Hur ska proletärerna ta makten …

… och vad ska de göra, när de tagit makten?

Gustaf Steffen ägnar ett kapitel i sin bok åt Kommunistiska manifestet och ger bl.a. följande välbekanta citat:

Karl MarxBourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kvantitativt mäktigare och kolossalare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Underkuvandet av naturkrafter, maskinteknik, användning av kemien i industri och jordbruk, ångbåtar, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, reglering av floder, hela ur jorden stampade befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte. (S. 70f; s. 21 i Axel Danielssons översättning av Det kommunistiska manifestet.)

Detta stycke har jag ju själv citerat ett par gånger, eftersom det visar att Marx och Engels var fullt medvetna om vilket ymnighetshorn kapitalismen (”bourgeoisien”) skapat och ändå ägnade sitt liv åt att  välta den över ända. Om man letar efter ursäkter, kan man ju ursäkta dem med att de trodde att också bourgeoisiens herravälde skulle sprängas av alla de nya produktivkrafterna, och att resultatet – proletariatets diktatur – skulle skapa ett ännu större ymnighetshorn. Om man är väldigt intresserad av att hitta ursäkter, alltså. Levde Marx och Engels idag och hade sett all den förödelse socialismen åstadkommit, hade de kanske tänkt annorlunda. Eller kanske inte – socialisternas förråd av ursäkter för all hittillsvarande socialisms misslyckanden är hart när outtömligt.[1]

Ett par sidor senare skriver Steffen:

gustaf-steffenDå Marx skildrar hur ”bourgeoisien spelar sin revolutionära roll i historien”, öser han ut ett ymnighetshorn av verber, som uttrycka den starkaste, ja, våldsammaste sociala och tekniska aktivitet. Bourgeoisien ”revolutionerar”, ”härskar”, ”förstör”, ”söndersliter”, ”dränker”, ”upplöser”, ”utplundrar”, ”förvandlar”, ”avkläder”, ”avslöjar”, hon ”innästlar sig över allt, bryter mark över allt, upprättar förbindelser överallt, över hela jordklotet”; hon ”gestaltar”, ”tillintetgör”, ”undantränger”; hon ”rycker t.o.m. de barbariska folken med in i civilisationen; hon ”skjuter ned deras kinesiska murar och tvingar deras främlingshat till kapitulation” ”genom sina billiga varor”; hon ”tvingar” alla folk att förborgerliga sig; ”med ett ord, hon skapar sig en värld enligt sitt eget beläte”; hon ”skapar enorma städer, underkastar landsbygden stadens herravälde”, ”sammanhopar befolkningar”, ”centraliserar produktionsmedel” och ”koncentrerar egendom i få händer”. Och först som sist: ”Först bourgeoisien har bevisat, vad människans verksamhet kan åstadkomma. Hon har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler; hon har genomfört helt andra härnadståg än folkvandringar och korståg.

Att upptäcka och uppfinna, att taga initiativ, att bryta ned fördomar och slentrian, att krossa alla hinder och fylla hela världen med nyskapelser av teknisk och social art, att besegra och härska – det är ”bourgeoisiens” världshistoriska roll enligt Marx. Han försäkrar, att den är vida mer och djupare aktivistisk än någon äldre härskande klass’ tekniska och sociala gärning.

Skulle all denna revolutionära praktik vara blott en ”reflex” av ”yttre omständigheter”? Vilka omständigheter? Det är ju först genom naturvetenskapliga upptäckter, tekniska uppfinningar, nya företag och nedrivning av gammalt socialt gods, som omständigheterna förvandlas, bli nya. Hur var det Marx skrev 1845, blott tre år innan han författade ”manifestet”: ”Sammanfallandet av omständigheternas förändring med den mänskliga verksamhetens kan fattas och rationellt förstås blott såsom revolutionerande praktik.” Ja – hur skola vi nu förstå och tillämpa detta orakelord? Icke går det genom att göra Marx’ ”bourgeoisi” av 1848 till en reflexapparat, som passivt reflekterar ”omgivningens” förändringar då Marx med alla språkets starkaste medel försäkrar att bourgeoisien ”skapar” den nya ”omgivningen”, producerar ”omgivningens” förändring. (S. 72ff.)

Och några sidor senare:

Marx ger tydligt och klart tillkänna, att bourgeoisien är den ekonomiskt aktiva och att proletariatet är den ekonomiskt passiva samhällsklassen inom det moderna samhället. Den ena organiserar och leder, föreskriver och befaller, ändrar och revolutionerar; den andra tjänar och lyder, utför befallningarna, vräkes viljelöst hit och dit av förändringarna i teknik och organisation. Den ena äger allt och härskar över allt. Den andra äger intet, härskar över intet. I viss mening är det obestridligt, att Marx målar bourgeoisien som världshistoriens aktivaste och det moderna proletariatet som dess ekonomiskt passivaste samhällsklass. ”Arbetaren har blivit ett blott tillbehör till maskinen”, säger Marx. Modern stordrift och maskinteknik föra detta med sig. (S. 77f.)[2]

Och då blir det förstås en gåta att det passiva proletariatet ska kunna genomföra något så aktivt som en revolution.

