Kuba – ett miljöpolitiskt föredöme?

I en tidigare bloggpost, Sol, vind, vågor och socialism, påpekade jag några saker som borde vara självklara:

  • Att den ökade användningen av fossila bränslen sammanfaller med industrialismens och kapitalismens segertåg.
  • Att avvecklingen av de fossila bränslena följaktligen fordrar socialism.
  • Och att detta är anledningen till att socialisterna gör gemensam sak med miljörörelsen.

Det här bekräftas – om det nu skulle behövas någon bekräftelse – av ett debattinlägg som publicerades i Aftonbladet 15 april 2010.[1] Några axplock:

Jag har en bra och dålig nyhet för er. Den bra nyheten är att det finns ett land i världen som lyckats med det [d.v.s. att förena ekonomisk välfärd med ekologisk hållbarhet]. Ett land som skulle kunna vara en förebild för hur vårt liv bör se ut om vi vill leva i harmoni med naturen.
Den dåliga nyheten är att det landet är Kuba. […]
Världsnaturfonden, WWF, skrev i sin årsrapport ”Living Planet Report 2006” att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades utan att förstöra ekosystemet. Det enda landet med hållbar utveckling. […]

I ena änden fanns afrikanska länder, som Burundi, vars ekologiska fötter väger mindre än en fjärils dröm men som saknar all grundläggande mänsklig utveckling.
I andra extrempunkten finns USA och västvärlden (ja, Sverige) som har en enorm ekonomisk utveckling men ekologiska elefantfötter.

Inget av det duger. Bara Kuba håller, menar rapportens författare  […]

Så hur har kubanerna lyckats åstadkomma detta mirakel?

… en av revolutionens ledare, miljökämpen Guillermo García Frias, {har] drivit igenom en föredömlig miljöetik på alla statliga nivåer. … studenter i alla fakulteter får leva i fattiga fiskebyar med att rädda havssköldpaddor för att utveckla sitt miljömedvetande.

Och vad har det med avvecklingen av kapitalismen att göra?

… faktum är att klimatdebatten står inför ett olösligt dilemma: Planetens överlevnad är underordnad kapitalismens överlevnad.
Först ska konsumtionssamhället och den fria marknadsekonomin räddas.

Sen planeten.

Planetens överlevnad, märk väl! Hur vi människor ska överleva på vår planet, det bryr sig socialisterna inte särskilt mycket om.

Det fattas förstås en hel del i bilden av Kuba här. Som t.ex. att Kubas ekonomi i stort sett har stagnerat sedan revolutionen. Eller alla dissidenter som satts i fängelse. Eller att Kuba har en sjukvård för den egna politiska eliten och för turister och en helt annan för vanligt folk.

Eller att mängder av kubaner har riskerat livet för att fly till Florida i rangliga fiskebåtar, men ingen enda riskerat livet för att fly den motsatta vägen. Och förmodligen har de flytt från värre saker än att behöva bo i fattiga fiskebyar och rädda havssköldpaddor. – Inte heller förekom sådant före revolutionen; de som ville undfly Batistas diktatur kunde lämna landet med vanliga passagerarfartyg, om de bara hade råd med biljetten.

Men om detta har författaren inget annat att säga än:

Aj då. Diktaturen. Hemska Kuba.

Men nu är det ju Kuba. Socialismens Kuba. Fidel Castros Kuba.

Hade det här stått någon annanstans än i Aftonbladet, hade jag trott att det var avsett som satir. Men nu stod det alltså i Aftonbladet.

(Tipstack till Lennart Bucht, som länkade till artikeln på Facebook.)


[1] Om författaren, Martin Ezpeleta, vet jag ingenting, annat än att han tycks medverka rätt mycket i Aftonbladet.

Annonser