Några ord om teori och praktik

Innan jag lämnar Ibn Khaldun därhän och lämnar tillbaka boken till biblioteket (där den får samla damm i magasinet tills någon annan börjar intressera sig för den) vill jag ge ett citat till – dels för att det är en smula småroligt, dels därför att den belyser en viktig poäng: hur teoretisk kunskap förhåller sig till praktiskt handlande (och vice versa):

Den arabiska filologin är bara en (teoretisk) kunskap om (grammatiska) regler och former. Det är kunskapen om en egenskap men inte egenskapen eller vanan själv. Snarare är den jämförbar med en person som har en teoretisk kunskap om ett hantverk, t.ex. skräddarens, men inte vet hur han ska utöva det i praktiken. En sådan person skulle kunna förklara några av skrädderiets tillvägagångssätt som följer: Man trär in tråden i nålsögat; man för in nålen i två stycken sammanhållet tyg; man drar ut den på andra sidan på ett visst avstånd, återför den till den sida där man slutade, drar ut den framför det hål där den först gick in, så att det blir ett visst mellanrum mellan de första båda hålen. På detta sätt kan han fortsätta och beskriva hela operationen och ge en beskrivning på hur man fållar, vadderar och skär upp knapphål, tillsammans med alla de andra aspekterna av skräddaryrket. Men om han uppmanades att göra någonting av de (saker han talar om) med sina egna händer, skulle han inte på något sätt förmå det.

Likaså skulle en person som känner till snickeri kunna ombedas klyva ved. Han skulle säga: Man placerar sågen längst upp på ett stycke ved; en individ håller i ena ändan av sågen och en annan mittemot honom i den andra; de båda skjuter och drar och sågens vassa tänder skär genom trästycket, tills det kommer ned till botten av det. Men om en sådan person uppmanades praktiskt utföra det, skulle han inte kunna göra det.

[…] Kunskap om reglerna är kunskap om hur man använder dem men inte det faktiska bruket av dem. Därför finner vi att många framstående grammatiker och skickliga filologer, som har en allomfattande kännedom om de reglerna, gör många misstag och begår många språkfel, när de uppmanas skriva några rader till en kollega eller vän eller författa ett klagomål om någon orättvisa eller någonting annat de skulle vilja framföra. De kan inte sätta samman orden och uttrycka vad de vill säga på ett sätt som gör det arabiska språket rättvisa. (S. 596f.)

Ibn Khaldun skriver om det arabiska språket, men det är ju precis lika tillämpligt på språk och språkkunskaper i allmänhet.

Lägg märke till att små barn inte behöver den minsta lilla grammatiska regel för att lära sig sitt eget modersmål. Och barn som växer upp i en tvåspråkig (eller rentav flerspråkig) miljö har inga svårigheter att lära sig båda (eller rentav alla) språken och inga större svårigheter att skilja de olika språken åt.

Ja, det finns ett fenomen som kallas ”halvspråkighet”, där invandrarbarn varken behärskar sitt eget hemspråk eller svenskan särskilt väl. Jag har inte forskat i ämnet, men min första reflexion är att det måste ses som ett misslyckande för skolan. Att ett barn i förskoleåldern så snabbt tillägnar sig språket eller språken betyder ju inte att det är fullärt. Språket eller språken måste talas och skrivas och läsas för att den där språkvanan verkligen ska utvecklas. Får de inte den utökade språkvanan, står de förstås och stampar på samma språkliga fläck. Får de denna språkvana, så blir de även som vuxna två- eller flerspråkiga.

När man sedan kommer upp i åren och ska lära sig ett nytt främmande språk, är grammatik ett nödvändigt stöd för inlärningen. Nödvändigt, men inte i sig tillräckligt. Språk består inte bara av grammatik, utan också, och än mer, av ord!

Själv behärskar jag två språk, svenska och engelska[1]; danska och norska kan jag läsa obehindrat, eftersom de skandinaviska språken ligger varandra så nära; och de ord som skiljer sig från svenskan är rätt lätta att klura ut betydelsen av.[2] Min tyska är lite sisådär; att läsa ett kort stycke på tyska går bra; men jag skulle aldrig kunna läsa vare sig Kant eller Menger eller Böhm-Bawerk i original: det skulle ta alldeles för lång tid. Andra språk, som franska, spanska, latin och forngrekiska har jag ett hum om, men inte mer.

