Det hägerströmska pliktmedvetandet

Då är vi alltså inne på vad för sorts pliktmedvetande Hägerström avvisar och vilken sort han accepterar.

Hägerström börjar med en grammatisk iakttagelse: Om jag säger ”måtte han bli frisk!”, så påstår jag ingenting: jag uttrycker en önskan. Och det är meningslöst att säga att denna önskan är sann eller falsk. Om jag emellertid i stället säger: ”jag önskar att han bleve frisk”, då påstår jag verkligen något, och utsagan är sann (om jag verkligen önskar det) eller falsk (om jag i själva önskar att han ska bli sjuk eller rentav att han dör).

Institutionen för grammatik och språkvård vid härvarande privatuniversitet har inget att invända mot detta. Men Hägerström vore inte Hägerström, om han inte fortsatte så här:

Men observera nu, att detta: ”måtte han bli frisk” kan ersättas av en sats som formellt har karaktären av en utsaga, till exempel den: ”det vore gott om han bleve frisk”. Denna sats ger likaväl som den formella önskesatsen direkt uttryck åt en önskan. Därför kan endast till skenet efterfrågas, om uttalandet är sant eller falskt. Skenet beror då därav, att det omedelbara önskeuttrycket i detta fall så lätt glider över i ett påstående, att det vore objektivt värdefullt, om han bleve frisk. (S. 59.)

Men vaddå? Önskan att någon måtte bli frisk bottnar rimligen i insikten att hälsa är bättre en sjukdom och att sjukdom stundom kan leda till döden. Men Hägerström vore inte Hägerström, om han inte sade att denna insikt i själva verket vore ett önsketänkande (”ack, att vi alla förbleve friska!”). Lingvistiska institutionen vid härvarande privatuniversitet remitterar detta till filosofiska institutionen (och skulle remittera det till medicinska fakulteten, om det funnes någon sådan[1]).

En annan sorts uttryck som inte är påståenden är befallningar. T.ex. ”Givakt!”, ”Gå och lägg dig!” eller ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Men lika lite som med önskningar kan man ju säger att befallningar är sanna eller falska. Befallningar är något man antingen lyder eller trotsar. Formuleringar som ”jag har befallt att hela världen ska skattskrivas” (eller vad befallningen nu kan ha gått ut på) eller ”Gud har befallt mig, Abraham, att offra min son”, etc., kan förstås vara sanna eller falska; men själva befallningen är inget annat än just en befallning. Grammatiskt har befallningar formen av imperativ, och ett ”du skall” kan lätt ersättas med ett imperativ (”Ha inga gudar jämte mig!”)

Så varför lyder man befallningar! Rimligen därför att man kan råka illa ut om man låter bli. Ställer man sig inte i givakt kan man räkna med repressalier (som att hamna i kurran). Går man inte och lägger sig när man blir tillsagd kan man bli ovän med sina föräldrar och kanske inte får lördagsgodis eller får veckopengen indragen. Har man andra gudar än Gud ådrar man sig Guds vrede. Etcetera. Ni kan lätt hitta på egna exempel.[2]

Bakom alla befallningar måste finnas någon auktoritet med makt att belöna lydnad och (framför allt) bestraffa olydnad: i mina exempel befälets auktoritet på kaserngården, föräldraauktoriteten, Guds auktoritet.

Plikter är befallningar, och det är därför de kallas imperativ. Därmed över till Kant:

Den, som djupast inträngt i analysen av […] plikter, Kant, betraktar ju också desamma som givna i vad han kallar ett kategoriskt imperativ. (S. 61.)

[Kant betraktar] plikten som grundad i ett kategoriskt imperativ – en verklig befallning. Denna skall visserligen icke utgå från en yttre person, men en övernaturlig vilja i oss själva giver den. En sådan sats innebär, att pliktmedvetandet ej blott skulle vara en förnimmelse av detta: jag bör, respektive: jag får icke, vid tanken på ett visst handlande, utan även given av en befallande person, om också icke en för sinnena given. […]

Men det tillhör i varje fall det moderna kultiverade [alltså icke det omoderna okultiverade] föreställningssättet, att till och med en befallande gud har sin moraliska auktoritet eller kraften att skapa en plikt att lyda hans bud eller ett böra, som gör sig gällande gentemot varje annat, endast därmed att han befaller just det rätta, det vill säga det handlande, vid vilket vi vid tanken därpå direkt erfara det imperativiska tecknet[3]. Det är nu också från en sida sett Kants mening, att den befallande övernaturliga viljan i oss förpliktar blott genom att bjuda det, som i sig självt är rätt. Men därmed är sagt, att i det moderna kultiverade [till skillnad från det omoderna okultiverade] pliktmedvetandet verkar oförmedlat den blotta förnimmelsen av ett dominerande imperativiskt tecken. Därmed följer också, att föreställningen om en befallande person vid det nämnda medvetandet icke kan ha någon annan betydelse än den att förstärka tecknets egen makt genom för densamma främmande motiver[4]. (S. 64f.)

Ja, det här var väl glasklart?

Såvitt den övernaturliga vilja, vars befallningar vi i pliktmedvetandet skulle erfara, har hela sin kraft i att hos befallningsmottagaren verka föreställningen om ett övernaturligt böra blott såsom bjudande det rätta, kan det förstärkande motivet endast vara fruktan för övermakten och dess straff vid avvikelse. Det må så vara, att Kant också framställer den föreliggande viljan och därmed också den mänskliga viljans överensstämmelse därmed som det absolut goda. Detta skulle då vara det förstärkande motivet. Men såtillvida skulle den icke framträda som befallande. Den skulle endast bestämma betingelser för njutandet av detta absoluta värde. Vid påverkan av densamma såsom verkligt befallande kan endast fruktan för straff komma i fråga som stärkande motiv. (S. 65f.)

Guds straffdom alltså över den som inte fullgör sin plikt!

Nu menade ju Kant också att tanken på belöningar eller straff (här i livet eller i det kommande) skulle besudla pliktmedvetandet, eftersom det skulle blanda in ett egenintresse. Jo, förmodligen kommer belöningar och straff att utdelas på Domens Dag – men det är alltså inget vi ska tänka på, när vi fullgör vår plikt. (Hägerström nämner inte detta i denna uppsats, men det är fullt möjligt att han nämner det någon annanstans, eftersom han var långt ifrån dum och säkert hade läst sin Kant.[5]) Men inte ens Kant kan komma ifrån att fruktan för straff ligger bakom lydnaden mot plikten.

Vidare i texten:

Fråga vi nu direkt, huruvida pliktföreställningen innesluter en kunskap om vad som är plikt, ger sig svaret av det föregående. Naturligtvis kan man alltid ha kunskap om egna och andras föreställningar om plikt. Men det är inte en kunskap om egen eller andras plikt. En sådan kunskap är principiellt omöjlig, om förnimmelsen av plikt är en förnimmelse av utropstecknet det imperativiska tecknet vid föreställningen om ett visst handlande. Ty att ett visst handlande skulle ha ett sådant tecken, detta: du skall! du bör! eller: du får icke! till verklig bestämning, är meningslöst. (S. 66.)

Hägerström vore förstås inte Hägerström, om han inte skrev så, Men just i det här fallet är jag beredd att hålla med honom.

Den enda rimliga grunder för antagandet av plikten själv såsom något reellt giver den tanken, att det är en över natursammanhanget upphöjd, sålunda absolut och universell vilja, vars bud vi förnimma i pliktmedvetandet, och att dess dominans över annan föreställning om ett böra, varmed pliktföreställningen gör sig gällande, är en följd av denna viljas absoluta karaktär, man må sedan kalla den Gud, samvete eller något annat. Men en sådan åskådning är, såsom är visat, ohållbar, såvitt fråga är om det moderna kultiverade [till skillnad från det omoderna okultiverade] pliktmedvetandet. Tanken på en absolut bjudande vilja kan inom dettas ram ha betydelse blott på så sätt, att den oförmedlade förnimmelsen av börat förstärkes i sin kraft genom fruktan för oundviklig straffpåföljd av annat handlande än det, som vi känna oss förpliktade till – en straffpåföljd, som drabbar lika hårt, vare sig gärningen är hemlig eller icke, vare sig den drager med sig naturliga menliga följder eller icke.

Den sistnämnda tanken är emellertid ett arv från ett primitivt betraktelsesätt. (S. 67.)

Här fick vi äntligen veta vad Hägerström kontrasterar ett ”modernt kultiverat pliktmedvetande” mot: ett primitivt pliktmedvetande.

Detta var alltså Hägerströms uppgörelse med Kant syn på plikten.

Men om nu plikten inte grundar sig på gudomliga befallningar, gudomliga löften om belöningar och hot om straff, vad grundar den sig då på?

Som alltid ersätter Hägerström Gud med samhället eller traditionen. Jag backar tillbaka några sidor:

Låt oss nu gå till en direkt undersökning av föreställningarna om plikt, i första hand sådana föreställningar, i vilka handlingssättet på grund av dess allmänna karaktär framträder som plikt. Det är då fråga om de handlingar, som i en viss social grupp betraktas som betingelser för hederns bestånd. En allmän hederskodex har utbildat sig. (S. 61.)

Och som vi vet kan denna hederskodex skilja sig avsevärt från det ena samhället till det andra. Inom klansamhällen handlar det om familjens eller släktens heder. Vilka uttryck det har tagit sig idag, när klansamhällen existerar vid sidan av det övriga samhället, det vet vi bara alltför väl.

Under normala förhållanden spelar nu knappast tanken på plikt någon roll i sådana fall. Då faran för yttre reaktioner från det allmännas sida icke är tillräcklig för förebyggandet av avvikelser från den i samhället gällande moraliska kodexen, handlar man vanligen spontant efter densamma. Människan har ju normalt en social inställning.

Men det kan dock hända, att man utan att vara hämmad av den nämnda faran frestas till annat handlande. Då får föreställningen om plikt eller om det rätta betydelse som en återhållande faktor. Vad är det nu, som därvid föreställes? Det är först påtagligt, att detta: så skall eller bör jag handla! eller detta: nej, så får jag inte förfara! eller detta: nej, det är inte rätt, har en nära frändskap med innehållet i en befallningsmottagares föreställning. Det är just detta: du skall! eller liknande, som denne förnimmer vid mottagandet av befallningen.

Och lite senare:

Ordern förnimmes i det inre, i, som man säger, samvetets röst. Tecknet [alltså ”det imperativiska tecknet” eller utropstecknet] är givet blott ideellt. Men föreställningen därom gör sig gällande som en tvångsidé. […]

Sådana tvångsidéer av mångahanda slag fostrar det sociala livet. Föräldrar, lärare, omgivning öva från begynnelsen tryck på individen i en viss riktning. Och när sedan de respektive befallande personerna förlorat sitt omedelbara inflytande, stanna dock deras befallningar kvar på det sättet, att man vid själva tanken på en viss handling förnimmer det imperativiska tecknet, positivt eller negativt. Av oerhörd betydelse är härvid också den sociala vanan. Man kläder sig icke hur som helst, man uppträder icke i sällskap hur som helst. Det ”brukliga” går här ihop till ett med det som bör ske. (S. 62.)

Tvång och social konformism ligger bakom våra plikter!

De som inte är konformister då?

Man reagerar kanske mot den tanken, att pliktföreställningen skulle vara en suggererande tvångsidé med ett imperativiskt tecken [ett utropstecken] som innehåll. Det väcker föreställningen om sjukliga psykiska tillstånd. Men det är icke den suggererande tvångsidén som sådan som är sjuklig. Det som gör den under vissa förhållanden sjuklig är ett visst innehåll däri. Bedömd med hänsyn till gemensamma sociala mål, är den tvärtom själssjuk, som i det hela icke står under makten av de tvångsidéer, det sociala livet fostrar. Han är också verkligen abnorm, såtillvida som han saknar den mottaglighet för social suggestion, som i allmänhet utmärker samhällsdjuret människa. (S. 63.)

Sug på den karamellen, ni![6] Det är den här sortens idéer som får somliga att betrakta Howard Roark (eller hans motsvarigheter i verkliga livet) som abnorm, kanske rentav själssjuk.

Nu finns det förstås icke-konformister som inte (som Roark) motiveras av självständigt tänkande utan av upprorslusta för upprorslustans egen skull.[7] Och innehållet i en pliktföreställning spelar förstås en roll här. Men detta innehåll är ju också något som värdenihilismen går ut på att annihilera.

Och hursomhelst så ersätter ju Hägerström tänkande och självständigt moraliskt omdöme med social anpasslighet – för att inte tala om förmåga att låta sig suggereras.

Det är emellertid icke blott den sociala hederskodexen, som drager till sig den ifrågavarande tvångsidén. Förnimmelsen av plikt anknyter icke allenast till handlingar med en viss allmän karaktär. […] Men det ges också andra fall, där pliktföreställningen blir individualiserad. När till exempel olika ändamål göra sig gällande, som var för sig framstå som betydelsefulla vid avgörandet för ett visst handlingssätt, är det ofta, som känslan av det rätta, som fäller utslaget. […] Gränsskillnaden mellan detta individuella pliktmedvetande och det av samhällets hederskodex reglerade är emellertid vag. I senare fallet få plikthandlingarna som stärkande motiv fruktan för sociala reaktioner vid underlåtelse att följa budet. Särskilt blir här av betydelse fruktan för vanheder. Som reflex av den hotande yttre vanhedern gör sig tanken på bristande personligt värde gällande. […] Och så blir fruktan för bristande självaktning vid överträdelse av pliktens bud alltid av betydelse, när man känner något som sin plikt, alltså även om man icke skulle bli socialt vanhedrad, om avvikelsen bleve bekant. […] Man skulle näppeligen någonsin ha fått idé om plikt överhuvud, om man icke en gång känt trycket av de sociala imperativ, ur vilka de vid en allmän hederskodex knutna pliktföreställningarna omedelbart växa fram. (S. 83f.)

Våra plikter bottnar m.a.o. i att den ”sociala hederskodexen” har krupit in under skinnet på oss. Något utrymme för en verkligt självständig – individualistisk – etisk kodex finns helt enkelt inte.

$ $ $

Hägerströms uttalade avsikt med denna uppsats var att bemöta anklagelsen att hans värdenihilism skulle leda till moralupplösning. Så här lyder första stycket:

Man har vare sig bona eller mala fide [d.v.s. antingen i god tro eller i ond tro] påstått, att förnekelsen av pliktens objektiva realitet skulle draga med sig den följdsatsen, att var och en får handla som han behagar, och sålunda leda hän mot moralens upplösning. Frågan därom skall här särskilt bli föremål för undersökning. (S. 58.)

Och svaret kommer längre fram:

Men om nu detta: det är din plikt … på angivet sätt icke har teoretisk utan praktisk innebörd, så kan också detta: du får handla som du behagar, icke ha någon annan innebörd. En sådan sats kan endast ha det syftet att bryta ned pliktföreställningens makt över sinnena. Och såvitt den berör den pliktföreställning, som refererar till social hederskodex, kan den icke utan att bli en tanketom ordsammanställning uttalas annat än av en socialt sett abnorm individ. Det är då också en fullständig förvridning av sakläget, om man betraktar en sådan sats som en konsekvens av förnekandet av pliktens realitet. Därför att man förnekar, att det imperativiska tecknet [utropstecknet], detta: du bör! eller: du får icke! skulle kunna objektivt tillhöra en handling, skulle man motverka förnimmelsen av detsamma, som om denna förnimmelse vore ett antagande av en sådan realitet. (S. 69.)

Eller kortare uttryckt: har vi ingen plikt att följa pliktens bud, har vi heller ingen plikt att trotsa pliktens bud!

$ $ $

Begrepp som ”skuld” och ”ansvar” hänger förstås nära samman med begreppet ”plikt”. Om detta skriver Hägerström:

Vår föreställning om moralisk skuld och ansvar innesluter i sig tanken på rättfärdigheten av ett mot gärningen svarande straff, men också ett inre sammanhang mellan den och straffet. Samvetet ställer oss till ansvar såsom skyldiga, det vill säga förtjänta av straff. Straffet följer därför nödvändigt alldeles oberoende av de mer eller mindre tillfälliga naturliga menliga följderna av bristande pliktuppfyllelse såsom inre otillfredsställelse, självförebråelse, bristande självaktning och dylikt. (S. 68.)

