Alternativ historieskrivning

Uppföljare till Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Sovjetunionen vann Andra världskriget. Visserligen med lite hjälp från västmakterna, men den hjälpen var så liten att den inte är mycket att orda om.

Alltså var det Sovjetunionen som krossade nazismen och som hindrade att Europa blev ett lydrike under Adolf Hitler, med allt vad det skulle innebära av Gleichschaltung och fortsatt judeutrotning (ja, då med undantag för de judiska läkare som konspirerade för att ta livet av Josef Stalin).

Återigen då med en smula hjälp från västmakterna – men, som Åsa Linderborg med sedvanlig klarsynthet noterat, så skulle ju västmakterna lika väl ha kunnat lierat sig med Nazityskland för att sätta stopp för Sovjetunionen. Att det inte blev så, utan tvärtom, var bara en tillfällighet, en slump.

Men belöningen för denna beundransvärda insats uteblev inte. Återigen med viss hjälp från västmakterna lade Sovjetunionen under sig hela Östeuropa. Flera decennier fick man på sig att skapa ett socialistiskt mönstersamhälle. Fullt ut lyckades det aldrig. Västmakterna gav inte tillräcklig hjälp med det.

Och somliga grät den dag muren föll. Många var vi som jublade, men Åsa Linderborg grät.

(Detta inspirerades – om man nu kan kalla det inspiration – av Jan Guillous senaste krönika i Aftonblaskan. – Vad Jan Guillou gjorde när muren föll förmäler inte historien.)

Annonser

Till sista andetaget

Jan Guillou har förärats tilldelats Leninpriset, ett pris som årligen utdelas av Jan Myrdalsällskapet till någon som skriver i Jan Myrdals anda.[1] Hans tacktal publicerades i Aftonbladet 11 april 2014 under rubriken ”Man ska käfta emot till sista andetaget”. Myrdal är ett stort föredöme för Guillou:

Man skall skriva som Jan Myrdal, man skall träna sig att bli kolumnist i hans efterföljd, man skall finna en romanform som kan bära diskussionen om höger och vänster, man skall bli en solidarisk författare, inte en anpassad, inte lydig, man skall käfta emot till sista andetaget och man skall räcka långfingret åt var fin litterär jury. [Min kursivering.]

Några som bokstavligen käftade emot till sista andetaget var de dissidenter som massakrerades på Himmelska Fridens Torg 4 juni 1989. Vad hade den olydige, oanpasslige och solidariske Jan Myrdal att säga om det? Jo, från början var han kritisk, men ganska snart ändrade han sig och tog massakern i försvar.

Wikipedialänken ovan ger ingen källhänvisning, men för den som vill följa Myrdals egen ofta upprepade uppmaning att ”gå till läggen” och ta reda på vad han faktiskt skrivit, så står det i Det odelbara ordet (Skriftställning 19). I samma volym återfinner man också hans försvar för de iranska ayatollornas fatwa eller dödsdom mot Salman Rushdie. Volymen har underrubriken ”Tankar om yttrande- och tryckfrihet och rasism”. Så nu vet vi också hur Myrdal ställer sig till Salman Rushdies yttrandefrihet.

Jan Myrdal har ju också till sista andetaget försvarat Pol Pots terrorvälde i Demokratiska Kampuchea, och han har också försvarat skenrättegångarna i Stalintidens Sovjet (han betraktar dem som en ”objektiv nödvändighet”, vilket också är hur han ser på ovannämnda massaker.)

Lydnad och anpasslighet är naturligtvis inget jag själv rekommenderar; men varför ska olydnaden och oanpassligheten plötsligt upphöra, när det kommer till de vidrigaste av diktaturer? Här i Sverige och i Västvärlden är det fortfarande inte förenat med livsfara att vara olydig och oanpasslig; det värsta som kan hända är att man blir misshandlad av Revolutionära fronten.[2]

Och Lenin då? Är han också ett föredöme?

Lenins analys av imperialismen som kapitalismens högsta stadium står sig emellertid väl. Vi behöver ju bara se oss omkring i dagens värld där svenska soldater sänds att tjäna under USA i Afghanistan.

M.a.o. är Sverige av idag ett alltigenom kapitalistiskt samhälle, där staten håller fingrarna från näringslivet och opinionsbildningen och bara ägnar sig åt att stävja tvång/våld och bedrägeri? Och det skulle vara därför som vi skickar soldater till Afghanistan?

Lenin störtade det ryska slavsamhället 1917 och avslutade samma år Rysslands deltagande i den överhetens människoslakt som betecknas som första världskriget.

Men oktoberrevolutionen riktade sig inte alls mot tsarregimen – den var redan störtad. Oktoberrevolutionen riktade sig mot den kortvariga Kerenskijregimen, som i alla fall gjorde ett försök att avskaffa det gamla slavsamhället, men inte hann med det innan den själv störtades. Lenin återinförde slavsamhället, med sig själv som överste slavdrivare och tsar. – Och detta är historiekunskaper som Jan Guillou rimligen borde besitta![3]

Socialism är för mig demokrati, den enda tänkbara formen av verklig demokrati.

Ja, så är det kanske för Jan Guillou, men knappast för socialismens otaliga offer.

Leninpriset är på 100 000 kronor, vilket skulle vara mycket för mig men en spottstyver för Jan Guillou – som dessutom plöjer ned de flesta av sina miljoner i ett aktiebolag och därmed betalar betydligt mindre i skatt än om han redovisat dem som inkomst, och som samtidigt deltar i det s.k. Högskatteupproret, som går ut på att de som inte kan plöja ned sin pengar i aktiebolag ska ha oförändrat höga eller rentav ännu högre skatter. Så vad ska han göra med pengarna?

