Två observationer om definitioner

Syftet med en definition är att särskilja ett begrepp från alla andra begrepp och därmed hålla dess enheter differentierade från alla andra existenter [d.v.s. saker som existerar]. – Ayn Rand, Introduction to Objectivist Epistemology, första sidan i kapitlet om definitioner.

Det finns fall där korrekta definitioner är enormt viktiga och där felaktiga definitioner ställer till förödelse. Det är t.ex. en himmelsvid skillnad om man definierar ”kapitalism” som ”ett samhällsskick som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen” eller ”ett samhällsskick som berikar de redan rika och suger ut de breda massorna”. Ett annat sådant exempel är begreppen ”inflation” och ”deflation”; definierar man de termerna som ”stigande eller fallande priser” i stället för ”ökning eller minskning av penningmängden” hamnar man helt fel. (Se min bloggpost om detta.)

Och om man definierar ”själviskhet” som ”att trampa på sina medmänniskor” i stället för ”att ta tillvara sina egna intressen” hamnar man förstås fullständigt fel (det implicerar ju att det inte finns något annat sätt att ta tillvara sina intressen än just att trampa på andra, d.v.s. att ”människan är människans varg”).

Om man introducerar ett nytt begrepp är det förstås viktigt att man definierar det, så att folk vet vad man pratar om.

Men betyder det att vi måste definiera vartenda ord vi använder eller vartenda begrepp som orden står för? Om så vore, skulle vi aldrig ha tid med något annat!

Ord/begrepp på den lägsta abstraktionsnivån – d.v.s. de som står för konkreta, iakttagbara ting, egenskaper eller relationer – definieras ostensivt eller ”utpekande”: man pekar helt enkelt på ett bord eller någonting blått eller på något som står bordet eller under bordet (för rumsrelationer), och det räcker gott. De kan definieras (så som Ayn Rand gör med ”bord” i ITOE) men det är inte nödvändigt och skulle vara ett slöseri med tid, ifall man gör det för vartenda ord på denna abstraktionsnivå.

Sensmoral: ansträng inte hjärnan med definitionsexercis – annat än när det är nödvändigt!

$ $ $

En definition innehåller genus och species (på svenska skulle man kunna säga ”art” och ”slag”, ifall man ogillar att använda latinska termer). ”Differentia” är det som skiljer ett species (ett slag) från andra under samma genus. Genus kan vara på lägre eller högre abstraktionsnivå. Genus för ”bord” är t.ex. ”möbel” och sedan ”människotillverkat föremål” och till sist ”föremål” eller ”entitet” i allmänhet. Genus för ”hund” är ”djur” och sedan ”levande organism” och till sist åter ”entitet”. (Mellan ”hund” och ”djur” kan man stoppa in ”däggdjur”, men det är ju inte ett begrepp man bildar innan man har läst lite biologi i plugget.) Genus för ”blå” är ”färg”, och genus för ”färg” är ”attribut” eller ”egenskap”.

Men observera nu en sak: Genus i en definition är alltid, grammatiskt sett, ett substantiv. Species är också ofta ett substantiv, men ofta också ett adjektiv (som t.ex. ”blå” och alla andra färger, medan ”färg” är ett substantiv). Inga konstigheter eller problem så långt.

Men hur förhåller det sig med andra ordklasser?

Ta interjektioner – t.ex. ”aj!”, ”usch!”, ”fy!”, ”hurra!”, ”fan också!”, ”i helvete heller!”[1] Vad är genus för dessa ord och uttryck? Det finns ingen interjektion som är abstraktare än andra interjektioner. Och vad betyder de egentligen? ”Aj!” är ett sätt att uttrycka ”det gör ont” eller smärta. ”Usch!” och ”fy” ger uttryck för ogillande och ”hurra!” för gillande. I denna mån har de samma funktion som alla andra begrepp, nämligen att kondensera information. Men någon definition i termer av genus, species och differentia kan man inte ge. (Och vad för mått utelämnas? Graden av smärta och gillande/ogillande bör det väl vara.)

Nu invänder förstås någon att man kan definiera dessa ord som just interjektioner. Men ”interjektion” är inte en interjektion, det är ett substantiv! Så den ”definitionen” är ingen definition utan en beskrivning av ordets/begreppets grammatiska funktion.

Jag får väl tröska igenom adverben en gång till. Ett adverb har inte något annat adverb som genus. Ta de där småorden som vi fyller ut språket med, både i tal och skrift – som ”ju”, ”nog”, ”väl”. Vad sjutton?[2] finns det för mer abstrakt adverb som subsumerar eller innefattar dem? Och definierar man dem som just ”adverb”, så är det ju återigen en blott och bart grammatisk definition; man definierar strängt taget inte, utan beskriver ordets/begreppet grammatiska funktion.