Men vaddå? Vad är det samvetet gör med oss, när det ställer oss till ansvar och förklarar oss skyldiga? Det ger oss samvetsförebråelser, och det skadar vår självaktning. Långtifrån att vara ”mer eller mindre tillfälliga naturliga menliga följder” är det ju själva essensen i att ha ett samvete som kan förebrå oss. Men Hägerström fortsätter:

Därför stammar tanken på moralisk skuld och ansvar från en primitiv föreställning om en övernaturlig ordning, efter vilken det rättfärdiga straffet hör ihop med vissa gärningar. När detta kvarstående primitiva tankeskikt smälter ihop med det moderna kultiverade [alltså återigen icke det omoderna okultiverade] pliktmedvetandet, uppstår den hybrida föreställningen om en befallande vilja i oss själva såsom framträdande i pliktmedvetandet.

Så har man ett samvete, då är man omodern, okultiverad och primitiv!

Finns det alls något samband mellan skuld och straff?

Om straffet utan hänsyn till alla naturliga sammanhang på grund av en högre världsordning tänkes höra ihop med gärningen, så frågas efter arten av det band mellan gärning och straff, som håller dem tillsammans. Straffet skall ju följa obetingat på gärningen, alltså utan hänsyn till dess eventuella nytta för individen själv eller samhället […]. Just däri ligger dess rättvisa. Om man underkastar annan person ett lidande, därför att det är nyttigt för honom själv eller för samhället, har det intet med rättvisa att skaffa. […]

Det är själva gärningen, som gör personen skyldig = förtjänt av straff, och straffet utdömes, då han ställs till ansvar inför samvetets domstol. (S. 70f.)

Men då så. Då är ju bandet mellan skuld och straff klarlagt. Icke så för Hägerström:

Men då är tron på en sådan ordning en tro på en övernaturlig makts vrede och hämnd gentemot densamma kränkande gärningar. Detta hur man nu än må tänka makten i fråga. Ty något annat oslitligt obetingat band mellan en persons gärning och strafflidandet kan icke föreställas. (S. 71.)

Det är tydligen bara Gud som kränks, när någon begår en brottslig gärning (mord, rån, våldtäkt, m.m., m.m.). Det är alltså inte brottsoffret som kränks (annat än i de sällsynta fall där en gud eller halvgud faller offer för ett brott).

Men helt fel är det tydligen inte heller för Hägerström att tala om ett samband mellan brott och straff, för några rader senare skriver han:

När det gäller upprätthållandet av sociala regler, får emellertid deras hänförande på en övernaturlig makt, som ovillkorligt övar rättfärdig hämnd, en otvivelaktig social betydelse såsom avskräckningsmedel.

Vidskepelse duger gott, ifall den skulle gagna samhället!

$ $ $

Här är ett citat jag gillar:

Homeros och Hesiodos säga, att där rätten råder, där frodas allt; överflödande gröda, boskapen är fruktsam, människorna lyckosamma i sina företag, men där orättfärdighet härskar, där vredgas gudarna. (S. 67.)

Att ”gudarna vredgas” kan ju tas symboliskt. Men om ”rätten” följer av ”plikten”, då har ju rätten samma sanningsvärde som plikten, d.v.s. enligt Hägerström inget sanningsvärde alls. Och att det skulle vara något bra (ett värdeomdöme) med att ”marken bär överflödande gröda, boskapen är fruktsam, människorna lyckosamma i sina företag” – nej, bort det.

$ $ $

Jaha, nu har det blivit långt igen, och jag är ändå inte helt klar med Hägerström. Jag ska citera slutklämmen i uppsatsen också:

Men något skall den [Hägerströms syn på plikten och pliktmedvetandet] åstadkomma i riktning mot borttagande av de allra svåraste hindren för befordrandet av humanitet och ett förlåtande sinnelag. (S. 76.)

Inget imperativiskt utropstecken från min sida här, utan bara ett stort djävla frågetecken!


[1] Jag har ingen läkarutbildning. Och filosofiska institutionen har redan bemött detta.

[2] Nära besläktade med befallningar är uppmaningar, som ju oftast också uttrycks med imperativ. T.ex.: ”Var redo!”, ”Sköt om dig!” och liknande. Skillnaden är att de inte innefattar tvång eller hot om straff. Och de är också, med Kants terminologi, synnerligen hypotetiska: de innefattar ett ”om – så” av typen ”om livet är dig kärt …”. Redo bör man vara för att slippa obehagliga överraskningar;  och sköta om sig – ja, det bör man väl alltid göra.

[3] I skrift är förstås ”det imperativiska tecknet” utropstecknet. I tal hör man att det är en befallning.

[4] I äldre svenska använde man pluralformer som ”motiver” och ”problemer”.  I danskan är det fortfarande så.

[5] Han hade läst sin Aristoteles också: hans doktorsavhandling från 1893 hette Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar. (Men den har jag inte läst.)

[6] Detta är menat som en uppmaning, icke som en befallning.

[7] Ayn Rand har en del att säga om detta, t.ex. i ”The Missing Link” och ”Selfishness Without a Self” i Philosophy: Who Needs It.

Annonser

Är Hägerströms värdenihilism ett ”välgörande korrektiv”?

Enligt Martin Fries inledning till Socialfilosofiska uppsatser utgör Hägerströms filosofi ett ”välgörande korrektiv”. Hur förhåller det sig med den saken? En kort sammanfattning:

Vi har sett att Hägerströms metafysik är helt OK – fastän han undviker att kalla den ”metafysik” och i stället kallar den ”verklighetsteori”.

Vi har sett att han betraktar känslor som – med Ayn Rands uttryck – oreducerbara och primära, och hur detta leder honom fram till slutsatsen att alla värdeomdömen egentligen borde bytas ut mot interjektioner som ”o!” och ”ack!”. Vad vi känner är relevant, men vad som väcker våra känslor är irrelevant.[1]

Och vi har till sist sett att hans rättsfilosofi går ut på att ”rätt är makt och makt är rätt”, att det är de makthavande som bestämmer vad som är gott eller ont, rätt eller fel.

Det ”välgörande korrektivet” är m.a.o. att han skuddar av sig religionens (eller den religiösa) metafysikens ok för att i dess ställe sätta samhällets eller de makthavandes ok.

Ska det föreställa framsteg?

Rimligen borde värdenihilism i teorin också leda till nihilism i praktiken. Menar man att metafysiken borde förstöras och dessutom att alla värden och värdeomdömen hör till metafysiken, så måste ju detta innebära att också alla värden och värdeomdömen bör förstöras – och det praktiska tillvägagångssättet måste då vara att uppsöka allt som människor sätter värde på och slå sönder det. Hus som deras ägare värdesätter bör demoleras; konstskatter lika så; pengar bör konfiskeras; människor som på något sätt är värdefulla bör tas av daga. Ingen ända på skadegörelsen!

Så vad har Martin Fries att säga om detta?

Man har mot Hägerströms emotiva värdeteori riktat en skenbart [sic] mycket allvarlig invändning. Om man som Hägerström förnekar att våra värderingar har med sant och falskt att göra; om man förnekar att gott och rätt och plikt är objektiva realiteter, har man inte därmed också hävdat en praktisk nihilism? Måste inte en sådan teori upplösa moralen och konsekvent leda till allmän anarki? Ett ”böra”, en sedlig norm för våra handlingar kan man då icke uppställa; all uppfostran, alla straff blir meningslösa och samvetet blott ett bedrägligt sken. (S. 28.)

Ja, menar man att det finns ett samband mellan teori och praktik, att det som är sant i teorin också är sant i praktiken (var skulle det annars vara sant?), att ”the proof of the pudding is in the eating” – då måste ju denna invändning inte bara skenbart vara synnerligen allvarlig. Men menar man att teori och praktik inte alls hänger samman, då är ju sådana invändningar ingenting att ta till sig.

Anmärkningen är helt grundlös. (S. 29.)

Och vilka grunder anför Fries för denna grundlöshet?

Vad den emotiva teorien beträffar, så innesluter den ingen som helst värdering. Den säger icke, att eftersom våra moraliska värderingar varken är sanna eller falska, den ena värderingen skulle vara lika så god som den andra, så att man därför, moraliskt sett kunde få handla efter behag. En sådan tanke skulle nämligen innebära föreställningen om ett objektivt värde – det moraliska godtyckets värde. Därmed måste den praktiska nihilismen omedelbart själv falla under Hägerströms kritik. (S. 29.)

Fullt logiskt faktiskt. Om det inte finns objektiva värden, kan förstås värdenihilisterna heller inte hävda att deras egen värdenihilism har något sådant värde. Men detta har aldrig hindrat värdenihilisterna från att hävda värdenihilismens förträfflighet och att döma ut andra värdeteorier – eller ens att underkänna sina elever på tentor, ifall de hyser motsatt uppfattning.[2]

Och om nu alla värdeomdömen – och därmed alla värdeteorier, som ju måste innefatta en mängd värdeomdömen – i själva verket är känsloutbrott, eller, som jag brukar kallade dem, ”emotionella ejakulationer” – kan då värdenihilisterna hävda att just deras känsloutbrott är bättre än andras? Inte om de ska vara logiskt konsekventa. Ändå måste de ju känna väldigt starkt för sin nihilism, om man betänker med vilken envishet de håller fast vid den och hur långt de kan gå, när de argumenterar för dem. De har uppenbarligen en motivation eller en bevekelsegrund.

Och om nu känslan bestämmer värderingen – och man högaktningsfullt struntar i de bakomliggande överväganden som väcker känslan till liv – vad är det då som får vissa känslor att i samhällslivet ta överhand över andra känslor? En och endast en sak: den makt man kan lägga bakom sin känsla, makten att bestämma över andra.

Fries går vidare i sina hägerströmska ullstrumpor:

Även om man förnekar värdets eller börats objektiva realitet, kan man uppställa moraliska bud och regler, d.v.s. praktiskt hävda moralen.

D.v.s. den moral man själv känner för.

Skälen härtill är bland andra följande: Det existerar inget logiskt samband mellan ett moraliskt bud och ett sant omdöme. Om budet föreskriver: du får icke vara oärlig!, så ligger det ingen logisk mening i att säga, att det är sant, att du icke får vara oärlig. Jag kan endast med mening säga att det är sant, att det finns ett bud. Men att budets innehåll: du får icke vara oärlig! skulle vara ett sant omdöme – detta är meningslöst. Omvänt ligger det ingen logisk mening i att säga att det icke är sant, att du icke får vara oärlig. (S. 29.)

Men detta är ju att plocka begreppen ”ärlighet” och ”oärlighet” ur det vidare sammanhang där de höra hemma (och att plocka begrepp eller företeelser ur sitt sammanhang är ett logiskt felslut, benämnt ”context dropping” eller ”sammanhangsnonchalans”).

”Ärlighet varar längst” heter det ju, och om man då rekommenderar ärlighet – säger att man bör vara ärlig– rättar man sig efter ett vidare moraliskt imperativ som säger att man bör tänka och handla långfristigt och inte stanna kvar vid det blotta ögonblicksperspektivet.

Men visst får man vara oärlig – om man inte sedan sätter igång och gnäller när man utsätts för de oundvikliga konsekvenserna av sin oärlighet. (Det är f.ö. inte heller förbjudet att vara värdenihilist – bara man är konsekvent och inte påstår att det skulle vara något bra med värdenihilismen.) Som Ayn Rand sade:

Man kan undvika verkligheten, men man kan inte undvika konsekvenserna av att undvika verkligheten.

Vidare i texten:

När vi i allmänhet uppställer bud, gör vi detta icke därför att vi teoretiskt utgår från att de är sanna, utan därför att vi önskar uppväcka inre imperativer hos individen.

D.v.s. att vi (i detta fall värdenihilisterna) önskar befalla honom att rätta sig efter våra känslor och våra imperativer.

Omvänt kan individen känna makten av ofrånkomliga inre bud, helt oberoende av tanken på deras sanning.

Vilket innebär så mycket som att vi – d.v.s. i det här fallet värdenihilisterna – har lyckats i uppsåtet att få individen att rätta sig efter maktspråket. Och de har lyckats med en sak till: att få den här individen att sluta att ens tänka på sådant som sanning och rätt.

I det praktiska liv där våra teorier ska tillämpas förekommer det ibland (lyckligtvis inte så ofta) att man blir hotad med ett vapen (en pistol eller en kniv eller något annat) och ställs inför det moraliska imperativet ”pengarna eller livet!”. Det är ett ofrånkomligt inre bud att värdera livet mer än pengarna, och tanken på det oberättigade i detta imperativ väger för stunden lättare är rånarens vapen.

Sedan följer en i sanning märklig polemisk poäng:

Men om man verkligen menar, att de sedliga buden i sig själva skulle innesluta kunskap om något (t.ex. plikten att icke ljuga), då måste man också konsekvent medgiva, att när en nykläckt kyckling omedelbart av instinkt börjar plocka efter frön, denna instinkthandling skulle innesluta en kunskap!

Vi människor likställs alltså med nykläckta kycklingar!

Vad är det som sammanhangsnonchaleras här? Det faktum att kycklingar, oavsett om de är nykläckta eller vuxit till sig, inte har förmåga till tänkande och inte kan resonera sig fram till att frön är till för att plockas, än mindre då att detta är en livsnödvändighet för kycklingar.

Inte ens människor i nykläckt skick ljuger; men det är ju inte av någon kantiansk plikt utan helst enkelt för att de inte med en gång når fram till att bilda sådana begrepp som ”sanning” och ”lögn”. Allra minst är det fråga om någon ”instinkt” att tala sanning, eller avstå från att ljuga.

Men det blir mer instinkt:

När medlemmarna i ett samhälle samfällt uppställer vissa gemensamma och i det hela effektiva krav, har detta en av sina viktigaste betingelser i den sociala instinkten. (S. 30.)

Vad i hela världen menas med en social instinkt?

Ja, vi människor lever i ett samhälle. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi föds in i samhället. I början består detta samhälle av den egna familjen och kanske släkten; sedan vidgas det till omfatta dem som bor på samma gata och/eller i samma kvarter: man får lekkamrater. Efter några år skyfflas man in i skolan; efter många år (oftast alltför många) kommer man ut i arbetslivet (eller får åtminstone kontakt med Arbetsförmedlingen); man gifter sig och skaffar egen familj; i somliga fall tvingas man göra värnplikt och kanske t.o.m. skickas ut i krig för att bli kanonföda; man kommer så småningom (om man klarat sig med livet ur allt annat) i kontakt med åldringsvården; och allra sist får ens närmaste å ens vägnar besöka begravningsbyrån. Detaljerna i detta växlar från samhälle till samhälle; men ingen lever helt utanför sitt samhälle.

Men vad i allt detta är en social instinkt? Skulle det vara en ”instinkt” som får barn att först leka med sina syskon och andra barn i grannskapet, som skickar iväg dem till skolan, o.s.v. livet igenom?

Nathaniel Branden skrev en gång så här om ”instinkter”:

Den funktion som begreppet ”demon” spelade för primitiva vildar och som begreppet ”Gud” spelar för teologer spelas för många psykologer av begreppet ”instinkt” – en term som inte betyder någonting vetenskapligt begripligt, samtidigt som den skapar en illusion av kausal förståelse. Det som en vilde inte kunde begripa ”förklarade” han med att postulera en demon; vad en teolog inte kan begripa ”förklarar” han med att postulera en Gud; vad många psykologer inte kan begripa ”förklarar” de med att postulera en instinkt. […] Att förklara människans handlingar i termer av oidentifierbara ”instinkter” bidrar alls inte till den mänskliga kunskapen; det innebär bara att man bekänner att man inte vet varför människan handlar som hon gör. (The Objectivist Newsletter, november 1962.)

Men i Hägerströms filosofi är just denna ”sociala instinkt” en central term, och det finns säkert anledning att återkomma till den, ifall jag fortsätter min granskning.

Men jag låter Fries fortsätta i de sedvanliga ullstrumporna:

Redan denna [sociala instinkt] borgar för att icke ”allt är tillåtet”. Denna naturligt och instinktivt betingade moral konsolideras nu på grundvalen av flera sociala faktorer, vilka insuggererar pliktens bud i oss. Till dessa faktorer hör uppfostran, sedvänjor, traderade religiösa, moraliska och rättsliga föreställningar samt icke minst ett konsekvent fungerande rättsmaskineri i samhället.

