Fortsatt klimatdebatt i Eskilstuna-Kuriren

Klimatdebatten i Eskilstuna-Kuriren har fortsatt sedan jag senast skrev om den – och redaktionen ska hållas räkning för att den låter båda sidor komma till tals. Här några höjdpunkter och något enstaka lågvattenmärke.

$ $ $

Den 18 februari skriver Tommy Classon att miljöpolitiken är en bluff och drar paralleller med gångna tiders häxprocesser (något som han förstås senare blev avhånad för av Björn Lymar och andra skribenter). – En kommentator gav en intressant länk, en intervju med meteorologen Lennart Bengtsson.

$ $ $

Den 26 februari kom det ett riktigt vettigt inlägg från Tege Tornvall. Bl.a. påpekar han att koldioxidutsläppen också har positiva effekter:

…den alstrar även energi, oundgänglig bristvara för Jordens nödlidande miljarder.

Varken CO2 eller vattenånga är gifter utan tvärt om nyttiga för livet på Jorden. CO2 är genom fotosyntes växtlighetens livsnödvändiga näring i samspel med sol och vatten. Att mer CO2 får det att växa mer kan inte nog ofta upprepas.

Han påpekar också miljörörelsens människofientlighet:

Allt detta bygger på synen på människan som ond, varg i veum = våldsverkare i helgedomen. Det är i grunden en människofientlig syn och leder till människofientlig politik.

(Tege Tornvall debatterar också flitigt på Newsmill, bl.a. om klimatfrågan. Och han finns också på Facebook.)

$ $ $

Andreas Kuehnle skriver i en insändare 27 februari:

Historien är då, sammanfattningsvis, mycket enkel: människan bränner olja som producerar koldioxid som absorberar värme som leder till högre temperaturer som vi kan mäta och som kallas global warming.

Jovisst, men frågan är ju om detta motiverar en avveckling av vår industricivilisation och en återgång till förindustriella förhållanden. (Om historiekunskaperna skulle sina, kan jag upplysa om att den tiden karaktäriserades av en hel del misär.) Men om man anser det, kan man lika gärna löpa linan ut och förespråka mänsklighetens utrotning. Det skulle rädda klimatet, åtminstone på kort sikt. På lite längre sikt finns det andra faktorer som påverkar klimatet, sådana som i gångna tider gett oss istider omväxlande med interglaciära perioder.

$ $ $

Och så återkommer Björn Lymar 2 mars med ytterligare ett svar till Sture Åström. Den enda poängen med hans svar är att det finns många olika faktorer som påverkar klimatet, och att koldioxid är en av dem. Som vi inte visste det. Och som om någon skulle ha förnekat det – allt debatten handlar om är ifall det är den fullständigt avgörande faktorn eller bara en faktor bland många andra. – Alltnog, så kom jag med följande svar, som i och för sig bara upprepar vad jag sagt många gånger förr; men det behöver upprepas:

Nu när Björn Lymar utropat sig som segrare i debatten mot Sture Åström återstår alltså bara ”en debatt som handlar om hur vi verkligen ska klara av att dämpa, bromsa och hindra vår […] påverkan på miljö och klimat” – m.a.o. en debatt om hur strypningen av vårt industrisamhälle ska gå till och hur snabbt den ska genomföras.

IPCC förespråkar en nedskärning av koldioxidutsläppen på 60% till år 2050. Eftersom snart sagt all mänsklig verksamhet – industrier, bilar, flygplan, ja t.o.m. boskapsskötsel –  medför koldioxidutsläpp, skulle det medföra mer än en halvering av all materiell produktion på några decenniers sikt; m.a.o. mer än en halvering av vår levnadsstandard. För oss i västvärlden skulle detta innebära en återgång till förindustriella förhållanden. Vad det skulle innebära för mindre utvecklade nationer får ni själva försöka föreställa er.

Det kan inte nog betonas att detta är sant alldeles oavsett om AWG-förespråkarna eller skeptikerna har rätt i debatten om global uppvärmning. Skulle AWG-förespråkarna ha rätt, innebär det att klimat och miljö ”räddas” till priset av vår industricivilisations undergång. Skulle skeptikerna ha rätt, innebär det att industricivilisationen går under utan att det gör ett smack för att ”rädda” klimatet.

