Sörja för sin egen välfärd?

I debatten om högskattehycklerietMedelklassupprorets Facebooksida fick jag följande replik:

Vänd på steken… Alla som inte vill ta del av välfärden som skola, dagis, sjukvård kan ju betala det själva liksom brandkår, polis, militär, etc.… Sen inte heller ta del av pension, a-kassa, bostadsbidrag, etc.. Men det vill ni ju…

Jag ställde då frågan om det är meningen att vi ska få dra av det vi lägger ned på vår egen välfärd på skatten, eller om det är meningen att vi ska betala dubbelt: dels vår egen välfärd ur egen ficka, dels andras välfärd via skattsedeln. Men det fick jag inget svar på.

Låt oss ta det här lite långsamt:

Polis, försvar och rättsväsendet är statens kärnfunktioner, och dem ska vi betala via skatten. På lång sikt bör också dessa skatter göras frivilliga, i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. På kort och mellanlång sikt bör skatterna begränsas till att endast betala dessa ”nattväktarfunktioner”.

Men vad gäller det övriga: är det ens möjligt i vårt skattesubventionerade samhälle att ställa oss utanför och sörja för vår egen välfärd?

Ta skolan som ett exempel. I dagens samhälle finns två alternativ: att låta barnen gå i den vanliga, kommunala skolan, eller att sätta dem i någon av våra friskolor. Men båda dessa skolformer är skattefinansierade via systemet med skolpeng.

Återstår alltså att bedriva hemundervisning. Men om man undervisar sina barn hemma, får man då lov att göra ett skatteavdrag som tack för att man inte tär på de kommunala skolornas eller friskolornas resurser?

Visst inte. Vad som händer är att man riskerar att polisen knackar på dörren och släpar iväg barnen till skolan. Enda sättet att komma ifrån detta är att emigrera. (Flera hemundervisare har emigrerat till Åland, eftersom just Åland är svensktalande och Finland inte har något förbud mot hemundervisning.) Men vad som då händer är att myndigheterna kräver stora summor i vite för att man varit så olydig att man valt bort den svenska skolan (”världens bästa skola”, som politikerna säger sig ha en ambition att skapa) till förmån för hemundervisning.

De enda länder som idag förbjuder hemundervisning är för övrigt Sverige och Tyskland – och den tyska förbudslagen daterar sig från 1938. (Minnesgoda läsare kanske erinrar sig vilket samhällssystem som rådde i Tyskland vid den tiden.)[1][2]

Situationen är inte mycket annorlunda när det gäller sjukvård – för vare sig man söker sig till den offentliga vården eller till någon privatpraktiker, täcks ju det mesta av kostnaden av landstingsskatten. Men om man står i kö för någon viktig operation eller annan behandling, kan man ju söka sig utomlands för att söka vård. Det fordrar förstås att man har någotsånär gott om pengar, eller också hjälpsamma vänner som har gott om pengar. Inget alternativ för mig som lägre mellanpensionär utan förmögna vänner. Och får man något skatteavdrag för det? Inte vad jag vet.

Men det mest fantastiska och upprörande med citatet jag inledde med är att alla vi som är kritiska mot det nuvarande skattesubventionerade systemet och vill se något som åtminstone närmar sig laissez-faire-kapitalism också ska avstå från att ta ut pensioner, a-kassa och bostadsbidrag. Vi ska alltså välja mellan att stillatigande acceptera det rådande systemet eller också tvingas svälta! – Som Leon Trotskij lär ha sagt: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”[3]

Människor som idag är unga ska naturligtvis se till att pensionsspara i försäkringsbolag, eftersom det nuvarande pensionssystemet förr eller senare kommer att haverera. De ska också se till att spara i guld och silver, så att de har något att leva på den dag hyperinflationen slår till och utplånar värdet av alla papperspengar.

Men vi lägre mellanpensionärer – av vilka många var för unga för att rösta i folkomröstningen om ATP år 1957, och som aldrig haft råd att lägga undan särskilt mycket i någon privat pensionsfond – vi får allt tacka och ta emot vår pension, för om vi avstår från den kommer vi att svälta.

Och att bostadsbidrag överhuvudtaget behövs, det är ju inget de bidragstagande själva ska lastas för. Att bostäder blir allt dyrare och dyrare beror ju på att Riksbanken hela tiden håller de digitala sedelpressarna igång.