Jag har heller inga problem med äldre svenska. Att det är gammalstavning, att verben har pluralformer och att bruket av konjunktiv (”finne” och ”ginge” i stället för ”fick” och ”gick”[3]), eller att somliga verb förr böjdes starkt i stället för svagt (”hjälpa, halp, hulpit, hulpen”) – det bereder mig inga som helst problem. Ibland skiljer sig också enstaka ord: på 1700-talet skrev man t.ex. ”förfarenhet” där vi idag säger ”erfarenhet”. – Hursomhelst, så kan jag läsa svenska ända tillbaka till bibelöversättningen av år 1541 (eller 1526, men då var det bara Nya testamentet som översattes). Men medeltidssvenska behärskar jag lika illa som jag behärskar modern isländska eller färöiska.[4]

Och detsamma gäller engelska. Jag har läst en del av Shakespeare i original, och också John Lockes Two Treatises on Government, utan större besvär. En del ord stavas annorlunda, t.ex. ”publick”, ”shew” i stället för ”show”, ”chuse” för ”choose”, m.m. Och att Shakespeare konsekvent kortar ner ”it is” till ”’tis” och inte ”it’s” gör ju honom inte direkt oläslig. – Men med engelska gäller detsamma som med svenska; jag kan läsa Shakespeare, men jag kan definitivt inte läsa Chaucer, än mindre Beowulf, i original.

Men grammatiken har jag aldrig haft något problem med, fastän andra språks grammatik kan skilja sig väsentligt från svenskans. Ta t.ex. den tyska vanan att alltid placera det finita verbet sist i satsen; eller franskans oändligt omständliga sätt att ställa frågor (”qu’est que ce que ça?” i stället för det enkla ”vad är det?”); eller att de berömda raderna i The Fountainhead, ”För att säga ’jag älskar dig’ måste man först kunna säga ’jag’”, inte går att översätta till latin, där det heter ”Te amo” och jaget finns inbakat i verbformen ”amo”. (För att säga ”te amo” måste man först kunna böja verbet ”amo”. Poängen i uttalandet går liksom inte hem.) – Det som hindrar mig från att tala dessa språk och att läsa dem utan ständigt slående i ordböcker är förstås att jag har ett synnerligen begränsat ordförråd.

Skulle jag få för mig att lära mig finska (eller något annat finskt-ugriskt språk), kommer jag säkert att snabbt kunna lära mig det utvecklade kasussystemet i dessa språk (där mycket vi uttrycker med prepositionsuttryck i stället uttrycks med kasusändelser). Men för att verkligen lära mig språket skulle jag vara tvungen att bosätta mig i Finland, prata med finnar, läsa finska tidningar och ge mig till att läsa Kalevala och Väinö Linna i original.

Och skulle jag få för mig att lära mig swahili (eller något annat bantuspråk), skulle jag snabbt lära mig att språket har kongruensböjning mellan subjekt och predikat (i stället för ”POS är duktig på svenska” säger de ”Han POS han är duktig på svenska”). Men det hjälper mig inte stort, om jag inte också lär mig en massa ord på swahili.

Jag befinner mig alltså i samma situation som teoretikerna i citatet ovan, som kan beskriva hur skrädderi och snickeri går till men aldrig själva skulle kunna sy en kostym eller ens klyva ett vedträ.

Det här var egentligen bara en enda lång utvikning. Vad jag ville skriva om var hur man utövar dygder.

Men det har jag ju skrivit om förr. Se min gamla bloggpost Hur blir man dygdig? Vad finns att tillägga?

Ja, det skulle vara att den som bara har läst Nikomachiska etiken eller dygdkatalogen i ”Galts tal” inte blir ett dugg mer dygdig bara av det. Och är han redan dygdig har han redan blivit dygdig av mångårig vana innan han läste dessa texter.

Att det inte behöver råda någon dikotomi eller oöverbrygglig klyfta mellan teori och praktik är förstås en av grundpelarna i objektivismen. Men att det inte behöver finnas någon sådan klyfta, eller att det inte borde råda någon klyfta, betyder ju inte att det inte ofta finns en sådan klyfta. Teoretikern som inte kan omsättas sina teorier i praktiken är ett exempel; likaså praktikern som inte förmår abstrahera någon teori ur sin praktik.

Ändå måste jag säga att i det här fallet är ena sidan av det falska myntet betydligt falskare än det andra. [5] Människor som talar vitt och brett om att vi behöver en rationell filosofi (och att endast en rationell filosofi kan rädda vår civilisation från undergång) ger jag inte ett vitten för, så länge de inte är rationella för övrigt. Och människor som breder ut sig om hederlighetens och rättvisans dygder tapper jag all respekt för, ifall de är ohederliga och orättvisa mot mig själv eller mot personer jag uppskattar och beundrar. De är inte ett dugg bättre än Ibn Khalduns skrädderi- och snickeriteoretiker. Deras ord är som ljudande malm och klingande cymbal i mina öron. Hur mycket bättre då, om man hittar någon som är rationell, hederlig och rättvis utan att ens ha läst ett ord av Ayn Rand![6]

Nu överlämnar jag vidare funderingar åt läsaren och hoppas att denna bloggpost inte bara samlar damm.


[1]) Ja, någotsånär. Det händer fortfarande att jag måste slå upp något enstaka ord. Men det kan ju faktiskt hända med svenska också.