Det här begriper nog ”miljövännerna” också, ifall de bara tänker efter en smula. Så de struntar i att tänka efter.

”De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.” – George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

Uppdatering 11 mars 2013: I dagens Eskilstuna-Kuriren finns dels en replik från Tommy Classon, dels en replik till Tege Tornvall från David Kihlberg och Pär Holmgren. Jag saxar slutklämmen:

Global uppvärmning är redan ett faktum och vi måste förbereda oss på ett förändrat klimat. Men vi har ännu möjlighet att begränsa uppvärmningen och undvika de värsta scenarierna som forskarna varnar för.

Min kommentar:

Klimatförändringarna har alltså två huvudorsaker: dels naturliga orsaker (som solens aktivitet, fler eller färre solfläckar), dels våra koldioxidutsläpp. De naturliga orsakerna kan vi av naturliga skäl inte göra något åt; varken statliga eller överstatliga dekret kan öka eller minska antalet solfläckar; så stor är varken statens eller Förenta nationernas allmakt. Koldioxidutsläppen, däremot, kan vi göra något åt: det är bara att sluta släppa ut koldioxid i atmosfären.

Eftersom så gott som all mänsklig verksamhet, från boskapsskötsel till avancerad industri, ger koldioxidutsläpp, betyder det att vi måste återgå till jägar- och samlarstadiet för att göra något åt dem. (Allrahelst borde förstås mänskligheten utrotas, så att ingen kan få för sig att avancera från jägar- och samlarstadiet.)

Om någon tycker att jag överdriver här, vill jag påpeka att FN:s klimatpanel (IPCC) förordar en nedskärning av 60% av utsläppen fram till år 2050. Det skulle inte räcka för att driva oss tillbaka till jägar- och samlarstadiet, men det skulle gott och väl räcka till att driva oss tillbaka till tiden fören den industriella revolutionen. Och det skulle inte utrota mänskligheten, utan ”bara” döma den till ett liv i misär.

Men eftersom de naturliga orsakerna fortfarande finns kvar, skulle inte ens dessa drastiska åtgärder räcka till för att ”rädda klimatet”, Däremot skulle det göra en hel del för att genomdriva miljörörelsens industri- och människofientliga agenda.

De som påstår sig bekymra sig om våra efterkommandes liv och välbefinnande måste först genomskåda och sedan bekämpa denna agenda. Den är ett recept för massmord.

Global uppvärmning?

Detta är en något uppdaterad Facebookanteckning jag skrev för ett par dagar sedan.

Varje gång jag länkar till något inlägg i klimatdebatten får jag kommentarer från en person som vill försvara klimatforskningen och som bl.a. menar att forskare som ifrågasätter mänsklig klimatpåverkan är att jämföra med evolutionsforskare som förespråkar kreationism. (Samme person menar att problemet är att forskningen har blivit politiserad, och det invänder jag förstås inte emot, även om jag menar att den politiska agendan är skrämmande; se George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik.) Så nu vill jag gärna ha lite klarhet i exakt vilka klimatteorier som kan kallas ”kreationistiska”.

Låt mig börja med att påpeka att klimatförändringar har förekommit under hela jordens historia och att de förekom innan det ens fanns människor på jorden som kunde släppa ut koldioxid. Ingen betvivlar väl detta, men få tycks inse att det har relevans för dagens debatt.

Nu kan jag tänka mig ett antal alternativa teorier här:

  1. Det förekommer ingen global uppvärmning alls idag. (Om någon verkligen förespråkar det alternativet vet jag inte, men det är i varje fall ett alternativ.)

  2. Det förekommer en viss global uppvärmning, men våra koldioxidutsläpp har inte alls med det att göra; det är precis samma sorts orsaker som orsakade klimatförändringar i det förflutna.

  3. Våra koldioxidutsläpp har en viss inverkan, men i jämförelse med dessa andra orsaker är den försumbar.

  4. Nej, det är tvärtom så att koldioxidutsläppen är den helt dominerande faktorn, och de faktorer som förr orsakade att istider kom och gick är i dagens läge helt försumbara. (Och därav den politiska agendan att vi måste lägga ned våra industrier, sluta åka bil eller flygplan och upphöra med boskapsskötsel och bli vegetarianer, eftersom även kobajset bidrar till utsläppen.)

