Ur Friedrich Nietzsches tankevärld

Friedrich NietzscheJag har läst Friedrich Nietzsches Bortom gott och ont från 1886[1]. Mycket i boken är antingen obegripligt eller rena tramset[2]; men här har plockat ut några russin i kakan och komponerat min egen müsli (med vänster hand).

David Hume hade som bekant svårt att hitta sitt eget jag; det förnimmande subjektet försvann i virrvarret av förnumna förnimmelser. Nietzsche hade liknande svårigheter; se detta långa citat:

Jenseits von Gut und BöseDet existerar alltjämt harmlösa själviakttagare som menar att det finns ”omedelbara vissheter”, till exempel ”jag tänker”, eller, som Schopenhauers vidskepelse ville ha det, ”jag vill”, som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som ”ting i sig”, och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid ”omedelbar visshet”, liksom ”absolut kunskap” och ”ting i sig” innebär en contradictio in adiecto, kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förförelse! Folket må inbilla sig att kunskap innebär att känna sakerna i grunden; filosofen måste säga sig: då jag analyserar det förlopp som uttrycks i satsen ”jag tänker”, så erhåller jag en rad djärva förmodanden som är svåra för att inre säga omöjliga att verifiera, – exempelvis att det är jag som tänker, att det överhuvudtaget måste vara en någon som tänker, att tänkandet är en verksamhet och verkan utgående från ett väsen som antas vara orsaken, att det finns ett ”jag”, och slutligen att det redan står klart vad man avser med tänkande, – att jag vet vad tänkande är. Ty om jag inte redan för mig själv avgjort detta, på vilket sätt skulle jag kunna avgöra att det som sker inte till äventyrs är ett ”viljande” eller ”kännande”? Alltnog, detta ”jag tänker” förutsätter att jag jämför mitt ögonblickliga tillstånd med sådana som jag känner sedan tidigare, för att därmed fastställa vad det är: på grundval av denna återanknytning till ”vetande” i andra situationer har jag dock i alla händelser ingen omedelbar kännedom om mitt nuvarande tillstånd. – Istället för den ”omedelbara visshet” med vilken folket i förekommande fall låter sig nöjas, erhåller filosofen på detta vis en rad metafysiska frågor, noga taget intellektuella samvetsfrågor som lyder: ”Varifrån har jag begreppet tänkande? Varför tror jag på orsak och verkan? Vad ger mig egentligen rätten att tala om ett jag, rentav om ett jag som orsak till tänkandet?” Den som under åberopande av något slags intuitiv kunskap tror sig omedelbart kunna besvara denna metafysiska fråga, som fallet är med den som säger: ”jag tänker och vet att åtminstone detta är sant, verkligt och säkert”, – han kommer av en nutida filosof att bemötas med ett leende och två frågetecken. ”Min herre”, tillkännager kanske filosofen, ”det är osannolikt att ni inte misstar er: men varför nödvändigt alltid sanning?” –

Vad beträffar logikernas vidskepelse: så kommer jag inte att tröttna på att ständigt understryka ett kort litet faktum som dessa vidskepliga herrar inte gärna tillstår, – nämligen att en tanke kommer när ”den” vill och inte när ”jag” vill, varför det innebär ett förvanskande av faktum att säga: subjektet ”jag” betingar predikatet ”tänker”. Det tänker: men att detta ”det” just är det gamla berömda ”jag” är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framför allt ingen ”omedelbar visshet”. Till sist är redan detta ”det tänker” alltför vågat: redan detta ”det” innehåller en utläggning av förloppet och hör inte till förloppet självt. Man gör här en vanemässig grammatisk slutledning. ”Tänkandet är en verksamhet, till varje verksamhet hör någon som är verksam, följaktligen –”. Ungefär enligt samma schema sökte den äldre atomismen en till den verkande ”kraften” hörande materieklump; kraften förmodades sitta i denna, verka ur den, atomen; strängare huvuden lärde sig slutligen att undvara denna ”jorderest”, och kanske vänjer sig också logikerna en dag vid att undvika det lilla ”det” (den förflyktigade resten av det gamla jaget). (S. 24ff.)

$ $ $

Nietzsche driver med engelsmännen: efter några rader om moralens långtråkighet:

Till sist önskar de alla [moralisterna] att den engelska moralen måste få rätt: i den mån som mänskligheten, eller ”den allmänna nyttan”, eller ”de flestas lycka”, nej! Englands lycka just därmed vore som mest betjänt; de söker med alla krafter överbevisa sig om att strävan efter den engelska lyckan, jag menar efter comfort och fashion och (allra helst) en plats i parlamentet [sic!], samtidigt skulle vara den äkta dygdens väg, ja, att såvitt dygd alls förekommit i världen, har den bestått i just en sådan strävan, (S. 125f.)