Emellertid kommer dessa moraliska instinkter genom att intimt förbindas med dessa för dem själva egentligen alldeles främmande faktorer att objektiveras och framstå för oss såsom ett verkligt medvetenhetsinnehåll. När i moralens utveckling det naturliga moralintresset identifierats med sådana absoluta storheter som världsordningen eller gudomligheten, har förutsättningen givits för tron på absoluta moraliska och rättsliga värden. Dessa ger sig särskilt till känna i samvetsmoralen. Bakom dessa pliktsatser i omdömets form liksom bakom dess tal om skuld, ansvar, rättvisa och dylikt döljer sig den gudomliga storheten, som här tillika blir ett med människans moraliska väsen.

Här ska vi dra oss till minnes att den metafysik Hägerström så gärna vill förstöra är den religiösa metafysiken (och följaktligen inte kan drabba någon sekulär metafysik, sådan som objektivismens) – och att den moral han så djupt ogillar är den kantianska pliktmoralen (och följaktligen inte kan drabba en moral som utgår från människans liv-och-välbefinnande som yttersta värdemätare). Men sådant som ” skuld, ansvar, rättvisa och dylikt” betraktas som illusioner, som kommer att spricka som troll i solen den dag människorna avskuddar sig religionens (och kantianismens) ok.

Fries fortsätter:

Härmed har vi berört en fjärde synpunkt, nämligen den negativa och från samhällssynpunkt farliga sidan i föreställningen om objektiva moraliska värden.

Det finns alltså en frånsida i tron på objektiva moraliska värden, som i detta sammanhang är värd beaktande och som flerstädes framhålles i denna volyms uppsatser. Även om denna tro förvisso haft och ännu har den största betydelse för folkmoralens konsolidering och därmed för hela det sociala och kulturella livet, har den å andra sidan under vissa förhållanden verkat antisocialt. En stark tro på den egna moralens objektivitet leder under vissa betingelser till egenrättfärdighet, intolerans och fanatism.

Exempel?

Den fanatiska och måttlösa kamp, som tid efter annan stått mellan de skilda samhällskrafterna, till exempel bourgeoisiens mot feodalmakterna, proletärernas mot kapitalisterna, har utan tvivel haft sin djupaste rot i folkmoralens tro på gudomliga, absoluta värden. Ingen kamp blir så hätsk som den, som råder mellan partier, som menar sig strida för sina heligaste värden. Att människorna kämpar för sina intressen är klart. Men när dessa anses ha en övernaturlig grund, blir kampen hänsynslös. (S. 31.)

Jo men visst: man kan bli jihadist.

Fries exemplifierar vidare:

En för den fredliga samvaron människorna och icke minst folken emellan ytterst farlig föreställning är den, att det skulle finnas en objektiv rättvisa. Huru bevittna vi icke, särskilt i nu rådande [1939] rättstvister, hurusom de för sina intressen kämpande folken ikläda dem den gudomliga rättvisans mantel. Men om man tror på rättvisan såsom något, som är upphöjt över all relativitet och som därför väcker en särskild vördnad, då urladdar sig denna tro svindlande hastigt i de starkaste hat- och hämndkänslor gentemot dem, man anser söka hindra den att framträda. Ty den som menar sig ha rätten på sin sida, han anser sig också ha det gudomliga med sig, och en kränkning av rätten blir då en kränkning av det gudomliga. Alla människor, klasser och folk, som strider för sin rätt eller för rättvisan, känner sig själva som gudar. Men gudar har mycket svårt att förlikas. Var och en är ju upphöjd över alla inskränkningar. (S. 31f.)

Märk väl att här sätts likhetstecken mellan det objektiva och det gudomliga. Endast Gud kan vara objektiv! Och eftersom det inte finns någon Gud, kan det inte heller finnas någon objektivitet och inga värden kan vara objektiva, hur rotade i den verkliga, icke-gudomliga, verklighetens fakta de än må vara.

Rätt och rättvisa har strängt taget ingen verklig betydelse annat än inom ett samhälle, där det existerar ett reguljärt fungerande rättsmaskineri med åklagare, domstolar och exekutiva organ. [Det är] just tack vare rättsmaskineriets regelbundna fortgång, som människornas naturliga, på vedergällnings- och hämndkänslor vilande rättighets- och rättviseföreställningar med deras samhällsupplösande konsekvenser hålls i schack. Men där detta maskineri icke existerar, såsom fallet är mellan de olika staterna, där frodas ohämmat dessa fördärvbringande metafysiska föreställningar under beteckningen: statens suveränitet. Här kommer idéen om gudomliga rättsliga och moraliska värden att genom suggestioner från folkmassornas miljoner blåsas upp till oerhörda dimensioner. Följden blir att vid den naturliga intressekonflikten mellan staterna uppstår en på allt förnuft blottad fanatisk kamp, i vilken ingen vill vika, därför alla menar sig strida för – den heliga rättvisan. (S. 32.)

Och här sätts alltså likhetstecken mellan metafysik och gudomlighet: finns det ingen Gud, kan det inte heller finnas någon metafysik. Men, som jag sagt förut, identifierar Hägerström och hans efterföljare all metafysik med en viss metafysik (nämligen en religiös). Så om ”det varande såsom varande” (Aristoteles) eller ”det existerande såsom existerande” (Ayn Rand) inte har någon gudomlig grund, då har det (Hägerström) ingen grund alls, inte ens i sig självt. ”Det varande såsom varande” grundar sig då på ett intet.

Bortsett från detta (alltså med bortseende från det varande såsom varande) finns det ju inga invändningar att komma med. Bortsett från detta säger Hägerström och Fries som det är – eller åtminstone som det var år 1939.

Jag har sålunda med det sagda velat påpeka att idén om objektivt verkliga moraliska och rättsliga värden från teoretisk synpunkt är falsk och från praktisk innesluter både en positiv och negativ sida.

Men om teori och praktik befunne sig i harmoni med varandra – vilket är ett mångordigt sätt att säga att teorin är riktig – då skulle en falsk teori inte kunna innesluta en positiv sida. Är teorin falsk, då skulle varje praktisk tillämpning av den vara negativ. Och om praktiken har både en positiv och en negativ sida, tyder det på att teorin i ett avseende är korrekt och i ett annat oriktig – eller också att man buntar ihop en riktig och en felaktig teori, som om de vore en och samma teori. I det här fallet har man buntat ihop teorin att våra värden har (eller kan ha) en objektiv grund, en grund i verkligheten, med teorin att denna grund är gudomlig, att den har en grund utanför (eller ovanför) verkligheten.

[Denna idé] har under årtusenden å ena sidan spelat den största roll för folkmoralens konsolidering, å den andra verkat som en sprängkil mellan individerna, samhällsklasserna och inte minst mellan folken, när den i frihet fått göra gällande sina absoluta krav. Så länge människorna är påverkade av en låt vara ofta omedveten tro på sin egen gudomliga storhet, utrustad med ”naturliga” rättigheter och beredd att vedergälla den som kränker dessa – så länge är icke ens tanken på en varaktig fred mellan folken möjlig. Kampen för tillvaron kommer vi visserligen aldrig ifrån. Men den skulle aldrig taga sådana hänsynslösa och fanatiska former, därest den icke vore förankrad i dessa farliga moral- och rättschimärer om ett absolut gott eller ont, en absolut rätt eller orätt, om naturliga rättigheter med motsvarande skyldigheter, plikter och oryggliga krav.

Den djupa innebörden i Hägerströms hela filosofiska tänkande är att se just mot bakgrunden av ovannämnda falska moraliska och rättsliga idéer med deras socialt upplösande praktiska konsekvenser. (S. 32f.)

Så summerar Fries, och det kan vara dags för mig att också summera.

Observera då än en gång att Hägerström inte säger ett skapandes grand om värdeomdömen som inte är grundade i någon slags gudstro utan grund i verklighetens fakta. Sådana värdeomdömen kan helt enkelt inte finnas: allt av värde kommer från Gud, och om Gud inte finns kan ingenting vara av värde; för att nu inte tala om att värden bara kan ha fullkomligt värdelösa konsekvenser (värdelösa i verkligheten, om än inte i Hägerströms tänkande).

Och observera än en gång vad det är som Hägerström ersätter Gud med: han ersätter det med samhället. Samhället får träda i Guds ställe. Och vilket samhälle? Tydligen det bestående samhället. Det enda positiva med de ”metafysiska värdena” har varit att de ”konsoliderat folkmoralen”. Det negativa är att de också kan upplösa denna folkmoral.

Och sist men inte minst: Hägerströms filosofi leder till att rationella övertygelser buntas ihop med religiös (eller annan) dogmatism. Hur rationella och hur välgenomtänkta ens övertygelser än är, faller den värdenihilistiska bilan över dem: de ger ju uttryck för värdeomdömen. Alltså blir var och en som uttalar en övertygelse skälld för ”fanatisk”, ”intolerant” och rentav för att vara en krigshetsare.

Korrektiv? Jo, en del religiösa idéer korrigeras för all del av Hägerström, om det nu skulle behövas. Men välgörande? Knappast.


[1] Den här poängen – att det är värderingar som väcker känslor och inte känslor som väcker värderingar – är så viktig att jag med risk att bli tjatig vill upprepa några exempel jag använt förut:

Om man möts av budet att en nära vän gått bort, väcker det sorg; skulle det visa sig vara ett misstag och vännen är vid liv och hälsa, försvinner sorgen. Om en orättvisa begås – mot en själv eller någon annan – väcker det vrede och indignation; visar sig orättvisan vara inbillad, stillas vreden. Riktar någon en pistol mot en, väcker det fruktan; visar det sig vara ett skämt och pistolen var en vattenpistol – ja, då kan man tycka att det var ett dåligt skämt, men man är inte längre rädd.

Eller ta ett glädjebud: Säg att du får tretton rätt på tipset. Det väcker förstås glädje. Men om det sedan visar sig att det var en ovanligt lättippad omgång, och du inte vinner den förväntade miljonen utan bara några ynka hundralappar – ja, då förbyts glädjen i besvikelse.

Men vad idén att värderingar bara är förklädda känsloutbrott faktiskt innebär är att vännen blev ett värde för dig först genom att gå bort, att orättvisan består i din indignation över den, att pistolen är ett hot mot ditt liv om du blir rädd för den och inte tvärtom – och att värdet av pengar består i ditt hurrarop när du får 13 rätt. Och felet med Hägerströms värdeteori skulle vara min upprördhet över den och de svordomar jag uttalar över den, och inte ha det ringaste att göra med de överväganden som väcker min upprördhet. Jo, det är förstås absurt; men det är det alla emotiva värdeteorier säger.

[2] Något som jag själv råkat ut för en gång. Det gjorde mig arg, för det var orättvist; det var alltså inte så att det var orättvist bara för att det gjorde mig arg.

Allt som är i grunden bara är

Det har startats en studiecirkel i filosofi här i Eskilstuna. (Initiativtagarna, Kent Lund och Klaus-Jürgen Schmidt, är båda ytligt bekanta med mig; Kent dock ytligare än Klaus.) Senast ut är Axel Hägerström:

– Han hatade metafysiken, en inriktning som bland annat sysslar med religiösa frågor, och avslutade alltid sina föreläsningar med ”För övrigt anser jag att metafysiken ska förstöras” [”præterea censeo metaphysicam esse delendam”], berättade Kent Lund och gav kanske också en ledtråd till filosofens heta aversion för det övernaturliga.[1]

Men varför i all världen ska metafysiken förstöras? Grundbetydelsen av ordet ”metafysik” är ”studiet av det varande såsom varande”, vilket innebär ”studiet av det allra mest grundläggande här i tillvaron”. (Formuleringen kommer från Aristoteles, även om det inte var han som introducerade ordet; han kallade det för ”den första filosofin”.[2])

Och varför i samma hela värld skulle metafysiken syssla med just religiösa frågor? Somlig metafysik gör det, men det är i så fall en alldeles specifik metafysik – sådan som menar att det allra mest grundläggande här i tillvaron är Gud. Men de som menar tvärtom – att Gud inte alls är särskilt grundläggande – fäller ju också metafysiska uttalanden.

De förste som gjorde det var Thales från Miletos, som menade att det allra mest grundläggande här i tillvaron är vatten. Det signifikanta i detta är inte så mycket att det var just vatten – hans efterföljare bland försokratikerna kom med andra förslag – utan att han sökte något naturligt som yttersta grund, inte något övernaturligt.

Men varför ska då detta studium förstöras? All filosofi måste ju utgå från något – och alternativet till att utgå från det varande såsom varande är att i stället utgå från det icke-varande såsom icke-varande, vilket uppenbarligen är en återvändsgränd.

Eller menar Hägerström att det inte bara är studiet som ska förstöras utan föremålet för studiet, d.v.s. det varande och allt som är? Nej, Hägerström var säkert, sin filosofi till trots, en rätt hygglig själ. Annars skulle han ju vara nihilist inte bara när det gäller värden och värdeomdömen utan när det gäller allt och allting.

Vad kan då sägas om ”det varande såsom varande” (ifall vi plockar bort Gud ur ekvationen)? Faktiskt väldigt litet:

  • Att det är – att det existerar.
  • Att vi är medvetna om det.
  • Att det är som det är och ingenting annat.

Och så finns det några korollarier, men dem ska jag inte gå in på här.[3]

Och det här är väl inga konstigheter? Det varande – inte bara som det ter sig för oss, utan som det faktiskt är – har vi ju omkring oss hela tiden (utom möjligen när vi sover). Vi ser det, vi hör det, vi luktar och smakar på det, och kommer det alltför nära inpå oss, känner vi det med huden. – Och vi är ju själva en del av det varande, det som är, så även sådant som tandvärk och magknip, smärta och lust, våra egna tankar, känslor och viljeyttringar är delar av samma allomfattande varande.

Att jag säger ”inte bara som det ter sig för oss” är en liten känga mot Immanuel Kant, som menade att det är ett svalg befäst mellan världen som den ter sig (eller framträder) för oss och hur den i själva verket är beskaffad, något vi inte kan veta det minsta om, annat än att den åtminstone har någon beskaffenhet – för hur skulle den annars kunna framträda för oss.

Naturligtvis är varandet och världen mycket mer än vad som framträder för oss och vad som är tillgängligt för våra sinnen. Det är mycket vi inte ser eller hör (o.s.v.) – ta bara sådana materiella beståndsdelar som molekyler, atomer och elementarpartiklar. Allt sådant måste vi gå utöver våra sinnen för att ta reda på. – Eller ta vad våra kroppar består av, vad som får dem att uppstå, växa, åldras och till sist dö. Eller vad som ger upphov till våra tankar och känslor, vad som motiverar oss att tänka och handla som vi gör, vad som får oss att vilja det ena eller andra. – Men det är ingen uppgift för metafysiken utan för fysiken och övriga specialvetenskaper. En del av det är en uppgift för etiken och för psykologin.

En särskild knorr har getts av Martin Heidegger, som menade att metafysiken handlar om att ”fråga efter varat”. Men varför skulle vi fråga efter något som vi ändå hela tiden har omkring oss? – och det vi inte har omkring oss har vi ju inuti oss.

”Metafysik” används ju väldigt ofta som ett skällsord – men det beror ju på att det finns så väldigt mycket dålig metafysik här i världen (och i de flesta filosofers hjärnor). Bra metafysik förekommer endast hos aristoteliker.[4]

$ $ $

Hägerström är förstås ännu mer känd för sin emotiva värdeteori, den s.k. värdenihilismen. Den säger som bekant att värdeomdömen inte har något sanningsvärde; de är bara uttryck för känslor, en sorts tillkrånglade emotionella ejakulationer. Utsagor som ”det där gjorde du bara” (när du räddade livet på någon) eller ”det där var en riktigt usel handling” (när du i stället tog livet av någon) är bara onödigt mångordiga formuleringar av vad som hellre skulle ha kunnat uttryckas med interjektioner som ”hurra!” eller ”usch och fy!”.

Men om värdenihilismen kan inget annat sägas än just ”usch och fy!”.