Låt mig därför genast påpeka att prissumman den här gången, helt i Lenins anda vågar jag påstå, oavkortat kommer att överföras till den palestinska frihetskampen.

Pengarna ska m.a.o. gå till judeutrotning. Ja, eller åtminstone till statens Israels utplånande och israelernas fördrivande ut i havet.

Falskt medvetande

Marxister kallar ibland andra ideologier för ”falska medvetanden” (Jan Myrdal använder ofta den termen). Idén är att de härskande klasserna i samhället prånglar ut idéer som förvänder synen på de arbetande massorna, så att de inte inser sitt eget bästa och inte inser att det är den kommande socialistiska revolutionen som ”åt alla lycka bär”. Så i stället för att göra revolution försöker arbetarna göra det bästa av sin situation i det rådande samhället och eftersträva att själva skaffa sig Volvo, villa och vovve. Och ibland – hemska tanke! – lyckas de också med det. Det ”falska medvetandet” förvränger verklighetsuppfattning och gör att vi inte ens kan se vad som ligger rätt inför ögonen på oss.

Nu finns det faktiskt en ideologi som det här stämmer helt in på, och det är förstås marxismen.

Jan Myrdal och Jan Guillou (och många, många med dem) bär syn för sägen.

Skurkgalleriet

 

 

 

 

 


[1]) Sällskapet delar också ut ett mindre pris, Robespierrepriset, till minne av en annan massmördare som Jan Myrdal beundrar och i vars anda vi ska verka. – Heder, förresten, åt Susanna Alakoski, som ifjol vägrade ta emot Leninpriset, eftersom hon vuxit upp alltför nära gränsen till Sovjetunionen och visste en del om vart Lenins idéer lett.

[2]) Se om detta också min förra bloggpost.

[3]) Däremot stämmer det att Ryssland inte drog sig ur Första världskriget förrän efter oktoberrevolutionen. Nämner det för slippa petimeteraktiga invändningar.

Lika goda kålsupare?

Jag har aldrig blivit misshandlad av nazister. Gör det mig till nazist?

Jag har heller aldrig blivit misshandlad av Revolutionära fronten, men det är mest av en lycklig slump. För lite drygt två år sedan blev två yngre kamrater och meningsfränder till mig misshandlade av medlemmar av Revolutionära fronten; jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé i Eskilstuna, och sedan skildes vi åt; de gick till stationen och jag gick till mitt stamhak för en öl och en matbit. Hade jag följt dem till stationen för att vinka av dem, hade jag också blivit misshandlad.

Och varför blev de misshandlade? Var de nazister? Var de ens sverigedemokrater? Visst inte. De var medlemmar i Liberala partiet, ett parti som söker återuppliva den klassiska liberalismen, den som motsätter sig statsingripanden i näringslivet – och som en konsekvens därav förespråkar fri invandring. När blev det nazistiskt att förespråka frihet från statsingripanden i näringslivet och fri invandring?

Och det här är inget undantag. Här i Eskilstuna har medlemmar av Moderata ungdomsförbundet några gånger blivit attackerade av Revolutionära fronten. Ungmoderater brukar vara rätt radikala frihetsförespråkare – i varje fall innan de går vidare och gör karriär i moderpartiet. (Även andra borgerliga politiker har blivit attackerade.)

Finns det någon tanke bakom detta? Är det meningen att om en organisation som påstår sig bekämpa nazism och rasism ger sig på frihetsförespråkare, så ska det automatiskt bli naziststämpel på dem? Ett skruvat resonemang, förvisso, men vad kan man vänta sig av våldsbejakande socialister?

(På sina klisterlappar skriver de att de ”talar det enda språk nazisterna förstår”. Den verkliga innebörden är förstås att de talar det språk de har gemensamt med nazisterna.)

Och innan jag går vidare ska jag upprepa något jag tagit upp förut, nämligen att nationalsocialismen, precis som namnet säger, är en form av socialism.[1] Man ska därför inte kalla dem för högerextremister. De är precis lika mycket vänster som sina vedersakare på den s.k. vänsterkanten.

(När man påpekar detta för ”vanliga”, icke-nationella, socialister stoppar de bara huvudet i sanden, så att bara deras skitiga bakända sticker upp i luften.)

Alltnog. På senaste tid har det inletts rättegångar mot medlemmar av Revolutionära fronten; och det finns goda chanser att även den misshandel jag först berättade om kommer upp i rätten inom kort.

Så låt oss se vad de vanliga socialisterna har att säga. Vad är det för bakända de visar upp, sedan huvudet stuckits i sanden?

En mycket vanlig socialist är Jan Guillou. Så här skriver han i Aftonbladet 6 april 2014:

Dessvärre har vi också fått en handfull virrpannor som kallar sig vänster och betraktar politiskt våld som sin huvuduppgift. De är visserligen inte så dumma så att de riktar sitt våld mot staten, eftersom det bara skulle leda till att de snabbt buntades ihop och sköts eller låstes in på livstid.

En av dessa gökar, herr Joel Bjurströmer Almgren, är nu åtalad för att två gånger i påstått självförsvar ha knivhuggit en nazist i ryggen. Alltså samma brott med samma förklaring som några nassar snart skall dömas för.

Kålsupare! jublar då hela den borgerliga pressen och vår folkpartistiska demokratiminister. Att vara vänster är detsamma som att vara nazist. På de borgerliga ledarsidorna talas salvelsefullt om ”det meningslösa våldet”, en återkommande favoritfras, och förstås om likheten mellan vänster och nazism.

