Hyllning till de fossila bränslena

Det fanns en tid då de fossila bränslena – kol, olja, naturgas – låg dolda i marken till ingen nytta för oss människor. Det var en lång tid: den sträckte sig från den allra fösta stenåldern för mer än 2 miljoner år sedan och ända fram till den industriella revolutionen under senare delen av 1700-talet. Det var också en fattig tid. Den moderna historielösa människan har svårt att ens göra sig en föreställning om hur fattig den var. Den enda tillgängliga energikällan var till en början den egna muskelkraften; sedan kom muskelkraften hos oxar, hästar och slädhundar; så småningom tillkom också energin från väderkvarnar och mindre vattenfall. Båtar måste till en början ros eller paddlas; så småningom tillkom segelfartygen; men båtar rodda av galärslavar fanns långt fram i tiden. Värmen i husen och hyddorna fick komma från ved eller från kreatursspillning.

Så kom då ångmaskinen, ångbåtarna och de första järnvägarna – för första gången kunde kol utnyttjas till människornas fromma. Sedan tillkom oljan, och så småningom även naturgasen.

Hela den industricivilisation vi idag lever i och åtnjuter vilar på just användningen av fossila bränslen – med ett visst tillskott från kärnkraften, men ”miljövänner” och politiker har ju bestämt över våra huvuden att den ska avvecklas – och från vattenkraften, som inte kan byggas ut så mycket mer. Tillskotten från vind- och solkraft är försumbara.

Alla ni historielösa – alla ni som inte gitter sätta er in i hur livet tedde sig fram till slutet av 1700-talet, än mindre då hur det tedde sig under äldre stenåldern – borde se er omkring och se efter hur mycket av den komfort ni idag åtnjuter beror av de fossila bränslena. Vad blir det av era bilar och andra samfärdsmedel? Vad blir det av era radio- och TV-apparater? Vad blir det av era datorer och mobiler? Inget av allt detta, och mycket mera, blir kvar om användningen av fossila bränslen förbjuds.

Somliga säger (och försöker få oss att tro) att allt detta är överflöd och lyx som vi gott kan klara oss utan. Men tänk då åtminstone på era hus – era villor eller lägenheter – som ska skydda er mot vinterkylan! Ved och kreatursspillning räcker inte till för att värma upp dem. Och att hålla sig varm med hjälp av den egna muskelkraften – med åkarbrasor – det kan man inte göra vintern igenom.

Eller tänk åtminstone på den dag då ni blir sjuka! De allra flesta av er kommer någon gång att behöva läggas in på sjukhus – för röntgen eller operation eller för att andas med en syrgasmask. Vad tror ni händer med sjukhusen den dag de fossila bränslena avvecklats? Människor kommer att dö i drivor.

Denna avveckling måste betecknas som ondska – mordisk, djävulsk ondska. Ni historielösa måste inse vidden av ondskan.

Att symboliskt avstå från fossila bränslen – genom att släcka lyset under en timma den 19 mars – gör förstås ingen skada. Men vad är det symbolen står för? Mörker och ondska och ingenting annat.

Varför inte utsträcka det här från en timme till ett dygn och dessutom göra det obligatoriskt? Ett dygn utan elektriskt lyse, utan TV (det klarar vi oss nog utan), utan bilar eller andra transportmedel som ju drivs med fossila bränslen, och givetvis ett dygns elavbrott på alla våra sjukhus. Eller utsträck det till en vecka: under denna vecka skulle industrin vara lamslagen, och på sjukhusen skulle många dö av utebliven behandling – till stor glädje för korpar och asgamar, men till desto ringare glädje för de sjuka och deras anförvanter.

Det påstås handla om att ”bekämpa klimatförändringarna”. Men anta nu att de allra mest överdrivna domedagsprofetiorna om klimatet skulle slå in.[1] Anta att det blir väldigt mycket varmare: då kommer vi att behöva mer och bättre luftkonditionering. Eller att det blir fruktansvärt blåsigt: då behöver vi desto bättre hus och desto fler och bättre vindskydd för att stå emot blåsten. Eller anta att det blir väldigt mycket kallare: återigen behöver vi bättre hus och bättre uppvärmningsmöjligheter.