[2]) För många år sedan läste jag en insändare i tidskriften Nyliberalen som skrivits av en norrman men blivit översatt till svenska av någon som inte hade den blekaste aning om norska språket. T.ex. översattes norskans ”overfladisk” med ”överflödig”. Det betyder förstås ”ytlig” – och det vet man, om inte annat, så för att det norska ordet för ”yta” är ”overflade”.

[3]) Konjunktiven verkar vara på utdöende, både i svenskan och i engelskan. Jag ville det inte vore så.

[4]) På den tiden jag undervisade i svenska på KomVux hade läroboken ett kort kapitel om språkhistoria. Det började med runinskrifter, gick vidare till medeltidssvenska (vad jag minns hade de ”Bliver lekare slagen” ur Äldre Västgötalagen, eller om det var den där historien om hur Djävulen sitter och viskar i kyrkbänkarna) och sedan vidare framåt till dagens svenska. Ur pedagogisk synvinkel är ju det här helt åt pepparn, eftersom man går från det svåraste till det lättaste. Så jag vände på kuttingen när jag höll lektionen. Inte för att spelar så stor roll; med ett enda kapitel och en enda lektion lär man inte bli fullärd i svensk språkhistoria.

[5]) Det här gör förstås ”falskt mynt” till en inadekvat metafor, eftersom ett falskt mynt rimligen är lika falskt på båda sidor. Men ni begriper nog vad jag menar i alla fall.

[6]) Medges dock att jag inte hittat någon sådan person.

Annonser

Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun

Jag började inte läsa Ibn Khaldun för att lära mig något om islams inställning till förnuft och logik, eller för att lära mig att vissa av Immanuel Kants idéer föregripits av muslimska medeltidsfilosofer – dessa lärdomar kom s.a.s. på köpet. Jag började läsa honom därför att jag blivit tipsad om att han gjort några intressanta ekonomiska iakttagelser.[1] Och det hade han också.

Lafferkurvan[2] känner ni säkert till – den som säger att ett för högt skatteuttag är kontraproduktivt även ur skatteverkets synvinkel. I all enkelhet:

Är skatten 0% blir det förstås inga skatteintäkter. Men om skatteuttaget är 100%? Vad händer då?

a)     Folk betalar snällt in hela skatten, och sedan svälter de ihjäl, när de inte längre har något att leva på. Därmed blir det inga skatteintäkter alls. Inte något troligt scenario, men:

b)     Folk betalar in skatten och försöker sedan leva på de allmosor bidrag staten/skatteverket ger dem. Men vad var i så fall vitsen med att ta ut 100% i skatt, när en stor del ändå måste betalas tillbaka?

c)      Folk vägrar blankt att betala in skatten, och då får vi skatterevolt och revolution. Också kontraproduktivt ur skatteverkets synvinkel.

d)     Folk gräver ner en del av sina pengar på ställen där skattmasen inte kan hitta dem (eller måste lägga ned enorma resurser på att hitta gömställena). Detta är nog det troligaste scenariot.

Alltså måste det optimala skatteuttaget, ur skatteverket egen synvinkel, ligga någonstans mellan 0% och 100%. Det här säger förstås väldigt lite om var exakt denna punkt ligger. Och dessutom ses det ju helt ur skatteverkets synvinkel, inte ur skattebetalarnas.

Så här formuleras Lafferkurvan av Ibn Khaldun:

… när dynastin följer religionens vägar håller den sig bara med sådana skatter som stipuleras av den religiösa lagen såsom allmosor, jordskatt och personskatt. De medför små skattesummor, eftersom skatten på egendom som alla vet är låg. Detsamma gäller skatten på spannmål och boskap och även personskatten, jordskatten och andra skatter som krävs av den religiösa lagen. […]

När skatteuttagen och pålagorna på undersåtarna är låga, är dessa energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteintäkterna.

Dynastins […] vanor och behov blir mer varierade på grund av välmågan och lyxen de är försjunkna i. Följaktligen ökar de individuella pålagorna på undersåtarna, bönderna, jordbruksarbetarna och andra skattebetalare. De är tvingade att höja statsinkomsterna. Tullavgifter läggs på handelsvarorna och drivs in vid stadsportarna. Sedan ökar skatterna regelbundet i proportion till den gradvisa ökningen i lyx och statens behov och utgifter. Till slut kommer de att vila tungt på undersåtarna och pressa ned dem. Tunga skatter blir en förpliktelse och tradition, eftersom ökningarna äger rum gradvis och ingen närmare vet vem som är ansvarig för dem. Det är som en hävdvunnen nödvändighet.

Uttagen ökar bortom rimlighetens gräns. Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner, eftersom de, när de jämför utgifter och skatter med sina magra inkomster och ser vilken liten vinst de gör, förlorar allt hopp. Därför överger många av dem jorden. Konsekvensen blir att nationalinkomsten minskar allteftersom antalet individuella bidrag minskar. Ofta försöker statskassan kompensera minskningen genom att öka skattesatsen tills man når det möjligas gräns. Jordbrukets kostnader blir alltför höga, skatterna alltför tunga och varje hopp om vinst förblir teoretiskt. Sålunda fortsätter nationalinkomsten att minska och skatterna att öka – i hopp om att det ena skall kompensera det andra. Slutligen går civilisationen under, eftersom sporren till odling försvinner. Det är dynastin som blir lidande, då det är den som tjänar på utvecklandet av jordarna.