Av någon besynnerlig anledning menar många att värdenihilismen är något bra, m.a.o. en värdeteori värd att hurra för. De måste känna väldigt starkt för idén att värdeomdömen är i grunden värdelösa (eller, för att vara exakt, varken värdefulla eller värdelösa). Ytterst mångordigt formulerar de vad som enklare och exaktare skulle kunna utryckas med ”hurra för värdenihilismen!”.

Och jag ska väl inte återigen behöva traggla igenom vad som är fel med emotiva värdeteorier i allmänhet och värdenihilism i synnerhet. (Se om just Hägerström min uppsats Gastronomi och moral.)

$ $ $

Mycken värdefull tid drog iväg med att skriva detta, och det ska jag inte skylla på Hägerström utan på Kent Lund och Klaus-Jürgen Schmidt.


[1] Vidare i texten:

Hägerström var, som de flesta Uppsalastudenter vid den tiden, prästson och hade väl helt enkelt ett rejält fadersuppror att ta itu med.

Det här är förstås inget annat än en psykologiserande spekulation – som om Kent Lund i sin allvishet skulle kunna blicka in i Hägerströms och hans samtida Uppsalastudenters medvetanden.

Jag har förresten själv blivit anklagad för ”fadersuppror”, eftersom också min pappa var präst. Det är komplett nonsens. Vissa av oss har faktiskt rätt tidigt lärt oss att tänka själva och inte stup i kvarten fråga pappa till råds. Gäller nog Hägerström lika mycket som mig.

[2] Ni känner förmodligen till den bakomliggande historien: i de allra första utgåvorna av Aristoteles’ samlade verk hamnade ”den första filosofin” alldeles bredvid fysiken – μετα τα φυσικα – också så fick det bli ”bredvid fysiken”, d.v.s. metafysik.

[3] Den som anar ett inflytande från Ayn Rand här anar förstås alldeles rätt.

[4] Somliga försöker komma runt skällsordsaspekten genom att byta ut ”metafysik” mot ”ontologi”. Men det är bara en synonym: ”ontologi” betyder också just ”läran om det varande”; οντος är genitiv av ον, som betyder ”vara”; och λογος betyder förstås ”lära”.

George Berkeley om plikten att lyda överheten

Leonard Peikoff säger någonstans i sina filosofihistoriska föreläsningar att om man accepterar en filosofs metafysik och kunskapsteori följer hans etik och politik s.a.s. på köpet; han tar en vid handen och leder en dit han vill.

Så t.ex. leder Platons metafysik och kunskapsteori, om man accepterar dem, oundvikligen till den totalitarism han förespråkar i Staten och Lagarna.[1] Varför? På grund av hans syn på allmänbegreppen: han menade som bekant att den sinnevärld vi faktiskt lever i bara är en ofullkomlig avbildning av idéernas (eller formernas) värld. De konkreta stenar, hus, hästar, vovvar, TV-apparater eller datorer vi tycker oss uppleva är bara spegelbilder av stenens (husets, hästens, vovvens, TV-apparatens eller datorns) idé eller arketypiska urbild.[2] Samma förstås med mänskliga individer: att vi är individer är en sorts illusion; vår mänsklighet består endast och allenast i att vi har del i ”människans idé”. Vad som följer härav är att vi i samhället bara är fragment av mänskligheten som kollektiv. – Alla drar kanske inte denna slutsats, men utifrån Platons egna premisser är den fullt logisk.

När det gäller Berkeley har vi ingen etik att ta ställning till. Han skrev visserligen en andra del av Om principerna för mänsklig kunskap, där han skulle behandla etiken; men han slarvade bort manuskriptet innan det hann publiceras, och sedan blev det inte av att han skrev ett nytt manuskript. Det enda jag har hittat i första delen är iakttagelsen att den materialism han bekämpar skulle leda till ogudaktighet. Därav ser vi att han betraktade etiken som en fråga om lydnad mot Gud, men det är också allt.

Däremot vet vi vad han hade för syn på politiken, på samhällsfrågorna och på styrelseskicket. Han skrev nämligen en kort avhandling, Passiv lydnad med underrubriken Den kristna läran att inte göra motstånd mot överheten, bevisad och försvarad enligt principerna i naturens lag.[3] Denna uppsats ingår också i Valda skrifter, utgiven 1990.

Den kristna religionen säger saker som denna:

Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finnes som inte är av Gud; all överhet som finns är förordnad av Gud. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som står emot detta, de skall få sin dom. Ty de som har väldet är till skräck, inte för dem som gör vad gott är, utan för dem som gör vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bli prisad av den, ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär inte svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är. (Rom. 13: 1–4.)

Och Martin Luther åberopade bibelställen som detta när han talade om två regementen, ett andligt och ett världsligt, och när han förordade hårda tag mot alla upprorsmakare.[4]

Berkeley föresätter sig att bevisa plikten att lyda och underkasta sig överheten utan att hänvisa till Bibeln, bara med vad han kallar klara förnuftsskäl. Till att börja med är han riktigt vettig:

Då egenkärleken är den allmännaste av alla principer och den som är djupast inristad i våra hjärtan, så är det naturligt för oss att betrakta ting i den mån de kan öka eller minska vår egen lycka, och i enlighet därmed kallar vi dem goda eller onda. Vi använder alltid vårt omdöme för att skilja mellan dessa två, och det vårt livs främsta angelägenhet att genom en lämplig användning av våra själsförmögenheter försöka åstadkomma det ena och undvika det andra. Då vi först kommer till denna värld, leds vi helt och hållet av sinnesintrycken. Det välbehag vi känner är det ofelbara kännetecknet på något närvarande gott, liksom smärta är kännetecknet på något ont.

Ja, så säger ju Ayn Rand också:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Berkeley fortsätter:

Men allteftersom vi så småningom bättre och bättre lär känna tingens natur, upplyser erfarenheten oss om att det närvarande goda efteråt ofta åtföljes av ett större ont och att å andra sidan det närvarande onda inte mindre ofta bereder oss ett större gott i framtiden. Då de ädlare själsförmögenheterna hos människan börjar utvecklas, visar de dessutom för oss något gott, vida bättre än det som påverkar sinnena. Härav uppkommer en ändring i våra omdömen; vi följer inte längre våra sinnens första impuls utan hejdar oss för att betänka de mera fjärran liggande konsekvenserna av en handling, vad gott man i enlighet med tingens vanliga gång kan hoppas eller vad ont man kan befara av den. Detta förpliktar oss ofta till att förbigå en närvarande kortvarig njutning, när den tävlar med något gott som är större och mer varaktigt, fastän det är alltför långt borta eller av alltför förfinad natur för att påverka våra sinnen, (S. 247.)

Föredömligt klart och i det stora hela korrekt. Han förklarar ju t.o.m. hur vår tidspreferens krymper och vår tidshorisont vidgas allteftersom vi tillväxer i ålder och visdom! – Det enda man som objektivist skulle kunna klanka på är att han pratar om en förpliktelse; men så hade han inte heller läst Immanuel Kant, än mindre då Ayn Rands uppsats ”Kausalitet versus plikt”.

Men redan i de båda nästa styckena spårar han ur:

Men då hela jorden och hela den tid under vilken dessa förgängliga ting finns på dem är alltigenom obetydliga […] i jämförelse med evigheten, vem kan då inte inse, att varje förnuftig människa bör handla så, att hennes handlingar på bästa sätt medverkar till att befrämja hennes eviga bästa? Och eftersom det är en sanning, som naturens ljus klart visar, att det finns en allsmäktig, allvetande ande, som allena kan göra oss evigt lyckliga eller evigt olyckliga, så följer klart, att överensstämmelse med hans vilja och inte någon förväntan av timlig fördel är den enda regel, efter vilken varje människa, som handlar i överensstämmelse med förnuftets principer, måste bestämma och avpassa sina handlingar. Samma slutsats följer också klart av Guds förhållande till sina skapade varelser. Gud allena är den som skapat allt och håller det vid makt. Han är därför med den mest obestridda rätt världens store lagstiftare. Och människan är enligt pliktens alla bud lika väl som i sitt eget intresse skyldig att lyda hans lagar

Därför skulle vi framför allt försöka upptäcka den gudomliga viljans eller försynens allmänna plan beträffande mänskligheten och de metoder, som mest omedelbart syftar till fullbordandet av denna plan. Och detta tycks vara det sanna och rätta sättet att upptäcka naturens lagar. Ty då lagarna är riktlinjer för våra handlingar mot det mål, som lagstiftaren avsett, borde vi för att vinna kunskap om Guds lagar först undersöka, vilket det mål är som, enligt vad han bestämmer, skulle befrämjas genom mänskliga handlingar. Då nu Gud är ett väsen av oändlig godhet, är det klart, att det mål, som han uppställer, är gott. Men då gud i sig själv äger all möjlig fullkomlighet, så följer, att målet inte är hans eget bästa utan hans skapade varelsers. Då vidare människornas moraliska handlingar är fullständigt begränsade till dem själva, så att de inte har något inflytande över de andra slagen intelligenser[5] eller förnuftiga varelser, så kan det mål, som skall uppnås medelst dessa handlingar, inte vara något annat än människornas eget bästa. […] Det är därför inte det enskilda goda för den eller den människan, nationen eller tidsåldern utan den allmänna välfärden för jordens alla människor, som det är Guds avsikt, att alla individers samverkande handlingar skall leda till. (S. 247f.)

Ayn Rand skriver bl.a. i ”Objektivismens etik” att:

”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid […] En rationell människa ser sina intressen i termer av en livstid och väljer sina mål i enlighet därmed. (Mina kursiveringar.)

Berkeley menar däremot att vår livstid är alldeles för kort i jämförelse med evigheten för att det ska vara tillräckligt att planera för den egna livstiden. Och naturligtvis är vi också alldeles för begränsade i vår kunskap för att kunna planera inte bara för livet utan också för evigheten. För att göra det fordras det en ande som inte bara är allsmäktig och allvetande, utan också oändligt god. Och det vet vi ju så väl att han är – eller? – Lägg ändå på minnet att det är för vår eviga salighets skull som vi ska underkasta oss överheten. Om denna underkastelse blir olidlig, invänta då döden och återuppståndelsen.

Men varför ska vi då lyda lagen och underkasta oss överheten även när lagen förefaller oss absurd och överheten förefaller oss grym och orättfärdig? Enligt Berkeley finns det två möjligheter: antingen att bedöma från fall till fall och att försöka räkna ut konsekvenser av att lyda respektive var olydig mot lag och överhet (så som en utilitarist skulle göra); eller också att följa bestämda föreskrifter (sådana som Immanuel Kant skulle kalla ”kategoriska imperativ”). Men det första är ogörligt, eftersom det inte står i mänsklig makt (utan bara i gudomlig makt) att förutse alla konsekvenser från nu och till tidens ände av en viss handling.[6] Bestämda föreskrifter kan däremot alltid följas, och en av dessa föreskrifter är alltså ovillkorlig lydnad mot överheten.

Med Berkeleys egna ord:

En följd härav [d.v.s. av den utilitaristiska metoden] måste bli, att de bästa människor på grund av bristande omdöme och de visaste på grund av bristande kunskap om alla de dolda omständigheterna och följderna av en handling mycket ofta kan vara villrådiga om hur de skall handla; något som de inte skulle vara, om de bedömde varje handling genom att jämföra den med någon särskild föreskrift i stället för att pröva det goda eller onda, som handlingen i detta enstaka fall kan åstadkomma; det är nämligen mycket lättare att med säkerhet bedöma, om den eller den handlingen är en överträdelse av den än om den skall få bättre eller sämre följder. Kort sagt, att beräkna följderna av varje enskild handling är omöjligt, och även om den inte vore det, skulle det likväl ta för mycket tid för att vara till något gagn i livet. (S. 249f.)

Lagarna och den överhet som genomdriver dem och som straffar oss om vi bryter mot dem är en del av Guds plan för mänskligheten. Men om nu lagarna i något visst tillfälle faktiskt själva är orättfärdiga och överheten grym?

Och trots att det alltför ofta inträffat, att dessa regler – på grund av händelsernas olyckliga samverkan eller särskilt genom ondskan hos förhärdade människor, som inte vill foga sig efter dem – tillfälligt kunnat orsaka nöd och elände för de goda människor som åtlyder dem, så upphäver likväl inte detta deras förpliktande kraft. De bör nämligen alltid anses vara de fasta, oföränderliga normerna för moraliskt gott och ont; ingen enskild fördel, ingen kärlek till vänner, ingen hänsyn till det allmänna bästa skulle få oss att avvika från dem. När något tvivel uppstår beträffande en handlings moraliska värde, så är det därför klart, att detta inte kan bestämmas genom en uppskattning av det allmänna goda, som handlingen i detta speciella fall är förenad med, utan endast genom en jämförelse med förnuftets eviga lag. Den som rättar sina handlingar efter denna regel kan aldrig göra orätt, även om han därvid skulle bringa fattigdom, död eller vanära över sig själv, ja, inte ens om han skulle dra med sig sin familj, sina vänner och sitt land i allt det onda, som betraktas som det värsta och outhärdligaste för människan. (S. 251f.; min kursivering.)

Det här låter väldigt mycket som Immanuel Kant; och av samma skäl som Kants etik är ond är Berkeleys etik ond.

Och vilken är överhetens eller statens roll i Guds stora plan för mänskligheten? Efter en utläggning om

De olyckor, som är förenade med anarki […]

följer att

[…] det är staten som genom att bestämma och avgränsa de olika relationerna mellan människorna och reglera äganderätten ger fritt spelrum åt och lägger grunden till utövandet av alla plikter. (S. 254f.)

Men om nu uppror mot staten – något som t.ex. John Locke ansåg berättigat ifall staten överskrider sina rättmätiga funktioner och blir till en fiende till folket [7]– är ett undantag från den allmänna regeln?

Men staten, på vilken freden, ordningen och mänsklig välfärd i så hög grad beror, kan säkerligen inte anses vara av för ringa vikt för att inte säkras och skyddas av en moralisk regel, staten, säger jag, som själv är den förnämsta källan till jorden till de särskilda fördelar, för vilkas upprättande och bevarande åtskilliga obestridliga moraliska regler har föreskrivits för människorna. (S. 255.)

Staten är tydligen källan till allt gott!

Men vi vet ju så väl att stater så lätt spårar ur och blir till rättighetskränkare i stället för beskyddare av våra rättigheter.

Berkeley breder ut sig vidare:

Det finns en del fall, som är så klara och tydliga att bedöma, att de tryggt kan anförtros åt varje förnuftig människas omdöme och beslut. Men att vid alla tillfällen bestämma, om en medborgerlig lag är lämpad att befrämja det allmänna intresset eller om underkastelse eller motstånd kommer att visa sig ha de mest fördelaktiga följderna eller när det allmänna bästa för en nation kan fordra en ändring i styrelsesätt, endera beträffande formen eller beträffande de personer som utövar makten – detta är frågor som är alltför svåra och invecklade och som i alltför hög grad kräver begåvning, gott om tid och högre bildning lika väl som opartiskhet och grundlig kännedom om ett rikes särskilda förhållanden, för att varje undersåte skulle kunna åta sig att avgöra dem. Härav följer, att också av det skälet underkastelsen, som ingen i stort sett kan förneka vara en synnerligen lönande och hälsosam plikt, inte kan begränsas till att avgöras av enskilda personer vid särskilda tillfällen utan måste anses vara en helig naturlag. (S. 256f.)

Hur ställer sig då Berkeley till John Lockes (och åtskilliga andras) idé att staten kommit till genom ett kontrakt mellan medborgarna och staten? Han skriver flera sidor om den saken, men jag nöjer mig med att citera följande:

… att framställa överhetspersoner såsom utvalda av folket bidrar uppenbarligen till att minska denna vördnad och aktning, som alla goda människor bör ha för lagarna och styrelseskicket i sitt land. Och att tala om villkorlig, begränsad laglydnad och jag vet inte vilka dunkla och obestämda fördrag är ett högst verksamt sätt att lossa på det medborgerliga samhällets bud. Ingenting kan ha fördärvligare följder för mänskligheten. (S. 260.)

Och om (eller rättare när) överhetens förtryck blir alltför olidligt?