Känsloläget inom den borgerliga pressen och hos demokratiminstern ska jag inte uttala mig om (de får väl svara för sig själva). Men tror verkligen Guillou att vi som blivit utsatta för Revolutionära frontens våld går omkring och jublar över att dessa socialister talar samma språk som nationalsocialisterna?

Men nazisternas våld är ingalunda meningslöst. De har starkt uttalade ideologiska meningar med sitt våld. För dem är det rätt att döda undermänniskor för hand så länge man inte har makten, för att i en drömd framtid efter maktövertagandet inleda det industriella mördandet.

Och på vad sätter skiljer detta nationalsocialisterna från vanliga socialister? Drömmer inte alla socialister om en framtid där de kan hänga upp kapitalister i lyktstolparna? (Eller i sina slipsar, för att citera en känd visa.) Ja, utom då Guillous egna vänner inom den palestinska motståndsrörelsen, som i stället drömmer om en framtid där de kan döda judar när de gömmer sig bakom stenar och träd.[2]

Något motsvarande program har inte virrpannor som herr Joel Bjurströmer Almgren. Det är över huvud taget svårt att förstå honom i politiskt avseende. Ett av de många brott han dömts för var att slåss med tunnelbanevakt och förklara att ”jävla turk, jag ska ta dej, jag ska plocka dej”. Det är inte mer vänster än Hells Angels.

Det är nämligen omöjligt att få ihop någon enda vänstergruppering med rasism. Ty vänstern är definitionsmässigt antirasistisk. Och denna avgrundsskillnad låtsas inte kålsuparteoretikerna se. Liksom gökar som herr Joel Bjurströmer Almgren inte tycks se, eller struntar i, hur de underblåser den borgerliga propagandan om hurusom vänster är detsamma som nazism.

Så inget ont kommer någonsin från vänster? Och skulle det ändå komma från vänster, så är det inte någon riktig vänster? Ja, det är så socialisterna slingrar sig undan.[3]

En person jag väntat mig bättre av är Aftonbladets Oisín Cantwell. Men så här skriver han i Aftonbladet 9 april 2014:

Det rättsliga efterspelet till den nazistiska attacken [i Kärrtorp] slutar med andra ord rimligen med att en vänsterextremist döms till det hårdaste straffet av alla inblandade.

Vilket kommer att få en del liberala ledarskribenter att pipa av lycka, då de redan med betydande energi har hävdat att båda sidor varit lika goda kålsupare.

För att teorin ska fungera måste anhängarna dock låtsas som att den grundläggande skillnaden mellan dessa två extrema rörelser inte existerar.

Nämligen att nazister anser att det är helt i sin ordning att döda invandrare, feminister, bögar och annat folk de inte tycker har något existensberättigande i ett befriat Sverige. Den svenska vänstern å andra sidan är främmande för mord som politisk metod. [Min kursivering.]

OK, det finns ett litet, litet korn av sanning i detta. I ett avseende är faktiskt våra nazister värre kålsupare än andra som talar samma språk: nazister har faktiskt gjort sig skyldiga till mord.[4] Revolutionära fronten har ännu inte mördat någon. Hittills, vill säga. Betyder detta att det ska ett mord, och inte bara misshandel, till för att vi ska slippa bli beskyllda för att komma med kålsuparteorier?

Vettigare är Expressens Britta Svensson, som skriver i Expressen 11 april 2014:

Huvuddelen av [Revolutionära frontens brott] riktar sig, enligt Säpo, mot meningsmotståndare i vit makt-miljön. Det är häpnadsväckande att det finns etablerade debattörer som anser att det här är brottslighet som borde vara tillåten.

Om människor med viss politisk ideologi ska få rätt att utöva våld mot dem med viss annan politisk syn måste ju rättsapparaten utreda och registrera båda sidornas åsikter. Om det ska vara tillåtet att utöva våld mot nazister, krävs en särskild lagstiftning där den som av staten klassats som nazist saknar rättigheter andra har.

Men inte heller hon uppmärksammar att Revolutionära fronten inte alls bara ger sig på nazister och sverigedemokrater utan också genuina frihetsförespråkare.

Och frontens egen ideologi, då?

På Revolutionära frontens Facebooksida[5] kan man läsa följande:

Varje dag ser vi hur det kapitalistiska systemet sliter sönder våra liv. Våra boendekostnader blir bara högre, våra vänner fattigare och jobben färre och mer osäkra. Allt detta så att de rika kan bli rikare. Som en direkt konsekvens av detta ser vi hur fascisterna åter igen organiserar sig för att sprida rashat som splittrar arbetarklassen.

Vi vägrar acceptera en sådan utveckling och slår därför tillbaka med all kraft vi har. Allt från att aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden.

Om inte fronten (liksom f.ö. stora delar av den breda allmänheten) vore så fullständigt historielös, skulle den veta att det var kapitalismens genombrott som för ett par hundra år sedan började lyfta Västvärlden ur fattigdom och misär; liksom det idag är inslagen av kapitalism som börjat lyfta stora delar av Tredje världen ur fattigdom och misär. (Misären finns huvudsakligen kvar i Nordkorea, ett land som inte har den ringaste kapitalism). För att uttrycka det brutalt: om det inte vore för kapitalismen, skulle fronten inte ha något att riva sönder; de skulle inte ens vara i livet.

Och att det är produktion som bygger upp och att det är våld som sliter sönder, det kan väl inte vara så svårt att fatta? Ändå roar de sig alltså, och skryter med det, att slita sönder andras liv. Kunde de inte i stället göra ett ynka litet försök att ta sig ut på arbetsmarknaden och försörja sig själva? Först då skulle de kunna hävda att just de representerar arbetarklassen.

Och att fronten sprider lika mycket hat som sina påstådda vedersakare är väl ändå rätt uppenbart.