Naturligtvis finns det graderingar av några av dessa alternativ. Är uppvärmningen bara någon enstaka grad sett över ett sekel, eller riskerar vi att medeltemperaturen stiger med 10 eller rentav 20 grader inom överskådlig framtid?[1] Eller exakt vad är procenttalen vad gäller hur stor del av uppvärmningen som måste tillskrivas koldioxiden respektive de faktorer som gjorde slut på istiderna? I båda fallen kan det ju vara i stort sett vad som helst mellan 1% och 99%.

Så vilka av dessa alternativ är ”kreationistiska” och vilka är exempel på god vetenskap?

Anhängarna av idén att koldioxidutsläppen måste strypas radikalt för att förebygga varmare somrar och mildare vintrar och de olägenheter detta kan vålla brukar också ”fula ut” sina meningsmotståndare genom att kalla dem (oss) ”klimatförnekare”. Som om någon skulle förneka att vi har ett klimat. Eller att klimatet kan ändras under århundradenas gång. Termen är förstås ett försök att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Den kompletta lumpenheten i denna argumentationsmetod står säkert klar, åtminstone för mina läsare.

Men är det så mycket bättre att fula ut och stämpla meningsmotståndare som motsvarigheten till kreationister?

Av de fyra alternativ jag nämnde talar det mesta för alternativ 2 eller 3. Alternativ 1 är osannolikt, eftersom vi säkert befinner oss i en uppvärmningsperiod.  Alternativ 4 bedömer jag som absurt. Ändå är det detta alternativ som man ber mig acceptera. Här är det läge att följa Ellsworth Tooheys goda råd: att inte bry sig om att granska en dårskap utan bara fråga sig vad den åstadkommer. Vad denna dårskap avser att åstadkomma är skrämselhicka och därav följande acceptans av miljörörelsens industri- och människofientliga agenda.

Och eftersom jag inte vill tillbringa resten av mina levnadsdagar med granskning av dårskaper stänger jag kommenteringen på denna bloggpost.

PS. En positiv sak med debatten på Facebook var att vi verkar överens om vad jag ser som det absolut viktigaste i all klimatdebatt – nämligen att de åtgärder som föreslås för att råda bukt med den globala uppvärmningen kommer att vara fullständigt förödande, ifall de faktiskt skulle genomföras. Sternrapporten rekommenderar en sänkning av utsläppen på 25% till år 2050, medan IPCC går så långt som till 60%. (Uppgifterna från Reismans uppsats.) Eftersom nästan all industriell verksamhet ger koldioxidutsläpp, skulle siffrorna över minskad produktivitet och minskad levnadsstandard att vara ungefär desamma. Det fordras kanske lite fantasi för att föreställa sig vilken mänsklig misär som döljer sig bakom dessa torra siffror. – Nu är jag lite optimistisk och tror inte att det ska gå så långt; förr eller senare kommer t.o.m. ansvariga myndigheter att ta sitt förnuft till fånga. Misären måste ju någon gång bli synlig t.o.m. för dem.


[1]) Det här är en medveten överdrift från min sida, eftersom ingen mig veterligen förutspår något sådant; den högsta siffra jag har sett är 4 grader – detta enligt Världsbanken, som normalt inte sysslar med klimatforskning. På Newsmill kan man läsa ett svar från meteorologen Tage Andersson.

Klimatdebatt i Eskilstuna-Kuriren

I Eskilstuna-Kuriren 28 januari 2013 publicerades inte mindre än fyra debattinlägg om klimatfrågan, varav tre från den i detta sammanhang goda sidan. Jag passade på att komma med några repliker via Facebooks insticksprogram.

Först den onda sidan, representerad av miljöpartisten Björn Lymar, som besvarade tidigare inlägg från Sture Åström. Han avslutar så här:

Att mänsklig verksamhet påverkat miljö och klimat är ställt utom allt tvivel. Samma sak med ökning av växthusgaser. Även om det finns en och annan förnekare så kan vi andra vara överens: kolet i de fossila bränslena hör inte hemma i vår atmosfär.

