Ekonomisk analfabetism i Aftonbladet

Fredrik Virtanen lät publicera en ledarkrönika i Aftonbladet 31 oktober under rubriken De rika kan försörja våra äldre i 220 år. Bl.a. skriver han:

I Sverige finns 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Kul för dem. Antalet miljardärer har fördubblats på tio år. De har en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder kronor. Det är definitivt mycket, närmast ofattbart mycket.

Sveriges miljardärer skulle kunna spela in 530 Bond-filmer eller driva krisflyktingmottagning i 40 år eller betala Daniel Craigs lön 2 800 gånger. Eller ge Sveriges 225 000 fattigpensionärer 2000 kronor mer i månaden i 220 år.

Och som slutkläm:

Det finns hur mycket pengar som helst hos storfinansen, hos de superrika, hos de rika och hos medelklassen som med små fördelningspolitiska skatteåtgärder skulle kunna gå till pensionärer, till flyktingmottagning, till a-kassa, till försäkringskassa – till att minska bitterheten och hatet som klassklyftor skapar i ett samhälle.

Åtskilliga personer, både i kommentarfälten på Aftonbladet och på Facebook, har påpekat det absurda med Virtanens resonemang. Ett bra svar gavs av Erik Hultgren i Blekinge Läns Tidning idag (det kan förstås ha kommit andra bra svar som jag inte sett).

Vad den ekonomiske analfabeten Fredrik Virtanen missar eller blundar för är rätt enkelt: Miljardärernas förmögenheter består i överväldigande grad inte i reda pengar eller klingande mynt eller prasslande sedlar, utan i kapitalvaror. En fabrik är en kapitalvara, och likaså maskinerna i fabriken; ett jordagods är en kapitalvara, och likaså de lador och de jordbruksredskap som finns på gården, och de kor och får och höns m.m. som kan finnas där, om den ägnar sig åt boskapsskötsel; ett varuhus med allt som kan finnas till försäljning där är en kapitalvara; ett bussbolags bussar, ett taxiföretags bilar, ett rederis båtar, ett flygbolags flygplan, etc., etc. är alla kapitalvaror. Det är i form av kapitalvaror dessa 1 120 miljarder existerar, inte i form av kontanter.

joakim-von-ankaVad Virtanen (och alla analfabeter som tänker som han) föreställer sig är tydligen att miljardärerna inte har något bättre för sig än att leva i sus och dus – eller rentav gör som Joakim von Anka och använder sina pengar till att bada i. Att pengarna används produktivt och investeras i kapitalvaror som skapar konsumtionsvaror som kommer oss alla till godo – och att vinsterna plöjs tillbaka i produktion till att skapa ännu fler och bättre kapitalvaror som sedan kommer oss alla till godo i form av fler, bättre och/eller billigare konsumtionsvaror – detta är helt enkelt främmande för dem.

Lägg därtill att många av de pengar som inte är uppbundna i kapitalvaror i stället används för att investera i arbetskraft – vilket innebär att de går till löner.

Trots allt detta blir det förstås en hel del över som miljardärerna kan använda för sin egen personliga konsumtion. De kan bo i flådiga lägenheter på Östermalm eller skaffa herrgårdar med vacker havsutsikt, de kan ägna sig åt dyra sporter som golf eller hästhoppning – de kan, kort sagt, unna sig mer av livets goda än vi andra. Men varför skulle de inte få göra det? Vi behöver alla lön för vår möda, och det gäller miljardärerna likaväl som oss andra. (Jag vill också påpeka att många som ännu inte är miljardärer men som aspirerar på att bli det kan leva ytterst sparsamt medan de bygger upp sina företag; för en skönlitterär illustration hänvisar jag till Gail Wynand i Urkällan, som t.ex. sov på en brits på redaktionen medan han byggde upp The Banner).