Om läsaren förstår detta, inser han att det bästa medlet att utveckla jordbruket är att så mycket som möjligt sänka skatten på brukarna. På det sättet kommer dessa att sporras till företagsamhet, eftersom de kan vara säkra på att göra en vinst. (S. 271f.)

Och lite längre fram:

Angrepp på privategendomen fråntar människorna sporren att förvärva mer och får dem att frukta att vad de skaffar sig genom ansträngningar oundvikligen kommer att berövas dem. När incitamentet att förvärva egendom är borta, lägger folk inte längre ned möda på att skaffa någon. Kränkningarna av privategendomen ger ett mått på deras modlöshet. När de är allmänna och utsträcker sig till alla sätten att skaffa sig ett livsuppehälle, blir frånvaron av affärsverksamheter också allmän, eftersom varje sporre att arbeta försvinner. Om förgripelserna på egendom bara är obetydliga, blir nedbromsningen av de inkomstbringande aktiviteterna motsvarande obetydligt. Civilisationen och dess välstånd beror på produktiviteterna och de ansträngningar i alla avseenden som folk gör i sitt eget intresse och för sin egen vinning. När de inte längre arbetar för att tjäna till sitt livsuppehälle, avtar civilisationen och allting förfaller. Folk skingras till fjärran länder i sin sökan efter levebröd. Befolkningen minskar. Landet töms och dess städer ligger i ruiner. Civilisationens upplösning leder till statens upplösning, liksom varje ändring i materien nödvändigtvis följs av en ändring av formen. (S. 277.)

Alla dessa förkastliga handlingar förorsakas av behovet av mer pengar från dynastins och härskarens sida, eftersom de har blivit vana vid lyx. Deras utgifter ökar oupphörligt och de ordinarie inkomsterna räcker inte längre. Därför uppfinner härskaren nya sorters skatter för att öka inkomsterna och kunna balansera budgeten. Men lyxen fortsätter att växa och utgifterna med den. Behovet att bemäktiga sig folks egendom blir starkare och starkare. På så sätt avtar dynastins auktoritet, tills dess inflytande är helt slut och de besegras av en angripare. (S. 280f.)

Tillämpligt än i denna dag? Ja, att politiker, i jämförelse med oss vanliga döda, lever i lyx och överflöd är förstås sant. Och inte gör de mycket för att dra in på lyxen och överflödet! Och det kommer naturligtvis att sluta illa i vår tid lika väl som i Ibn Khalduns.

$ $ $

Ibn Khaldun har också – några hundra år före Adam Smith – ett insiktsfullt stycke om arbetsdelning:

Individens förmåga är emellertid inte tillräcklig för att han skall förvärva den föda han behöver. Även om vi antar ett absolut minimum – en dagsranson av vete t.ex. – kan den mängden föda bara erhållas efter mycket förberedelse såsom malning, knådande och bakning. Var och av dessa tre operationer kräver tillbehör och verktyg som kan skaffas bara med hjälp av flera yrken, såsom smedens, snickarens och krukmakarens. Även om man antar att en människa skulle kunna äta obearbetad säd, skulle ett ännu större antal operationer vara nödvändiga för att erhålla den: att så, skörda och tröska den för att skilja bort axens agnar. Allt detta kräver ett antal verktyg och många fler yrken än de som just nämnts. En enda människa är oförmögen att klara av allt detta eller ens en del av det själv. Sålunda kan hon inte klara sig utan hjälp av ett stort antal medmänniskor. Genom samarbete kan behoven för en grupp människor, många gånger större än (de yrkesutövandes) eget antal tillfredsställas. (S. 59.)

$ $ $

Han skriver också lite om politisk filosofi:

Monarki är en institution som är naturlig för människosläktet. Vi har förut förklarat att människor inte kan leva utan en samhällsorganisation och utan samarbete för att skaffa föda och andra livets nödvändigheter. När de har organiserat sig, måste de ha med varandra att göra för att tillfredsställa sina behov. Var och en sträcker ut handen för att tillägna sig vad han behöver, eftersom orättvisa och aggressivitet ligger förborgade i människans djuriska natur. Andra försöker i sin tur hindra honom från att ta det, motiverade av vrede, förtret och den starka mänskliga reaktionen när ens egen egendom hotas. Detta förorsakar split. Split leder till fientligheter och fientligheter till oroligheter, blodsutgjutelse och förlust av liv, vilket i sin tur leder till människosläktets undergång. Men människosläktet är en av de skapelser som Gud uttryckligen har förmanat oss att bevara.

