”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Annonser

Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Liberala Partiets skatteprogram

Liberala Partiet har kallat till extrakongress 17 november för att diskutera det senaste förslaget till partiprogram. Jag har inte hunnit läsa igenom alltihop, men jag har synpunkter på skattepolitiken.

1. Kapitalskatten

Så här står det i programförslaget:

På kort sikt vill Liberala Partiet […] införa en enhetlig kapitalskatt på 25%. [Idag är den 30%.]

Och:

På medellång sikt vill Liberala Partiet […] införa ett sparskatteavdrag som skulle göra alla privatpersoners kapitalinkomster upp till 50 000 SEK skattefria. Det skulle skattebefria sparande för flertalet svenskar och därmed göra sparande mer attraktivt än det är idag.

Men på sikt är just kapitalskatten den mest destruktiva av alla skatter och borde därför avskaffas, och det med en gång.

Till att börja med är det teoretiska underlaget för denna skatt ingenting annat än Karl Marx utsugningsteori, som säger att alla kapitalvinster sugits ut ur arbetarna och därför rätteligen borde tas ifrån kapitalisterna och återföras till arbetarna. Om den teorin är riktig, borde kapitalskatten vara 100%. Att ge tillbaka en ynka fjärdedel till de utsugna arbetarna vore i så fall en eländig halvmesyr.

Men att denna teori är fullständigt felaktig och bakvänd, det har ju George Reisman visat i sin uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, som jag själv har gjort mig besväret att översätta till svenska, så att ingen svensk längre kan ignorera eller evadera den. Låt mig rekapitulera huvudpunkterna:

  • Vinster är inget avdrag från löner; tvärtom är löner ett avdrag från vinster.
  • Innan det fanns kapitalister och företagare i världen var människor hänvisade till att hanka sig fram på de ytterligt små vinster de kunde göra genom att sälja sina egna produkter – vinster som de ofta inte ens kunde överleva på.
  • Sedan kom kapitalister och företagare och skapade lönearbete, vilket gjorde det möjligt att i stället överleva som löntagare.
  • I och med att kapitalister ackumulerade mer och mer kapital, kunde allt fler ta lönearbete.
  • Samtidigt ledde detta till att produktionskapaciteten stadigt ökades, så att det fanns fler och fler varor till allt billigare priser, vilket innebar att löntagarnas reallöner stadigt blev högre och högre.
  • Kapitalackumulationen ledde också till att allt mer kunde investeras i kapitalvaror, som maskiner, vilket i sin tur ledde till ännu mer produktion av konsumtionsvaror, vilket ledde till att reallönerna ökade ännu mer. Dessutom ledde den till att mer och mer kunde investeras i kapitalvaror för att tillverka ännu fler kapitalvaror, vilket givetvis hade samma effekt.

Det borde vara uppenbart att kapitalskatter inte åstadkommer något annat än en minskning av dessa välgörande effekter. Det blir färre arbetstillfällen, och det blir färre konsumtionsvaror, och höjningen av reallönerna hämmas. Om kapitalskatten vore 100%, så som impliceras av utsugningsteorin, skulle det förstås innebära katastrof; människorna skulle drivas tillbaka till de förkapitalistiska förhållanden där de nätt och jämt kunde överleva, om ens det. En kapitalskatt på 25% är förstås bara fjärdedelen så illa – men är inte det illa nog?

Samma invändning måste riktas på förslaget att ”på medellång sikt” införa ett skatteavdrag på kapitalinkomster upp till 50 000 SEK. Bra för många sparare, givetvis – men det är ju ändå så att de som sparar och återinvesterar mest är de som också mest driver den ekonomiska utvecklingen framåt; så varför sätta någon gräns alls? Eller om det är alltför svårt att vinna gehör för i dagens förtvivlade läge, varför inte sätta gränsen vid 500 000 SEK, eller 5 miljoner?

Så om Liberala Partiet vill vara ett laissez-faire-liberalt parti och inte bara ytterligare ett marxistparti bland alla andra, borde partiet förespråka en enhetlig kapitalskatt på exakt 0%. Går detta inte att genomföra i dagens förtvivlade läge (där ingen människa begriper vad det är för fel på utsugningsteorin), så ha åtminstone ett program för stadig minskning av kapitalskatten, till den landar på dessa 0%.

