Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Annonser

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Hyllning till de fossila bränslena

Det fanns en tid då de fossila bränslena – kol, olja, naturgas – låg dolda i marken till ingen nytta för oss människor. Det var en lång tid: den sträckte sig från den allra fösta stenåldern för mer än 2 miljoner år sedan och ända fram till den industriella revolutionen under senare delen av 1700-talet. Det var också en fattig tid. Den moderna historielösa människan har svårt att ens göra sig en föreställning om hur fattig den var. Den enda tillgängliga energikällan var till en början den egna muskelkraften; sedan kom muskelkraften hos oxar, hästar och slädhundar; så småningom tillkom också energin från väderkvarnar och mindre vattenfall. Båtar måste till en början ros eller paddlas; så småningom tillkom segelfartygen; men båtar rodda av galärslavar fanns långt fram i tiden. Värmen i husen och hyddorna fick komma från ved eller från kreatursspillning.

Så kom då ångmaskinen, ångbåtarna och de första järnvägarna – för första gången kunde kol utnyttjas till människornas fromma. Sedan tillkom oljan, och så småningom även naturgasen.

Hela den industricivilisation vi idag lever i och åtnjuter vilar på just användningen av fossila bränslen – med ett visst tillskott från kärnkraften, men ”miljövänner” och politiker har ju bestämt över våra huvuden att den ska avvecklas – och från vattenkraften, som inte kan byggas ut så mycket mer. Tillskotten från vind- och solkraft är försumbara.

Alla ni historielösa – alla ni som inte gitter sätta er in i hur livet tedde sig fram till slutet av 1700-talet, än mindre då hur det tedde sig under äldre stenåldern – borde se er omkring och se efter hur mycket av den komfort ni idag åtnjuter beror av de fossila bränslena. Vad blir det av era bilar och andra samfärdsmedel? Vad blir det av era radio- och TV-apparater? Vad blir det av era datorer och mobiler? Inget av allt detta, och mycket mera, blir kvar om användningen av fossila bränslen förbjuds.

Somliga säger (och försöker få oss att tro) att allt detta är överflöd och lyx som vi gott kan klara oss utan. Men tänk då åtminstone på era hus – era villor eller lägenheter – som ska skydda er mot vinterkylan! Ved och kreatursspillning räcker inte till för att värma upp dem. Och att hålla sig varm med hjälp av den egna muskelkraften – med åkarbrasor – det kan man inte göra vintern igenom.

Eller tänk åtminstone på den dag då ni blir sjuka! De allra flesta av er kommer någon gång att behöva läggas in på sjukhus – för röntgen eller operation eller för att andas med en syrgasmask. Vad tror ni händer med sjukhusen den dag de fossila bränslena avvecklats? Människor kommer att dö i drivor.

Denna avveckling måste betecknas som ondska – mordisk, djävulsk ondska. Ni historielösa måste inse vidden av ondskan.

Att symboliskt avstå från fossila bränslen – genom att släcka lyset under en timma den 19 mars – gör förstås ingen skada. Men vad är det symbolen står för? Mörker och ondska och ingenting annat.

Varför inte utsträcka det här från en timme till ett dygn och dessutom göra det obligatoriskt? Ett dygn utan elektriskt lyse, utan TV (det klarar vi oss nog utan), utan bilar eller andra transportmedel som ju drivs med fossila bränslen, och givetvis ett dygns elavbrott på alla våra sjukhus. Eller utsträck det till en vecka: under denna vecka skulle industrin vara lamslagen, och på sjukhusen skulle många dö av utebliven behandling – till stor glädje för korpar och asgamar, men till desto ringare glädje för de sjuka och deras anförvanter.

Det påstås handla om att ”bekämpa klimatförändringarna”. Men anta nu att de allra mest överdrivna domedagsprofetiorna om klimatet skulle slå in.[1] Anta att det blir väldigt mycket varmare: då kommer vi att behöva mer och bättre luftkonditionering. Eller att det blir fruktansvärt blåsigt: då behöver vi desto bättre hus och desto fler och bättre vindskydd för att stå emot blåsten. Eller anta att det blir väldigt mycket kallare: återigen behöver vi bättre hus och bättre uppvärmningsmöjligheter.

Så kampanjen för avveckling av de fossila bränslena handlar inte alls om att bekämpa klimatförändringarna; den handlar om att göra oss försvarslösa mot alla de klimatförändringar som kan inträffa i framtiden.

Och inte är det någon gräsrotsrörelse heller; det är världens mäktige som reser runt i jetplan och predikar fattigdom och försakelse för oss andra.

Tänd alltså lyset den 19 februari mellan 20.30 och 21.30. Om ni har strålkastare, sätt ut dem på balkongen och tänd dem. Eller gå ner på stan och demonstrera med strålkastarna. Gör vad ni kan för att visa att ni inte låter er ledas som lamm till slaktbänken!