Vi borde betänka, att när en undersåte uthärdar hänsynslösheten och förtrycket från en eller flera överordnade, är syftet med hans underkastelse i strängaste bemärkelse inget annat än sunt förnuft som är naturens skapares stämma. Tro inte, att vi är så oförnuftiga, att vi tänker oss tyranner stöpta i en bättre form än andra människor, nej, de är de värsta och uslaste människor, och för sin egen skull har de inte den minsta rättighet till vår underkastelse. Men Guds och naturens lagar måste åtlydas, och vår underkastelse under dem är aldrig mer välkommen och uppriktig, än när den utsätter oss för timliga olyckor. (S. 269.)

Så fastän Hitler och Stalin och vilka andra tyranner ni än kan tänka på var ”de värsta och uslaste människor”, måste vi underkasta oss dem, eftersom de är ”naturens skapares stämma”. Och att detta utsätter oss för ”timliga olyckor” är bara välkommet! För vad betyder timliga olyckor i jämförelse med vår eviga salighet?

Och ingenting är någonsin Guds fel, inte heller då de olyckor som tyranner eller totalitära samhällsskick vållar oss:

[Man invänder] att [man] till följd av denna åsikt måste tro, att Gud i många fall har pålagt den oskyldiga delen av mänskligheten den oundvikliga nödvändigheten att uthärda de största lidanden och vedermödor utan hjälp, något som är klart oförenligt med Guds vishet och godhet; därför borde den princip, av vilken detta följer, inte tillåtas vara en Guds eller naturens lag. […] men det är klart, att de många olyckorna och förödelserna, som tyranniska styrelseskick bringar över världen, inte är de verkliga, nödvändiga följderna av den lag, som påbjuder en passiv underkastelse under överheten, inte heller inbegripes de i dess ursprungliga syfte utan uppkommer ur girighet, ärelystnad, grymhet, hämndlystnad och liknande tygellösa känslor och laster, som rasar i de styrandes bröst. Man kan därför inte hävda, att visheten och godheten i Guds lag är bristfällig utan att människorna rättfärdighet är det. (S. 270f.)

Sådant är alltså det samhälle George Berkeley förordar och som är en del av Guds egen outgrundliga plan för mänsklighetens slutgiltiga frälsning, och för hans och min och alla andras eviga salighet. Det sammanfattas rätt väl av Joe Hill:

Svarta präster står upp titt och tätt,
lär dej skilja på synd och på rätt,
men begär du ett torrt stycke bröd,
sjunger kören i trossäker glöd.

Du får mat, o kamrat
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O vad fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd.[8]


Tidigare om George Berkeley:
”Månadens sofism”
Föredrag om ”vara och böra”
Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning
Finns det materia?
Mer om George Berkeley

Och nu lägger jag honom på hyllan och ställer tillbaka boken i bokhyllan!


[1] Se om detta mina Strödda kommentarer om Platons Lagarna.

[2] Varför jag tar med TV-apparater och datorer här, det får ni försöka lista ut själva.

[3] Han skrev den med anledning av att ett antal aktningsvärda skribenter hade bestritt nödvändigheten av ovillkorlig lydnad; han nämner dem inte vid namn, men en av dem måste rimligen ha varit John Locke.

[4] I samband med bondeupproret 1525 skrev Luther Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna, där man kan läsa följande:

Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell.

[5] Thomas av Aquino använde ordet ”intelligenser” som synonym till ”änglar”. Möjligen är det också det Berkeley gör här (vilka andra förnuftiga väsen finns det, utöver Gud, människor och änglar?).

[6] Jag har själv riktat denna invändning mot utilitarismen.

[7] Se om detta slutklämmen i min recension av Lockes Två avhandlingar om styrelseskicket.

[8] Ture Nermans översättning. Originalet lyder:

Long-haired preachers come out every night
Try to tell you what’s wrong and what’s right
But when asked about something to eat
They will answer in voices so sweet:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and pray, live on hay
You’ll get pie in the sky when you die.

Mer om George Berkeley

Eftersom min förra bloggpost om George Berkeley blev så väldigt lång vill jag inte förlänga den ytterligare; men det dyker upp nya tankar (idéer) i mitt huvud (mitt medvetande) hela tiden, så jag meddelar dem här i den ordning de dyker upp.

Om det inte finns materia kan det ju inte heller finnas några material. (Säg mig det material som inte består av materia!) Men i så fall finns det mängder av saker som helt enkelt inte går att tillverka.

Ta bara som ett av hur många exempel som helst en bro. Enkla broar är byggda av trä, men mera avancerade broar är byggda av betong, och det behövs förmodligen järn- eller stålbalkar för att hålla bron uppe även när trafiken är som livligast. Detsamma gäller alla de fordon som passerar över bron: bilar, bussar, långtradare, bussar, cyklar: de består av plåt av järn, stål eller någon annan metall, och hjuldäcken består av kautschuk, allesamman någon form av material.

Enligt Berkeley skulle vi därför bara kunna bygga broar i tanken. I tanken är det ju fullt möjligt för oss att fantisera ihop sådant som trä, betong, olika sorters metaller och gummi eller kautschuk. Så fantisera ihop broar och olika slags fordon går alldeles utmärkt – bara vi inte glömmer att det bara är fantasier. Men att bygga en bro i verkligheten där alla dessa fantasifoster inte existerar, det vore fullständigt ogörligt!

Ändå finns det en hel del broar och olika fordonsslag i verkliga livet.

Eller ta tallrikar. De är ju rent varseblivningsmässigt givna för oss: vi delar Guds idé om tallrikar. Men att de skulle vara gjorda av porslin (eller något annat keramiskt material eller kanske av tenn), det är ju alldeles ogörligt: sådana material är ju bara fantasifoster. (Nu fanns väl porslinet i och för sig i tallrikstillverkarens medvetande, men hade han lov att kalla det ”porslin” eller ”tenn”? Eller försöka bilda sig någon uppfattning om vad porslinet eller tennet självt bestod av för material?)

Ändå är skåpet fullt av porslinstallrikar. Mycket märkligt, ifall de bara skulle kunna tillverkas i tanken eller i fantasin.

Och glasblåsaren blåser väl sitt glas av glas som faktiskt finns i yttervärlden och inte av något blott tänkt eller hopfantiserat glas?

De här exemplen ska väl räcka – för inte ska jag väl gå igenom varenda typ av material vi använder oss av?

Men så här blir det alltså, om vi inte har lov att gå utöver blotta varseblivningarna eller sinnesförnimmelserna.

$ $ $

Och hur är det med min kropp? Den finns förstås inte i yttervärlden (som vi såg i förra bloggposten finns det ingen yttervärld för den att finnas i). Den finns i mitt medvetande, och dessförinnan fanns den i Guds medvetande, och de som träffar mig har den också i sina medvetanden. Det är annorlunda med mitt medvetande som bara finns i mitt eget och i Guds medvetande; andra människor kan inte se det och får sluta sig utifrån mitt beteende att det finns.

Men det finns ju en sak till när det gäller levande kroppar, nämligen att de är uppbyggda av mineraler. (Så t.ex. består vår benstomme till stor del av kalk.)Med mineraler är det detsamma som med material: vi varseblir dem inte direkt utan behöver en del vetenskaplig kunskap för att veta hur de finns och hur de är beskaffade.

Vi tillverkar förstås inte nya kroppar på samma sätt som vi tillverkar broar eller fordon eller tallrikar. Jag förutsätter att tillverkningsmetoden är bekant, men jag undrar hur Berkeley skulle ställa sig till idén att det går till så att en spermie kommer i kontakt med ett ägg. Jag är osäker på hur det är med ägget, men spermierna måste ju vara så små att de inte går att uppfatta med blotta ögat. Så det där med spermierna måste ju vara ett resultat av vår egen fantasi, något som vi visserligen kan tänka oss men som inte finns i verkligheten.

$ $ $

Så var det vårt förhållande till Gud. Enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Gud förnimmer t.ex. i sin allvishet en kaffemugg som står på köksbordet, och vips ser vi också att muggen står på bordet. Vårt medvetande är, när det förnimmer, helt och hållet passivt.

Men så är det inte när vi leker med våra tankar och när vi sitter och tänker eller dagdrömmer. Vaknar jag på morgonen och får se att solen lyser kan jag inte med någon viljeakt får den att sluta lysa. Men om jag sitter och dagdrömmer om en solskensdag, kan jag när jag vill sluta upp med det och i stället dagdrömma om en ovädersnatt. Eller också kan jag sluta dagdrömma och börja göra något annat (laga mat, bädda sängen eller sätta mig vid datorn och börja blogga). – När det gäller dagdrömmar och fantasier är alltså vårt medvetande aktivt. (Detsamma gäller när medvetandet sitter och planerar för framtiden – även om jag tror det skulle vara svårt att planera för framtiden, om Berkeley hade rätt; även för detta behövs ett visst mått av fantasi.)

Och Berkeley har förstås rätt i att vi är passiva mottagare av sinnesintrycken. (Det är bl.a. därför som sinnena sällan, om ens någonsin, lyckas med att bedra oss.) Gillar vi inte det vi ser eller hör får vi blunda och sätta proppar i öronen; och gillar vi inte de dofter och smaker eller känselförnimmelser vi utsätts för finns det ingenting alls att göra. Snuvan jag har råkat ut för försvinner inte bara för att jag helst skulle vilja att den gjorde det.

Men sedan bearbetar vi ju aktivt våra sinnesförnimmelser: vi bildar begrepp, först enkla, sedan alltmer avancerade; och om vi jobbar hårt med det kan vi så småningom nå fram till vetenskapliga eller filosofiska teorier. Som Ayn Rand säger är medvetandet inte ett passivt tillstånd utan en aktiv process som består i att differentiera och integrera. ( Introduction to Objectivist Epistemology, kap. 1.)

Men vad Berkeley anser om det har vi ju sett i förra bloggposten.

Nu skrev jag att enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Varför måste det vara så? Berkeley använder sig av uteslutningsmetoden:

Alla våra idéer, sinnesintryck eller de ting som vi uppfattar, genom vilka namn de än må åtskiljas, är uppenbarligen passiva. Det finns ingenting av kraft eller aktivitet inneslutet i dem. Sålunda kan en idé eller ett tankeobjekt inte frambringa eller åstadkomma någon förändring i en annan idé. För att bli övertygad om att detta är sant behövs ingenting annat än den blotta iakttagelsen av våra idéer. Ty eftersom de och varje del av dem endast existerar i medvetandet, finns det följaktligen ingenting i dem utom det som uppfattas. Men vem som helst som uppmärksammar sina idéer, vare sig dessa härrör från sinnena eller tankeverksamheten, kommer inte att i dem uppfatta någon kraft eller aktivitet; det finns därför ingenting sådant i dem. En smula eftertanke visar oss, att själva naturen hos en idé förutsätter passivitet och overksamhet, så att det är omöjligt för en idé att göra någonting eller i sträng mening vara orsak till någonting. […]

Vi uppfattar en kontinuerlig följd av idéer, en del framkallas ånyo, andra förändras eller försvinner fullständigt. Det finns därför någon orsak till dessa idéer, av vilken de beror och vilken frambringar och förändrar dem. Att denna orsak inte kan vara någon kvalitet eller idé eller kombination av idéer, framgår tydligt av föregående paragraf. Det måste därför vara en substans; men vi har visat, att det inte finns någon kroppslig eller materiell substans. Det återstår därför, att orsaken till idéerna är en okroppslig, aktiv substans eller ande. (Valda skrifter, s. 60f.)

Och den anden är förstås Gud. – Jag har en hel del invändningar mot detta:

Snuvan och snorigheten som irriterar mig skulle alltså vara orsakad av Gud och inte alls bero på vare sig baciller eller väderförhållanden. Gud har sagt mig: ”Varde snuva” – och det vart snuva.

Eller ta smärtförnimmelser: Om jag råkar i slagsmål och får en smäll på käften, eller rentav blir grovt misshandlad och sparkad på, skulle smärtan komma från Gud och inte från gärningsmannen. Eller om jag sitter i en tandläkarstol och bedövningen inte riktigt har tagit – då är det väl rimligen tandläkaren och borren som får det att göra ont?

Och hur är det med idén att idéer inte kan frambringa andra idéer, eftersom de är alldeles för kraftlösa? Att jag skriver bloggposter om George Berkeley måste väl i all rimlighet bero på att jag har suttit och tänkt på George Berkeley? Om jag bloggar om något annat måste det väl bero på att jag tänkt på något annat?

Och även när jag inte fokuserar på något speciellt utan bara låter tankarna vandra, så är det ju så att den ena tanken leder till den andra därför att jag gör associationer. Är det Gud som associerar åt mig?

Eller ta en så enkel sak som att tantvännen frågar hur det känns med snuvan – bättre eller sämre? Eller frågar om jag har kommit ihåg att skala potatisen? Vad jag än svarar är det väl frågan som ger upphov till svaret utan att det fordras något gudomligt ingripande?

Och en sak till: det är faktiskt inte bara när vi tar emot sinnesintryck som vårt medvetande är passivt. Det är likadant när vi drömmer. När vi i vaket tillstånd tänker eller fantiserar eller dagdrömmer kan vi styra vår tankeverksamhet och börja tänka på, fantisera om eller dagdrömma om något annat – eller helt enkelt ägna oss åt något annat, som t.ex. att skala potatis. Men i drömmen har vi ingen sådan möjlighet.

$ $ $

Eftersom det inte finns någon materia kan det förstås inte finnas några materiella orsaker. Så naturvetenskaperna, som ju faktiskt söker fysiska och materiella orsaker, i varje fall så länge det gäller materiella ting eller företeelser, är en bortkastad verksamhet för Berkeley.

Den muslimske filosofen al-Ghazali (1058–1111) är känd för att ha hävdat att om bomull (eller papper eller trä eller vad det vara må) börjar brinna beror det inte på att elden är orsak till detta, utan endast och allenast att Gud vill att det ska brinna. Kort sagt: vad som än händer här i världen, beror det på ett direkt gudomligt ingripande. Så om jag t.ex. kokar ett ägg i tio minuter för att jag vill ha det hårdkokt, är det tur för mig att Gud också vill ha det hårdkokt. Han skulle kunna se till att ägget förblir löskokt hur länge jag än låter det ligga i kokande vatten. Det är svårt att se skillnad på al-Ghazali och Berkeley här. Berkeley skriver själv:

Elden, som jag ser, är inte orsaken till den smärta som jag känner, då jag närmar mig den, utan det tecken, som varnar mig för den. (S. 80.)

Men det här är ju fullständigt obegripligt. Grammatiskt ser det ut som om det är elden som varnar mig för smärtan, men menar han inte tvärtom att det är smärtan som varnar mig för elden?[1] D.v.s. att om jag går emot en majbrasa och det börjar bli för hett är det ett varningstecken som säger mig att jag ska stanna upp och/eller vända tillbaka. Men om jag inte kan det – om situationen i stället är att jag råkar ut för en eldsvåda och inte hinner undan – då är det väl ändå elden som orsakar smärtan, inte bara en varningssignal som säger mig att jag måste försöka ge mig därifrån? Och om jag inte hinner och faktiskt fattar eld och får svåra brännskador – vad är det då för meningen med vare sig att kalla elden ett tecken för smärta eller smärtan ett tecken för eld?

Berkeley fortsätter:

På samma sätt är inte bullret, som jag hör, verkan av den eller den rörelsen hos eller kollisionen mellan de omgivande kropparna, utan tecknet därpå.

Och hur skulle bullret kunna vara ett tecken på att saker kolliderar om det inte vore en verkan av denna kollision?

Rökning kan som bekant ge upphov till lungcancer. Men det skulle Berkeley inte kalla ett orsakssamband. Antingen skulle rökningen vara ett tecken på att man kan få lungcancer, eller också skulle lungcancern vara ett tecken på att man har rökt.

Och pistolskott kan döda. Därmed alltså inte sagt att pistolskottet orsakar död, utan antingen att pistolskottet är ett tecken på att den som träffas av det ska dö, eller att döden är ett tecken på att ett pistolskott har avlossats.

Berkeley anklagar ofta sina meningsmotståndare för att leka med ord. Vad gör han själv här, annat än leker med ord?