Kan det nu vara rimligt att påstå, att denna socialekonomiskt passivaste av alla samhällsklasser skall socialekonomiskt revolutionera samhället och skall kunna bygga ett nytt ekonomiskt samhälle i enlighet med alldeles samma allmänna utvecklingsschema, som upptäckts gälla för den aktivaste av alla samhällsklassers revolution och nydaningsverk? Vad kan vara lättare att förstå, än att bourgeoisien, förkroppsligandet av sådana makter, som Marx utmålar, skulle lyckas rasera ett samhälle och att bygga ett nytt? Men hur skola vi kunna tänka oss, att en samhällsklass i en sådan total ekonomisk och social vanmaktsställning, som den moderna lönearbetarklassens enligt Marx, skall kunna åstadkomma liknande?

Borgareklassen växte ju upp till en ägareklass och ledareklass, en uppfinnare- och organisatörsklass, en ekonomisk härskareklass redan inom det feodala samhället – som Marx också framhåller i ”manifestet”. Man behöver näppeligen någon ekonomistisk samhällsuppfattning för att vara redo att förstå, att bourgeoisien slutligen måste bli samhällets herre till namnet såväl som till gagnet. Men huru skola vi förmå fatta, att något liknande skall kunna hända, vad proletariatet beträffar? – en klass som saknar träning i konsten att förvalta produktiv egendom, att organisera och leda ekonomisk produktion, att befalla och härska över sig själv och andra? (S. 79.)

Och gåtans lösning, enligt Marx?

Det är […] tydligen Marx’ mening att framhålla, att den moderna arbetarklassen disciplineras genom det storindustriella arbetssättet och genom sina omedelbara ekonomiska intressen drivs att organisera sig och att leva ett liv av snart sagt daglig kamp om arbetslönen och de övriga betingelserna i arbetslivet. (S. 81.)

Och:

Att produktionens organisation och produktivkrafternas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående proletariatets kompetens för sitt värv efter revolutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra, än proletariatets vana vid arbetsdisciplin och organisation. Han synes ej ha haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmågan att organisera, leda, administrera, förutse, besluta, befalla.

Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle fortvara, sedan bourgeoisiens välde störtats och det ej fanns annan tvångsmakt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Denna kardinalfråga uppkastar aldrig Marx. (S. 82.)

Samma invändning upprepas med andra ord några sidor senare i texten:

Dessa ”despotiska ingrepp [i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena]” skola principiellt bestå däri, att ”proletariatet använder sitt politiska herravälde för att efter hand frånrycka bourgeoisien allt kapital och för att centralisera alla produktionsmedel i statens händer, d.v.s. i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet” varförutom proletariatet måste ”möjligast raskt öka massan av produktivkrafter”. (S. 88.)

Detta var alltså vad Marx menade, och Steffen kommenterar:

Detta är icke småsaker, som uträttas utan politiska talanger och politisk träning och, ännu mindre, utan ekonomiska talanger och ekonomisk träning.

Som vi sett framhåller Marx själv 1872, att borgarstatens statsmaskineri icke så utan vidare kan tagas i hand av proletariatet såsom en ”maskin”, vilken låter använda sig för arbetarrevolutionens syften. Det gäller att på kortaste tid under starkaste revolutionär spänning och fara för kontrarevolution omskapa ”statsmaskineriet” i socialistisk-demokratisk riktning. Varifrån få de, delvis åtminstone, nödiga nya ämbetsmännen? Och samtidigt måste ”massan av produktivkrafter möjligast raskt ökas”! Ett ekonomiskt nydaningsverk av jättedimensioner, som skall utföras av det icke affärsvana proletariatet, under det att den hittillsvarande ekonomiska organisatörs- och ledareklassen, bourgeoisien, är slagen till marken – och ligger och lurar på ett tillfälle att återupprätta sitt ekonomiska såväl som politiska välde! (S. 88f.)

Och Steffen sammanfattar:

I varje fall ha vi nu sett, att Marx själv indirekt erkänner, att teorien om proletariatets […] socialekonomiskt passiva roll i det närvarande samhället utgör en svårighet, då man därmed skall förena teorien om ”proletariatets revolutionär diktatur” i en icke utan våld möjlig, till sin mekanism delvis politiskt administrativ och delvis ekonomiskt administrativ social omvälvning. En viss utveckling av de materiella produktivkrafterna kan erkännas vara en oumbärlig yttre betingelse för den socialistiskt demokratiska revolutionen. Men om den ej medräknar de inre, de psykiska betingelserna, blir teorien oduglig för varje praktisk tillämpning – det visar Marx att han känner, då han kommer fram till den praktiska tillämpningen. Och likväl har han icke i sin historiska evolutionsteori inarbetat någon teori om utvecklingen inom proletariatet av de positiva andliga krafter, som i det nya samhället och redan vid detta genombrott skola krävas hos det arbetande folkets hela stora massa. (S. 90f.)