Så kampanjen för avveckling av de fossila bränslena handlar inte alls om att bekämpa klimatförändringarna; den handlar om att göra oss försvarslösa mot alla de klimatförändringar som kan inträffa i framtiden.

Och inte är det någon gräsrotsrörelse heller; det är världens mäktige som reser runt i jetplan och predikar fattigdom och försakelse för oss andra.

Tänd alltså lyset den 19 februari mellan 20.30 och 21.30. Om ni har strålkastare, sätt ut dem på balkongen och tänd dem. Eller gå ner på stan och demonstrera med strålkastarna. Gör vad ni kan för att visa att ni inte låter er ledas som lamm till slaktbänken!

$ $ $

Jag har skickat detta inlägg till ett antal tidningar, men några större förhoppningar om att få det publicerat hyser jag inte. Dels är det lite väl långt, och dels säger det saker som tidningsredaktionerna inte gärna vill höra: de ser hellre en återgång till förindustriella förhållanden (eller till äldre stenåldern) än de ifrågasätter klimatalarmismen. Dessutom är det numera många tidningar som fordrar inloggning som prenumerant och/eller bara tar insändare på högst 1500 tecken inklusive mellanslag.

$ $ $

Tidigare i samma ämne:

Hyllning till elektriciteten
(ävensom tidigare, något kortare version)
Låt inte mörkrets makter segra!
Sol, vind, vågor och socialism

Och se också:
George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik
Johan Norbergs Metrokolumn Jag tänder upp under Earth Hour
Alexandra Ivanovs debattinlägg i Metro Earth Hour är idiotiskt – tänd lyset i stället

$ $ $

Och sist men inte minst: Köp och läs Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Den ger väldigt mycket kött på benen i denna fråga; och det var den som fick mig att hylla, inte bara elektriciteten utan de fossila bränslena i allmänhet.


[1] Några sådana domedagsprofetior:

Runt 1970 förutspåddes allmänt en kommande istid. Paul Ehrlich förutspådde vid den tiden omfattande livsmedelsbrist, att hundratals miljoner skulle dö av svält under 70- och 80-talen, att 65 miljoner amerikaner skulle dö svältdöden under 80-talet och att USA:s folkmängd skulle vara nere på 22,6 miljoner år 1999. Biologen George Wald förutspådde år 1980 att civilisationen skulle gå under om 15 eller 30 år om inte klimatförändringarna (som alltså på den tiden handlade om en kommande istid) stoppades. (Uppgifterna från Walter Williams artikel Global Warming: Debate is Only Settled for Fanatcis.)

Al Gore förutspådde år 2007 att Nordpolen skulle vara isfris sommaren 2014. Förmodligen vad det för denna förutsägelse han tilldelades Nobels fredspris det året. Pengarna använde han förmodligen till att hyra de jetplan han åker runt med för att sprida budskapet.

År 2002 skrev miljöskribenten George Monbiot att vi hade tio år på oss att bli vegetarianer eller veganer, för annars skulle jordbruksmarken ta slut.

År 2009 sade prins Charles att vi har 96 månader på oss att ”rädda planeten”. Enligt Frankrikes utrikesminister Lauren Fabius hade vi i maj 2014 500 dagar på oss; och år 2009 hävdade dåvarande premiärministern Gordon Brown att vi bara hade 50 dagar på oss. Och för nio år sedan menade Förenta Nationernas ”expertpanel” att vi hade åtta år på oss.
(Uppgifterna har jag hämtat från The Daily Caller, men det vimlar av sådana uppgifter på nätet och jag kan inte länka till dem alla; världen hinner gå under av klimatförändringarna innan dess.)

Men – som George Reisman skriver i Den giftiga miljörörelsen:

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. (Min kursivering.)

Provisoriska sanningar och kunskapsteoretisk ödmjukhet?

”Självuteslutning” är ett vanligt logiskt felslut, speciellt bland filosofer. De allbekanta standardexemplen är att allt ska betvivlas – utom just tesen att allt ska betvivlas, vilken betraktas som en fullständigt oomkullrunkelig sanning – eller att alla sanningar är subjektiva och växlar från person till person, alltefter hans/hennes tillfälliga sinnesstämning – utom just sanningen att alla sanningar är subjektiva, som är en fullständigt objektiv sanning, helt oberoende både av person och av tillfälliga sinnesstämningar.