Att sedan socialismen – den må kalla sig nationalsocialism eller något annat – sliter sönder våra liv ännu värre när den kommer till makten – är en annan sak, eller snarare en annan aspekt på samma sak.

(Det här borde jag förstås skicka till Aftonbladet. Men hur fan ska jag kunna korta ner det till 1500 tecken inklusive mellanslag?)

Post scriptum: Precis som jag lagt ut denna bloggpost får jag veta att inställningen till Revolutionära fronten lett till splittring inom Ung Vänster. Förbundsstyrelsen tar avstånd, men många medlemmar stöder fronten. De betraktar den som hjältar.

Redan på skolgården fick man lära sig att ”två mot en är fegt”. Fyra mot två (som det var i misshandeln av mina kompisar) är förstås precis lika fegt; och inte blir det mindre fegt av att de var maskerade för att slippa slå till svars för vad de gjort. – Men Ung Vänster bryr sig förstås inte om att fronten inte alls bara ger sig på nazister eller ens sverigedemokrater (och ursäkta att jag tjatar om det).

Och så kan man läsa att fronten ”skyddar barnfamiljer”. Är Liberala partiet ett hot mot landets barnfamiljer?

Uppdatering 20 maj 2014: I Aftonbladet 18 maj skriver Jan Guillou:

För övrigt anser jag att … den nigerianska terrorligan Boko Haram har lika lite med islam att göra som mötessabotörerna ”Revolutionära Fronten” med socialismen.

Rent matematiskt är ju ”lika lite” detsamma som ”lika mycket”; ändå skulle den senare formuleringen ha kommit närmare sanningen.

(Själva artikeln länken går till var faktiskt riktigt bra. Men så handlade den ju också om något annat.)


[1]) Se återigen George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär. Eller läs nationalsocialisternas eget partiprogram från 1920.

[2]) Vilket de uppmanas till av profeten själv i en hadith. (Jag har citerat den i min bloggpost Vad Hamas vill.)

[3]) Resten av Guillous artikel har jag inga invändningar mot. Det är säkert sant att 68-vänstern aldrig grep till våld, och att det aldrig fanns någon Röda arméfraktion i Sverige. Men nu handlade det ju alltså om påstådda kålsuparteorier. – Och att Guillou är alltigenom genomfalsk bör framgå av hans tacktal när han tilldelades Leninpriset, till vilket jag kanske återkommer.

[4]) För att friska upp minnet kan jag ju nämna mordet på Björn Söderberg 1999, dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, mordet på John Hron 1995 och Malexandermorden 1999. Det finns fler fall.

[5]) Förr hade fronten en hemsida också, men den har tagits bort – varför vet jag inte.

Högskattehyckleriet

Överklassen gör uppror mot lägre skatter för det arbetande folket – behåller sina egna pengar.

Sverige har numera bara det näst högsta skattetrycket i världen, med ynka 44,4% av BNP mot 51,5% när det var som högst år 2000. (Så högt var det också år 1987.) Alliansregeringen har onekligen tagit några stapplande steg på vägen mot att göra det arbetande folket en smula rikare på oss offentliganställdas bekostnad. (Som jämförelse kan nämnas att det var 32,6% år 1965, 24,7% år 1960, 19,2% år 1950, 11,4% år 1930 och dessförinnan ännu lite lägre. Det var hårda tider förr!)[1] – Att vi backat så mycket och att t.o.m. Danmark nu ligger före oss är förstås ett svårt slag mot den svenska modellen, och risken är stor att det välfärdssystem våra politiker med stor möda (dock utan att vara direkt underbetalda) byggt upp åt oss håller på att fullständigt raseras. Ja, så låter det i alla fall om man läser Aftonbladet.

På sistone har t.o.m. några av de rika tröttnat på att betala dessa otroligt låga skatter och krävt ett stopp för ytterligare skattesänkningar. Exempel på detta är Jonas Gardell, Alex Schulman, Jan Guillou, Henning Mankell, Dogge Doggelito och nu senast Claes de Faire. Det kallas för Medelklassupproret – som om dessa rika personer tillhörde medelklassen och inte överklassen – och startade såvitt jag vet med en debattartikel i Aftonbladet 17 september 2013 (dock ej undertecknad av någon av de ovannämnda). Senast har detta fenomen uppmärksammats i en ledare i Aftonbladet 26 november under rubriken Ångestvrål ur medelklassen.

Men om någon verkligen tycker att han/hon själv betalar alldeles för lite i skatt, finns det ju ett enkelt sätt att betala mera: man uppger helt enkelt en högre inkomst i sin självdeklaration än vad man faktiskt har. Att lägga till några extra tusenlappar eller ett par extra miljoner i deklarationen kan möjligen rubriceras som ”omvänt skattefusk” – men skulle Skattemyndigheten ingripa, ifall man ändå gjorde det?

Men det är värre än så, och framför allt mer hycklande än så. De här personerna har aktiebolag och plöjer ned det mesta av sina stora inkomster i dessa aktiebolag. Bolagsskatten är i Sverige betydligt lägre än inkomstskatten. Så vad dessa personer skulle kunna göra för att undgå att betala för lite i skatt är helt enkelt att ta ut sina vinster som löner i stället för att gömma dem i sina aktiebolag. Detta uppmärksammades för en tid sedan av bloggaren Lars Wilderäng på hans blogg Cornucopia? Han tar Jonas Gardell som exempel och visar att om Gardell tog ut lön i stället för att behålla pengarna i aktiebolaget, skulle han kunna bidra till det offentliga med hela 34 miljoner kronor (ja, t.om. 41 miljoner, om man räknar in obeskattade reserver). (Några siffror för de övriga personerna nämns inte, men jag skulle gissa att åtminstone Jan Guillou skulle kunna bidra med ännu mer än så.)