Det här råkar vara ett halmgubbeargument, eftersom Åström inte förnekat växthuseffekten utan bara hävdat att den är försumbar. Men det finns en annan invändning som jag själv kom med:

Skulle någon kunna förklara för mig varifrån de enorma koldioxidutsläpp kom som fick den senaste istiden att ta slut för sisådär 10 000 år sedan? Det fanns ju inga industrier på den tiden, än mindre då någon bilism; och såvitt jag vet hade människorna inte ens börjat med boskapsskötsel, så utsläppen kan ju inte ens ha kommit från kobajs. – Och jag frågar alltså bara om den senaste istiden, inte om de tidigare växlingar mellan istider och betydligt varmare klimat som förekom långt innan det ens fanns människor på jorden.

Sture Åström själv, som återigen tar upp klimatalarmisternas förvanskningar av data. Min replik:

Jag tror säkert att Sture Åström har rätt; och jag tror också att IPCC medvetet förvanskar data för att skrämma oss till underkastelse under kraven på industrisamhällets avveckling. Vad jag saknar är en diskussion om vad som skulle hända om dessa krav gick igenom. Man föreslår allt från 25% till 60% minskning av koldioxidutsläppen, med allt vad det skulle medföra i sänkt levnadsstandard och rentav återgång till förindustriella förhållanden. – Jag har översatt en artikel av George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik, som förklarar detta.

Så ett inlägg av fysikläraren Ludmila Hell, som bl.a. skriver:

Flera nyheter är sensationella tillsammans: De officiella förvaltarna av hypotesen om koldioxidens katastrofala uppvärmning börjar inse dess brister. […] Sedan NASA i 20 år har negligerat andra drivkrafter än koldioxid, inser de nu att solen medverkar. […] Den mest uppenbara förklaringen är naturliga variationer. […] Den kosmiska strålningen minskar, när solsystemet i sin vandring passerar mellan Vintergatans spiralarmar. Då stiger jordens temperatur, vilket enligt Henrik Svensmark beror på att färre moln bildas. Hans teori får alltså mycket starkt stöd. […] Därmed återstår för koldioxiden bara liten eller obetydlig verkan.

Min replik:

Utan att vara expert vill jag ändå påstå att Henrik Svensmarks teori är den rimligaste jag har stött på. Den förklarar ju de enorma klimatförändringar – istider avlösta av betydligt varmare perioder – som förekommit i alla tider, långt före den industriella revolutionen, ja, långt innan det ens fanns människor på jorden. Hela denna långa historia av klimatförändringar är ju något som dagens ”klimatalarmister” helt bortser ifrån och förtiger så gott de kan. Säkert kommer de att göra sitt bästa för att bortse från och förtiga Svensmark också. Men sanningen är på marsch, även om den går på larvfötter.

Till sist ett inlägg av Keijo Hokkanen, klimatrealist. Han inleder så här:

Efter att ha tagit hand om effekterna av global uppvärmning genom snöskottning flera år i rad nu, har jag börjat bli mer och mer förvånad över det kollektiva och sektliknande beteende hos media och beslutsfattarna à la 30-talets Tyskland.

Han hade andra bra poänger också, men jag hakade på här:

Parallellen med 30-talets Tyskland är mitt i prick. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, tror folk att den är sann, enligt en icke helt okänd propagandaminister från den tiden.

Här blev det lite debatt, och någon hävdade att det visserligen förekommit små klimatförändringar i det förflutna, men de vi ser idag är så väldigt mycket värre. Så jag fick upprepa det här med istider:

Att klimatförändringarna idag skulle vara värre än förr är ju fullständigt nonsens. Lär man inte längre ut i skolorna att vi har haft återkommande istider? Att den senaste tog slut för ca 10000 år sedan och att vi därefter har haft en långsam men stadig landhöjning? Att vi hade betydligt mildare klimat här i Skandinavien under bronsåldern än vi har idag? Eller att vi hade en köldperiod som kallas ”lilla istiden” och som kulminerade vid mitten av 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för svenska armén att tåga över Bälten? Eller har alla dessa forskningsrön kullkastats? Skulle inte tro det…

I dagens EK (29 januari) kom det också en kort replik till Lymar från Sture Åström, där han bemöter Lymars halmgubbeargument:

Jag har inte förnekat människans klimatpåverkan, men visat att koldioxiden inte kan göra något som märks.

Jag passade på att upprepa mitt huvudargument:

OK, Sture Åström; men det verkliga hotet mot vår överlevnad är ju de drastiska nedskärningar av koldioxidutsläppen som föreslås och som, om de genomförs, kommer att strypa vår industricivilisation och driva oss tillbaka förindustriell tid. [Jag kursiverar ”om de genomförs”, eftersom det är fullt möjligt att t.o.m. våra politiker tar sitt förnuft till fånga, när de ser vart det barkar hän. Man får inte vara hur pessimistisk som helst.]