Människorna kan sålunda inte fortleva i ett tillstånd av anarki och utan en ledare som håller dem isär. De behöver en person som håller tillbaka dem. Han är deras härskare. Som människonaturen kräver måste det vara en kraftfull person, som har förmågan att utöva reell makt. I det sammanhanget är gruppsolidaritet absolut nödvändig, ty aggressiva och defensiva företag kan bara lyckas med hjälp av den. Som man kan se är kunglig myndighet av detta slag en ädel institution, föremål för alla slags anspråk och i behov av försvarare. Ingenting av det slaget kan förverkligas utan hjälp av blodsband. (S. 185.)

Ibn Khaldun kände förstås inte till något annat styrelseskick än just det monarkiska och kontrasterar det mot anarkin, som ju inte är något styrelseskick alls, utan avsaknad av styrelse. Parlamentarism var förstås okänd vid denna tid, i varje fall i den muslimska världen.[3]

Lite tidigare i boken skriver han så här:

… politisk och kunglig myndighet [är] en Guds garanti till människosläktet och tjänar som Guds representation bland människorna för att se till att Hans lagar respekteras. De gudomliga lagarna är alla till för människornas bästa och är i deras intresse, som den religiösa lagen visar. Dåliga lagar å andra sidan är alla en följd av (mänsklig) dumhet och av djävulens verksamhet i motsats till den gudomliga allmakten. Han skapar både gott och ont och förutbestämmer det, ty det finns ingen skapare utom honom. […] När Gud […] vill att en nation skall berövas sin monarki, får Han dess medlemmar att begå alla slags ogärningar och utöva alla slags laster. […] ”När vi vilja tillintetgöra en stad, giva vi de välmående i den en tillsägelse: så försynda de sig och ordet slår in på dem, och vi utrota den fullständigt.” (Koranen 17:17.) (S. 145.)

Monarkin är instiftad av Gud, för vårt eget bästa!

$ $ $

Och så några ord om krig:

Krig och skilda slag av strider har aldrig upphört sedan Gud skapade världen. Krigets ursprung är vissa människors önskan att hämnas på andra. Varje part stöds av folket som delar dess gruppkänsla. Det råder krig när upphetsningen har nått sin höjdpunkt och de båda parterna konfronterar varandra, då den ena söker revansch och den andra försöker försvara sig. Krig är någonting naturligt för människan. Ingen nation, ingen ras, avstår från det. (S. 263; min kursivering.)

Det första slaget av krig inträffar vanligen mellan grannstammar och rivaliserande familjer. Det andra slaget – krig förorsakat av fientlighet – förekommer i allmänhet hos vilda folk som lever i öknen […] De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom De strävar inte efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar. Det tredje slaget av krig är det som den religiösa lagen kallar ”det heliga kriget”. Det fjärde och sista slaget är det ”dynastiska” kriget mot oliktänkande och rebeller. Dessa är de fyra slagen av krig. De första två är orättfärdiga och olagliga, de andra två är heliga och rättfärdiga krig. (S. 264; min kursivering.)

Och lite tidigare de båda skräckcitat jag avslutade min förra bloggpost med:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231.)

$ $ $

Till sist ett citat jag gärna instämmer i:

… utövandet av politisk makt är inte ett naturligt sätt att försörja sig på. (S. 372.)


[1] Tipstack till Daniel Fjellström.

[2] Man lär sig alltid något nytt. Arthur Laffer själv hänvisar faktiskt till Ibn Khaldun. (Att Wikipediaartikeln kallar honom ”matematiker” är förstås ett misstag.)

[3] Parlamentarismen sägs ofta (och med rätta) ha kommit till i och med undertecknandet av Magna Carta år 1215. Men detta var givetvis en rudimentär form av parlamentarism, eftersom det endast var adeln och prästerna som kungen måste dela med sig makten till. – Även den svenska ståndsriksdagen och dess motsvarighet i andra länder får betecknas som en rudimentär form av parlamentarism. – Den fulländade formen av parlamentarism skulle vara en konstitutionell republik, sådan som Förenta staternas grundlagsfäder avsåg (men inte helt lyckades) införa. I vilket fall som helst är idén främmande för islam.

Islam och förnuftet

Att förnuftet och logiken måste göra halt inför religionens sanningar – de gudomliga sanningarna – är en vanlig ståndpunkt bland religiösa filosofer. Så t.ex. menade Thomas av Aquino att vi ska följa förnuftet så långt det bär; men det bär inte ända fram; vissa frågor går förnuftet bet på att besvara, och då måste vi ta uppenbarelsen till hjälp. Förnuftet kan t.ex. inte avgöra om världen har funnits till i all evighet eller om den kom till vid en bestämd tidpunkt genom en gudomlig skapelseakt; och då får vi alltså förlita oss på Bibelns vittnesbörd.