Som socialdemokraternas gamla valslogan lyder:

Alla ska med! Ingen kommer undan![4]


[1]) Mer om hemundervisning på ROHUS (Riksorganisationen för hemundervisning i Sveriges) hemsida.

[2]) Det har inte direkt med den här bloggposten att göra, men jag vill ändå rekommendera Maciej Zarembas inlägg om ”skolkrisen” i gårdagens DN.

[3]) Jag har försökt kolla om citatet är autentiskt. Det finns i varje fall med i en citatsamling jag hittade på nätet, tyvärr dock utan närmare källangivelse.

[4]) Formuleringen har jag plankat från Daniel Lindsäth; om han i sin tur plankat det från någon annan vet jag inte.

Gammal debattartikel blir som ny

I mars 1982 skrev jag en debattartikel under rubriken Det kallaste av alla kalla odjur, som handlade om tvångsomhändertagande av barn vilkas föräldrar av myndigheterna bedöms som ”olämpliga”.  (Ni kanske minns debatten från den tiden om Sverige som ett ”Kinder-GULAG”.) Den blev också publicerad (med några smärre förkortningar) i Expressen under rubriken ”Häxjakten på olämpliga föräldrar”.

Idag upptäckte jag, av en slump och till min oförställda förtjusning, att hela min artikel har blivit återgiven på nätsidan FreeSweden.net.

Nätsidan ifråga handlar om hemundervisning och hur hemundervisning motarbetas av politiker och myndigheter här i Sverige. Det är bara att önska den lycka till i sitt arbete.

Jag har läst igenom artikeln och tycker faktiskt, såhär trettio år senare, att den är riktigt bra.

Om reglerna för anonymt krypskytte

Av gammal hävd har våra tidningars insändarsidor en regel som säger att om man angriper eller kritiserar en namngiven person, måste insändaren undertecknas med fullständigt namn. Anonyma angrepp på namngivna personer tillåts inte. I Eskilstuna-Kuriren gäller den regeln även för kommentarsfälten på nätet: det står klart och tydligt i de debattvillkor som man måste acceptera för att få en kommentar publicerad.

Jag trodde nu i min enfald att detta betyder att jag kan publicera kommentarer utan att behöva befara anonyma påhopp, eftersom jag ändå alltid skriver under eget namn.

Men häromdagen kommenterade jag en insändare som handlade om hemundervisning och om det faktum att de som bedriver hemundervisning i Sverige trakasseras av myndigheterna och väljer att emigrera. Jag påpekade att förbud mot hemundervisning förekom i Nazityskland och att det inte är särskilt liberalt av vår alliansregering att följa Nazityskland i fotspåren. Och då var det  en anonym skribent som kallade detta ”kvalificerat dravel”.

Eftersom kommentaren var anonym anmälde jag den förstås; och här är svaret jag fick:

Jag bedömer inte att den kommentar du rapporterat utgör ett övertramp. Visserligen burdus, men kommentaren riktar sig på din argumentation, inte din person. Du drar paralleller mellan Björklund och Hitler och får nog räkna med mothugg, både anonymt och undertecknat.

M.a.o.: Om någon kallar mig idiot, så måste det undertecknas med fullständigt namn; men om någon ”bara” säger att det jag skriver är idiotiskt, då går det bra att bedriva anonymt krypskytte.

Premissen bakom detta måste väl vara att det finns något vattentätt skott mellan min ”person” och min ”argumentation”. Men hur är detta möjligt? Vad jag tänker är väl rimligen en del av min person? Och min argumentation måste väl komma från mitt tänkande?

Eller har Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion någon information om mitt tankeliv som är fördold för mig själv?

$ $ $

PS. Insändaren jag kommenterade (skriven av Stefan Lomner) var införd i Strengnäs Tidning 17 februari. Den har tagits bort från EK/ST:s nätupplaga, så jag kan inte länka till den.

Jag bör också nämna att de enda länderna i Europa som förbjuder hemundervisning är Tyskland och Sverige; och den tyska lagen härrör sig från slutet av 30-talet och har inte reviderats sedan dess.

Och jag har förstås skickat detta till Eskilstuna-Kuriren. Vad jag får för svar står väl skrivet i stjärnorna, eller i sanden.

Mer om hemundervisning hittar ni på Riksförbundet för hemundervisning i Sverige.