Att personer som på detta sätt kan undanhålla så mycket som 34 eller kanske rentav 41 miljoner i skatt skulle vara representanter för medelklassen är väl ändå alldeles befängt?

Nej, de här personerna talar inte i egen sak – de är inte ett dugg besvärade av att själva betala för låg skatt, för vore de det, skulle de förstås göra precis som jag föreslagit ovan: antingen uppge högre inkomster än de har, eller avstå från att plöja ned sina vinster i sina aktiebolag och i stället ta ut dem som lön. Nej, de talar för människor som inte i och för sig är direkt utfattiga men ändå betydligt fattigare än de själva. De talar för människor för vilka en liten skattehöjning verkligen betyder något – t.ex. för personer som ligger strax under brytpunkten för statlig skatt och som skulle få det betydligt sämre ifall denna brytpunkt blev lite lägre. De själva ska minsann inte behöva betala mer i skatt!

Ett av hyckleriets definierande kännetecken är att det inte vet några gränser.

(Bra om detta också av Stefan Karlsson och Fredrik Westerlund.)

$ $ $

Uppdatering 30 november: Jag länkade till denna bloggpost på Medelklassupprorets Facebooksida, och följande replikskifte utspann sig:

POS: Om ni verkligen tycker att ni betalar för lite i skatt, finns det ett enkelt sätt att rätta till detta: uppge högre inkomst i självdeklarationen än vad ni verkligen har. Skatteverket kommer säkert inte att lägga några hinder i vägen för detta.

Om ni inte gör på det sättet, kan det ju bara betyda att ni själva inte alls vill betala mer i skatt, bara att andra ska betala mer i skatt.

Medelklassupproret: Vad vi ser är att välfärden håller på att urholkas. Det kostar att ha ett jämlikt samhälle. Om vi vill ha ett fungerande välfärdssamhälle så behöver vi också bidra. Alla måste bidra, det räcker inte med några få.

POS: Men det var ju inget svar på vad jag skrev. Frågan är alltså: Kommer ni själva att betala mer skatt genom att ange en högre inkomst än ni egentligen har på era självdeklarationer? Och kommer Jonas Gardell att bidra med 34, eller möjligen 41, miljoner i skatt genom att ta ut lön i stället för att gömma sina inkomster i sitt aktiebolag? M.a.o.: menar ni allvar, eller hycklar ni bara?

Medelklassupproret: Det du föreslår är en typ av välgörenhet och det är inte så vi vill lösa finansieringen av välfärden.

POS: Ja, men då var ju saken klar. Ni vill inte alls själva betala högre skatt, och ni vill att Jonas Gardell och andra rika knösar som stöder er ska behålla sina miljoner. De som ska betala högre skatt är sådana som faktiskt inte har råd med några skattehöjningar.

Fredrik Fridsten: Ni vill alltså tvinga låg- och medelinkomsttagare att avstå från de förbättringar och utökade valmöjligheter ett par hundralappar extra i månaden i plånboken innebär. Eller?

Medelklassupproret: Vi tvingar ingen. Demokrati handlar om att alla får säga sin åsikt och sen bestämmer man tillsammans hur man ska ha det. Vårt förslag är: höj skatten, särskilt för oss som tjänar bra, så att vi har råd med gemensam välfärd på en anständig nivå. Sedan får du och alla andra säga vad ni tycker om den idén. Är den bra eller dålig? Vi tycker att den är bra, men respekterar att det finns de som inte håller med. Det är nämligen så demokrati fungerar.

Fredrik Fridsten: Jo, det är ju det ni gör. Även om man inte instämmer i er åsikt, ska man tvingas finansiera den. Skulle man försöka säga upp sitt abonnemang hos Skatteverket, blir man ju ekonomiskt bestraffad och, om man fortfarande vägrar, frihetsberövad. Vad är det om inte tvång?
”Vi tycker att den är bra, men respekterar att det finns de som inte håller med.” Skitsnack! Ni vill att alla ska betala under tvång. Är det att respektera andra åsikter?

POS: Som Fredrik Fridsten mycket riktigt påpekar är detta kvalificerat struntprat. Demokrati är ett system där jag inte har det minsta att säga till om, så länge folkflertalet inte håller med mig. Men jag ska väl vara tacksam att jag åtminstone får ge uttryck för min uppfattning.

Medelklassupproret: Demokrati betyder att man bestämmer ihop (majoritetsbeslut normalt) och sen måste alla följa det som är beslutat. Alternativen är diktatur eller anarki.

Fredrik Fridsten: Alternativet är konstitutionell republik, eller nattväktarstat om man så vill, där statens uppgifter är att beskydda invånarna från våld på deras personer och egendom.
Demokrati är fyra vargar och ett får som röstar om vad de ska äta till middag.

POS: Fredrik Fridsten har återigen tagit orden ur munnen på mig. Alternativet är varken diktatur eller anarki utan ett system där individens rättigheter respekteras, antingen han tillhör folkflertalet eller står fullständigt ensam här i världen.

POS: Själv är jag lägre mellanpensionär och har cirka 12000 kronor att röra mig med varje månad. En skattesänkning på ett par hundra skulle betyda en del för mig. Eller räknas jag också till den medelklass vars skatter ska höjas för att bekosta er välfärd?