Och innan vi missunnar miljardärerna deras lyx, ska vi ägna en tanke åt vilken lyx även vi fattiga (så länge vi inte är alldeles utfattiga) åtnjuter om vi bara jämför med tidigare generationer. Datorn som jag knappar in de här tankarna på är en lyx, även jämfört med skrivmaskinen, än mer då om vi jämför med gåspennan och ännu mycket mer när vi jämför vad äldre tiders runristare hade att knacka ner sina tankar på. Vi har bilar och bussar och tåg och flyg, där äldre generationer på sin höjd hade häst och vagn. Vi har tvättmaskiner, där man förr fick gå ner till närmaste vattendrag och banka tvätten ren. Vi har telefoner och idag t.o.m. mobiler, där man förr bara kunde skicka brev eller rentav fick kommunicera (över inte alltför långa avstånd) med röksignaler. Och så här kan man fortsätta att rada upp de framsteg som har gjorts alltsedan den industriella revolutionens begynnelse. Som George Reisman skriver:

[…] i termer av faktisk direkt personlig konsumtion {är] skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk. (Ur Reismans uppgörelse med Thomas Piketty.)

Virtanens förslag till lösning är förstås att beskatta miljardärerna in på bara skinnet – och inte bara dem, utan också medelklassen. Men hur ska de kunna göra det, när det mesta av deras förmögenheter är uppbundna i kapitalvaror? Ska de sälja sina kapitalvaror för att föra över det de får betalt till de statliga kassakistorna? Men det betyder ju bara att dessa kapitalvaror hamnar hos någon annan miljardär, som då i sin tur blir tvungen att sälja dem vidare för att kunna betala sin skatt, o.s.v. i en oändlig rundgång.

Eller ska staten, i sant socialistisk anda, konfiskera kapitalvarorna? Men det ger ju heller inget klirr i statens kassakistor, eftersom förmögenheterna fortfarande är bundna i kapitalvarorna. För att få de där kontanterna som enligt Virtanen ska ge fattigpensionärer 2000 kronor i månaden i 220 år måste staten i sin tur sälja kapitalvarorna vidare. Men till vem? Eftersom det med den politiken inte längre finns några kapitalister kvar i Sverige, måste de säljas till utländska kapitalister. Och om omvärlden sedan apar efter den svenska politiken?

Men det är ju inte bara kapitalvaror kapitalisterna investerar i, det är ju också arbetskraft. En stor del av de där 1 120 miljarderna går ju till att betala löner. Varifrån ska arbetarna få sina löner, ifall de pengarna (eller en stor del av dem) skattas bort? Det skulle inte ge oss färre fattigpensionärer, det skulle ge oss fler fattigpensionärer. Tänk bara på hur många som då skulle behöva förtidspensioneras och hur snålt tilltagen den förtidspensionen skulle bli.

Eller kanske han menar att de som tidigare arbetat i den privata sektorn skulle återanställas i den offentliga sektorn. Det vore ju alla socialisters dröm. Men får de samma lön för sitt nya jobb i den offentliga sektorn som de tidigare fått i den privata sektorn, blir det ju återigen rätt lite över till att försörja fattigpensionärer i 220 år. Och hur är det med oss lägre mellanpensionärer? Ska vi också få något med av denna statliga kaka?

Men Virtanen (och alla andra ekonomiska analfabeter) tror tydligen att pengar bara kan användas till konsumtion. Att produktion måste föregå konsumtion – att man inte kan konsumera något som inte först producerats – är dem främmande. Att produktion i stor skala fordrar att kapital investeras i produktionen är dem lika främmande. Att stora förmögenheter hjälper produktionen genom att investeras i kapitalvaror – ”produktionsfaktorer” med marxistisk terminologi – är dem främmande. Ja, jag ska inte rada upp allt som är dem främmande. Vanligt sunt bondförnuft är dem i högsta grad främmande!

(Se också Vi behöver våra miljardärer och Konsumtionsvaror och kapitalvaror. Och se också Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet.)