Både du och jag är pensionärer och kommer förmodligen att vara döda innan detta sker. Men vi borde ändå ägna någon liten tanke åt de framtida generationer som kommer att få leva sina liv i armod.

Jag hade tänkt skriva ”förhoppningsvis” i stället för ”förmodligen”, men det avstod jag ifrån. Men jag ser förstås inte direkt fram emot att leva i framtidens människofientliga men ack så ”miljövänliga” och ”klimatsmarta” samhälle.

Om mina repliker har någon som helst effekt återstår att se. Men det är ändå ett gott tecken att Eskilstuna-Kuriren åtminstone låter det sunda förnuftet i klimatfrågan komma till tals.

Kriget mot kapitalismen fortsätter

När Sovjetimperiet föll sönder vid slutet av 80-talet sades det ofta att nu är marxismen död – utom vid våra västerländska universitet och bland den universitetsutbildade ”kultureliten”. Att den åtminstone lever och frodas vid Södertörns högskola och på Aftonbladets kultursida framgår, om inte annat, av en artikel med titeln Marx på marsch, med underrubriken ”Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism”, skriven av Håkan Blomqvist. Några smakprov:

Ändå är det som ett fängelse och formidabelt slakthus kommunismen blivit till mardrömsminne hos miljontals människor.

Hur blev det så?

Till strömmen av försök att förstå hör den pakistanske marxisten Tariq Alis kritiska betraktelse Vad var kommunismen?. Till skillnad från våra dagars vana att angripa den marxi­stiska roten – eller åtminstone den bolsjevikiska och leninistiska – utgår Tariq Ali från förhoppningarna som knöts till den ryska oktoberrevolutionen 1917.

Kommunismen ska m.a.o. inte bedömas efter vad den i verkligheten åstadkommit, utan efter de förhoppningar den har väckt.

Och sedan har vi det där med att det var Stalin som fick kommunismen att spåra ur:

Med Stalins seger i 1920-talets partistrider mot bland andra Trotskijs anhängare röjdes vägen för den snabbt byråkratiserade partistatens allmakt. Att denna utgång inte var på förhand avsedd eller given framgår, menar Tariq Ali, av att Stalins välde bara kunde säkras genom likvidering av den gamla kommunistiska kadern i den stora terrorn på 1930-talet. Med Stalindiktaturen i spetsen för den sovjetiska industrialiseringen och segern över Hitlertyskland kom den stalinistiska modellen att befästas i den världskommunistiska rörelsen. Alternativen raderades ut. Partistaten gjordes till norm, tvärtemot Marx vision om arbetarklassens frigörelse. Marxismen förvandlades från kritik till statsreligion.

Ja, bara Trotskij hade fått ta över efter Lenin, skulle allt ha blivit bra… Trotskij skulle bara upprepa Lenins illgärningar och inte hitta på egna, så som Stalin gjorde…

Tariq Ali påminner om ”de andra” kommunismerna och menar att det alltid fanns ett val, mellan självaktivitet och statligt kommando, mellan frigörelse och förtryck. Stalinismen och enpartistaten var aldrig den enda möjligheten, i vare sig Sovjet eller Kina.

Lärdomen för vår tid, menar han, är inte att ge upp kampen mot den kapitalism som förhärjar planeten.

Ett par hundra år efter den industriella revolutionen och nästan hundra år efter ryska revolutionen finns det alltså fortfarande de som tror att det är kapitalismen som förhärjar vår planet.

Att kommunismen skulle kunna implicera ett ”val mellan frigörelse och förtryck” är naturligtvis rent nonsens. Den erbjuder inget annat än ett val mellan förtryckare. Om inte annat, kan jag hänvisa till George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär, som bl.a. förklarar varför en socialistisk regim oundvikligen måste hamna i krig mot sina egna undersåtar och därför inte har annat val än att förtrycka dem så mycket det bara går.

Tillbaka till underrubriken. Ni som läser denna blogg vet säkert redan att roten till finanskrisen är centralbankssystemet – ett system som förordas av Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Utöver expropriering av jordegendom, starka progressiva skatter, arvsrättens avskaffande, m.m. rekommenderas

Kreditens centralisation i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. (S. 45 i Axel Danielssons översättning, Tidens förlag 1977.)