POS: Och om ni verkligen månade om de sämst ställda i vårt samhälle, då borde ni först och främst förespråka ett avskaffande, eller åtminstone en drastisk sänkning, av alla punktskatter. Det krävs ingen större intelligens för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. Jonas Gardell, Jan Guillou och Henrik Mankell kan dricka dyra årgångsviner eller Napoleonkonjak utan att det gräver något egentligt hål i deras plånböcker; medan vi fattig- och lägre mellanpensionärer, liksom större delen av det arbetande folket, får hålla till godo med rödtjut och renat. De kan också tända en Havannacigarr, ifall de skulle bli röksugna, medan fattigpensionärer är hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ändå kan göra endast när det är uppehållsväder). Bensin- och fordonsskatt drabbar inte dem som har råd med limousin, utan lågavlönade i glesbygden som är beroende av sina bilar. Ett avskaffande av dessa skatter skulle ha betydligt större effekt än några skattehöjningar för de relativt välbeställda.

Efter det var tydligen Medelklassupprorets floskelförråd uttömt, för det kom inga fler repliker.

$ $ $

Jag skickade också det här till Aftonbladets debattsida:

Sverige har inte längre världens högsta skattetryck, utan har passerats av Danmark. För att råda bot på detta missförhållande höjs nu röster (från folk som påstår sig representera medelklassen) om att skatterna ska höjas igen eller åtminstone att det ska bli stopp för ytterligare skattesänkningar.

Men om människor tycker att de betalar för lite i skatt är det mycket enkelt att rätta till. Man uppger helt enkelt högre inkomster än vad man faktiskt har i sin självdeklaration, så blir skatten genast högre. Att Skatteverket skulle lägga hinder i vägen för ett sådant förfarande håller jag inte för troligt.

Ännu enklare är det för somliga av dem som ställer sig bakom detta krav. Jonas Gardell, Henning Mankell och Jan Guillou, har t.ex. aktiebolag där de placerar större delen av sina inkomster. Bolagsskatten är i Sverige lägre än inkomstskatten. Bloggaren Cornucopia har räknat ut att om Jonas Gardell tog ut allt som lön i stället för att plöja tillbaka sina inkomster i sitt aktiebolag, skulle han kunna bidra med åtminstone 34 miljoner kronor i ökad skatt. Jag har inga siffror för Mankell och Guillou, men förmodligen är det i samma storleksordning.

Att de inte gör det visar ju bara att de inte alls är intresserade av några skattehöjningar eller stoppade skattesänkningar för egen del.

OK, det är inte de allra fattigaste som ska drabbas av skattehöjningarna eller de uteblivna skattesänkningarna. Men det är människor som ändå är betydligt mindre välbeställda än de själva.

Aftonbladet uppmanar sina läsare att skicka in debattartiklar, men de får inte vara längre an 1500 tecken inklusive mellanslag, och hur mycket debattartikel blir det av det?

$ $ $

Uppdatering 4 december: En bloggare vid namn Göran Fröjdh har också skrivit om detta. Om Claes de Faire skriver han:

För precis som så många andra i mediebranschen driver han ett privat aktiebolag vid sidan av sin anställning. Enligt uppgift delade de Faires bolag Claes de Faire AB ut 110.000 kr till honom själv i egenskap av ägare – pengar som alltså inte togs ut som lön utan redovisades som inkomst av kapital. Denna skattetekniska operation innebar att han kom undan med bara 20 procent i skatt, eller 22.000 kr.

Hade han istället plockat ut pengarna som lön, hade de Faire istället fått betala högsta marginalskatt, 57 procent, på pengarna. Claes de Faire tjänar alltså 40.000 på att välja den lägre kapitalbeskattningen, och ger sig samtidigt en skattesänkning på dryga 3.000 i månaden. Såklart att 600 kr känns ganska futtigt i sammanhanget!

Fröjdh påpekar också att det varken är olagligt eller ens omoraliskt att göra så här:

För faktum är att den som har en lön som ligger över den så kallade brytpunkten för statlig skatt (c:a 36.000 i månaden) inte får ut några förmåner alls från skatten som betalas på inkomster ovanför denna gräns. Sjukpenningen maxar vid en lön långt därunder, och inte heller ökar den allmänna pensionen av att man betalar in höga marginalskatter.

Vilket naturligtvis inte hindrar att det är hyckleri att begagna sig av detta ”kryphål”, samtidigt som man fordrar att alla andra ska avstå från välbehövliga skattesänkningar.

Och om Jonas Gardell skriver Fröjdh:

Gardell har tillgångar i sitt aktiebolag på 60 miljoner, pengar som man stillsamt kan fråga sig varför han samlar på hög. Det är ju inte precis så att han driver en tillverkningsindustri och behöver bygga upp stora investeringsfonder för att ha råd med ett nytt valsverk – det enda han behöver för att skriva böcker och pjäser är sannolikt en bärbar dator och en telefon.

Som George Reisman skriver i sitt öppna brev till Warren Buffet borde kapitalskatter helt avskaffas, eftersom det enda de leder till är färre återinvesteringar och färre nya arbetstillfällen. Men det är ju inte direkt tillämpligt på Jonas Gardell eller Claes de Faire eller alla de andra som protesterar mot skattesänkningar och samtidigt begagnar sig av detta kryphål.

$ $ $

Uppdatering 6 december: Jag lade också in länken till Fröjdhs bloggpost på Medelklassupprorets Facebooksida och fick följande svar:

Claes de Faire är inte någon hushjälte hos Medelklassupproret. Han är en vanlig människa som har uttryckt samma uppfattning som vi om skatter och den gemensamma välfärden. Hur han hanterar sin privatekonomi har varken vi eller någon annan med att göra, så länge han inte begår några brott.

Det stämmer att vi uppmärksammade hans krönika. Men det gör honom inte till någon hushjälte hos oss och det ger oss inte heller rätt att lägga oss i hur han sköter sin privatekonomi. Vi tycker att det är betydligt mer intressant att titta på hur de övergripande strukturerna i samhället ser ut än att göra det hela till en fråga om enskilda individer.