$ $ $

Jag har skickat detta inlägg till ett antal tidningar, men några större förhoppningar om att få det publicerat hyser jag inte. Dels är det lite väl långt, och dels säger det saker som tidningsredaktionerna inte gärna vill höra: de ser hellre en återgång till förindustriella förhållanden (eller till äldre stenåldern) än de ifrågasätter klimatalarmismen. Dessutom är det numera många tidningar som fordrar inloggning som prenumerant och/eller bara tar insändare på högst 1500 tecken inklusive mellanslag.

$ $ $

Tidigare i samma ämne:

Hyllning till elektriciteten
(ävensom tidigare, något kortare version)
Låt inte mörkrets makter segra!
Sol, vind, vågor och socialism

Och se också:
Henrik Sundholms bloggpost När mörkrets apostlar står för dörren
George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik
Johan Norbergs Metrokolumn Jag tänder upp under Earth Hour
Alexandra Ivanovs debattinlägg i Metro Earth Hour är idiotiskt – tänd lyset i stället

$ $ $

Och sist men inte minst: Köp och läs Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Den ger väldigt mycket kött på benen i denna fråga; och det var den som fick mig att hylla, inte bara elektriciteten utan de fossila bränslena i allmänhet.


[1] Några sådana domedagsprofetior:

Runt 1970 förutspåddes allmänt en kommande istid. Paul Ehrlich förutspådde vid den tiden omfattande livsmedelsbrist, att hundratals miljoner skulle dö av svält under 70- och 80-talen, att 65 miljoner amerikaner skulle dö svältdöden under 80-talet och att USA:s folkmängd skulle vara nere på 22,6 miljoner år 1999. Biologen George Wald förutspådde år 1980 att civilisationen skulle gå under om 15 eller 30 år om inte klimatförändringarna (som alltså på den tiden handlade om en kommande istid) stoppades. (Uppgifterna från Walter Williams artikel Global Warming: Debate is Only Settled for Fanatcis.)

Al Gore förutspådde år 2007 att Nordpolen skulle vara isfris sommaren 2014. Förmodligen vad det för denna förutsägelse han tilldelades Nobels fredspris det året. Pengarna använde han förmodligen till att hyra de jetplan han åker runt med för att sprida budskapet.

År 2002 skrev miljöskribenten George Monbiot att vi hade tio år på oss att bli vegetarianer eller veganer, för annars skulle jordbruksmarken ta slut.

År 2009 sade prins Charles att vi har 96 månader på oss att ”rädda planeten”. Enligt Frankrikes utrikesminister Lauren Fabius hade vi i maj 2014 500 dagar på oss; och år 2009 hävdade dåvarande premiärministern Gordon Brown att vi bara hade 50 dagar på oss. Och för nio år sedan menade Förenta Nationernas ”expertpanel” att vi hade åtta år på oss.
(Uppgifterna har jag hämtat från The Daily Caller, men det vimlar av sådana uppgifter på nätet och jag kan inte länka till dem alla; världen hinner gå under av klimatförändringarna innan dess.)

Men – som George Reisman skriver i Den giftiga miljörörelsen:

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. (Min kursivering.)

Låt inte mörkrets makter segra!

Varje år, i slutet av mars, stiger mörkrets makter fram och uppmanar oss alla att under en timmes tid släcka ned det elektriska lyset, för att visa att vi står på mörkrets makters sida. Alltför många människor lyder den uppmaningen.

Jovisst kan vi klara oss utan elektricitet under en timme. Vi kan nog göra det en hel dag också – även om det betyder att vi en dag får klara oss utan radio och TV och inte kan använda våra datorer, vilka som bekant drivs med elektricitet. Vi blir också tvungna att stänga av kyl och frys och får hoppas att matvarorna inte hinner ruttna. Det blir värre för våra sjukhus, om de ska vara utan el en hel dag, och all industri går självfallet i stå, om så bara för en dag.

Men förläng den här timmen till en vecka eller en månad, så blir det säkert klart för alla och envar vad elektriciteten verkligen betyder i våra liv. Det blir svårt att hindra maten att ruttna, om man inte har tillgång till en jordkällare eller har möjlighet att själv bygga en jordkällare. På sjukhusen kommer patienter att dö, när de livsuppehållande apparater som används inte längre kan användas. Industrin kommer inte bara att gå i stå, den kommer att upphöra helt.

Och det är också avsikten från mörkrets makters sida. Deras mål är att driva oss tillbaka till en tid då det inte fanns någon elektricitet – till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen eller ännu längre tillbaka – till de förhållanden som rådde i förhistorisk tid.

Det är inte bara några smärre bekvämligheter – som att kunna titta på TV, gå ut på nätet, spara matrester i frysen, eller ens läsa en bok utan att behöva överanstränga ögonen – som mörkrets makter vill få oss att avstå från. Det är hela den underbara civilisation vi åtnjuter idag som ska omintetgöras. Det är en agenda av ren och oförfalskad ondska.

Så släck inte ner lyset under ”Earth Hour”. Tänd alla lysen ni har, och gå gärna ut på stan och demonstrera ert avståndstagandet från mörkrets och ondskans makter genom att tända enorma strålkastare, ifall ni skulle ha några sådana. Låt oss visa att vi inte går med på att vår civilisation, till stor del grundad just på elektricitet, monteras ned.