Summan av allt detta är att proletariatet inte skulle kunna klara av att åstadkomma någon diktatur – än mindre då förstås en socialistiskt demokratisk diktatur – eftersom det saknar de nödvändiga förutsättningarna.

vladimir-leninOch Steffens farhågor besannades 1917, när Lenin skrev så här i Staten och revolutionen:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de ”enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från ”parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla ”stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en ”arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

Men Lenin var förstås inte heller proletär (han kom från ett välbärgat borgerligt hem och stod aldrig någonsin på verkstadsgolvet, och inte sorterade han post heller). En riktig proletär hade kanske kommit på en bättre idé än att organisera hela folkhushållningen med posten som förebild.


[1] Bara som ett exempel: någon vänsterikon – jag tror det var Kajsa Ekis Ekman – har hävdat att Venezuela just nu genomlever en ”klassisk kapitalistisk kris”. Ingen kommunism i världen kan hindra våra vänsterikoner att skylla kommunismens misslyckanden på kapitalismen.

[2] En invändning man kan rikta mot Marx’ hela resonemang är att det inte är bourgeoisien som helhet som leder, organiserar, administrerar, etc.; det är företagsledarna som gör det, och företagsledarna är ett mindretal inom bourgeoisien.

Annonser

Utsugningsteorin suger vidare

Tydligen har Aftonbladets kulturredaktion inte lyckats läsa och tillgodogöra sig min förra bloggpost – än mindre då den uppsats av George Reisman jag hänvisar till – för den 31 oktober publicerades en hyllningsartikel till Friedrich Engels, skriven av Åsa Linderborg, med anledning av en nyutkommen biografi. Ett litet smakprov:

Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida. [Min kursivering.]

Om något är glasklart, och borde vara det även för Åsa Linderborg, ifall hon gjort sig besväret att läsa Reismans uppsats, så är det att mervärdesteorin i Marx tappning är den allra mest bakvända teori som någonsin sett ljuset inom samhällsvetenskaperna. Mervärde är inte något som kapitalister och företagare pressar ur sina arbetare; mervärde är vad kapitalisterna själva skapar och som kommer löntagare till godo i form av högre reallöner och allt fler, allt bättre och allt billigare varor. Sanningen är helt enkelt den rakt motsatta mot vad mervärdesteorin säger.

Låt mig konkretisera. Idag har t.o.m. vi som är relativt fattiga tillgång till, bland mycket annat: datorer med e-post och internet, mobiltelefoner, av vilka de mest avancerade fungerar som datorer, radio- och TV-appartaer, elektriskt lyse, kyl och frys, luftkonditionering, bilar (och bussar eller tåg, ifall vi föredrar att resa kollektivt). Före mobilernas tid hade vi telefoner med sladdar, med vilka det gick alldeles utmärkt att föra samtal på stora avstånd; och före ordbehandlarnas tid hade vi skrivmaskiner; före e-postens tid hade vi faxar och dessförinnan teleprintrar och telegraf. Innan elkraft och kraft från fossila bränslen kom i bruk, hade vi ångmaskiner och ångbåtar. För transporter till lands var det dessförinnan hästskjutsar som erbjöds. Och vi har dammsugare, så att vi slipper sopa med kvast; och hur mycket lättare blir det inte att tvätta idag än förr, när vi har både tvättmaskiner och torktumlare.

Inget av allt detta existerade i förkapitalistisk tid; ville man t.ex. kommunicera över större avstånd, fick man nöja sig med att skriva brev eller sända röksignaler. Och ville man lyssna till förstklassig barockmusik, fick man allt pallra sig iväg till Thomaskyrkan i Leipzig; det fanns varken grammofon eller CD eller DVD[1]. Detta är det mervärde som företagare och kapitalister har skapat åt oss alla, t.o.m. åt oss lägre mellanpensionärer.

I gångna tider hade inte ens de allra rikaste tillgång till detta. Inte ens Salomo i all sin prakt hade en mobil eller ens en gammaldags telefon med sladd, ifall han ville växla några ord med drottningen av Saba – eller något annat av det jag räknat upp ovan. Det allra mesta av det var främmande t.o.m. för drottning Victoria och samtida monarker runt förra sekelskiftet.

