Arbetsvärdelärans absurditet

Marxismens bakvända värld

Arbetsvärdeläran – som utgör en grundbult i den marxistiska utsugningsteorin – säger att det ekonomiska värdet[1] av en vara eller tjänst helt och hållet bestäms av den mängd arbete, eller den arbetstid, som går åt för att producera varan eller tjänsten. Något som bara tar sex timmar att tillverka är värt oerhört mycket mindre än något som tar sex år att producera (man kan tänka på byggen av broar eller tunnlar eller vägar eller järnvägar). Om inte min miniräknare bedragit mig är den senare produkten värd drygt 13 000 gånger mer än den förra.[2]

david-ricardoJag har tidigare bloggat om arbetsvärdeläran, både på svenska och på engelska, efter det att jag läste David Ricardos Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper. Ricardo är förmodligen den vettigaste förespråkaren av denna lära; men att han är så vettig visas framför allt av att han måste förse den med åtskilliga undantag och förbehåll.[3] Här tänker jag skriva om den i ”ren” form, utan undantag eller förbehåll.

Det finns onekligen ett intimt samband mellan värdet av en vara eller tjänst och det arbete och den tid man lägger ned på att producera varan eller tjänsten. Men orsakssambandet är det rakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran hävdar. Man lägger ned tid och arbete på att producera en vara, därför att man väntar sig att varan ska ha ett ekonomiskt värde och gå att sälja. Hur mycket tid och arbete man än lägger ned på en vara eller tjänst som visar sig olönsam, är den tiden bortkastad och det arbetet förspillt.

Föreställ dig t.ex. att ett arbetslag lägger ned en massa tid på att gräva hål eller diken i marken, och sedan lägger ned ännu mer tid och arbete på att fylla igen hålen. Hur hårt och hur länge de än jobbar med detta, blir det ingen säljbar produkt av det.

Nu invänder säkert någon att ingen människa någonsin skulle ägna sig åt något så meningslöst. Jovisst – man varför? Därför att de mycket väl inser att sådant arbete skulle vara förspilld möda! Människor som varken studerat Ricardo eller Marx förstår mycket väl det.

Något som däremot inträffat i verkliga livet är att människor tvingats att gräva diken, där de sedan lagts efter att ha blivit arkebuserade, varefter soldaterna skyfflat igen dikena. Två arbetsinsatser har gjorts; den första av offren för arkebuseringen, den senare av soldaterna. Men har denna massgrav då det allra minsta ekonomiska värde? (Den kan möjligen ha ett värde för framtida arkeologer och historiker, som kan skaffa information om den historiska epok då detta skedde; men det är ju inte något kommersiellt eller ekonomiskt värde.)

Men det finns andra problem med arbetsvärdeläran som inte är fullt så drastiska. Arbetsvärdeläran talar bara om arbetstid. Men arbetsmängd och arbetskvalitet sammanfaller inte med arbetstid. Även när det gäller de allra enklaste manuella arbeten är det ju så att vissa arbetare kan ha starkare armar och/eller flinkare händer än andra arbetare och därför för mer uträttat per arbetsperiod. De bidrar uppenbarligen mer än de andra till slutproduktens värde, men mäter man bara i arbetstid är varje arbetares insats exakt lika mycket värd som varje annan arbetares. – Och att hitta en mätmetod som också tar hänsyn till dessa faktorer är inte det lättaste.

När det gäller enkelt kroppsarbete, som dikesgrävning, gräsklippning eller gruvarbete, eller att tillverka enkla produkter som knappnålar, är kanske skillnaden mellan olika starka eller olika flinka arbetare inte så stor; och då är arbetstid inte ett exakt mått på arbetsmängd och arbetskvalitet, men åtminstone ett approximativt mått. Men somliga sysslor är mer kvalificerade än så och kan fordra viss utbildning för att utföras. Läkare, lärare, advokater och många andra yrken fordrar åratals utbildning. Inom industrier som producerar varor finns det arbetsledare och ingenjörer, vilkas arbete också ska räknas in i den arbetsmängd som ingår i slutprodukten. För att arbetsvärdeläran alls ska stämma måste då hela utbildningstiden räknas in  – och det går inte att göra, ens som en approximation. För att nu inte tala om uppfinnare. Hur lång tid en uppfinnare behöver för en viss uppfinning har inte det ringaste att göra med slutproduktens värde. En uppfinnare kan ha lagt ned ett årtionde på sin uppfinning, medan en annan kanske bara fått en plötslig snilleblixt. Men slutprodukten av snilleblixten blir inte därför ett dugg mindre värd än slutprodukten av det tioåriga uppfinningsarbetet.