Men inte ens Marx och Engels sjönk, vad jag vet, så djupt som till att förespråka pappersvaluta.

Och ett ”klimathot” har vi förvisso, om inte det som folk i allmänhet föreställer sig; läs gärna en annan av mina Reismanöversättningar, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

En sak kan jag ändå gå med på: Alla dessa åtgärder som föreslås för att ”rädda klimatet” och komma till rätta med växthuseffekten fordrar kommunism för att kunna genomföras. Så länge vårt samhälle är någorlunda fritt kommer människorna förr eller senare att säga ”Stopp och belägg!” till dessa åtgärder. För att tvinga oss att avstå från allt som kan påverka klimatet, från förbud mot att åka bil till att tvinga oss att avstå från kött, eftersom kreatursbajset släpper ut koldioxid i luften, fordras en totalitär diktatur.

Och hur ska man handskas med ”klimatskeptikerna”? Idag görs det genom att hänga spetälskebjällra på dem och försöka bunta ihop dem med förintelseförnekare, och genom att låtsas att det finns någon sorts ”konsensus” i klimatfrågan. I ett fritt samhälle med fritt meningsutbyte kan detta inte fortgå i all evighet. Men med kommunism blir det så mycket enklare: Man sätter skeptikerna i Gulag eller likviderar dem.

$ $ $

Så till en annan av våra ledande kulturpersonligheter, Nina Björk. I en artikel i Sydsvenskan 25 oktober under rubriken Mer av allt skriver hon bl.a.:

Vi lever i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det som bestämmer vad som tillverkas. Vinst uppstår när en vara, tjänst eller upplevelse säljs på en marknad. För att någonting ska kunna säljas måste det köpas. Och vem kan köpa? Den som har pengar. Alltså måste vi tillverka för den som har pengar. Alltså kan vi inte tillverka för den som faktiskt saknar någonting men inte har några pengar. Alltså öppnas ännu ett shoppingcentrum för den som ingenting saknar.

Klimatet får komma med här också:

Och allt detta som är bra för Sveriges ekonomi är förödande för klimatet. Vi måste välja. Och vi väljer det ekonomiska målet, tillväxten. Ett sådant vansinne har vi till och med döpt till ”rationalitet”.

Rationellare och mindre vansinnigt skulle det alltså vara att montera ned vår industricivilisation för att ”rädda klimatet”. Naturligtvis kommer denna nedmontering inte alls att ”rädda klimatet”; den kommer bara att göra oss maktlösa inför framtida klimatförändringar, och det alldeles oavsett om klimatet blir varmare eller kallare i framtiden.

Och till sist:

Vi är tillbaka i den ologiska kapitalistiska logiken.

Och där lär vi få stanna tills vi bestämmer oss för att bygga ett samhälle utan vinstmotiv som främsta drivkraft. Under tiden erbjuder Emporia oss att hänga in våra tunga kläder i garderoben.

Om man nu svarar som Ludwig von Mises, nämligen att …

… kapitalismen väsentligen är ett system av massproduktion för tillfredsställelse av massornas behov. Den häller ut ett ymnighetshorn över gemene man. Den har höjt den genomsnittliga levnadsstandarden till höjder man inte kunna drömma om i äldre tider. Den har gjort glädjeämnen som för några generationer sedan endast var inom räckhåll för en liten elit tillgängliga för miljontals människor …[1]

… då skulle Nina Björk förmodligen svara att det är just det som är felet! Det leder bara till vi konsumerar för mycket!

År Nina Björk marxist? Här är vad jag hittade på nätet, i en intervju publicerad i Dagens Nyheter 16 oktober 2012 (under den talande rubriken ”Jag kan inte leva som jag lär”):

Är du marxist?

– Ja, i alla fall tror jag precis som Karl Marx att ekonomin bestämmer ens tänkande. Vi simmar i vår kulturs bassäng från det vi föds. Vi drömmer i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat. Och vårt samhälle domineras av varor och konsumtion.

Ja, det här var bara ett axplock från vad jag sett senaste veckan. Marxismen lever och frodas! Den socialistiska mardrömmen är långt ifrån över.