Och allt detta är ju empiriskt belagt – jag behöver ju t.ex. bara se mig om i min lägenhet för att upptäcka att jag har både TV och radio (med inbyggd grammofon och CD- och kassettfack) och dator (med inbyggd nätradio) och mobil och dammsugare; och jag behöver bara gå ner i källaren för att se att tvättmaskinen och tumlaren finns där. Så hur kan någon idag ta idén att kapitalismen utarmat oss på allvar? Att den kapitalism som gett oss allt detta i själva verket har sugit ut oss, och att vi alla, utan att ens märka det, befinner oss på svältgränsen, utan några glädjeämnen att lysa upp vår tillvaro? Att det bara är kapitalisterna själva som kommer i åtnjutande av allt detta – att det bara är de som har kyl och frys och luftkonditionering och datorer, etc., etc., medan alla vi andra fortfarande krälar runt i undermänsklig misär? – Nej, marxismen får uppenbarligen sina adepter (inklusive dem som skriver på Aftonbladets kultursida) att se världen i någon sorts omvänd kikare.

Hur ställde sig då Engels själv till allt detta? Engels själv var fabriksägare och tillhörde därför den klass av kapitalistiska utsugare han själv och Marx fördömde; och man bör komma ihåg att han levde under en tid då den industriella revolutionen ännu var relativt ny och då den förindustriella och förkapitalistiska fattigdomen ännu var långt ifrån övervunnen. Så här skriver Lindeborg:

I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna i Engels fabrik verkligen hade det bättre än andra arbetare i Manchester (eller andra industriorter) har jag ingen aning om – men berodde det i så fall på att Engels pressade lite mindre mervärde ur just sina arbetare än vad andra fabriksägare gjorde med sina? Och i så fall: vad hindrade Engels från att helt upphöra att pressa mervärde ur dem genom att helt enkelt lägga ner sin fabrik? Fast då skulle han förstås inte ha några urpressade mervärdespengar kvar för att finansiera Marx teoribygge. Det skulle inte ha gagnat hans arbetare, som bara hade varit tvungna att hitta andra arbetsgivare att låta sig utsugas av; men det skulle ha besparat oss allt elände som blev resultatet av Marx teoribygge.

Sådana ironier åsido måste man ändå fråga sig hur Engels, ens på detta tidiga stadium av utvecklingen, kunde undgå att se att industrialismen och kapitalismen gjorde det möjligt för människor som i äldre tid inte ens skulle ha överlevt till vuxen ålder att nu kunna överleva genom att ta lönearbete i industrierna. Men faktum är ju att han inte ens undgick att se det! Det framgår ju av det citat ur Kommunistiska manifestet jag gav i min förra bloggpost: att ”bourgeoisien” (m.a.o. just de kapitalistiska ”utsugarna”) skapat ”hela, ur marken framstampade befolkningar” (och detta utöver allt annat den åstadkommit enligt detta citat). Detta är ett annat mervärde som just företagarna och kapitalisterna skapat och som sannerligen inte pressades ut av de människor de bokstavligen räddade till livet.

Så en sak till jag måste kommentera. Lindeborg uppmanar oss (eller kanske bara sina egna marxistiska vänner):

Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens …

Men en sak är fullständigt sann, och det är att profitkvoten har en fallande tendens! Med ”profitkvot” menas förhållandet mellan vinster och löner; om vinsterna blir procentuellt mindre i förhållande till lönerna, innebär det att profitkvoten sjunker. Men, som vi lärt oss av Reisman (ifall vi gjort oss besväret att läsa hans uppsats), var profitkvoten en gång i den grå forntiden (innan det fanns en enda kapitalist i världen som betalade ut löner) 100%; hur liten vinsten än var, var den helt och hållet vinst, och några löner existerade överhuvudtaget inte. Allteftersom samhället sedan blev alltmer ekonomiskt kapitalistiskt – allteftersom det tillkom fler och fler kapitalister som betalade ut löner och därmed också allt fler löntagare som arbetade för löner – minskade vinsten i procent räknat och lönerna ökade i procent räknat. (Räknar man inte i procent utan i absoluta tal, ökade både vinsterna och lönerna; en distinktion som marxisterna förstås inte fattar; knappast någon gör det.) – Att marxisterna sedan ser detta som ett ”problem” för kapitalismen, ett problem som kapitalisterna måste ”lösa” genom att suga ut arbetarna allt mer, visar ju bara återigen hur fullkomligt bakvänd utsugnings- och mervärdesteorin är. (Mer om detta i min egen artikel Varför behöver vi George Reisman?)

Vi ska inte heller glömma att allt vad kapitalismen åstadkommit, både vad gäller den allmänna höjda levnadsstandarden och vad gäller de fantastiska nya innovationer den gjort möjliga, har åstadkommits trots alla marxistiskt inspirerade försök att tygla och stävja den. Hur bra vi skulle ha det materiellt om det inte vore för att Marx idéer togs för en beskrivning av verkligheten, det vet vi helt enkelt inte.