$ $ $

Angående Berkeleys inställning till naturvetenskapen kan jag citera det följande, där han gör upp räkningen med Isaac Newtons fåfänga spekulationer:

Den stora mekaniska princip, som nu är på modet, är attraktionen. Att en sten faller till marken eller att vattnet drages mot månen, kan för somliga tyckas härigenom tillräckligt ha förklarats. Men vad får vi veta genom att få reda på att detta göres genom attraktionen? Att detta ord betecknar sättet att påverka och att påverkan sker genom att kropparna ömsesidigt drar varandra till sig i stället för att stötas eller skjutas mot varandra? Men vi vet ingenting med bestämdhet om påverkningssättet eller påverkningen själv, och det kan lika väl (såvitt vi vet) kallas stöt eller påskjutande som attraktion. Vidare ser vi att delarna i stålet häftar fast vid varandra, och detta förklaras också genom attraktion.

Och hur ser vi det? Berkeley har ju på ett annat ställe i boken förklarat att allt som är för litet för att uppfattas med blotta ögat inte heller kan finnas; men stålet beståndsdelar kan ju inte uppfattas med blotta ögat. Här måste Berkeley glömt bort vad han tidigare sagt.

Men i detta liksom i de andra exemplen uppfattar jag inte, att något mer än själva verkan är angivet med ordet; ty vad beträffar verkningssättet varigenom den frambringas eller orsaken som frambringar den, så är dessa inte så mycket som antydda.

Om vi betraktar de olika företeelserna och jämför dem med varandra, kan vi förvisso lägga märke till en likhet och likformighet mellan dem. Så finns det t.ex. i en stens fall till marken, i havsvattnets stigande mot månen, i kohesionen och i kristallisationen något som är lika, nämligen kroppars förening eller ömsesidiga närmande till varandra. Så alla dessa och liknande företeelser kanske inte ter sig egendomliga eller överraskande för den som noggrant iakttagit och jämfört naturens verkningar. […]

Eftersom t.ex. gravitationen eller den ömsesidiga attraktionen framträder i många fall, är en del människor omedelbart färdiga att förklara, att den är universell och att det är en väsentlig egenskap hos alla kroppar, vilka de än må vara, att attrahera och attraheras av varje annan kropp. Medan det däremot är klart, att fixstjärnorna inte har någon sådan tendens mot varandra; och denna gravitation är så långt ifrån att vara något väsentligt för kropparna, att i en del fall en fullständigt motsatt princip tycks göra sig gällande, såsom i den upprätta växten hos örter och i luftens elasticitet.

Där fick Newton och alla andra naturvetare någonting att bita i!

Att fixstjärnorna inte attraherar varandra beror rimligen på att de befinner sig för långt ifrån varandra. Eller också attraherar de verkligen varandra, men attraktionen är så liten att den inte märks ens med de bästa mätredskapen, än mindre då med blotta ögat.

Det finns ingenting nödvändigt eller väsentligt häri, utan det beror helt och hållet på viljan hos den styrande anden, som förmår vissa kroppar att hänga ihop eller dragas till varandra i enlighet med olika lagar [som den styrande anden själv instiftat], medan den håller andra på ett bestämt avstånd från varandra. Och hos en del ger han en fullkomligt motsatt tendens, nämligen att gå isär, alldeles så som han finner för gott. (S. 99ff.)

Ett par kortare, sammanfattande citat:

… filosoferna är ute i ogjort väder, när de frågar efter en naturlig verkande orsak, skild från medvetande eller ande. […] … hela skapelsen är ett verk av en vis och god skapare … (S. 101.)

$ $ $

Och om det inte finns några materiella orsaker, hur kommer det sig då att vi blir så väldigt kissnödiga av att dricka öl? Det är inte ölet utan Gud som gör oss kissnödiga.

$ $ $

I förra bloggposten ondgjorde jag mig över Berkeleys syn på allt det onda som drabbar oss människor, som t.ex. krig eller plågsamma sjukdomar. Berkeleys svar på detta är att det inte gör så mycket, eftersom vi ändå är odödliga:

Ingenting kan vara klarare än att rörelserna, förändringarna, bortvissnandet och upplösningen, allt detta som vi stundligen ser vederfaras och vilket är det som vi menar med naturens gång, omöjligen kan drabba en aktiv, enkel, osammansatt substans. Ett sådant väsen är därför enligt naturen oförstörbart, d.v.s. människans själ är enligt naturens ordning odödlig. (S. 120.)

$ $ $

Vad är då summan av all denna kardemumma?

Alla våra tankar och idéer – med undantag då för dem som Berkeley avfärdar som ren spekulation – är direkt dikterade av Gud. Härav följer förstås att Berkeleys egna skrifter är dikterade av Gud. Men än sen? Även mina bloggposter är dikterade av Gud, åtminstone så länge jag inte spekulerar och spånar. Och detsamma gäller allt som överhuvud skrivits eller tänkts, tiderna igenom – så länge vi bara avhållit oss från att tänka tankar som inte sammanfaller med Guds tankar.

Eller för att ge Berkeley sista ordet:

Guds ögon äro överallt, de giva akt på både onda och goda, han är med oss och skyddar oss vart vi än går och ger oss bröd att äta och kläder att kläda oss med, att han är närvarande i och medveten om våra innersta tankar och att vi är fullständigt och omedelbart beroende av honom. En klar insikt i dessa stora sanningar kan inte annat än fylla våra hjärtan med ängslig bävan och helig fruktan, som är den starkaste sporren till dygd och det bästa skyddet mot synd. (S. 128; de allra första orden är citerade ur Ordspråksboken 15:3.)


[1] I det engelska originalet står det:

The fire which I see is not the cause of the pain I suffer upon my approaching it, but the mark that forewarns me of it. In like manner the noise that I hear is not the effect of this or that motion or collision of the ambient bodies, but the sign thereof.

Finns det materia?

George Berkeley (1695–1723) är känd för sin metafysiska och kunskapsteoretiska idealism:[1] han menade att det inte finns någonting sådant som materia; allt som finns är själar och deras förnimmelser (som han kallar ”idéer”). Hur kommer han fram till det?

Hans grundläggande argument är att vi aldrig förnimmer någon materia. Allt vi förnimmer är just förnimmelser (eller idéer). Vad vi ser är färger och former; vad vi hör är ljud; vad vi luktar eller smakar är just lukter och smaker; och vad vi förnimmer med känseln är sådant som tryck, hetta eller kyla, smärta, om något är vått eller torrt, hårt eller mjukt. Men vi varken ser, hör, luktar, smakar eller känner materia. Att det skulle finnas något materiellt substrat bakom dessa olika förnimmelser är bara spekulation eller ett rent påhitt.

Berkeley inleder sin bok Om principerna för mänsklig kunskap med att förklara varför det inte kan finnas några yttre kroppar, d.v.s. kroppar som existerar oberoende av om någon förnimmer dem eller ej. Utläggningen är åtskilliga sidor lång, men det följande tror jag visar rätt bra hur han tänker:

Men, säger man, säkerligen finns det ingenting som är lättare att föreställa sig än t.ex. ett träd i en park eller böcker i ett skåp och ingen i närheten, som kan uppfatta dem. Mitt svar är, att man kan det, det är ingen svårighet i det. Men vad är allt detta, det ber jag att man skall säga mig, annat än att man i sitt medvetande bildar vissa idéer, som man kallar böcker och träd, och samtidigt låter bli att bilda en idé om någon som kan uppfatta dem? Men är det inte så, att man själv hela tiden uppfattar eller tänker på dem? Därför hör inte detta till saken. Det visar bara, att man har makt att föreställa sig eller bilda idéer i sitt medvetande. Men det visar inte, att man kan tänka sig möjligheten av att föremålen för ens tanke kan existera utanför medvetandet. För att bevisa detta är det nödvändigt, att man tänker sig dem existera utan att någon är medveten om dem eller tänker på dem, vilket är en uppenbar motsägelse. När vi gör vårt yttersta för att fatta yttre kroppars existens, så betraktar vi hela tiden endast våra egna idéer. Men medvetandet, som inte uppmärksammar sig självt, förledes att tro, att det kan vara och verkligen är medvetet om kroppar, som existerar utan att man tänker på dem eller utanför medvetandet, fastän de samtidigt uppfattas av eller existerar i detta samma medvetande. En liten eftertanke skall för alla och envar visa den påtagliga sanningen av vad som här sägs och göra det onödigt att yrka på några andra bevis mot existensen av en materiell substans.

Minsta eftertanke gör det lätt för oss att veta, huruvida det är möjligt för oss att förstå, vad som menas med att sinnestingen har absolut existens i sig själva eller utanför medvetandet. För mig är det uppenbart, att dessa ord endera anger en direkt motsägelse eller ingenting alls. Och för att övertyga andra om detta vet jag ingen genare och bättre väg än att be dem lugnt ge akt på sina egna tankar; om vid denna eftertanke tomheten eller motsägelsen i dessa uttryck blir uppenbar, så behövs säkerligen ingenting mer för att övertyga dem. Det är alltså detta jag håller på, nämligen att den absoluta existensen av icke tänkande ting är ord utan mening eller ord, som innebär en motsägelse. Det är detta jag upprepar och inskärper och allvarligt anbefaller åt läsarens uppmärksamma eftertanke. (George Berkeley, Valda skrifter i översättning av Anna Sjöstedt; Stockholm: Natur och kultur 1990, s. 59f.)

Hur mycket eftertanke behövs det för att förstå det här? – Jovisst är det sant att om man tänker sig ett träd i en park eller en bok i ett skåp, eller vilken yttre kropp det vara må, är man samtidigt medveten om att det är det man tänker på. Men följer det härav att trädet eller boken uppstår i det ögonblick man tänker på dem och försvinner i det ögonblick man slutar tänka på dem och börjar tänka på något annat?

På denna fråga – vad som händer med yttervärlden när vi inte är medvetna om den, som t.ex. när vi sover – försvinner yttervärlden när vi somnar för att sedan återuppstå igen när vi vaknar? – har Berkeley ett svar (och det här har ni säkert hört förr): Gud är vaken hela tiden och förnimmer hela tiden.[2]

Den bästa och enklaste förklaringen av hur Berkeley resonerar här har jag hittat i Tre dialoger mellan Hylas och Philonous:

När jag [Philonous] förnekar, att sinnestingen existerar utanför medvetandet, menar jag inte speciellt mitt medvetande utan alla medvetanden. Nu är det klart, att de existerar utanför mitt medvetande, emedan jag av erfarenhet vet, att de är oberoende av det. Det finns därför något annat medvetande, i vilket de existerar under den tid jag inte uppfattar dem, liksom de gjorde före min födelse och skulle göra efter min antagna förintelse. Och då samma sak är sann beträffande alla andra ändliga, skapade väsen, så följer med nödvändighet, att det finns ett allestädes närvarande, evigt medvetande, som känner och förstår alla ting och visar dem för oss på sådant sätt och enligt sådana lagar, som dess medvetande självt har föreskrivit och som av oss kallas naturens lagar. (Valda skrifter, s. 203.)

Men nu har vi ju lärt oss i skolan (eller genom självstudier) inte bara att det finns materia utan också att all materia är uppbyggd av mindre beståndsdelar: den består av molekyler, som i sin tur består av atomer; atomerna består av en kärna och en del elementarpartiklar som snurrar runt kärnan; det allra senaste är att dessa i sin tur är uppbyggda av kvarkar; och vem vet idag om kvarkarna i sin tur är uppbyggda av något ännu mycket mindre?

Men om materien inte existerar kan ju inte heller alla dessa mindre beståndsdelar existera. Och argumenten mot deras existens är ju desamma: vi varken ser eller hör dem eller förnimmer dem på något annat sätt. Så Berkeleys spetsfundiga argument för Guds existens och hans allestädes närvaro skulle också, om det stämde, vara ett dråpslag mot all vetenskap som handlar om materiella ting: fysik, kemi, biologi, geologi och kanske några till. Så man ska allt tänka sig noga för innan man accepterar Berkeleys filosofi.

Inget av detta var förstås något man kände till på Berkeleys tid. Men han har några kritiska synpunkter på dåtidens naturvetenskap och på Newtons mekanik. Jag saxar ett stycke:

Ty för att säga att en kropp är i rörelse, fordras för det första, att den förändrar sitt avstånd eller läge i förhållande till någon annan kropp, och för det andra, att den kraft eller verkan, som förorsakar denna förändring, påverkar den. Om någotdera av dessa villkor inte är uppfyllt, tror jag inte, att det är i överensstämmelse med mänskligt förnuft eller med språkriktighet att säga, att en kropp är i rörelse. Jag medger visserligen, att det är möjligt för oss att tänka oss en kropp, som vi ser förändra sitt avstånd till en annan kropp, vara stadd i rörelse, ehuru ingen kraft påverkar den (i denna betydelse kan det finns en skenbar rörelse), men det beror på att vi då inbillar oss, att den kraft som förorsakar avståndsförändringen är applicerad på eller påverkar den kropp, som tänkes röra sig. Detta visar förvisso, att vi kan begå misstaget att tro, att en kropp är i rörelse, som inte är det, men det är också allt. (Valda skrifter, s. 106.)

Om det här verkar svårbegripligt, blir det säkert lättare att begripa, om man påminner sig att Berkeley förnekar att det alls finns yttre kroppar. Om de inte finns, kan de ju heller inte röra sig eller ändra läge eller avstånd i förhållande till andra, lika litet existerande kroppar. Men med tanke på att rörelse är ett så allmänt förekommande fenomen (varje gång jag rullar en cigarett befinner sig ju tobaken, papperet och min fingrar i rörelse i förhållande till varandra – för att inte tala om alla fordon, människor och hundar som passerar på gatan varje gång jag själv rör mig från fåtöljen ut på balkongen, m.m., m.m.) är det ändå rätt svårbegripligt.

Berkeley är ännu mer kritisk mot matematiken än mot naturvetenskapen:

Aritmetiken har ansetts att till föremål ha abstrakta idéer om tal. För att förstå dessas egenskaper och inbördes relationer förutsättes en inte ringa del spekulativ kunskap. Åsikten att talen in abstracto har en ren och intellektuell natur, har gjort, att de vunnit anseende hos de filosofer, som tycks ha gjort anspråk på ett ovanligt förfinat och upphöjt tänkesätt. Den har givit värde åt de mest värdelösa talspekulationer, vilka i praktiken inte är till någon nytta utan endast tjänar till underhållning; och den har därför i så hög grad förgiftat sinnena hos en del människor, att de har inbillat sig finna stora mysterier inneslutna i talen och försökt förklara tingen i naturen med deras hjälp. Men om vi närmare undersöker våra egna tankar och betänker, vad som förut sagts, kan vi kanske hysa en låg uppfattning om dessa högt flygande abstraktioner och anse alla frågor om tal endast vara besvärliga, onyttiga, såvida de inte är till gagn för och befrämjar det praktiska livet. (Valda skrifter, s. 109.)

Sedan övergår han till geometrin, där han riktar in sig på idén att geometriska figurer skulle kunna vara oändligt delbara.

Från tal övergår vi till att tala om utsträckning, som betraktad såsom relativ är geometriens objekt. Fastän den oändliga delbarheten av ett ändligt utsträckt föremål inte uttryckligen har införts vare sig som ett axiom eller ett teorem i de mest elementära delarna av denna vetenskap, är den likväl överallt förutsatt i denna och anses då ha så oskiljaktigt och väsentligt samband med principerna och bevisen i geometrien, att matematikerna aldrig drar dem i tvivelsmål eller på minsta vis ifrågasätter dem. […]

Varje enskilt utsträckt ting, som möjligen kan vara föremål för vår tanke, är en idé, som existerar endast i medvetandet; följaktligen måste varje del av det uppfattas. Om jag inte kan uppfatta oräkneliga delar av ett ändligt utsträckt föremål, som jag betraktar, är det således säkert, att de inte innehållas i det. Men det är tydligt, att jag inte kan urskilja oräkneliga delar hos någon enskild linje, yta eller kropp, som jag antingen uppfattar med sinnena eller gör mig en bild av i mitt medvetande. Därav drar jag den slutsatsen, att de inte innehållas i en sådan. Ingenting kan vara tydligare för mig, än att de utsträckta föremål, som jag iakttar, inte är något annat än mina egna idéer, och det är inte mindre klart, att jag inte kan upplösa någon av mina idéer i ett oändligt antal andra idéer; de är med andra ord inte oändligt delbara. Om det med ett ändligt utsträckt föremål menas något annat än en ändlig idé, så förklarar jag, att jag inte vet, vad det är, och kan alltså varken bejaka eller förneka någonting därom. Men om termerna utsträckt föremål, delar och liknande tages i någon begriplig bemärkelse, d.v.s. såsom beteckningar för idéer, är påståendet, att en ändlig storhet eller ett ändligt utsträckt föremål består av ett oändligt antal delar, en så uppenbar och skriande motsägelse, att var och en vid första anblicken måste tillstå detta. (Valda skrifter, s. 111f.)