Den invändning partiet säkert kommer att möta (som en ren ryggmärgsreaktion) är att ett sådant förslag bara skulle ”gagna de rika”. Men har man förstått vad Reisman skriver (eller min kortfattade sammanfattning ovan), då förstår man också att de fattiga gagnas ännu mer än de rika av att företagare och kapitalister får verka fritt och inte straffbeskattas för det goda de åstadkommer.

2. Punktskatter

Det skulle ta lite tid innan det blir märkbart att avskaffandet av kapitalskatten gagnar de fattiga. En reform som direkt skulle gagna de fattiga vore att avskaffa alla punktskatter.

Det kan ju inte vara svårt att förstå att punktskatterna på alkohol och tobak mest drabbar dem som minst har råd att betala dem. De rika (antingen de blivit rika på hederligt företagande eller genom att ge sig in i politiken) kan köpa dyra årgångsviner och röka Havannacigarrer utan att det egentligen märks i deras plånböcker; fattig- och lägre mellanpensionärer (och merparten av det arbetande folket) är hänvisade till att dricka rödtjut; och somliga fattigpensionärer är rentav hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ju också bara kan göra när det är uppehållsväder).

Samma sak gäller naturligtvis energiskatter, d.v.s. skatter på sådant som elektricitet, bensin och andra bränslen. De rika (återigen oavsett om de blivit rika genom hederligt företagande eller som politiker) kan förbruka hur mycket el som helst och åka runt i bränsleslukande bilar eller jetplan, utan att det märks så där väldigt mycket i deras plånböcker; det är de fattiga som måste snåla och hushålla och se till att de inte bosätter sig ute i glesbygden, där de är beroende av sina bilar (som ju dessutom är fordonsbeskattade).

Men att avskaffa eller ens sänka dessa punktskatter finns inte på något politiskt partis agenda. Tvärtom föreslås nya punktskatter – köttskatt, för att få oss att bli vegetarianer eller veganer, och fetskatt för att få oss att hålla vikten. (Säkert som amen i kyrkan kommer man så småningom också att föreslå skatt på kolhydrater, eftersom man numera kommit fram till att kolhydrater är en värre bov än fett, när det gäller övervikt.)

Och att förklara för de fattiga att punktskatterna drabbar just dem är enklare än att förklara att avskaffande av kapitalskatter på lite sikt gagnar också dem.

3. Skattefrihet för offentliganställda

Den skatt som offentliganställda (inklusive då politikerna, om vi undantar fritidspolitiker) påstås betala är en ren fiktion; den finns bara som en siffra på löne- eller pensionsbeskedet men har ingen som helst reell existens. (Jag har visat detta i min uppsats Skattefrihet för offentliganställda och i min bloggpost Politikerna tycker det är häftig att låtsas betala skatt.) Om de här fiktiva skatterna togs bort skulle det inte göra någon annan skillnad än att människor skulle bli medvetna om det faktum att politiker och andra offentliganställda utgör ett skattefrälse – och då skulle de börja fundera på allvar om de anser att de offentliganställda verkligen är värda sin skattefria lön. Det kanske kan ge upphov till en skatterevolt.

Min motion:

Jag föreslår alltså

  • att Liberala Partiet, i stället för en enhetlig kapitalskatt på 25% (punkt 2-3-1 i partiprogrammet) förespråkar en enhetlig kapitalskatt på 0%.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av alla punktskatter.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av de fiktiva skatter som idag påstås betalas av offentliganställda.

Uppdatering 4 december: Ursprungligen föreslog jag också att partiet på lång sikt skulle verka för frivillig beskattning i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd; men jag upptäckte att det redan finns med i partiprogrammet:

Det långsiktiga målet för Liberala partiet är att få ner skattesatsen till noll procent. Statens kärnverksamhet ska istället finansieras på frivillig väg. Denna förändring kan dock inte ske över en natt, utan kommer att ta tid att genomföra.

Min motion blev förresten avslagen. Det är bara att ta nya tag och se till att mina förslag kommer in i partiprogrammet i god tid innan LP passerar 4%-spärren!