Så utöver all blodspillan och alla tvångsarbetsläger marxismen lett till i de länder där den blivit statsreligion har den allvarligt hämmat den ekonomiska utvecklingen även i länder där den inte blivit statsreligion. Marxismen hör endast hemma på idéhistoriens skräphög på Aftonbladets kultursida.


[1]) Farbrorn som var organist i Leipzig fotvandrade i sin ungdom från Armstadt till Lübeck (hela 46 mil), bara för att få höra Dietrich Buxtehude spela orgel. Idag skulle han bara ha behövt gå in i närmsta skivaffär eller på ett varuhus och köpt en CD; med lite tur hade han kunnat hitta en LP till vrakpris i någon second-hand-butik. Men OK, han fick motion, och det var säkert nyttigt. Och Buxtehude gav honom kanske några goda råd som han hade nytta av i sitt eget orgelspelande.

Utsugningsteorin suger!

Det är tydligt att min översättning av George Reismans Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin ännu inte fått något genomslag i svensk samhällsdebatt. – Det hade jag förstås inte heller väntat mig, men ibland måste jag vädra min frustration över hur lite vett och sans det finns i samhällsdebatten.

Till att börja med finns det väl knappast någon teori som är så grundligt empiriskt vederlagd som exploaterings- eller utsugningsteorin. Det borde inte behövas något teoretiserande; det räcker med att se sig omkring i världen.

Teorin säger ju inte bara att kapitalisterna suger ut arbetarna, utan att de kommer att suga ut dem mer och mer, ända till den samlade arbetarklassen får nog och gör revolution, hänger kapitalisterna i deras egna tarmar och själva tar över fabrikerna och alla de andra produktionsmedlen.

Om t.ex. den genomsnittlige arbetaren behöver arbeta 6 timmar om dagen för blotta livsförnödenheterna (mat, kläder och husrum) för att orka arbeta 12 timmar i fabriken, kommer hans arbetsdag att vara 12 timmar. Men om dessa 6 timmars arbete får honom att i stället orka arbeta 18 timmar i fabriken, förlängs arbetsdagen till 18 timmar. (Får det honom att orka arbeta 24 timmar, blir arbetsdagen, får man förmoda, 24 timmar; men här tar det nog stopp.) Skulle de 6 arbetstimmarna räcka till att också försörja hustru och en skara barn, då ser kapitalisterna till att också hustrun och barnen får lov att masa sig till fabriken och arbeta.

Men långt ifrån att driva arbetarna till existensminimum för att orka arbeta dygnet runt har ju utvecklingen visat att deras levnadsstandard stadigt höjts och att arbetstiderna blivit kortare, inte längre.[1]

Inte heller har den samlade arbetarklassen någonsin gjort revolution. Revolutioner har genomförts av självutnämnda representanter för arbetarklassen, som inte själva varit arbetare. De har varit intellektuella som Lenin eller Pol Pot, eller rentav förmögna godsägare som Fidel Castro. De flesta arbetare har politiskt valt den reformistiska vägen.

Men fakta ska förstås inte tillåtas stå i vägen för en teori, i synnerhet inte för en teori som går ut på att krossa eller avveckla kapitalismen.

De finansiella kriser vi upplevt under de senaste åren har lett till ett ökat intresse för pro-kapitalistiska tänkare som Ayn Rand och den ”österrikiska” ekonomiska skolan; men den har också lett till att man dammat av tänkare som Keynes och Marx. De har ju också någon sorts ”lösning” på krisen.

Nu i helgen har det anordnats ett seminarium om Kart Marx på ABF-huset i Stockholm, och med anledning av detta publicerade Aftonbladet häromdagen en artikel under rubriken Röda stjärnans dragningskraft av seminariets moderator, Shabane Marot. Belysande citat:

Kärnan i exploateringen rör samhällets egendomsförhållanden. I det kapitalistiska samhället äger flertalet ingenting annat än sin arbetskraft. Den förfogar de fritt över: de kan sälja sin arbetskraft på marknaden som en vara (jämför här med slaven eller den livegne som saknar den möjligheten). Den som däremot förfogar över kapital, kapitalisten, har möjlighet till inköp av såväl arbetskraft som produktionsmedel (lokaler, maskiner, råmaterial för att nämna några exempel). Arbetskraften och produktionsmedlen sammanförs i produktionen, vilket i slutändan ger upphov till en mängd produkter redo att säljas på marknaden.

Vilket i sin tur leder till att marknaden översvämmas av produkter – som dessutom med tidens gång blir allt bättre och/eller billigare; ett faktum som lyser med sin frånvaro i all marxistisk analys.

Här stannar Marx upp och ställer sig två frågor: Varför är det kapitalisten snarare än arbetaren som äger produkterna, trots att det är arbetaren som har producerat dem? Och varifrån kommer egentligen den profit som kapitalisten gör anspråk på efter att produkterna sålts?