$ $ $

Jag har skickat det här till ett antal tidningar; om ni skulle se den publicerad någonstans, så meddela mig gärna; jag kan inte bevaka varenda tidning i landet.

Ifjol skickade jag en cirkulärinsändare under rubriken Hyllning till elektriciteten, men den blev såvitt jag vet bara publicerad i en enda tidning. Likadant gjorde jag i förfjol, och då blev den publicerad i några fler tidningar. Den här gången har jag varierat mig en smula, även om budskapet är detsamma.

$ $ $

Några lästips:

När mörkrets apostlar står för dörren (bloggpost av Henrik Sundholm från 2010).

Jag tänder upp under Earth Hour (Metrokolumn av Johan Norberg från 2010).

Min egen bloggpost Samvetslöst utnyttjande av barn.

Den giftiga miljörörelsen av George Reisman. Jag upprepar ett citat ur denna uppsats:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Och i förfjol länkade jag också till en artikel av Ken Lockitch på ARI. Länken till den artikeln fungerar inte längre, men jag kan ju upprepa det jag citerade ur den:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

$ $ $

Uppdatering 31 mars 2014: Jag har inte sett min insändare publicerad någonstans i år. (Men jag har som sagt inte möjlighet att bevaka alla tidningar jag skickade den till.) Så mörkrets och ondskans makter får väl sägas ha tagit en delseger i år igen. Inte att undra på, när alla offentliga megafoner tar deras parti.

Å andra sidan var segern knappast överväldigande. De allra flesta svenskar struntade i Earth Hour, enligt en notis i DN. Jag skulle bara önska att fler svenskar inte vore så likgiltiga inför det hot miljörörelsen och klimatalarmismen utgör, och hade rest sig i protest genom att tända alla ljus och helst satt ut starka strålkastare på balkongerna.

$ $ $

Uppdatering 27 mars 2015: I gårdagens Metro fanns en bra debattartikel om detta av Alexandra Ivanov (ordförande i Fria Moderata Studentförbundet).

Också en kort insändare i Eskilstuna-Kuriren (samma insändare stod också i Aftonbladet).

Hyllning till elektriciteten

I århundrade efter århundrade, alltsedan Prometheus dagar, levde människor utan andra ljuskällor än solen, månen, stjärnorna och elden. Sedan kom elektriciteten.

Idag är vi så vana vid elektriciteten att vi inte ens reflekterar över vad den betyder för oss. En liten inventering bara:

Vi kan läsa böcker till sent på kvällen utan att behöva överanstränga ögonen. Vi kan sätta på teven och titta på rörliga bilder i färg. Vi kan knäppa på datorn och interagera med hela världen över nätet. Vi kan stoppa in en CD i skivspelaren och när som helst njuta av den musik vi gillar mest. Vi har kyl och frys som hindrar våra matvaror från att bli skämda eller ruttna. Vi kan lätt ta tåget och resa till andra platser, när vi behöver miljöombyte (eller måste pendla till jobbet). Och hur tror ni sjukvården skulle klara sig, ifall det inte fanns elektricitet på lasaretten?

Om nu någon tycker allt detta är lappri och att vi gott skulle klara oss utan elektricitet, föreslår jag att all elektricitet stängs av, inte bara under en kort timme, utan en hel vecka eller en hel månad. Då skulle nog alla förstå vad vi skulle gå miste om och få mer än en försmak av den misär det skulle leda till.

Vi andra ska i stället hylla elektriciteten genom att den 31 mars, mellan 20.30 och 21.30, tända varenda lampa i våra lägenheter och placera ut strålkastare på våra balkonger.

(Jag har skickat det här till Eskilstuna-Kuriren, Folket, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet och Sydsvenskan.)

Insändaren är inspirerad av Keith Lockitch på ARI. Så här skriver han bl.a.:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

Och vad gäller den moraliska aspekten av “Earth Hour” vs. ”Human Achievement Hour” vill jag citera ett par rader ur George Reismans Den giftiga miljörörelsen:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Jag kan också rekommendera vad Johan Norberg skrev i Metro om det här för två år sedan.

Och jag ska heller inte glömma Henrik Sundholms bloggpost från i fjol, När mörkrets apostlar står för dörren.

(I fjol skrev jag bara en väldigt kort bloggpost om det här.)

PS. På Facebook finns det ett evenemang som heter Life Hour 2012, där man kan anmäla sitt deltagande.

Uppdatering: Min insändare blev publicerad i Sydsvenskan 27 mars. (Men rubriken som tidningen satte är fånig. Som det är nu, är det vi som tänder lyset som går mot strömmen. De flesta går mörkrets makters ärenden.)

Uppdatering 2: Insändaren kom också in i Eskilstuna-Kuriren 30 mars.

Men mörkrets makter segrade i år igen. Drygt 736 000 deltagare i Earth Hour enligt Facebook mot bara ynka 613 deltagare i Life Hour. Vilket föranleder mig att komplettera citatet från George Reisman ovan.

Uppdatering 3: Insändaren kom också in i Svenska Dagbladet idag, 11 april. Svenskans insändarsida finns inte i nätupplagan, men en fotostatkopia har lagts ut på Facebook.