Begrunda gärna logiken i detta. Om Claes de Faire tvingas betala 600 kronor mindre i skatt per månad på grund av att det införs ett femte jobbskatteavdrag, då är han en del av de övergripande strukturerna i samhället och inte en enskild individ; men när han i stället full frivilligt avstår från att betala 3000 kronor i månaden genom att placera sina pengar i sitt aktiebolag, då förvandlas han helt plötsligt till en enskild individ utan ringaste samband med eller koppling till några övergripande samhällsstrukturer.

Märkligt hur somliga kan krångla till det för sig!

Och att världen är smockfull av enskilda individer har tydligen också gått Medelklassupprorets näsa förbi. Kanske rentav undertecknarna av detta uppror själva är enskilda individer – vad vet jag?

$ $ $

Uppdatering 14 september 2014: Sakine Madon skrev en riktigt bra artikel i gårdagens Expressen, ur vilken jag citerar:

… problemet för under- och arbetarklassen är knappast att de betalar för lite skatt. Vari ligger rättvisan i att staten först tar en stor del av vår lön, för att sedan låta oss fylla i bidragsblanketter när vi inte har kunnat spara undan själva? Det är just för dem med lägre inkomster en extra tusenlapp är guld värd och verkligen betyder något.

Medelklasskändisar, i ”Medelklassupproret” mot sänkt inkomstskatt, har skrivit debattartiklar om att de inte vill ha fler jobbskatteavdrag. Det är väl klart att man inte bryr sig om en tusenlapp hit eller dit när man har det så gott ställt. Men varför skulle politiken utgå från folk som är så välgödda att de lider av konsumtionsångest? Och hur kommer det sig att det saknas vänsterdebattörer som reagerar på att svenska låginkomsttagare är beskattade upp över öronen?

Och ”Medelklassupproret” borde döpas om till ”Rikemansupproret”.

$ $ $

Uppdatering 16 september 2014: En av Rikemansupprorets frontfigurer, Jonas Gardell, intervjuas i gårdagens Aftonbladet. Så här står det:

Tack vare sin förmögenhet kan Jonas Gardell följa sitt hjärta.

– Naturligtvis behöver jag inte jobba för pengarna. Men det ställer högre krav att jag gör något som jag verkligen brinner för, säger han.

Och:

Jonas Gardell är sedan flera år tillbaka ekonomiskt oberoende, och har därför råd att satsa fullt ut på sina drömmar.

Förra året uppgick tillgångarna på hans bolags konto till 69 miljoner kronor, visade en genomgång av Nöjesbladet. Förutom att skänka pengar till välgörenhet har han också råd att satsa på egna projekt som han brinner för.

69 miljoner … Det blir rätt mycket som Jonas Gardell skulle kunna betala extra i skatt, ifall han redovisade de miljonerna som inkomst i stället för att stoppa dem i ett bolag.

Men alla de som faktiskt fortfarande behöver jobba för att få ihop pengar att leva för – och inte får något över att idka välgörenhet med – de ska minsann betala högre skatt!

(Börjar bli tjatigt, men jag kunde inte motstå det här.)

$ $ $

Uppdatering 12 november 2014: Aron Modig (kd) har lagt en motion i riksdagen om Frivillig kändis- och rikemannaskatt, ur vilken jag citerar:

Trots skattesänkningarnas många goda effekter har välkända och välbeställda människors protester mot de lägre skatterna varit ett återkommande inslag i samhällsdebatten de senaste åren. ”Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad” skrev exempelvis chefredaktören Claes de Faire i Resumé den 22 november 2013.

Rimligtvis går [det] att kombinera fortsatta skattesänkningar på arbete, utbildning och företagande men samtidigt erbjuda möjligheten för de människor som så vill att betala in extra pengar till det offentliga. Det bör utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten.

Men vänta nu ett ögonblick … Ska det verkligen vara nödvändigt att lagstifta om detta? Har det månne hittills varit förbjudet att lämna frivilliga bidrag till statskassan?

Givetvis inte. Det här har aldrig handlat om att kändisar och rikemän själva skulle betala mer i skatt. Det har hela tiden handlat om att andra, som inte har det lika väl ställt, ska digna lite mer under skattebördan.

(Jag har också länkat till Modigs motion på Medelklassupprorets Facebooksida; inväntar med fasa spänning reaktionerna.)

PS. Tydligen har det varit förbjudet att betala frivillig extraskatt, hur absurt det än må låta. Det här är saxat från Svenska Dagbladet (21 juni 2011):

Omöjligt att betala mer i skatt – bättre skänka pengarna

Det går inte att betala mer i skatt än vad man är skyldig staten.

Det har en privatperson som försökt fått lära sig.

Skatteverket rekommenderade att skänka bort pengarna istället eftersom de ”gör mer nytta där än i regeringens skattkista”.

En privatperson skrev i sin deklaration att han ville betala extra skatt.

Motiveringen var att:

”Du och jag säljer, i likhet med andra svenskar, vapen för 1500 kronor per år. De intjänade pengarna lägger vi sen på att köpa sjukvård, utbildning och infrastruktur. Det är min övertygelse att vi kan klara att betala för allt att det utan att fläcka våra händer med blod. Jag anhåller därför att få betala 1500 kr mer i skatt”, skriver Svenska Freds på sin blogg.

Men det var kört.

I sitt svar, för ett par veckor sedan, skrev Skatteverket att myndigheten tyvärr inte kan tillmötesgå önskan.

”I våra skattelagar och regler ges inte möjlighet att betala in mer skatt än man är skyldig till. Även om ditt syfte är hedervärt och dina avsikter beundransvärda kan vi inte hjälpa dig.”