Karl MarxLåt oss nu se hur Marx försöker slingra sig ur det här:

Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. (Kapitalet i Ivan Bohmans översättning, s. 39.)

Det är m.a.o. bara att multiplicera! Och det lärde vi oss att göra i skolan!

Men vänta nu ett ögonblick… Med vilken siffra ska det komplicerade eller kvalificerade arbetet – det som kräver utbildning och mer skicklighet än det enkla – multipliceras för att reducera det till enkelt arbete? Det finns ingen möjlighet i världen att räkna ut vad den siffran skulle vara.

Jo, möjligen skulle man kunna räkna ut det, ifall man kunde räkna ut med exakt hur mycket mer det komplicerade eller kvalificerade arbetet bidrar till slutproduktens värde. Men då är vi ju tillbaka till att det är slutproduktens värde som bestämmer, både vilken tid som läggs ned på att producera den och vilken yrkesskicklighet som krävs för att producera den. M.a.o., att slutproduktens värde bestämmer arbetstidens värde och inte tvärtom.

Böhm-BawerkInte heller är det här någon ny eller originell kritik mot Marx. Så här kommenterar Eugen von Böhm-Bawerk det stycke i Kapitalet jag citerade ovan:

Good! We will let that pass for the moment and will only inquire a little more closely in what manner and by what means we are to determine the standard of this reduction, which, according to Marx, experience shows is constantly made. Here we stumble against the very natural, but for the Marxian theory the very compromising circumstance that the standard of reduction is determined solely by the actual exchange relations themselves. But in what proportions skilled is to be translated into terms of simple labor in the valuation of their products is not determined, nor can it be determined à priori by any property inherent in the skilled labor itself, but it is the actual result alone which decides the actual exchange relations. (Shorter classics of Böhm-Bawerk, p. 272; finns även separat under titeln Karl Marx and the Close of His System, p. 45; engelsk översättning Alice Macdonald.)[4]

Böhm-Bawerk är lite mångordigare än jag; men ni ser säkert att det är samma idé.

Nu för det vara nog om detta. Jag har inte suttit med tidtagarur och kollat exakt hur lång tid det tog mig att svarva ihop denna bloggpost; och att räkna ut hur mycket tid och ansträngning jag lagt ned på mina studier i nationalekonomi är ändå ogörligt. Något ekonomiskt värde har bloggposten inte heller, om inte någon blir så imponerad av den att han/hon donerar en större summa pengar till mig. Annars ligger dess värde mest i den tillfredsställelse jag och/eller mina läsare kan finna i den.


[1]) Det ekonomiska värdet, eftersom det finns värden som inte är ekonomiska. Det är inte för pengarnas skull som man värdesätter sina vänner – ifall man inte skulle ha någon överenskommelse med Stasi om att få betalt för att skvallra på dem. Detsamma gäller förstår ens äkta hälft och ens barn – man erbjuder inte sin äkta hälft på äktenskapsmarknaden, och man säljer inte sina barn som slavar, om man inte befinner sig i en fullständigt desperat ekonomisk situation. Få har så många barn som pappan i Monty Pythonsketchen som måste sälja dem alla till vetenskapliga experiment. Nog skämtat om detta.

[2]) Järnvägstunneln genom Hallandsåsen måste förstås vara ännu mer värd, eftersom arbetet påbörjades 1992 och inte beräknas bli färdig förrän 2015. Men då måste förstås också några år dras ifrån för den tid arbetet avstannat.

[3]) Som Böhm-Bawerk skriver:

… Ricardo places such restrictions on the field in which it [the labor theory of value] has validity, and so interlards his comments with exceptions to this principle that one is hardly justified in maintaining that he held forth labor as the general and exclusive factor on which the value of goods is placed. (Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i översättning av George D. Huncke och Hans F. Sennholtz, vol. I, s. 287.)

Böhm-Bawerk påpekar också att varken Smith eller Ricardo någonsin ens försökte bevisa arbetsvärdeläran:

Smith and Ricardo did not furnish any proof of the principle at all, but merely stated its validity as something quite self-evident. (S. 287)

[4]) Det tyska originalet. Zum Abschluβ des Marxschen Systems, finns också tillgängligt på nätet, märkligt nog på en marxistisk nätsida.