Det är förstås just den här idén som Reisman vederlägger i sin uppsats. Det är kapitalisterna och företagarna som är de primära producenterna; de kan i och för sig inte göra det utan sina arbetares hjälp; det är för denna hjälp som arbetarna får sin rättmätiga lön. Men sådant går inte in i marxisternas huvuden.

I Kapitalets första band presenteras svaren på dessa frågor: det är egendomsförhållandena som garanterar kapitalistens ägande av produkterna, och profiten uppstår ur skillnaden mellan vad det kostar att anställa arbetskraften för en viss period och det värde som arbetaren kan producera under samma period. Arbetarens lön motsvarar inte värdet på det arbetaren producerar under arbetsdagen – detta är exploateringens grundval.

Också något som inte skulle kunna skrivas, ifall man läst och förstått Reismans uppsats. Men hans grundtanke förtjänar att upprepas: Innan det fanns kapitalister och företagare i världen, skulle arbetaren vara tvungen att producera och sälja varor alldeles på egen hand; och han skulle inte få någon lön för sitt arbete; hans försäljningsintäkter skulle vara vinst, inte lön. Men dessa vinster skulle vara så ytterligt små att han nätt och jämt skulle kunna leva på dem, om ens det. Kapitalisterna och företagarna skapar inte vinster – vinster har funnits i alla tider, hur små de än varit – de skapar löner, och gör det därmed möjligt för arbetarna att få, som man brukar säga, en lön att leva på.

Jaha, och så var det det här med miljön:

Men kapitalismens irrationella sidor är ingenstans tydligare än i relation till de ändliga naturresurserna. En ”hållbar utveckling” tycks inte vara möjlig i en värld där egendomsförhållandena leder till en ansamling av inflytande och resurser i händerna på ett fåtal.

Att kravet på ekonomisk tillväxt går före varje hänsyn till miljön är uppenbart och den tröghet som präglar det svenska och internationella arbetet för en ”grön omställning” speglar det faktum att den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön.

Att ”den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön” ska vi nog vara tacksamma för! Och att den reellt existerande marxismen gör gemensam sak med miljörörelsen i ansträngningarna att avveckla industricivilisationen och driva oss tillbaka till förindustriell tid är inte heller att förvåna sig över.[2]

Marxisterna ser ändå ett ljus i mörkret:

Kapitalet är dock ingen pessimistisk bok. Marx gör en stor poäng av den utveckling som sker inom kapitalismen, framför allt avseende teknologi och organisation inom produktionen.

Jodå, Karl Marx visste rätt väl vad som var bra med kapitalismen. Så här skriver han och Engels i Kommunistiska manifestet:

Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassvälde skapat kolossalare produktionskrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerierna, kemiens tillämpande på industrien och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlande av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampade befolkningar – vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet? (Kommunistiska manifestet i Axel Danielsson översättning, s. 21; min kursivering)

Med ”hela, ur marken framstampade befolkningar” menas just det faktum att kapitalismen (”bourgeoisien”) gjorde det möjligt för enorma människomassor att överleva, människor som under förkapitalistisk tid helt enkelt skulle ha svultit ihjäl och inte lyckats överleva länge nog för att själva bilda familj och sätta barn till världen.

Ändå vigde alltså Marx sitt liv åt att förespråka att detta samhällssystem skulle avvecklas.

Nu menade ju Marx att denna avveckling av kapitalismen var en historisk nödvändighet och att socialismen och kommunismen skulle framfödas ”ur kapitalismens eget sköte”. Men om marxisterna toge detta på allvar, skulle de förespråka fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism, precis som objektivister och ”österrikare” gör – för ju mer kapitalismen lämnas fri att utvecklas, desto snarare måste ju revolutionen och socialismens framfödande komma. Men när får vi se någon marxist dra den konsekvensen?

Vad det här faktiskt demonstrerar är att socialismen är parasitisk till sin natur. Kapitalismen ska skapa alla dessa fantastiska produktionskrafter, och sedan ska socialisterna helt enkelt ta över dem. Och då ska det alltså bli så här, för att fortsätta citera Aftonbladet:

Utvecklingen av dessa så kallade produktivkrafter utgör en förutsättning för människans befrielse från arbetet, vilket kan frigöra tid för alla åt att odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor. Inom den kapitalistiska produktionen lyser den möjligheten med sin frånvaro.

Allt detta ska alltså kapitalismen skapa, innan socialisterna tar över!

Vad som verkligen kommer att hända, ifall utsugningsteoretikerna får som de vill, är något helt annat. Som Reisman skriver i slutet av sin uppsats är det socialismen, inte kapitalismen, som är det verkliga utsugningssystemet:

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.

Och då blir det minsann ingen tid över att ”odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor”, annat än om dessa förmågor ställs i de socialistiska härskarnas tjänst!