Den store ”mästaren” på att begå detta felslut är Karl Popper. Enligt Popper består allt vårt ”vetande” bara av (mer eller mindre vilda) gissningar, och även om våra allra bästa gissningar kan vi med säkerhet bara veta en sak: att de än så länge undgått att motbevisas av erfarenheten eller ”falsifierats”. Det Popper säger är förstås då också en (mer eller mindre vild) gissning, som tursamt nog ännu inte blivit falsifierad.

Bara så att ni inte ska tro att jag attackerar halmgubbar ger jag ordet till Popper själv:

Det finns bara ett moment av rationalitet i våra försök att förstå världen; det är den kritiska granskningen av våra teorier. Dessa teorier är i sig själva gissningar. Vi vet inte, vi bara gissar. Om du frågar mig, ”Hur vet du det?” skulle jag svara, ”Det gör jag inte; jag framställer endast en gissning. Om du intresserar dig för mitt problem, är jag högst tacksam om du vill kritisera min gissning, och bjuder du mig motargument, kommer jag i min tur att kritisera dessa.” (Popper i urval, s. 32; min kursivering.)

Problemet med detta är att också den kritiska granskningen, och därmed hela meningsutbytet angående Poppers gissningar, också måste grunda sig på rena gissningar. All filosofi är därmed en enda kvicksand av (mer eller mindre vilda) gissningar. Detta är i varje fall vad jag själv kan gissa mig till utifrån denna filosofiska principförklaring.

Sådant här självvederläggande filosofiskt trams har jag egentligen tröttnat på – för hur ska man besvara det annat än med sarkasmer? Men nyligen fick jag ögonen på en artikel i (den numera nedlagda) nättidningen Captus, där man bl.a. kan läsa följande:

Både Hayek och Popper betonade att vår kunskap om oss själva är provisorisk och pågående. Den kunskapsteoretiska ödmjukheten är en fundamental byggsten i bådas kritik mot en omfattande social ingenjörskonst och utopisk planering.

(Tipstack till Henrik Sundholm, som länkade till denna artikel på Facebook med den spydiga kommentaren ”Sensmoral: även liberala idéer kan grundläggas i nonsens.”)

Hur självuteslutande och självvederläggande är inte detta?

Om all vår kunskap är provisorisk, är då inte denna kunskap också provisorisk? Eller finns det en enda sanning som är permanent, nämligen sanningen att all vår kunskap är provisorisk? Er Poppergissning är så god som min.

Och om den kunskapsteoretiska ödmjukheten är den fundamentala byggstenen, ska man inte då vara ordentligt ödmjuk också inför denna fundamentala byggsten? Eller ska ödmjukheten upphöra och ersättas av berättigad stolthet över en egen kunskapsteoretiska ödmjukhet? Er ödmjukhet är så god som min i detta fall.

Och vilka epokgörande gissningar följer då ur denna provisoriska ödmjukhet?

Postmodernismen komplicerar också förklaringssystemen, och dess vilja att diskutera ett studieobjekt från olika vinklar karikeras ibland som kulturrelativism av värsta sorten, men det missar hur det mänskliga sinnet faktiskt arbetar genom att just ständigt omvärdera sina intryck. Just detta erkännande av kunskapens gränser är en allierad i kampen mot ingenjörstänkandet i samhället.

Mitt första intryck är att detta är komplett obegripligt. Självfallet har jag förmågan att omvärdera mina intryck, men min bästa gissning är att omvärderingen kommer att leda till samma resultat.

Upplysningen handlade om att bekämpa tradition och vidskeplighet med förnuft och systematiska observationer […] Den värsta tendensen från Upplysningen, var att applicera förment ”vetenskapliga” principer på det mänskliga samhället. Under den attityden ligger antagandet att alla individer upplever världen på samma sätt och att slutgiltiga sanningar, både vetenskapliga och moraliska, är ovillkorliga och oföränderliga.

Jaha, då var vi där igen. Självuteslutning. Uttalar artikelförfattaren här en slutgiltig, ovillkorlig och oföränderlig sanning? Och är detta den enda slutgiltiga, ovillkorliga och oföränderliga sanningen i hela mänsklighetens idéhistoria? Eller är artikelförfattaren måhända kunskapsteoretiskt ödmjuk nog att erkänna att det kanske inte är så?

