jag hittat hittills är detta:

Striden för Guds sak mot dem, som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande. (2:186.)

Koranen förespråkar alltså bara våld i självförsvar. Fortsättning:

Döden dem varhelst I påträffen dem och driven dem ut från varje plats, från vilken de driva ut eder, ty frestelse är värre än dråp, men striden ej mot dem vid det fridlysta templet [Kaba], med mindre de strida mot eder därstädes, och strida de mot eder, så döden dem! Sådan varder de otrognas lön. (2:187.)

Låter otäckt, men det handlar fortfarande om självförsvar och vedergällning, inte om anfallskrig.

Men om de upphöra, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig.

Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga. (2:188-189.)

Så även om det heliga kriget förs i självförsvar, kommer det inte att upphöra förrän islam har segrat och alla utom de orättfärdiga underkastat sig Gud och hans profet!

$ $ $

Sedan sägs det ofta (bl.a. av imamen i min bekantskapskrets) att islam gör skillnad mellan ”stora jihad” och ”lilla jihad”. Att föra krig för Guds sak är ”lilla jihad”; ”stora jihad” är den strid var och en av oss måste föra inombords mot våra själviska impulser. Jag har ännu inte hittat något korancitat som belyser detta, men jag har ju några suror kvar att läsa.

Men om nu allt ont kommer från det egna jaget, är det väl inget annan råd än att förinta sitt jag, så gott det går. Och har man förintat sitt jag, då är man förvisso beredd att gå i döden för Guds sak. Dessförinnan har man kanske lite kvar av den där ondskefulla själviskheten.

$ $ $

Men om man nu är otrogen och varken tror på Gud eller Djävulen eller på ett liv efter detta, då biter ju inte alla dessa hot om plågsamma straff eller dessa löften om lustgårdar, genomflutna av bäckar. Har man dessutom svurit en ed vid sitt eget liv och sin kärlek till det, då utgör ju varken det stora eller det lilla jihad någon frestelse.


[1]) ”I det teologiska tänkandet är Koranens gestalt och innehåll en korrekt återgivning av en himmelsk urform som finns nedtecknad på ’en väl förvarad tavla’ […] hos Gud. Den jordiska Koranen är alltså en avbildning av en himmels arketyp […] som är den fullständiga urskriften som sedan evighet finns hos Gud.” Ur professor Tord Olssons förord till senaste utgåvan av Zetterstéens översättning.

[2]) Citaten är från K.V. Zetterstéens översättning från 1917. Det finns också en modernare översättning signerad Mohammed Knut Bernström.