(Att skicka det här till Aftonbladet är förmodligen bara bortkastad tid.)


[1]) På detta svarar förstås utsugningsteoretikerna att det beror på att de lyckats sätta en del spärrar för utsugningen genom lagstiftning om sådant som minimilöner, maximiarbetstimmar, förbud mot barnarbete, m.m., m.m. Jag ska ta upp den invändningen den dag jag har gott om tid.

[2]) Ja, jag vet att jag tjatar. Men om ni inte gjort det förut, så läs gärna de uppsatser av Reisman jag översatt som handlar om detta:

Den giftiga miljörörelsen

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Kriget mot kapitalismen fortsätter

När Sovjetimperiet föll sönder vid slutet av 80-talet sades det ofta att nu är marxismen död – utom vid våra västerländska universitet och bland den universitetsutbildade ”kultureliten”. Att den åtminstone lever och frodas vid Södertörns högskola och på Aftonbladets kultursida framgår, om inte annat, av en artikel med titeln Marx på marsch, med underrubriken ”Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism”, skriven av Håkan Blomqvist. Några smakprov:

Ändå är det som ett fängelse och formidabelt slakthus kommunismen blivit till mardrömsminne hos miljontals människor.

Hur blev det så?

Till strömmen av försök att förstå hör den pakistanske marxisten Tariq Alis kritiska betraktelse Vad var kommunismen?. Till skillnad från våra dagars vana att angripa den marxi­stiska roten – eller åtminstone den bolsjevikiska och leninistiska – utgår Tariq Ali från förhoppningarna som knöts till den ryska oktoberrevolutionen 1917.

Kommunismen ska m.a.o. inte bedömas efter vad den i verkligheten åstadkommit, utan efter de förhoppningar den har väckt.

Och sedan har vi det där med att det var Stalin som fick kommunismen att spåra ur:

Med Stalins seger i 1920-talets partistrider mot bland andra Trotskijs anhängare röjdes vägen för den snabbt byråkratiserade partistatens allmakt. Att denna utgång inte var på förhand avsedd eller given framgår, menar Tariq Ali, av att Stalins välde bara kunde säkras genom likvidering av den gamla kommunistiska kadern i den stora terrorn på 1930-talet. Med Stalindiktaturen i spetsen för den sovjetiska industrialiseringen och segern över Hitlertyskland kom den stalinistiska modellen att befästas i den världskommunistiska rörelsen. Alternativen raderades ut. Partistaten gjordes till norm, tvärtemot Marx vision om arbetarklassens frigörelse. Marxismen förvandlades från kritik till statsreligion.

Ja, bara Trotskij hade fått ta över efter Lenin, skulle allt ha blivit bra… Trotskij skulle bara upprepa Lenins illgärningar och inte hitta på egna, så som Stalin gjorde…

Tariq Ali påminner om ”de andra” kommunismerna och menar att det alltid fanns ett val, mellan självaktivitet och statligt kommando, mellan frigörelse och förtryck. Stalinismen och enpartistaten var aldrig den enda möjligheten, i vare sig Sovjet eller Kina.

Lärdomen för vår tid, menar han, är inte att ge upp kampen mot den kapitalism som förhärjar planeten.

Ett par hundra år efter den industriella revolutionen och nästan hundra år efter ryska revolutionen finns det alltså fortfarande de som tror att det är kapitalismen som förhärjar vår planet.

Att kommunismen skulle kunna implicera ett ”val mellan frigörelse och förtryck” är naturligtvis rent nonsens. Den erbjuder inget annat än ett val mellan förtryckare. Om inte annat, kan jag hänvisa till George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär, som bl.a. förklarar varför en socialistisk regim oundvikligen måste hamna i krig mot sina egna undersåtar och därför inte har annat val än att förtrycka dem så mycket det bara går.

Tillbaka till underrubriken. Ni som läser denna blogg vet säkert redan att roten till finanskrisen är centralbankssystemet – ett system som förordas av Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Utöver expropriering av jordegendom, starka progressiva skatter, arvsrättens avskaffande, m.m. rekommenderas

Kreditens centralisation i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. (S. 45 i Axel Danielssons översättning, Tidens förlag 1977.)

Men inte ens Marx och Engels sjönk, vad jag vet, så djupt som till att förespråka pappersvaluta.

Och ett ”klimathot” har vi förvisso, om inte det som folk i allmänhet föreställer sig; läs gärna en annan av mina Reismanöversättningar, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

En sak kan jag ändå gå med på: Alla dessa åtgärder som föreslås för att ”rädda klimatet” och komma till rätta med växthuseffekten fordrar kommunism för att kunna genomföras. Så länge vårt samhälle är någorlunda fritt kommer människorna förr eller senare att säga ”Stopp och belägg!” till dessa åtgärder. För att tvinga oss att avstå från allt som kan påverka klimatet, från förbud mot att åka bil till att tvinga oss att avstå från kött, eftersom kreatursbajset släpper ut koldioxid i luften, fordras en totalitär diktatur.