Äsch – det blev ju bara en ny hagelskur av sarkasmer.

$ $ $

Förr i världen kunde jag lägga ned oändlig möda på att bemöta den här sortens filosofiska trams.

För några år sedan hade jag t.ex. en lång diskussion om Karl Popper, som finns återgiven i årgång 7 av pdf-nattväktaren (bläddra fram till s. 35).

Och ännu några år tidigare diskuterade jag Popper (med anledning av att Ayn Rand kritiserades för att inte ha lyckats tillgodogöra sig alla Poppers ovedersägliga sanningar – f’låt, gissningar), och mina inlägg finns återgivna i Rand vs. Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

En del om Popper finns också i min gamla uppsats Hume om kausalitet och induktion. (Humetrams och Poppertrams liknar varandra rätt mycket.)

Och om Hayeks idé att förnuftet måste tillämpas med försiktighet och ödmjukhet har jag skrivit i uppsatsen Hayek och förnuftet.

Men sensmoralen är ju ändå, som Henrik Sundholm skrev, att även (påstått) liberala idéer kan grundläggas i nonsens.

Låt inte mörkrets makter segra!

Varje år, i slutet av mars, stiger mörkrets makter fram och uppmanar oss alla att under en timmes tid släcka ned det elektriska lyset, för att visa att vi står på mörkrets makters sida. Alltför många människor lyder den uppmaningen.

Jovisst kan vi klara oss utan elektricitet under en timme. Vi kan nog göra det en hel dag också – även om det betyder att vi en dag får klara oss utan radio och TV och inte kan använda våra datorer, vilka som bekant drivs med elektricitet. Vi blir också tvungna att stänga av kyl och frys och får hoppas att matvarorna inte hinner ruttna. Det blir värre för våra sjukhus, om de ska vara utan el en hel dag, och all industri går självfallet i stå, om så bara för en dag.

Men förläng den här timmen till en vecka eller en månad, så blir det säkert klart för alla och envar vad elektriciteten verkligen betyder i våra liv. Det blir svårt att hindra maten att ruttna, om man inte har tillgång till en jordkällare eller har möjlighet att själv bygga en jordkällare. På sjukhusen kommer patienter att dö, när de livsuppehållande apparater som används inte längre kan användas. Industrin kommer inte bara att gå i stå, den kommer att upphöra helt.

Och det är också avsikten från mörkrets makters sida. Deras mål är att driva oss tillbaka till en tid då det inte fanns någon elektricitet – till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen eller ännu längre tillbaka – till de förhållanden som rådde i förhistorisk tid.

Det är inte bara några smärre bekvämligheter – som att kunna titta på TV, gå ut på nätet, spara matrester i frysen, eller ens läsa en bok utan att behöva överanstränga ögonen – som mörkrets makter vill få oss att avstå från. Det är hela den underbara civilisation vi åtnjuter idag som ska omintetgöras. Det är en agenda av ren och oförfalskad ondska.

Så släck inte ner lyset under ”Earth Hour”. Tänd alla lysen ni har, och gå gärna ut på stan och demonstrera ert avståndstagandet från mörkrets och ondskans makter genom att tända enorma strålkastare, ifall ni skulle ha några sådana. Låt oss visa att vi inte går med på att vår civilisation, till stor del grundad just på elektricitet, monteras ned.

$ $ $

Jag har skickat det här till ett antal tidningar; om ni skulle se den publicerad någonstans, så meddela mig gärna; jag kan inte bevaka varenda tidning i landet.

Ifjol skickade jag en cirkulärinsändare under rubriken Hyllning till elektriciteten, men den blev såvitt jag vet bara publicerad i en enda tidning. Likadant gjorde jag i förfjol, och då blev den publicerad i några fler tidningar. Den här gången har jag varierat mig en smula, även om budskapet är detsamma.

$ $ $

Några lästips:

När mörkrets apostlar står för dörren (bloggpost av Henrik Sundholm från 2010).

Jag tänder upp under Earth Hour (Metrokolumn av Johan Norberg från 2010).

Min egen bloggpost Samvetslöst utnyttjande av barn.