Och lite senare ger han ett exempel:

Det finns inte något sådant som tiotusendelen av en tum [eftersom en sådan tiotusendel skulle vara för liten att uppfattas med blotta ögat], men det finns en tiotusendel av en mil eller av jorddiametern, vilka kan betecknas med denna tum. (S. 113.)

Och för att återgå till naturvetenskapen skulle förstås detta vara Berkeleys svar på den invändning jag kom med tidigare: molekylerna och de ännu mindre partiklarna är helt enkelt för små för att uppfattas med våra sinnen och också för små för att vi ska kunna bilda oss en föreställning om dem M.a.o. finns de inte, och allt fysikerna har kommit fram till efter hans tid är helt enkelt tomma spekulationer, och minsta eftertanke borde säga oss detta!

$ $ $

Men varför resonerar då Berkeley som han gör?

Begrepp som ”materia” eller ”kropp” är abstraktioner. Och de är abstraktioner på relativt hög nivå. T.ex. skulle man inte kunna bilda ett begrepp som ”kropp” utan att dessförinnan ha bildat begrepp för en mängd olika kroppar. Det kan vara begrepp för levande kroppar (som människa, hund, katt, elefant, m.fl., m.fl.) eller för livlösa kroppar (som sten, hus, bergskedja, byrålåda, m.fl., m.fl.). Att begreppet ”kropp” inte är något vi direkt varseblir är något vi kan vara överens med Berkeley om.

Men Berkeley vände sig emot abstraktioner som sådana. Eftersom vi inte direkt kan varsebli abstraktioner eller allmänbegrepp på högre nivå är det ett misstag att ens bilda sig sådana allmänbegrepp. Det är m.a.o. OK att bilda begrepp som hund eller katt eller sjölejon, men det är inte OK att gå ett steg vidare och bilda begreppet ”djur”, än mindre då att så allmänt begrepp som ”organism”. Så här skriver han:

Man är på alla håll överens om att tingens kvaliteter eller modi i själva verket aldrig existerar var och en för sig och skilda från alla andra, utan de är så att säga blandade och sammansmälta med varandra, många i samma föremål. Men – så säger man – eftersom medvetandet kan betrakta varje kvalitet för sig eller abstraherad från dessa andra kvaliteter som den är förenad med, så bildar det härigenom för sig självt abstrakta idéer. Vi uppfattar t.ex. med synen ett utsträckt, färgat föremål i rörelse. Medvetandet upplöser denna blandade eller sammansatta idé i dess enkla beståndsdelar, betraktar dem var och en för sig med uteslutande av de övriga och bildar sålunda de abstrakta idéerna om utsträckning, färg och rörelse. Inte så att det är möjligt för färg eller rörelse att existera utan utsträckning, utan endast så att medvetandet kan för sig självt genom abstraktion bilda idén om färg utan utsträckning och om rörelse utan både färg och utsträckning.

Eller också lägger medvetandet märke till att det hos enskilda utsträckta ting, som uppfattas med sinnena, finns något som är gemensamt och lika för dem alla, medan annat, såsom den eller den form eller storlek varigenom de skiljer sig från varandra, är olika för dem; medvetandet betraktar då detta gemensamma för sig, avskiljer det från annat och bildar därav en ytterst abstrakt idé om utsträckning, som varken är linje, yta eller kropp och inte heller har någon form eller storlek utan är en från alla dessa idéer fullkomligt skild idé. På samma sätt bildar medvetandet, genom att från de särskilda färger som uppfattas av sinnena utelämna det som skiljer dem från varandra och bibehålla endast det som är gemensamt för dem alla, en idé om färg in abstracto, som varken är röd eller blå eller vit eller om någon annan bestämd färg. Och genom att man betraktar rörelse, abstraherad inte blott från den kropp som rör sig utan också från den bana som den beskriver och från alla särskilda riktningar och hastigheter, bildas på samma sätt den abstrakta idén om rörelse, som i lika hög grad motsvarar alla de särskilda rörelser, som kan uppfattas av sinnena.

Och såsom medvetandet för sig självt bildar abstrakta idéer om kvaliteter och modi, så kommer det genom att avgränsa och i tanken särskilja på detta sätt fram till abstrakta idéer om mera sammansatta ting, vilka innehåller flera samtidigt existerande kvaliteter. Då t.ex. medvetandet lagt märke till att Petrus, Jakob och Johannes liknar varandra, i det att de på visst sätt överensstämmer i fråga om gestalt och andra kvaliteter, utelämnar det ur den sammansatta idé, som det har om Petrus, Jakob och Johannes och varje annan enskild människa, sådant som är säreget för var och en och bibehåller endast det som är gemensamt för dem alla. Och på så sätt bildar medvetandet en abstrakt idé, vari alla de enskilda individerna i lika hög grad har del, genom att helt och hållet abstrahera från och skära bort alla dessa omständigheter och olikheter, genom vilka den abstrakta idén kan begränsas till någon särskild individ. Och på sätt säges vi nå den abstrakta idén om människan eller, om man så vill, mänskligheten eller den mänskliga naturen; det är sant, att denna idé innesluter färg, emedan alla människor har någon färg, men det kan varken vara vitt eller svart eller någon sorts särskild färg, eftersom det inte finns någon särskild färg som är gemensam för alla människor. På samma sätt innesluter denna abstrakta idé kroppsstorlek, men det är varken fråga om stor eller liten kroppsstorlek och inte heller en medellängd utan om något abstraherat från allt detta. Och på samma sätt beträffande det övriga. Då det vidare finns en stor mängd andra varelser, som har en del men inte alla kvaliteter, som ligger i den sammansatta idén människa, så kan medvetandet utelämna de kvaliteter som är utmärkande för människorna och bibehålla endast sådana som är gemensamma för alla levande varelser, och på så sätt bilda idén levande varelse, som abstraherar inte blott från alla särskilda människor utan också från alla fåglar, fyrfotadjur, fiskar och insekter. Beståndsdelarna i den abstrakta idén levande varelse är kropp, liv, sinnen och egenrörelse. Med kropp menas en kropp utan någon särskild form eller figur, eftersom det inte finns någon form eller figur, som är gemensam för alla levande varelser, en kropp utan beklädnad av vare sig hår eller fjädrar eller fjäll o.s.v. och likväl inte naken. Beklädnad av hår, fjädrar och fjäll eller nakenhet är egenskaper, som särskiljer de olika varelserna, och de är för den skull utelämnade i den abstrakta idén. Av samma skäl får egenrörelsen varken vara att gå, flyga eller krypa; inte desto mindre är den en rörelse, men vad denna rörelse är, är det inte lätt att förstå. (Valda skrifter, s. 32ff.)

Jaha; och vad är problemet med allt detta? Berkeley har ju gett en (åtminstone i sina huvuddrag) korrekt beskrivning av hur vi faktiskt bär oss åt för att abstrahera och gå från de begrepp som står för det direkt varseblivna till det som ligger längre och längre bort från varseblivningen – en process som är nödvändig, om inte annat så för att bedriva avancerad vetenskap, och därmed också för att tillverka en mängd av de produkter som gör livet lättare och rikare och mer njutningsfullt än det annars skulle ha varit. (Fundera bara på – med lite eftertanke, för att använda ett av Berkeleys egna favoritord – om vi skulle ha bilar eller TV-apparater eller datorer, ifall vi inte hade något begrepp om materia och inte kunde använda oss av det begreppet.)[3]

Men det är just detta som Berkeley menar är så alldeles åt pepparn fel! Han fortsätter:

Huruvida andra har denna underbara förmåga av idéabstraktion vet de bäst själva. För egen del finner jag visserligen, att jag har en förmåga att föreställa mig eller i mitt medvetande framkalla idéer om de särskilda ting, som jag uppfattat, och på olika sätt sammansätta dem och uppdela dem. Jag kan föreställa mig en människa med två huvuden eller en varelse upptill såsom en människa och nedtill som en häst. Och jag kan betrakta handen, ögat och näsan var för sig, abstraherad eller skild från den övriga kroppen. Men vilken hand eller vilket öga jag än tänker på, så måste de ha någon särskild form och färg. På samma sätt måste den idé människa, som jag bildar för mig själv, vara antingen en idé om en vit, svart eller brun, rak eller böjd, lång, liten eller medelstor människa. Jag kan inte genom någon tankeansträngning förstå den ovan beskrivna abstrakta idén. Och det är lika omöjligt för mig att bilda den abstrakta idén om rörelse, som är skild från den kropp som rör sig och som varken är hastig eller långsam, kroklinig eller rätlinig. Detsamma kan sägas om alla andra abstrakta allmänna idéer, vilka dessa än må vara. För att uttrycka mig enkelt så erkänner jag, att jag kan abstrahera i en betydelse, nämligen då jag betraktar några enskilda delar eller kvaliteter skilda från andra, med vilka de visserligen är förenade i något föremål men utan vilka de visserligen är förenade men utan vilka de ändå verkligen kan existera. Men jag förnekar, att jag kan abstrahera den ena från den andra och fatta såsom åtskilda de kvaliteter, som omöjligt kan existera på så sätt åtskilda, eller att jag kan bilda ett allmänbegrepp genom att abstrahera från enskildheterna på förut nämnda sätt. Dessa två sistnämnda förfaringssätt är just vad man menar med abstraktion. Och det finns skäl att tro, att de flesta människor skall erkänna sig vara i min belägenhet. (Valda skrifter, s. 35.)

Och ett par sidor längre fram tar han upp allmänbegreppet ”triangel”:

Vad är lättare för envar av oss än att iakttaga våra tankar en smula och därvid se efter, om vi kan få en idé […] om en triangel, som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (S. 39.)

$ $ $

Om det nu inte finns någon materia, vad finns då enligt Berkeley?

Ja, det finns förstås andar, d.v.s. medvetanden, och ett av dessa medvetanden är Guds medvetande. Därutöver finns det idéer, och till dem räknas sinnesintrycken, som ges oss direkt av Gud, men också sådant vi själva gör, när vi försöker bilda allmänbegrepp och när vi fanatiserar och spekulerar (om t.ex. materia).

Någon yttervärld finns det förstås inte, eftersom allt finns i medvetandet, om inte i våra egna så i Guds. – Däremot förnekar Berkeley inte att det skulle finnas någon verklighet, bara att denna verklighetskulle finnas i något annat än just medvetandet, om inte i vårt eget så i Guds. Ett kort citat bara:

Det vore ett misstag att tro, att vad som här sagts på minsta sätt gör någon inskränkning i tingens verklighet. (Valda skrifter, s. 93.)

Men hur är andarna eller medvetandena beskaffade? De skiljer sig enligt Berkeley radikalt från idéerna:

En ande är ett enkelt, odelat och aktivt väsen: då det uppfattar idéer, kallas det förstånd, och då det frambringar eller på annat sätt bearbetar dem, kallas det vilja. Härav följer, att ingen idé kan bildas om en själ eller ande. Ty då alla idéer, vilka de än må vara, är passiva och overksamma, kan de inte genom avbildning eller likhet för oss representera det som är aktivt. En smula eftertanke skall göra det klart för envar, att det är absolut omöjligt att ha en idé, som är lik denna aktiva princip för idéernas rörelse och förändring. Sådan är naturen hos en ande eller det som är aktivt, att den inte kan uppfattas som sådan utan endast genom de verkningar, som den åstadkommer. Om någon tvivlar på sanningen av det som här framställes, då må han endast tänka efter och pröva, om han kan bilda sig idén om en kraft eller ett aktivt väsen och om han har idéer om två grundläggande krafter, kallade vilja och förstånd, skilda från varandra lika väl som från en tredje idé, nämligen idén om substans eller väsen i allmänhet, som tillsammans med tanken på relationsbestämningen att vara bärare av eller subjekt för de förut nämna krafterna betecknas med namnet själ eller ande. Detta är vad en del anser, men såvitt jag kan se avser inte orden vilja, själ, ande olika idéer eller sannerligen någon idé alls utan någonting som är mycket olikt idéer och som inte kan likna eller representeras av någon idé över huvud taget, eftersom det självt är aktivt. Men på samma gång måste det erkännas, att vi har ett visst begrepp om själ, ande och medvetandets verksamheter såsom vilja, kärlek, hat, såtillvida som vi känner till och förstår dessa ords mening.

Jag finner, att jag efter behag kan framkalla idéer i mitt medvetande och variera och förändra scenen, så ofta jag tycker det är lämpligt. Det behövs ingenting annat än att jag vill, och omedelbart framträder den ena eller den andra idén i min fantasi, och genom samma kraft utplånas den och lämnar plats för en annan. Detta skapande och utplånande av idéer gör, att medvetandet med rätta kan kallas aktivt. Så mycket är säkert och grundat på erfarenhet, men när vi talar om aktiva icke tänkande väsen eller om att framkalla idéer utan någon viljeakt, då leker vi endast med ord.

Men vilken makt jag än må ha över mina egna tankar, finner jag, att de idéer som direkt uppfattas med sinnena inte är lika beroende av min vilja. När jag i klart dagsljus öppnar mina ögon, står det inte i min makt att välja, huruvida jag skall se eller inte se, eller att bestämma vilka särskilda föremål som skall visa sig för min syn. Och på samma sätt är det med hörseln och andra sinnen. De idéer, som mottas av dem, är inte min viljas skapelse. Det finns därför någon annan vilja eller ande, som frambringar dem. (Valda skrifter, s. 61f.)

Denna andra vilja eller ande är förstås Gud. (Men det förstod ni säkert redan.)

Ändå finner jag resonemanget besynnerligt. Som Berkeley själv noterar kan vi mycket väl bilda oss ett begrepp om sådant som medvetande, förstånd, vilja. Vi gör det genom direkt introspektion. (Ingen kan gärna blicka in i sitt eget medvetande för att finna att det är omedvetet eller medvetslöst.) Men vi kan inte bilda oss någon idé om det. Vad Berkeley gör för distinktion mellan begrepp och idé vet jag inte.

Det enda medvetande vi har direktkontakt med är förstås vårt eget. Någon telepatisk kontakt med andras medvetanden har vi inte. Att andra människor och andra djur är medvetna sluter vi oss med största lätthet till genom att iaktta deras beteende. Det vore i sanning underligt om de betedde sig som de gör och ändå saknade medvetande! Endast filosofer kan dra sådant i tvivelsmål, och då endast som ett tankeexperiment.

Men om Guds beteende har vi ingen kunskap alls – om man då inte räknar andrahandskällor som Bibeln eller Koranen (eller möjligen George Berkeleys Valda skrifter).

Att Gud inte alltid beter sig som vi skulle önska (ifall vi har den mista gnutta vanlig mänsklig anständighet i oss) framgår av åtskilliga berättelser i Bibeln:

  • Syndafloden
  • Rivningen av Babels hus
  • Ödeläggandet av Sodom och Gomorra
  • Befallningen till Abraham att offra sin son, bara för att som en maffiaboss pröva hans lojalitet
  • Utplåningen av Jobs hela familj, bara för att visa vem det är som bestämmer

Och det finns säkert fler exempel, men det här bör räcka.