Och hur ska man handskas med ”klimatskeptikerna”? Idag görs det genom att hänga spetälskebjällra på dem och försöka bunta ihop dem med förintelseförnekare, och genom att låtsas att det finns någon sorts ”konsensus” i klimatfrågan. I ett fritt samhälle med fritt meningsutbyte kan detta inte fortgå i all evighet. Men med kommunism blir det så mycket enklare: Man sätter skeptikerna i Gulag eller likviderar dem.

$ $ $

Så till en annan av våra ledande kulturpersonligheter, Nina Björk. I en artikel i Sydsvenskan 25 oktober under rubriken Mer av allt skriver hon bl.a.:

Vi lever i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det som bestämmer vad som tillverkas. Vinst uppstår när en vara, tjänst eller upplevelse säljs på en marknad. För att någonting ska kunna säljas måste det köpas. Och vem kan köpa? Den som har pengar. Alltså måste vi tillverka för den som har pengar. Alltså kan vi inte tillverka för den som faktiskt saknar någonting men inte har några pengar. Alltså öppnas ännu ett shoppingcentrum för den som ingenting saknar.

Klimatet får komma med här också:

Och allt detta som är bra för Sveriges ekonomi är förödande för klimatet. Vi måste välja. Och vi väljer det ekonomiska målet, tillväxten. Ett sådant vansinne har vi till och med döpt till ”rationalitet”.

Rationellare och mindre vansinnigt skulle det alltså vara att montera ned vår industricivilisation för att ”rädda klimatet”. Naturligtvis kommer denna nedmontering inte alls att ”rädda klimatet”; den kommer bara att göra oss maktlösa inför framtida klimatförändringar, och det alldeles oavsett om klimatet blir varmare eller kallare i framtiden.

Och till sist:

Vi är tillbaka i den ologiska kapitalistiska logiken.

Och där lär vi få stanna tills vi bestämmer oss för att bygga ett samhälle utan vinstmotiv som främsta drivkraft. Under tiden erbjuder Emporia oss att hänga in våra tunga kläder i garderoben.

Om man nu svarar som Ludwig von Mises, nämligen att …

… kapitalismen väsentligen är ett system av massproduktion för tillfredsställelse av massornas behov. Den häller ut ett ymnighetshorn över gemene man. Den har höjt den genomsnittliga levnadsstandarden till höjder man inte kunna drömma om i äldre tider. Den har gjort glädjeämnen som för några generationer sedan endast var inom räckhåll för en liten elit tillgängliga för miljontals människor …[1]

… då skulle Nina Björk förmodligen svara att det är just det som är felet! Det leder bara till vi konsumerar för mycket!

År Nina Björk marxist? Här är vad jag hittade på nätet, i en intervju publicerad i Dagens Nyheter 16 oktober 2012 (under den talande rubriken ”Jag kan inte leva som jag lär”):

Är du marxist?

– Ja, i alla fall tror jag precis som Karl Marx att ekonomin bestämmer ens tänkande. Vi simmar i vår kulturs bassäng från det vi föds. Vi drömmer i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat. Och vårt samhälle domineras av varor och konsumtion.

Ja, det här var bara ett axplock från vad jag sett senaste veckan. Marxismen lever och frodas! Den socialistiska mardrömmen är långt ifrån över.

Vad är det som driver människor – från Marx och Engels till våra dagars Blomqvist och Björk (och många andra) att föra krig mot kapitalismen – det enda moraliska och praktiska samhällssystemet? Okunnighet? Dumhet? Ondska? Eller en kombination av alla tre? Er gissning är så god som min.

$ $ $

Uppdatering 6 oktober 2014: Ifall någon skulle tro att jag överdriver, när jag säger att ”klimatskeptiker” riskerar att sättas i Gulag:

Robert F. Kennedy jr menar att ”klimatskeptiker” ska sättas i fängelse och behandlas som krigsförbrytare och ställas inför domstolen i Haag, därför att de är att jämställa med krigsförbrytare. Han har t.o.m. gått så långt som att förespråka dödsstraff för ”skeptiker”. (Eller, för att vara exakt, motsvarigheten till dödsstraff för företag som sponsrar annat än klimatalarmism. Sådana företag ska inte få lov att existera i framtiden.)

Möjligen är sådana här drakoniska förslag ett tecken på att klimatalarmisterna börjar bli desperata och att detta förebådar alarmismens sista dödsryckningar. Hoppas kan man alltid.


[1]) Tyvärr vet jag inte varifrån citatet kommer, men det är ju något som Mises påpekat stup i kvarten. Citatet kom upp på Facebook, och jag översatte det till svenska.