Dessutom lade handläggaren på Skatteverket till en personlig kommentar:

”Jag respekterar din åsikt men råder dig att istället skänka pengarna till en organisation som arbetar mot vapenindustrin, t ex Svenska Freds. Jag tror att de gör mer nytta där än i regeringens skattkista.”

Tipstack till Markus Berglund på Facebook.

$ $ $

Uppdatering 14 november 2014: Aron Modigs motion har uppmärksammats av Dagens Media. Jag saxar slutklämmen:

Dagens Media har sökt Claes de Faire för att fråga hur mycket han skulle kunna tänka sig att punga in till staten ifall Aron Modigs motion skulle vinna gehör i riksdagen.

– Jag har inga kommentarer till det där alls, säger Claes de Faire till Dagens Media.

Obetalbart.

Också Janerik Larsson har skrivit om detta i sin blogg på Svenska Dagbladet. Jag saxar:

För bara några veckor sedan delade Claes bolag Claes de Faire AB ut 110 000 kr till honom som ägare. Bara 22 000 kr i skatt!

Samtidigt ser vi att bolaget inte betalade ut en krona i lön på hela verksamhetsåret. Hade Claes tagit ut sina pengar som lön istället för utdelning hade skatten väl blivit 55 000 kr för honom på samma belopp?

Det blir alltså 2750 kr lägre skatt varje månad 2013 tack vare Claes val av utdelning istället för lön.

Ännu mera obetalbart! Hela 33 000 kronor är obetalbara för Claes de Faire.

$ $ $

Uppdatering 1 augusti 2015: Till högskattehycklarna sällar sig nu Jason Diakité (Timbuktu). Läs Lars Wilderängs bloggpost om saken. Också en lång genomgång av Rebecca Weidmo Uvell.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2015: Göran Fröjdh återkommer till detta ämne i sin senaste bloggpost. Han menar att högskattehycklarna kanske inte ens är medvetna om sitt eget hyckleri. De använder sig av revisorer, och revisorerna gör förstås vad de kan för att hålla skatten nere. Eller också använder de sig av dataprogram som är inställda på att hålla skatten nere. De har m.a.o. ingen riktig verklighetskontakt; den överlåter de åt sina revisorer.

Viktigare är vad han skriver om egenföretagare som ännu inte nått de stora framgångarna och blivit stormrika. De har det svårare än vanliga anställda. De har sällan råd att ta semester eller ens sjukskriva sig; och någon vidare pension lär de inte få när de blivit gamla. Utan skatteplanering skulle de helt enkelt duka under.

Så långt har förstås inte högskattehycklarna tänkt. Eller också menar de att just de stormrika egenföretagarna ska betala mer i skatt. Men varför betraktar de då sig själva som liggande under gränsen för stormrikedom?

Så hyckleri är det fortfarande.

PS. Jag menar förstås inte att det är fel att också de stormrika skatteplanerar. Se om detta t.ex. min bloggpost Vi behöver våra miljardärer! eller George Reismans uppsats De ytterst välförtjänt superrika, liksom flera andra av de uppsatser jag har översatt.

$ $ $

Uppdatering 5 augusti 2016: En annan högskattehycklare är skådespelerskan Lena Endre, som ondgör sig över att privat välfärd tillåts gå med vinst och betraktar det som kriminellt – samtidigt som hon stoppar undan egna inkomster i ett aktiebolag som betalar betydligt mindre i skatt. Läs vad Rebecca Weidmo Uvell skriver om detta. – Nämns också i en debattartikel av Martin Lernfelt i Expressen 2 augusti.

$ $ $

Uppdatering 28 november 2016: Somliga menar att välfärden måste gå med förlust; antagligen för att det motiverar ytterligare skattehöjningar för att täppa till hålen. En av dem är Per Kornhall, flitigt anlitad för att debattera mot vinster i välfärden. Men kan ni tro! de skattepengar han får för besväret stoppar han undan i ett aktiebolag och tar inte ut dem som kraftigt beskattad lön. Också detta har uppmärksammats av förra slöseriombudskvinnan Rebecca Weidmo Uvell.

$ $ $

Uppdatering 5 december 2016: Det dyker ständigt upp fler och fler exempel. Med anledning av Fidel Castros död skrev Mikael Wiehe vad som måste vara det värsta stycke rövslickeri som någonsin publicerats i svensk press (på Aftonbladets tortyrsida kultursida – var annars?). Men själv gör han precis som alla andra som tjänar pengar på att kritisera kapitalismen: han placerar dem i ett aktiebolag och tar ut så lite han någonsin kan i kraftigt beskattad lön. (Återigen med tipstack till Rebecca Weidmo Uvell.) Och det rör sig inte om småpengar: han tar upp till 60 000 kronor i gage för sina spelningar. (Som jämförelse kan nämnas att det är ungefär så mycket som jag får i pension under ett halvår.)

Fidel Castros egen förmögenhet råder det delade meningar om. Själv hävdade han att han inte hade någon förmögenhet alls, medan Forbes uppskattade den till 6,5 miljoner kronor. Men då räknade Forbes in de statligt ägda pengar han hade kontrollen över. Vare därmed hur som helst: han var diktator, och de diktatorer som sitter tillräckligt länge brukar roffa åt sig allt de kan komma över. Dessutom var Fidels far storgodsägare, så någon privat förmögenhet måste han ha ärvt. Och hans tidigare livvakt har avslöjat en del om hur han levde. Han vältrade sig onekligen i roffade rikedomar i tryggheten bakom sina vakter och alla propagandister som finpolerat hans ändalykt med sin ljuva tungor.


[1]) Statistiken har jag hämtat från Ekonomifakta.