Och Immanuel Kant resonerade faktiskt på liknande sätt. Når förnuftet ger sig ut på strövtåg och spekulerar om de gudomliga tingen, vecklar det oundvikligen in sig i självmotsägelser. Hans rekommendation blir då att förnuftet ska hålla sig borta från sådana spekulationer och hålla sig till det som det begriper, d.v.s. den värld av företeelser eller framträdelser där vi faktiskt lever våra korta liv. Låt religionen ta hand om det som ligger därutöver! Upphäv vetandet för att ge rum åt tron!

Även inom den muslimska världen finner vi liknande resonemang. Aristoteles skrifter översattes rätt tidigt till arabiska och många studerade dem ingående. De mest kända namnen är Ibn Sina (latiniserat Avicenna; ca 980–1037) och Ibn Rushd (latiniserat Averroës; 1126–1198). Och precis som Thomas av Aquino menade att Aristoteles läror var fullt förenliga med kristendomen, menade dessa filosofer att de var fullt förenliga med islam.

Men på den punkten fick de mothugg. Al-Ghazali (ca 1058–1111) angrep dem i en bok som i engelsk översättning heter The Incoherence of the Philosophers – där han bl.a. hävdade att allt sökande efter orsakssamband måste uppges, eftersom allt som sker ändå sker bara därför att Gud vill att det ska ske. – Ibn-Rushd besvarade honom senare i en bok som på engelska heter The Incoherence of the Incoherence. Men det är Al-Ghazalis uppfattning som vunnit genomslag inom den muslimska världen. (Detta är förstås en förklaring till varför den muslimska världen – som under den tid vi talar om här var mer avancerad än Europa – filosofiskt och vetenskapligt hamnat på efterkälken. Men Al-Ghazali skulle förstås säga att den hamnat på efterkälken, därför att Gud ville att den skulle hamna på efterkälken.[1])

Jag har själv inte läst dessa böcker, vare sig i engelsk översättning eller än mindre på arabiska, så jag förlitar mig här på andrahandskällor. Däremot håller jag just på med Ibn Khalduns Prolegomena: Introduktion till världshistorien.[2] – Ibn Khaldun (1332–1406) skrev en monumental världshistoria i sju volymer, men det är introduktionen som blivit mest berömd (och den enda som översatts till svenska), och den är f.ö. på hela 654 sidor.

Här följer nu ett antal av Ibn Khalduns invändningar mot filosofin och mot bruket av förnuft och logik.[3] Först ett helt kapitel under rubriken

En vederläggning av filosofin. Vilseledandet av filosofistudenterna

… ur vilket jag saxar:

Skadan de [filosofin, astrologin och alkemin; men hans vederläggningar av de båda senare lämnar jag därhän] kan åsamka religionen är stor. Därför är det nödvändigt att vi klargör vad de handlar om och avslöjar vad den rätta attityden till dem bör vara.

Det finns intelligenta representanter för människosläktet som tror att man kan uppfatta hela tillvarons väsenden och villkor, såväl de som är uppfattbara för sinnena och de som ligger bortom sinnesförnimmelsernas gräns[4], som deras orsaker, genom mental spekulation och intellektuella resonemang. De tror också att trosartiklarnas äkthet fastställs genom spekulation och inte genom tradition, eftersom de tillhör intellektets förnimmelser. Sådana personer kallas ”filosofer” [… ] (S. 545f.)

Det bör framhållas att de åsikter som filosoferna framför är felaktiga i alla avseenden. […] Tillvaron är emellertid vidsträcktare än vad de inbillar sig. […] Filosoferna, som begränsar sig till att bejaka intellektet och försumma allt bortom det, är i viss mån jämförbara med naturalisterna, som begränsar sig till att bejaka kroppen och bortse från själen i tron att det inte finns någonting bortom kroppen i (Guds) visa skaparplan. (S. 547.)

I vilket fall som helst har filosoferna fel när de påstår att lyckan består i att förnimma tingen sådana som de är. De far vilse, […] när de hävdar att varje förnimmande människa kan uppfatta existensen i dess helhet. Vi förklarade att detta (antagande) är ohållbart och att tillvaron är alltför vidsträckt för att helt kunna omfattas och förnimmas vare sig andligen eller kroppsligen. (S. 549.)

Nåja – att tillvaron är vidsträcktare än vad någon av oss, vi må vara filosofer eller ej, kan inbilla sig – det kan jag hålla med om. Jag anser bara inte att detta utgör något fribrev för religionen.

… vi bör avstå från att studera dessa saker [som filosoferna studerar], eftersom muslimens plikt är att inte syssla med vad som inte angår honom. (S. 548.)

[Kunniga filosofer] sliter ut sidorna i [Avicennas och Averroës’] arbeten genom sitt myckna bläddrande. (S. 549.)

Humor.

Logiken är således inte adekvat för att uppnå filosofernas öppet kungjorda avsikter. Dessutom innehåller den sådant som står i motsättning till de religiösa lagarna och deras uppenbara innebörd. Enligt vår åsikt har denna vetenskap bara en enda fördel, nämligen den att skärpa intellektet i den systematiska presenteringen av bevis och argument och inpränta vanan att debattera väl och korrekt. (S. 550.)

