Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!

Gratis bussresor i Eskilstuna

(Man måste blogga om vardagsnära ting också.)

I Eskilstuna var det tidigare två kategorier som fick åka gratis på bussen: dels skolungdomar, dels personer som fyllt 75. Numera måste även personer mellan 75 och 120 betala för bussbiljetten, medan skolungdomarna fortfarande får åka gratis. Med anledning av detta skrev jag följande insändare i somras:

Jag åker sällan buss, eftersom jag fortfarande har pigga ben och kan pallra mig ner på stan för egen maskin. Men från en jämnårig närstående med inte fullt så pigga ben har jag hört att om en buss är knökfull med skolungdomar som åker gratis, och det stiger på en pensionär med rollator på bussen, så är det ingen skolungdom som reser sig upp och erbjuder pensionären sittplats.

Ändå finns det alltså inte på den politiska agendan att ta bort eller skära ner de fria bussresorna för skolungdomar – bara att ta bort de fria bussresorna för pensionärer över 75.

Hur kommer sig det? Förklaringen är lika enkel som brutal: skolungdomar representerar framtiden. Det är skolungdomarna som i framtiden ska rösta fram våra politiker till makten och hjälpa till att driva igenom de skattehöjningar som ska värdegarantera framtidens politikerpensioner.

Vi äldre representerar forntiden. Vi kommer ändå snart att dö ut. Våra röster är inte så viktiga.

Per-Olof Samuelsson
(ännu ej 75, men om några år)

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren 7 juni 2011.

Debatten om detta har fortsatt, och i dagens EK finns det en hel mängd insändare för och emot de fria bussresorna får skolungdomar (bl.a. denna). Så jag har upprepat mig och skickat följande till EK (vi får väl se om det blir publicerat):

Det är tydligt att våra kommunpolitiker inte åker buss, utan tar sig till jobbet med bil eller cykel (eller kanske rentav promenerar). Om de tog bussen, skulle de knappast ha undgått att lägga märke till att äldre och handikappade (som betalt bussbiljetten) måste stå i bussen, därför att de gratisåkande skolungdomarna inte har vett att resa sig och ge plats åt dem som faktiskt kan behöva sitta.

Men för all del: skolungdomarna är vår framtid och kommer om några år att bli röstberättigade. Vi äldre kommer ändå snart att dö, och när vi är döda, förlorar vi rösträtten.

Uppdatering 13 oktober: Alex Voronov skriver i dagens EK bl.a.

Och principiella argument finns säkert, men här är ett krasst: Kommunen behöver alltid mer pengar. Men att dra in de fria resorna för unga kostar betydligt mer i politiskt kapital än att ta frikorten från 75-plussarna. De äldre är en mindre väljargrupp och politiskt mycket trogna, jämfört med barnfamiljerna. Kan det vara så enkelt?

Min kommentar:

Håller med om slutklämmen här, men jag tror att motivet är ännu krassare: Skolungdomarna kommer snart att bli röstberättigade, så deras röster är viktiga. 75-plussarna, däremot, kommer ändå snart att dö, så deras röster är inte alls lika viktiga.

Ja, jag vet att jag har sagt det förut.

Uppdatering 29 oktober: Min insändare kom in i dagens EK.

Uppdatering 5 juli 2014: Inför förra valet lovade socialdemokraterna i Eskilstuna att återinföra de gratis bussresorna för äldre och t.o.m. sänka gränsen till 70 år; men av det vallöftet har det inget blivit. Detta påpekades i en insändare i Eskilstuna-Kuriren 28 maj och senare på ledarplats 3 juni. Jag kommenterade båda och skrev dessutom följande korta insändare:

Jag är inte särskilt förtjust i de förmåner politiker beviljar sig själva (som t.ex. gratisresor med första klass på tågen); men jag vill göra ett undantag: bevilja våra kommunpolitiker gratis bussresor, så de har en chans att komma i kontakt med verkligheten! Dock bör denna förmån begränsas till de tider då det är fullt på bussarna, för annars skulle de bara åka buss när det är som lugnast och dra slutsatsen att det inte finns några problem.

Insändaren kom in idag; men tyvärr bara i papperstidningen, inte i nätupplagan.

Uppdatering 17 juni 2014: Jimmy Jansson svarar rätt utförligt i dagens Eskilstuna-Kuriren. Han beklagar att det är omöjligt att fortsätta med de gratis bussresorna för äldre men menar att kostnaderna skulle bli för stora, och det är ju inget han rår för. Mitt svar:

Jimmy Jansson (EK 17.6) har fortfarande inte lyckats förklara varför det är just 75-plussarnas gratisresor som måste dras in, medan skolungdomar fortfarande får åka gratis. Ändå visar väl alla undersökningar (jag förutsätter att sådana gjorts) att skolungdomar har rätt lätt att ta sig fram till fots eller på cykel eller moped, medan många 75-plussare är hänvisade till att ta sig fram med rullator?

Själv åker jag sällan buss, eftersom jag har friska ben och bara tio minuters gångväg till centrum. Men från en mindre lyckligt lottad närstående har jag fått rapporter om att skolungdomarna inte ens har vett att resa sig i bussarna och lämna plats åt äldre med eller utan rullator.

Men eftersom skattehöjningar är lösningen på alla problem inom vård, skola och omsorg, kan man ju tänka sig att kommunalskatten höjs med någon krona och att dessa pengar går till att undervisa våra skolungdomar i hyfs och folkvett.

Kanske måste tillägga att skattehöjningsförslaget var sarkastiskt menat. Jag vill ju inte att Jimmy Jansson ska ta det på allvar.

Uppdatering 19 juni 2014: Insändaren kom in i dagens Eskilstuna-Kuriren, men tyvärr bakom betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

De gratis bussresorna för skolungdom infördes 2002, och strax därefter protesterade stadens idrottslärare, som menade att ungdomarna bara blir förslöade av att åka buss korta sträckor i stället för att gå till fots eller ta cykeln.