Utsugningsteorin suger vidare

Tydligen har Aftonbladets kulturredaktion inte lyckats läsa och tillgodogöra sig min förra bloggpost – än mindre då den uppsats av George Reisman jag hänvisar till – för den 31 oktober publicerades en hyllningsartikel till Friedrich Engels, skriven av Åsa Linderborg, med anledning av en nyutkommen biografi. Ett litet smakprov:

Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida. [Min kursivering.]

Om något är glasklart, och borde vara det även för Åsa Linderborg, ifall hon gjort sig besväret att läsa Reismans uppsats, så är det att mervärdesteorin i Marx tappning är den allra mest bakvända teori som någonsin sett ljuset inom samhällsvetenskaperna. Mervärde är inte något som kapitalister och företagare pressar ur sina arbetare; mervärde är vad kapitalisterna själva skapar och som kommer löntagare till godo i form av högre reallöner och allt fler, allt bättre och allt billigare varor. Sanningen är helt enkelt den rakt motsatta mot vad mervärdesteorin säger.

Låt mig konkretisera. Idag har t.o.m. vi som är relativt fattiga tillgång till, bland mycket annat: datorer med e-post och internet, mobiltelefoner, av vilka de mest avancerade fungerar som datorer, radio- och TV-appartaer, elektriskt lyse, kyl och frys, luftkonditionering, bilar (och bussar eller tåg, ifall vi föredrar att resa kollektivt). Före mobilernas tid hade vi telefoner med sladdar, med vilka det gick alldeles utmärkt att föra samtal på stora avstånd; och före ordbehandlarnas tid hade vi skrivmaskiner; före e-postens tid hade vi faxar och dessförinnan teleprintrar och telegraf. Innan elkraft och kraft från fossila bränslen kom i bruk, hade vi ångmaskiner och ångbåtar. För transporter till lands var det dessförinnan hästskjutsar som erbjöds. Och vi har dammsugare, så att vi slipper sopa med kvast; och hur mycket lättare blir det inte att tvätta idag än förr, när vi har både tvättmaskiner och torktumlare.

Inget av allt detta existerade i förkapitalistisk tid; ville man t.ex. kommunicera över större avstånd, fick man nöja sig med att skriva brev eller sända röksignaler. Och ville man lyssna till förstklassig barockmusik, fick man allt pallra sig iväg till Thomaskyrkan i Leipzig; det fanns varken grammofon eller CD eller DVD[1]. Detta är det mervärde som företagare och kapitalister har skapat åt oss alla, t.o.m. åt oss lägre mellanpensionärer.

I gångna tider hade inte ens de allra rikaste tillgång till detta. Inte ens Salomo i all sin prakt hade en mobil eller ens en gammaldags telefon med sladd, ifall han ville växla några ord med drottningen av Saba – eller något annat av det jag räknat upp ovan. Det allra mesta av det var främmande t.o.m. för drottning Victoria och samtida monarker runt förra sekelskiftet.

Och allt detta är ju empiriskt belagt – jag behöver ju t.ex. bara se mig om i min lägenhet för att upptäcka att jag har både TV och radio (med inbyggd grammofon och CD- och kassettfack) och dator (med inbyggd nätradio) och mobil och dammsugare; och jag behöver bara gå ner i källaren för att se att tvättmaskinen och tumlaren finns där. Så hur kan någon idag ta idén att kapitalismen utarmat oss på allvar? Att den kapitalism som gett oss allt detta i själva verket har sugit ut oss, och att vi alla, utan att ens märka det, befinner oss på svältgränsen, utan några glädjeämnen att lysa upp vår tillvaro? Att det bara är kapitalisterna själva som kommer i åtnjutande av allt detta – att det bara är de som har kyl och frys och luftkonditionering och datorer, etc., etc., medan alla vi andra fortfarande krälar runt i undermänsklig misär? – Nej, marxismen får uppenbarligen sina adepter (inklusive dem som skriver på Aftonbladets kultursida) att se världen i någon sorts omvänd kikare.