Och:

[…] medelmåttiga engelska andar – jag nämner Darwin, John Stuart Mill och Herbert Spencer […] (S. 150.)

Varför skulle just dessa andar vara så medelmåttiga?

$ $ $

Profetia:

Europas demokratisering innebär samtidigt ett ofrivilligt beredande av jordmånen för tyranner […] (S. 140.)

$ $ $

Om egoismen:

Med risk för att skapa förstämning i oskyldiga öron hävdar jag: egoismen är ett med den förnäma själen, jag menar, med den orubbliga tron på att andra väsen naturnödvändigt måste vara det slags väsen som ”vi är” underdåniga och offra sig för det. Den förnäma människan accepterar detta egoistiska faktum utan minsta frågetecken, ja, utan någon känsla av hårdhet, tvång eller godtycke, snarare på det sätt som man godtar en i tingen inneboende ursprunglig ordning:– sökte hon ett namn för den skulle hon säga: ”det är rättfärdigheten själv”. Kanske tillstår hon inför sig själv, och i former som inledningsvis medger en viss tvekan, att det finns sådana som är likaberättigade med henne själv; så snart hon är på det klara med denna rangfråga, rör hon sig bland sina likar och likaberättigade med samma säkra finkänslighet och vördnadsfulla taktkänsla som hon uppvisar i umgänget med sig själv, – allt enligt den medfödda himmelska mekanik som alla stjärnor är införstådda med. Denna finess och självinskränkning i umgänget med likar är ytterligare ett tecken på egoism – varje stjärna är en sådan egoist –: den ärar sig själv i andra och i de rättigheter den tillstår dem, de tvivlar inte på att utväxlingen av ärebetygelser och rättigheter, såsom allt umgänges egentliga väsen, motsvaras av en i naturen rådande ordning. Den förnäma själen ger på samma sätt som hon tar, genom den lidelsefulla och lätt retbara vedergällningsinstinkt som utgör hennes bottensats. Begreppet ”nåd” besitter inter pares ingen mening och väldoft; det må existera ett sublimt sätt att låta sig övergjutas med skänker som man törstigt och droppvis lapar i sig: men för denna konst och dessa åtbörder är den förnäma själen föga skickad. Hennes egoism hindrar henne här: hon blickar överhuvudet taget ogärna ”uppåt”, – utan antingen framför sig, horisontellt och långsamt, eller nedåt: – hon vet att hon är upphöjd. – (S. 168f.)

$ $ $

Lite kunskapsteori:

Ord är fonetiska tecken för begrepp; begrepp återigen är mer eller mindre bestämda bildtecken för ofta återkommande och sammanträffande förnimmelser, av förnimmelsegrupper. (S. 169.)

Låter också det som David Hume. Vidare:

För att man ska förstå den andre räcker det inte att man använder samma ord; man måste också använda dessa ord för samma slags inre upplevelser, man måste i sista hand ha gemensamma erfarenheter.

$ $ $

De största tilldragelserna och tankarna – men de största tankarna är de största tilldragelserna – är de sista att bli förstådda: de generationer som är samtida med dem upplever inte dessa tilldragelser – de lever förbi dem. Det inträffar då något som liknar ett fenomen i stjärnevärlden. Ljuset från de mest avlägsna stjärnorna är det sista att nå fram till människorna; och innan det nått hit förnekar människan att det överhuvudtaget finns stjärnor där ute. ”Hur många århundraden behöver en ande för att bli förstådd?” – det är också en måttstock, därmed skapar man också en rangordning och en etikett såsom det anstår: för andar och stjärnor. – (S. 178.)

$ $ $

Det här bör ni känna igen:

Det är inte verken, det är tron som här avgör, som här fastställer en rangordning, för att nu återupprätta en gammal, religiös formel i en ny och djupare mening: något slags grundövertygelse som den förnäma själen har beträffande sig själv, något som inte kan sökas, inte hittas och kanske inte heller låter sig förloras. – Den förnäma själen hyser vördnad för sig själv. – (S. 178.)

D.v.s. ni bör känna igen det om ni läst företalet till The Fountainhead.

$ $ $

Varje filosofi döljer också en filosofi; varje åsikt är också ett gömställe, varje ord också en mask. (S. 179.)

Och:

Varje djup tänkare fruktar mer att bli förstådd än att bli missförstådd. Av det sistnämnda lider kanske hans fåfänga; av det förstnämnda emellertid hans hjärta, hans medkänsla, som alltid säger: ”ack, varför vill ni också ha det lika tungt som jag? (S. 180.)

Men som sagt: mycket som jag inte citerat har varit trams!


[1] Samlade skrifter, vol. 7; Stockholm/Stehag 2002.

[2] T.ex. allt han skrivit om kvinnan. Och det mesta av hans sociologiska spekulationer.

 

Annonser