Den giftiga miljörörelsen av George Reisman. Jag upprepar ett citat ur denna uppsats:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Och i förfjol länkade jag också till en artikel av Ken Lockitch på ARI. Länken till den artikeln fungerar inte längre, men jag kan ju upprepa det jag citerade ur den:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

$ $ $

Uppdatering 31 mars 2014: Jag har inte sett min insändare publicerad någonstans i år. (Men jag har som sagt inte möjlighet att bevaka alla tidningar jag skickade den till.) Så mörkrets och ondskans makter får väl sägas ha tagit en delseger i år igen. Inte att undra på, när alla offentliga megafoner tar deras parti.

Å andra sidan var segern knappast överväldigande. De allra flesta svenskar struntade i Earth Hour, enligt en notis i DN. Jag skulle bara önska att fler svenskar inte vore så likgiltiga inför det hot miljörörelsen och klimatalarmismen utgör, och hade rest sig i protest genom att tända alla ljus och helst satt ut starka strålkastare på balkongerna.

$ $ $

Uppdatering 27 mars 2015: I gårdagens Metro fanns en bra debattartikel om detta av Alexandra Ivanov (ordförande i Fria Moderata Studentförbundet).

Också en kort insändare i Eskilstuna-Kuriren (samma insändare stod också i Aftonbladet).

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.

Hyllning till elektriciteten

I århundrade efter århundrade, alltsedan Prometheus dagar, levde människor utan andra ljuskällor än solen, månen, stjärnorna och elden. Sedan kom elektriciteten.

Idag är vi så vana vid elektriciteten att vi inte ens reflekterar över vad den betyder för oss. En liten inventering bara:

Vi kan läsa böcker till sent på kvällen utan att behöva överanstränga ögonen. Vi kan sätta på teven och titta på rörliga bilder i färg. Vi kan knäppa på datorn och interagera med hela världen över nätet. Vi kan stoppa in en CD i skivspelaren och när som helst njuta av den musik vi gillar mest. Vi har kyl och frys som hindrar våra matvaror från att bli skämda eller ruttna. Vi kan lätt ta tåget och resa till andra platser, när vi behöver miljöombyte (eller måste pendla till jobbet). Och hur tror ni sjukvården skulle klara sig, ifall det inte fanns elektricitet på lasaretten?

Om nu någon tycker allt detta är lappri och att vi gott skulle klara oss utan elektricitet, föreslår jag att all elektricitet stängs av, inte bara under en kort timme, utan en hel vecka eller en hel månad. Då skulle nog alla förstå vad vi skulle gå miste om och få mer än en försmak av den misär det skulle leda till.

Vi andra ska i stället hylla elektriciteten genom att den 31 mars, mellan 20.30 och 21.30, tända varenda lampa i våra lägenheter och placera ut strålkastare på våra balkonger.

(Jag har skickat det här till Eskilstuna-Kuriren, Folket, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet och Sydsvenskan.)

Insändaren är inspirerad av Keith Lockitch på ARI. Så här skriver han bl.a.:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

Och vad gäller den moraliska aspekten av “Earth Hour” vs. ”Human Achievement Hour” vill jag citera ett par rader ur George Reismans Den giftiga miljörörelsen:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Jag kan också rekommendera vad Johan Norberg skrev i Metro om det här för två år sedan.

Och jag ska heller inte glömma Henrik Sundholms bloggpost från i fjol, När mörkrets apostlar står för dörren.

(I fjol skrev jag bara en väldigt kort bloggpost om det här.)

PS. På Facebook finns det ett evenemang som heter Life Hour 2012, där man kan anmäla sitt deltagande.

Uppdatering: Min insändare blev publicerad i Sydsvenskan 27 mars. (Men rubriken som tidningen satte är fånig. Som det är nu, är det vi som tänder lyset som går mot strömmen. De flesta går mörkrets makters ärenden.)

Uppdatering 2: Insändaren kom också in i Eskilstuna-Kuriren 30 mars.

Men mörkrets makter segrade i år igen. Drygt 736 000 deltagare i Earth Hour enligt Facebook mot bara ynka 613 deltagare i Life Hour. Vilket föranleder mig att komplettera citatet från George Reisman ovan.

Uppdatering 3: Insändaren kom också in i Svenska Dagbladet idag, 11 april. Svenskans insändarsida finns inte i nätupplagan, men en fotostatkopia har lagts ut på Facebook.