Hur ställde sig då Engels själv till allt detta? Engels själv var fabriksägare och tillhörde därför den klass av kapitalistiska utsugare han själv och Marx fördömde; och man bör komma ihåg att han levde under en tid då den industriella revolutionen ännu var relativt ny och då den förindustriella och förkapitalistiska fattigdomen ännu var långt ifrån övervunnen. Så här skriver Lindeborg:

I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna i Engels fabrik verkligen hade det bättre än andra arbetare i Manchester (eller andra industriorter) har jag ingen aning om – men berodde det i så fall på att Engels pressade lite mindre mervärde ur just sina arbetare än vad andra fabriksägare gjorde med sina? Och i så fall: vad hindrade Engels från att helt upphöra att pressa mervärde ur dem genom att helt enkelt lägga ner sin fabrik? Fast då skulle han förstås inte ha några urpressade mervärdespengar kvar för att finansiera Marx teoribygge. Det skulle inte ha gagnat hans arbetare, som bara hade varit tvungna att hitta andra arbetsgivare att låta sig utsugas av; men det skulle ha besparat oss allt elände som blev resultatet av Marx teoribygge.

Sådana ironier åsido måste man ändå fråga sig hur Engels, ens på detta tidiga stadium av utvecklingen, kunde undgå att se att industrialismen och kapitalismen gjorde det möjligt för människor som i äldre tid inte ens skulle ha överlevt till vuxen ålder att nu kunna överleva genom att ta lönearbete i industrierna. Men faktum är ju att han inte ens undgick att se det! Det framgår ju av det citat ur Kommunistiska manifestet jag gav i min förra bloggpost: att ”bourgeoisien” (m.a.o. just de kapitalistiska ”utsugarna”) skapat ”hela, ur marken framstampade befolkningar” (och detta utöver allt annat den åstadkommit enligt detta citat). Detta är ett annat mervärde som just företagarna och kapitalisterna skapat och som sannerligen inte pressades ut av de människor de bokstavligen räddade till livet.

Så en sak till jag måste kommentera. Lindeborg uppmanar oss (eller kanske bara sina egna marxistiska vänner):

Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens …

Men en sak är fullständigt sann, och det är att profitkvoten har en fallande tendens! Med ”profitkvot” menas förhållandet mellan vinster och löner; om vinsterna blir procentuellt mindre i förhållande till lönerna, innebär det att profitkvoten sjunker. Men, som vi lärt oss av Reisman (ifall vi gjort oss besväret att läsa hans uppsats), var profitkvoten en gång i den grå forntiden (innan det fanns en enda kapitalist i världen som betalade ut löner) 100%; hur liten vinsten än var, var den helt och hållet vinst, och några löner existerade överhuvudtaget inte. Allteftersom samhället sedan blev alltmer ekonomiskt kapitalistiskt – allteftersom det tillkom fler och fler kapitalister som betalade ut löner och därmed också allt fler löntagare som arbetade för löner – minskade vinsten i procent räknat och lönerna ökade i procent räknat. (Räknar man inte i procent utan i absoluta tal, ökade både vinsterna och lönerna; en distinktion som marxisterna förstås inte fattar; knappast någon gör det.) – Att marxisterna sedan ser detta som ett ”problem” för kapitalismen, ett problem som kapitalisterna måste ”lösa” genom att suga ut arbetarna allt mer, visar ju bara återigen hur fullkomligt bakvänd utsugnings- och mervärdesteorin är. (Mer om detta i min egen artikel Varför behöver vi George Reisman?)

Vi ska inte heller glömma att allt vad kapitalismen åstadkommit, både vad gäller den allmänna höjda levnadsstandarden och vad gäller de fantastiska nya innovationer den gjort möjliga, har åstadkommits trots alla marxistiskt inspirerade försök att tygla och stävja den. Hur bra vi skulle ha det materiellt om det inte vore för att Marx idéer togs för en beskrivning av verkligheten, det vet vi helt enkelt inte.

Så utöver all blodspillan och alla tvångsarbetsläger marxismen lett till i de länder där den blivit statsreligion har den allvarligt hämmat den ekonomiska utvecklingen även i länder där den inte blivit statsreligion. Marxismen hör endast hemma på idéhistoriens skräphög på Aftonbladets kultursida.


[1]) Farbrorn som var organist i Leipzig fotvandrade i sin ungdom från Armstadt till Lübeck (hela 46 mil), bara för att få höra Dietrich Buxtehude spela orgel. Idag skulle han bara ha behövt gå in i närmsta skivaffär eller på ett varuhus och köpt en CD; med lite tur hade han kunnat hitta en LP till vrakpris i någon second-hand-butik. Men OK, han fick motion, och det var säkert nyttigt. Och Buxtehude gav honom kanske några goda råd som han hade nytta av i sitt eget orgelspelande.