Vad är det som driver människor – från Marx och Engels till våra dagars Blomqvist och Björk (och många andra) att föra krig mot kapitalismen – det enda moraliska och praktiska samhällssystemet? Okunnighet? Dumhet? Ondska? Eller en kombination av alla tre? Er gissning är så god som min.

$ $ $

Uppdatering 6 oktober 2014: Ifall någon skulle tro att jag överdriver, när jag säger att ”klimatskeptiker” riskerar att sättas i Gulag:

Robert F. Kennedy jr menar att ”klimatskeptiker” ska sättas i fängelse och behandlas som krigsförbrytare och ställas inför domstolen i Haag, därför att de är att jämställa med krigsförbrytare. Han har t.o.m. gått så långt som att förespråka dödsstraff för ”skeptiker”. (Eller, för att vara exakt, motsvarigheten till dödsstraff för företag som sponsrar annat än klimatalarmism. Sådana företag ska inte få lov att existera i framtiden.)

Möjligen är sådana här drakoniska förslag ett tecken på att klimatalarmisterna börjar bli desperata och att detta förebådar alarmismens sista dödsryckningar. Hoppas kan man alltid.


[1]) Tyvärr vet jag inte varifrån citatet kommer, men det är ju något som Mises påpekat stup i kvarten. Citatet kom upp på Facebook, och jag översatte det till svenska.

Klimatalarmismen syftar till förödelse

Jag har översatt en artikel av George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik. (Titeln låter lite styltad på svenska, men ”Aritmetiken i miljörörelsens förödelse” eller ”Aritmetiken i den förödelse miljörörelsen kommer att åsamka” är knappast bättre.)

Debatten om ”global uppvärmning” eller ”klimatförändring” handlar så gott som uteslutande om huruvida det är fråga om en komplett bluff eller om det möjligtvis kan ligga en liten gnutta sanning i idén att vi människor har någon liten påverkan på klimatet. Ingen tycks ens närmare fundera över vad det skulle innebära för vår ekonomi – och för själva vår överlevnad – ifall de drastiska nedskärningar av koldioxidutsläppen och därmed sammanhängande nedskärningar i användningen av fossila bränslen verkligen genomfördes. Förhoppningsvis kan Reismans artikel fungera som en väckarklocka.

Det är mycket ren sifferexercis i artikeln; men det bör väl inte fordras alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad dessa siffror skulle innebära i verkliga livet.

Någon kan säkert invända att Reisman målar fan på väggen här, och att de här drastiska nedskärningarna aldrig kommer att bli verklighet. Jodå, det kan väl hända att politikerna – och kanske t.o.m. miljöaktivisterna själva – kommer att ta sitt förnuft till fånga den dag det blir uppenbart vart det barkar hän. Men intentionen att föröda vår industricivilisation går inte att ta fel på.

Läs gärna också Reismans tidigare uppgörelse med miljörörelsen, Den giftiga miljörörelsen.

Och sprid gärna budskapet vidare!

Boa constrictor

Så här stod det i en ledare i Nerikes Allehanda under rubriken Den bästa skatten 13.12.2011:

Vi vet att överutsläppen av koldioxid är av ondo. En skatt kan därmed motiveras på samma sätt som vi har höga skatter på tobak och alkohol. Den skatten har som syfte att minska bruket. Folkhälsan subventioneras och tobaksbolagen tvingas hitta andra grödor att sälja.

En global koldioxidskatt vore ett mycket kraftfullt verktyg att motverka klimatförändringen. Förutom syftet att minska utsläppen skulle den till en början vara en guldgruva för statliga budgetar. Något för USA att tänka på.

Det här visar med all önskvärd tydlighet vad som är avsikten bakom all skrämselpropaganda om ”klimathotet”: att rättfärdiga ökade skatter för att strypa det privata näringslivet och på sikt göra det omöjligt för oss att leva våra liv som vi själva vill.

Det räcker inte med att suga ut oss med svinaktiga punktskatter på tobak, alkohol, bensin och el. Mer måste till för att slutgiltigt trampa ner oss i skoskaften.

Ekonomen George Reisman har sagt det bäst:

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret. Det kan inte bli något annat resultat för den industrialiserade världens ekonomiska system än försvagning och till sist död, om dess energitillgångar mer och mer stryps.” (Ur Den giftiga miljörörelsen.)