Konsumtionsvaror och kapitalvaror

Det finns två sorters varor, konsumtionsvaror och kapitalvaror. För att ta enklast möjliga exempel är en brödlimpa en konsumtionsvara. Bageriet som bakar brödet är en kapitalvara; likaså kvarnen som mal mjölet till limpan och bondgården som odlar den säd som sedan mals till mjöl. De ugnar bageriet använder är kapitalvaror, liksom fabriken som tillverkar ugnarna; kvarnen är en kapitalvara, liksom det byggföretag som bygger upp kvarnen; det konstgödsel bonden använder är en kapitalvara, liksom den fabrik som producerar konstgödseln. Och listan kan säkert göras längre.

Men det här är väl för självklart för att ens orda om?

Men vad mitt enkla exempel visar är vilken mängd olika kapitalvaror som behövs för att ens skapa en så enkel konsumtionsvara som en limpa bröd. Och det visar en sak till: att produktion av kapitalvaror är en absolut nödvändighet för att det ens ska finnas konsumtionsvaror att köpa i butikerna.

I äldre tid var det inte så här. Människorna var hänvisade till att baka sitt eget bröd; de måste själva mala mjölet till brödet; de måste själva odla säden; det fanns inget konstgödsel, så de fick använda det naturgödsel deras egen boskap kunde tillhandahålla.

Och detta visar, om inget annat, vikten av arbetsdelning.

Naturligtvis har många ekonomer uppmärksammat detta. Carl Menger skrev utförligt om detta i sin Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre). Menger kallar konsumtionsvaror för ”varor av första ordningen” och kapitalvaror ”varor av högre ordning”. Och hans huvudpoäng är att det är värdet av ”varor av första ordningen” som ytterst bestämmer värdet av ”varor av högre ordning”. Värdet av bageriet, kvarnen, bondgården etc. i exemplet ovan beror av hur stort värde vi sätter på bröd. Skulle vi upphöra att äta bröd, skorpor, rån, bullar och allt vad en brödbutik kan erbjuda, skulle bageriet, kvarnen och bondgården tappa sitt värde eller allvarligt minska det. (Inte för att detta är ett realistiskt scenario, så ta det som ett tankeexperiment; men effekten skulle bli liknande om vi drog ned på vår konsumtion av bröd och andra bakverk, t.ex. till förmån för mer kött.)

Det här är alltså ett mynt med två sidor. Å ena sidan bestäms kapitalvarornas värde ytterst av konsumtionsvarornas värde. Å andra sidan är kapitalvaror livsnödvändiga för produktionen av dessa konsumtionsvaror. Observera också att kapitalvaror inte bara används till att producera konsumtionsvaror utan lika mycket för att producera andra kapitalvaror. Ta exemplet med fabriken som tillverkar bakugnar eller byggföretaget som bygger upp kvarnar, eller fabriken som producerar konstgödsel. Det är också så att kapitalvaror med tiden slits ut och måste repareras eller ersättas.

Men är ekonomer i allmänhet klart medvetna om detta? Inte om man ska tro George Reisman, och honom har jag ju all anledning att tro på, eftersom han så ofta har rätt. Reisman menar att de klassiska ekonomerna (framför allt David Ricardo) hade en bättre förståelse av denna aspekt än vad några moderna ekonomer har. (Utom då Reisman själv, förstås.)

Att den här poängen missas leder till misstag i uträkningen av nationalinkomst och bruttonationalprodukt. Moderna ekonomer varnar för något de kallar ”dubbelräkning”. I mitt exempel ovan innebär detta att man bara räknar in själva brödet i bruttonationalprodukten. Man räknar alltså inte in mjölet och säden, ugnarna och kvarnarna och konstgödseln, etc. Man menar att detta skulle betyda att man räknar in samma produkt två eller flera gånger; härav termen ”dubbelräkning”. Och detta i sin tur leder till det allbekanta misstaget att man ser allt i ekonomin som en fråga om konsumtion, fastän det väsentliga är att allt som konsumeras först måste ha producerats, och att en stor mängd kapitalvaror fordras för att ens producera en så enkel konsumtionsvara som en brödlimpa.

Reisman ägnar ett avsnitt i Capitalism åt att reda ut det här; så de som vill läsa vidare hänvisas till s. 674–682 i hans bok. Det nämns också några gånger i den uppsats jag just nu översätter, så det är därför jag tar upp det just nu.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.