Den uppenbara innebörden av detta är att intellektet ska skärpas, så länge det inte ger sig in på religionens område; då ska det i stället bli oskarpt.

Sådana är alltså logikens resultat. Den ger vidare bekantskap med doktrinerna och åsikterna hos högt uppsatt folk. Men vi har också just sett vilken skada den kan åstadkomma. Därför bör de som studerar den se upp med dess fördärvliga aspekter så mycket som möjligt och ge sig in på den först efter att grundligt ha satt sig in i den religiösa lagen och tolkningen av Koranen och rättsvetenskapen. Ingen som saknar kunskap om de islamska religiösa vetenskaperna bör ägna sig åt logiken. Utan den kunskapen kan de knappast gå trygga för denna logiks skadliga inflytande.

Gud ger framgång och vägledning till sanningen. (S. 550f.)

Sammanfattningsvis: Även om muslimerna måste förkasta logiken så snart den ger sig in på de gudomliga sanningarnas område, så måste de ändå studera och använda logiken. Till vad? Till att med logiska resonemang förkasta logiken närhelst den kommer i strid med islam!

$ $ $

Det finns gott om citat före kapitlet om vederläggningen av filosofin; här är några:

[De traditionella vetenskaperna] tillhör uteslutande islam och muslimerna, även om varje annan religiös grupp måste ha någonting av det slaget. Jämförelsen på denna punkt är dock i hög grad teoretisk, eftersom det här är fråga om en religiös lag uppenbarad av Gud för en lagstiftare, som överför den till människorna. Det är det som skiljer islam från de andra religionerna och tillåter den att underkänna de senares vetenskaper. Alla dessa bör överges och all diskussion om dem förbjudas.

Den religiösa lagen förbjuder studiet av alla uppenbarade skrifter utom Koranen. (S.  427; mina kursiveringar.)

Och hur vet vi att det är just Koranen vi ska rätta oss efter?

Bevis för Koranens äkthet är dess texts avgjort mirakulösa, oefterhärmliga karaktär och den allmänna kontinuiteten i överföringen av den. Detta lämnar inget utrymme för något tvivel. (S.  445; min kursivering.)[5]

Påminner tvivelsutan om somliga kristnas argument att Bibeln måste vara sann, eftersom Bibeln själv säger att den är sann.

Vidare:

Muhammeds följeslagare kom överens om att ogilla alla åsikter som skilde sig från deras egna. De skulle inte ha gjort det utan allvarliga skäl, eftersom samtycke av folk som de inte kunde äga rum utan en fast basis. Dessutom är härmed den kollektiva gruppens ofelbarhet bevisad. På så sätt blev den allmänna samstämmigheten ytterligare en rättskälla. (S. 444f; min kursivering.)

Utöver Koranen är det alltså den muslimska traditionen och den allmänna samstämmigheten inom islam som tar överhand över förnuft och logik.

$ $ $

En del allmänna kunskapsteoretiska resonemang finner vi också hos Ibn Khaldun:

Nu är orsaken till alla föreställningar som dyker upp i själen okänd, eftersom ingen är i stånd att förstå deras början eller ordningsföljden på det som hör själen till. De är på varandra följande begrepp som Gud kastar ned i sinnet på människan, som är oförmögen att förstå deras början och slut. (S. 450.)

Det är alltså inte vi själva som bildar begreppen; det är Gud som kastar ner dem i våra sinnen.

En människa som stannar vid (de sekundära) orsakerna blir frustrerad. Hon sägs med rätta vara en otrogen. Om hon ger sig till att simma i spekulationens och forskandets ocean, sökande efter orsakerna och inflytandet som de utövar, kan jag garantera att hon kommer att återvända med tomma händer. Därför förbjöds vi av Muhammed att studera orsaker och befalldes att erkänna Guds absoluta enhet. (S. 451; min kursivering.)

Det här påminner faktiskt en hel del om Immanuel Kant – som också varnade oss för att ” simma i spekulationens och forskandets ocean”, även om han inte använde just de orden. Men så långt som till att förbjuda oss dessa simturer och dessa efterforskningar gick han ju inte.

Man ser således att orsakerna i sin stigande skala når punkten där de överskrider den mänskliga förnimmelsens och existensens domän och följaktligen upphör att vara förnimbara. Intellektet skulle här gå vilse, förvirras och irra omkring i gissningarnas vildmark. Således är erkännandet av Guds enhet identiskt med förmågan att förnimma orsakerna och sätten på vilka de utövar sitt inflytande: det leder oss till att förlita oss på dess skapare. Det finns ingen skapare utom Honom. Alla (orsaker) leder upp till Honom och är beroende av Hans makt. (S. 452.)

Återigen är detta en smula kantianism före Kant.