Leibniz menade som bekant att Gud inte skapat den bästa av världar, utan bara den bästa av alla möjliga världar. Inte ens Gud var i stånd att skapa en värld helt utan grymheter och hemskheter – jordbävningar och översvämningar, sjukdomar, krig, totalitära samhällen., m.m., m.m. Berkeley resonerade på i princip samma sätt:

Jag betvivlar inte, att man kommer att invända, att iakttagna sättet att långsamt och gradvis frambringa tingen i naturen inte tycks ha till orsak ett allsmäktigt väsens omedelbara ingripande. Och vidare: missfoster, för tidiga födelser, frukter förstörda i blomningen, regn som faller i öknar, olyckor som drabbar människor är argument för att hela naturmaskineriet inte omedelbart sättes igång och övervakas av en ande av oändlig vishet och godhet. Men […] det är ju tydligt, att naturens förut nämnda verkningssätt är absolut nödvändiga, för att skeendet skall följa de enklaste och allmännaste reglerna och förlöpa fast och följdriktigt, vilket vittnar om Guds vishet och godhet. […] Men fastän Gud döljer sig för de sinnliga och lättjefulla, som inte vill kosta på sig det minsta tankearbete, så kan ingenting vara mer tydligt för ett opartiskt och uppmärksamt sinne än den omedelbara närvaron av en allvis ande, som formar, reglerar och upprätthåller tillvarons hela system. […]

Vi bör vidare betänka, att just bristerna och ofullkomligheterna i naturen inte är utan betydelse, då de ju skapar en angenäm omväxling och förhöjer skönheten hos skapelsen för övrigt, såsom skuggor på en tavla tjänar till att framhäva de klarare och mer belysta delarna. (Valda skrifter, s. 126.)

Ja, så fortsätter han fram till iakttagelsen att smärta och obehag

vilka betraktade i sig själva ter sig onda, egentligen är goda, då man betraktar dem i sammanhang med tillvarons hela system.

Sådana företeelser som krig, farsoter, jordbävningar, översvämningar och vad mer ni kan tänka er för ohyggligheter skapar alltså en angenäm omväxling och förhöjer skapelsens skönhet! Jag måste säga att en sådan idé gör mig upprörd, men denna min upprördhet kanske också är till för att förhöja skapelsens skönhet? Det vet kanske Gud och biskop Berkeley bättre än jag.

Men berätta för all del för människor i Nordkorea att fattigdomen och förtrycket är till för den angenäma omväxlingens skull! Ett liv i frihet skulle bli bra långtråkigt. Eller alla de människor som bor i krigshärdar eller befinner sig på flykt från dem. Allt detta är bara en angenäm omväxling från att leva i den långtråkiga freden.

Och säg till alla dem som drabbats av plågsam och obotlig cancer att hur ont det än gör, är det något gott, sett i det stora sammanhanget.

$ $ $

Så vad är det verkliga grundläggande misstaget här? Det är idén att begrepp skulle vara någon sorts avbildning av de konkreta ting de står för – att t.ex. begreppet stol eller katt eller byggnad eller, eller, eller … skulle vara någon sorts mer eller mindre bleknad minnesbild av någon stol eller katt eller byggnad man någon gång har sett. Det skulle också innebära att begreppen ”blå”, ”gul”, ”röd”, etc. skulle behöva vara blå, gula och röda, de också (och att orden skulle behöva skrivas med blå, gula, röda bokstäver för att vi ska begripa dem). Eller att ett ljudbegrepp som ”högljudd” självt skulle behöva vara högljutt och varje gång det uttalas måste sägas med hög röst.

Eller ta ett relationsbegrepp som ”på”. Det måste då också vara någon bleknad minnesbild av något som står, sitter eller ligger på något. Men en bleknad minnesbild av vad? Av en kopp som står på ett bord? Av en person som sitter på en stol eller ligger på en soffa? Eller ett lok som går på räls? Eller ett fartyg som seglar på sjön? Variationerna måste vara hart när oändliga, och varje människas minnesbild av ”på” måste skilja sig från varje annan människas.

Och hur är det med rums- och tidsbegrepp – som ”här och nu”, ”där och då”, ”förr eller senare”? Är ”här” en avbildning av någon av de många platser som i vårt liv har varit här? Eller en bleknad minnesbild av något av dessa platser?[4]

Den uppmärksamme läsaren ser säkert att den här begreppsteorin inte håller; men det är denna begreppsbildningsteori som ligger till grund för Berkeleys hela filosofi.

Men om begreppen nu inte är avbildningar eller minnesbilder, vad är de då? Det skulle leda för långt att gå in på det här, så jag rekommenderar i stället Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemoloy – eller också min egen uppsats Vad ska vi med begrepp till?, även om den bara skrapar på ytan.

$ $ $

Den här bloggposten blev hemskt (grymt, ohyggligt) lång, beroende på alla de långa citaten. Men jag ville att ni alla eftertänksamma läsare skulle få lära känna Berkeleys filosofi ”ur hästens egen mun”. Och jag har ju långt ifrån citerat hela hans bok. Så t.ex. finns det ett par långa avsnitt som består i svar på alla invändningar folk kan tänkas komma med.

Som ett kuriosum kan jag nämna att när jag själv studerade teoretisk filosofi på 60-talet var det bara en enda klassiker vi fick läsa i original, och det var Berkeleys Three Dialogues between Hylas and Philonous. Så uppenbarligen är Berkeley en filosof som än i denna dag tas på stort allvar.

Och mer om Berkeley kan ni läsa i ”Månadens sofism”, i bloggposten Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning samt i Föredrag om ”vara och böra”. En del (men inte allt) av vad som står där har jag upprepat här.

Se också min nästa bloggpost.


[1] För ordförklaring citerar jag några rader ur Konrad Marc-Wogaus inledning till Berkeleys Valda skrifter:

Med idealism som ontologisk (d.v.s. metafysisk) term brukar avses en ståndpunkt, enligt vilken det verkliga inte är av materiell natur utan något andligt eller ideellt. Enligt Berkeley utgöres det verkliga dels av andar eller själar (d.v.s. medvetna varelser eller medvetanden), dels av idéer.

Men idealism som kunskapsteoretisk term brukar avses en ståndpunkt, enligt vilken det som uppfattas till sin existens eller sin beskaffenhet är beroende av medvetandet. Den motsatta ståndpunkten kallas realism: enligt den existerar det uppfattade, just sådant som det uppfattas, alldeles oberoende av medvetandet; det existerar vare sig det är föremål för ett medvetande eller ej.

Fast idén att det uppfattade existerar just sådant som det uppfattas är naiv realism. Aristoteles och objektivismen företräder en mindre naiv realism, men det skulle leda för långt att gå in på den saken här.

[2] Ronald Knox (1888–1957), engelsk präst och författare, skrev två limerickar som sammanfattar Berkeleys budskap:

There was a young man who said ”God
Must find it exceedingly odd
To think that the tree
Should continue to be
When there’s no one about in the quad.”

”Dear Sir: Your astonishment’s odd;
I am always about in the quad.
And that’s why the tree
Will continue to be
Since observed by, Yours faithfully, God.”

Om ni undrar vad en “quad” är, så är det en inbyggd gård av den typ det vimlar av i Oxford och Cambridge.

[3] Berkeleys eget bidrag till naturvetenskapen var en avhandling om tjärvattnets helande kraft. Han skrev också An Essay Towards a New Theory of Vision, men den är filosofisk snarare än naturvetenskaplig och lägger fram samma teorier som han sedan utvecklade i sina senare verk.

[4] Denna begreppsbildningsteori brukar kallas ”sensualism”, och Berkeley var långt ifrån den förste som hade denna uppfattning om begreppen. Både Thomas Hobbes och John Locke hade liknande uppfattningar. – Det sägs ibland av mindre nogräknade filosofihistoriker att t.ex. Aristoteles och hans efterföljare (som Thomas av Aquino) var sensualister, eftersom de utgick från det för sinnena givna som primär kunskapskälla. Men det är himmelsvid skillnad mellan att säga att vår kunskap börjar med det för sinnena givna och att påstå att den också slutar där.

Är vi alla lika lite värda?

Nej, så kan det ju inte vara. Den som skadar mitt liv och välbefinnande måste ju vara mindre värd – åtminstone för mig – än den som gagnar mitt liv och välbefinnande. Skulle någon försöka mörda mig, måste han väl vara mindre värd än den läkare som sedan räddar mitt liv? Massmördare, sådana som Hitler, Stalin, Pol Pot, Robespierre (ni får komplettera listan själva), är väl ändå mindre värda än vanligt, hyggligt, fredligt folk? Och hur är det med nationalekonomer? Marx och Keynes är väl ändå mindre värda än Mises och Reisman?

Ändå upprepas ständigt ”allas lika värde” som ett mantra. Men vad menas med det? Är vi alla lika mycket värda – så att massmördarna är lika mycket värda som mänsklighetens välgörare? Eller är vi lika litet värda – så att ingen ska kunna betrakta sig som bättre än en massmördare? Jag misstänker att det är det senare som avses; för vem har något att vinna på detta betraktelsesätt, annat än de som vet med sig att de är fullständigt värdelösa, och alltså han någon sorts egenintresse av att dra ner oss andra till sin egen nivå?

Det här kom jag att tänka på när jag läste ett debattinlägg i Aftonbladet 20 maj av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Det handlade om frågan ifall Nationalsocialistisk Front Svenskarnas Parti ska ha lov att besöka våra offentliga skolor för att sprida sitt budskap, precis som alla andra politiska partier. Så här skriver de till att börja med:

Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?

Ja och amen, så långt.[1] Men så kommer detta:

Tvärtom har vi en plikt som människor och demokrater att i varje läge stå upp för alla människors lika värde och rätt. [Min kursivering.]

Men nazister är ju – vad man än må anse om dem för övrigt – människor. Så om alla människor har lika värde och rätt, då borde det ju också vara vår obetingade plikt som demokrater att stå upp också för deras lika värde och lika rätt att föra ut sitt budskap i våra skolor, precis som andra politiska partier – och detta till på köpet i varje läge, alltså även i dagens läge.

Nåja – motsägelsen här torde ligga i öppen dag.

Men så var det detta med alla människors lika rätt. Begreppen ”värde” och ”rätt” eller ”rättighet” buntas ofta ihop med varandra, som om de vore samma sak. Så lite begreppsanalys kan vara på sin plats.

Vad menar vi när vi säger att något är av värde för oss? Att det gagnar vårt liv och välbefinnande. Det som i stället skadar vårt liv och välbefinnande är ett ”anti-värde” eller ”ovärde”, för att mynta ett nytt ord.[2] Men saker och ting kan gagna eller skada detta liv och välbefinnande mer eller mindre – värden låter sig m.a.o. graderas.

Så t.ex. är vår familj och våra vänner av större värde för oss än flyktiga bekanta eller främlingar; och våra ovänner och fiender är av större ”ovärde” för oss än bekanta och främlingar. Om inte så vore, varför skulle vi bry oss om att bilda familj och skaffa vänner? Och varför hålla oss på avstånd från våra ovänner och värja oss mot våra fiender?

Nu finns det säkert de som invänder att det här är subjektivism, eftersom det innebär att vi ska betrakta människorna – vänner som främlingar eller ovänner – ur vårt eget alldeles personliga och privata perspektiv. OK, men ur vilket perspektiv ska vi då betrakta det?

Låt oss säga att det faktiskt finns en allsmäktig och evig Gud – en sådan som ”låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. En sådan Gud har inget behov av värden: hans liv och välbefinnande är redan garanterat, eftersom han är odödlig, och inget skulle kunna skada det. För honom skulle olika människors värde vara likgiltigt; vi skulle alla vara lika mycket eller lika litet värda i hans ögon.[3]

Men samme Gud tvekar ju inte att skicka somliga av oss till Himlen och andra till Helvetet efter vårt frånfälle; så uppenbarligen fäller han värdeomdömen fastän ingen av oss vare sig kan gagna eller skada honom. Och han grundar detta på sin vetskap om huruvida vi tror på honom eller ej – som om han skulle gagnas av tron och skadas av otron, fastän ingenting borde kunna gagna eller skada honom, allsmäktig och odödlig som han är.

Än värre: Vem som tror på Gud och vem som inte tror på honom bestäms av Gud själv! I varje fall är detta vad både Jean Calvin och Martin Luther säger.[4]

Men det här var en utvikning för att visa att en sådan Gud, om han fanns, långt ifrån att vara det högsta av alla värden är det lägsta av alla ovärden. Och frågan om det är ”subjektivism” att ta tillvara sina egna intressen och välja livsledsagare/ledsagarinna och vänner med omsorg och utan att hänge sig åt önsketänkande, tror jag mig ha rett ut förr – och om inte jag har gjort det, har Ayn Rand gjort det.[5]

En utvikning till: Är det månne politikerna själva som tar detta evighetsperspektiv och betraktar varenda kotte som precis lika mycket värd? Nej, så kan det heller inte vara. Om en politiker vill bli omvald, måste han rimligen sätta större värde på dem som röstar på honom än på dem som röstar på andra kandidater. Om så inte vore, varför lägga ned så mycket tid och möda på röstvärvning (och pengar också, pengar som ursprungligen kommer från valmännen i deras egenskap av skattebetalare). Och om det måste bildas en koalitionsregering, sätter då inte statsministerkandidaten större värde på dem som kan tänkas ingå i koalitionen än på dem det är uteslutet att samregera med?

Och varför är för övrigt politiker så angelägna om att detaljreglera våra liv, om det inte vore för att de betraktar sig själva som lite högre stående varelser än vi andra?

Nog ironiserat.

Åter till rättigheter. Till skillnad från värden och ovärden låter sig inte rättigheter graderas: antingen har man en rättighet, eller så har man det inte. Det finns inget ”mer eller mindre” här. Det enda som kan hända med en rättighet är att den förverkas. Den som tar en annans liv kan inte åberopa sin egen rätt till liv, och den som stjäl kan inte åberopa sin egen rätt till egendom.[6]

Alla är vi lika inför lagen – till dess att domen fallit och somliga av oss blir bötfällda eller får krypa in i kurran. Allas likhet inför lagen betyder inte att vi alla måste få vår egendom konfiskerad eller sättas i fängelse.

Detta var en lång utläggning om något som faktiskt borde vara nästintill självklart.


[1]) Om skolväsendet vore privatiserat skulle förstås ägarna kunna säga stopp och belägg. Men nu är skolväsendet i stort sett offentligt, och då blir det här en politisk fråga.

[2]) På engelska kan man säga ”disvalue”, men det har vi ingen bra motsvarighet till på svenska.

[3]) I ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd har Ayn Rand ett exempel med en oförstörbar robot; men det är ju precis lika tillämpligt på en allsmäktig och odödlig gud.

[4]) Se Luthers bok Om den trälbundna viljan. – I skolan fick jag lära mig att predestinationsläran – idén att somliga är förutbestämda till evig salighet och andra till evig fördömelse – var Calvins idé, men Luther ansåg faktiskt detsamma. Samma idé finns också i Koranen.

[5]) T.ex. här:

De flesta människor tror […] att abstrakt tänkande måste vara ”opersonligt” – vilket betyder att idéer inte får ha någon personlig innebörd, värde eller vikt för den tänkande. Denna uppfattning vilar på premissen att ett personligt intresse är en förvrängande kraft. Men ”personlig” betyder inte ”icke-objektiv”; det beror på vad för slags person du är. Om ditt tänkande bestäms av dina känslor, då kommer du inte att kunna bedöma någonting, personligt eller opersonligt. Men om du är den sorts person som vet att verkligheten inte är din fiende, att sanning och kunskap är av avgörande, personlig, självisk betydelse för dig och för ditt eget liv – då är ditt tänkande klarare och sannare ju mer lidelsefullt personligt det är. (”Filosofiskt detektivarbete”; min översättning. Originalet finns i Philosophy: Who Needs It; och just det här citatet återges också i The Ayn Rand Lexicon.)

[6]) Ett kort ord om dödsstraff: Om domstolar aldrig gjorde några fel, skulle dödsstraff vara det rätta straffet för mord. Men nu gör domstolar ofta fel, och dömer man då till livstid finns fortfarande möjligheten att rätta en felaktig dom i efterhand. Hade vi dödsstraff i Sverige, skulle Thomas Quick/Sture Bergwall för länge sedan varit avrättad, och herrar Kwast, Penttinen m.fl. kunde sova lugnt om natten och inte behöva bekymra sig om Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden. (De av er som har all objektivistisk litteratur i bokhyllan kan slå upp The Objectivist Newsletter, januari 1963, för en kort notis om dödsstraffet.)