Grundvalen för förnimmelser är de fem sinnena. Det gäller alla levande varelser, förnuftiga lika väl som andra. Människan skiljer sig från djuren genom sin förmåga att förnimma allmängiltigheter, som erhålls genom abstraktion från sinnena. Hon förmår göra detta i kraft av att den mänskliga fantasin hämtar en trogen bild av de individuella föremål, som uppfattas av sinnena och som stämmer överens med varandra. En sådan bild är en av dessa universella företeelser. Sinnet jämför de individuella föremålen som stämmer överens med varandra med andra föremål, som passar dem i några avseenden. Det erhåller således en bild som överensstämmer med båda grupperna av föremål. På detta sätt fortsätter abstraktionen att vinna terräng tills den slutligen når det universella, som inte medger något annat universellt (begrepp) och därför är unikt.

T.ex. kan man från de mänskliga individerna få fram den abstrakta bilden av människosläktet i dess helhet. Sedan jämförs människorna med djuren och den abstrakta bilden av släktet, till vilket djuren hör, framdras. Sedan jämförs den med växterna, tills slutligen det högsta stadiet nås, som är ”substansen”, som inte passar ihop med något annat universellt (begrepp). Därefter stannar förloppet och intellektet avbryter den vidare abstraktionsprocessen. (S. 494f.)

Det här skulle man förstås kunna skriva en hel avhandling om. Föreställningen att våra begrepp är ”bilder” eller avbildningar av de föremål vi upplever med våra sinnen är mycket vanlig i filosofihistorien; men är det verkligen så? Jovisst, jag måste ha iakttagit ett par bord eller stolar för att kunna bilda begreppen ”bord” och ”stol”; och jag måste ha sett en blå himmel och ett par grönskande träd för att kunna bilda begreppen ”blå” och ”grön”; men det betyder ju inte att jag har ett bord eller en stol på näthinnan när jag använder begreppen, eller att jag ser blått eller grönt i det ögonblick jag uttalar orden ”blå” och ”grön”. Men vad vi verkligen gör med våra begrepp är ett ämne för en längre avhandling.[6]

Förnimmelserna som lagens mästare (Muhammed) fick är vidsträcktare (än filosofernas), eftersom de går bortom rationella synpunkter. De står över dem och innefattar dem, då de härrör från det gudomliga ljuset. Således slipper de ifrån de regler som styr den inskränkta spekulationen och de begränsade förnimmelserna. När lagstiftaren leder oss mot någon förnimmelse, måste vi föredra den framför våra egna. Vi får inte försöka bevisa dess riktighet rationellt, även om intelligensen motsäger den. Vi måste tro och veta vad vi har beordrats göra och tiga om det vi inte förstår. Vi måste lämna det till lagstiftaren och hålla förnuftet borta från det. (S. 502; mina kursiveringar.)

$ $ $

Sammanfattningsvis …

… kan vi säga att teologin inte längre är en vetenskap som är nödvändig för de studerande, eftersom kättare och förnyare numera har undanröjts. (S. 458; min kursivering.)

Ja, se det var på 1300-talet och i den muslimska världen! Idag finns det gott om ”kättare”, d.v.s. icke-muslimer, och ”förnyare”, d.v.s. människor som kommer med något som inte har stöd i Koranen. Idag finns det mycket som en rättrogen muslim har att undanröja!

$ $ $

PS. Jag glömde ta med två riktiga skräckcitat som finns tidigare i boken:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228; min kursivering.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231; min kursivering.)

Allt detta prat om att islam skulle vara en ”fredens religion”, och alla dessa anklagelser för ”islamofobi”, ifall man skulle ifrågasätta islam …


[1] Det är också Guds vilja att jag inte ska vara muslim; vilket inte hindrar honom från att hota mig med ohyggliga straff i livet efter detta för att jag inte accepterar islam. Se min tidigare bloggpost Koranen om den fria viljan.

[2] Lund: Alhambra förlag, 1989; översättning Ingvar Rydberg: originalets titel; Al-Muqaddima.

[3] Ord som står inom parentes i Ibn Khalduns text är förtydligande inskott från översättaren.

[4] Översättaren rör här ihop uttrycken ”både–och” och ”såväl–som”. – Språkpolisens anmärkning.

[5] Om Koranens oefterhärmlighet finns några rader senare i boken som jag inte nänns undanhålla er:

Men (den verkliga) frukten av denna disciplin [litteraturkritiken] är att man kommer att inse Koranens oefterhärmlighet. Denna beror på att (Koranens språk) passar för alla uppkomna situationers krav, såväl när de är uttryckta som bara underförstådda. Detta är det högsta stadiet av (muntlig och skriftlig) framställning. Dessutom är Koranen perfekt i valet av ord och sättet att anordna och kombinera dem. Denna oefterhärmlighet överträffar människans fattningsförmåga. (S. 589.)

Och jag som trodde att den perfekta och oefterhärmliga boken var Atlas Shrugged. Överträffar i varje fall alltför många människors fattningsförmåga.

[6] Som jag dessutom knappast hinner med att skriva innan det är dags att lägga sig till den eviga vilan.