Det finns två sorters konjunktioner (eller ”species”, om man vill stila med sina latinkunskaper): samordnande och underordnande[3]. De vanligaste samordnande konjunktionerna är ”och”, ”eller” och ”men”. Men det finns ingen mer abstrakt konjunktion som subsumerar eller innefattar de orden. (Men de fyller samma funktion som begrepp i allmänhet: att kondensera en stor mängd information.) – Samma med den underordnande konjunktionerna – ”att”, ”om”, m.fl.

När det gäller verb, kan ju faktiskt genus för ett verb vara ett annat verb. Genus för ”gå”, ”springa”, ”hoppa”, ”promenera”, ”trava”, ”galoppera”, m.fl. är rimligen ”röra sig”; Genus för ”stå”, ”sitta”, ”ligga”, m.fl. skulle kunna vara ”befinna sig” (i ett visst läge).

Men hur är det med hjälpverb? T.ex. ”Detta har hänt”, ”detta kommer att hända”, ”det ska vara si-eller så”, ”måtte det-eller-det hända[4]” Återigen ”definieras” dessa ord/begrepp endast med en beskrivning av deras grammatiska funktion.

Och detsamma gäller infinitivmärket ”att”. Det betyder inget i sig självt, utan signalerar bara att efterföljande verb står i infinitivform.[5] Likadant, förresten, med bestämda och obestämda artiklar.

Men grubbla nu för all del inte ihjäl er över dessa saker! Det räcker så gott att jag grubblat mig halvt fördärvad över dem.

$ $ $

PS 3 november: Huvudpoängen här är att det är skillnad mellan definitioner och beskrivningar av ords/begrepps grammatiska funktion. (I avsnittet om adverb ovan kallade jag dem ”blott och bart grammatiska definitioner”, vilket möjligen kan ge upphov till missförstånd.) Så för att göra detta fullständigt klart:

Om vi definierar ”bord”, ”hund”, ”godhet”, ”skönhet”, ”medarbetarskap”, etc., etc. som substantiv – ja, då har vi gett en ”blott och bart grammatisk definition”. Endast läroböcker i grammatik skulle ge en sådan definition. Likaså när det gäller adjektiv, som ”god”, ”skön”, ”gul”, ”blå”, ”dräglig”, ”odräglig”, m.fl., m.fl.: att kalla de adjektiv anger bara deras grammatiska funktion. Likaså verb, som ”springa”, ”hoppa”, ”skutta” eller ”stå”, ”ligga”, ”sitta”: deras grammatiska funktion är att vara predikat i en sats eller uttrycka en uppmaning (om de står i imperativ). Utanför grammatiken definierar vi bord i termer av föremål eller entiteter, adjektiv i termer av attribut eller egenskaper, verb i termer av rörelser/handlingar eller tillstånd.

Men så är det inte med de övriga ordklasser jag tog upp. Det finns inget adverb som subsumerar eller innefattar andra adverb, ingen konjunktion som innefattar andra konjunktioner, ingen interjektion som innefattar andra interjektioner. Allt vi kan ge är ”blott och bart grammatiska definitioner”, d.v.s. beskrivningar av deras grammatiska funktion.

Om inte detta var klart från början, bör det vara klart nu.

$ $ $

En sak jag ställer mig tvekande till är att ord som ”ja” och ”nej” (och varianter som ”jo”, ”tja”, ”mja”, ”nja”, ”nähä”, o.s.v.) klassificeras som adverb – även om de gör det i alla ordböcker jag konsulterat.[5]

Min bästa definition på ”adverb” är att de modifierar eller kvalificerar andra ord, satser eller meningar. (Ibland kallas de ”bestämningar”, men det är ju samma sak.)

Men ”ja” och ”nej” modifierar eller kvalificerar ingenting. De bekräftar eller förnekar något som någon annan sagt eller skrivit. ”Mja” och ”tja” bekräftar med viss reservation eller tvekan. De är bekräftelse- eller förnekelseord. Det kanske borde inrättas en särskild ordklass för dessa ord.

$ $ $

PS 4 november: Efter det att jag skrivit detta kollade jag några ordböcker på olika språk, och somliga klassificerar dessa ord som adverb, andra som interjektioner och andra åter som vilketdera, beroende på sammanhanget.

Och idag bläddrade jag igenom Ebba Lindbergs Beskrivande svensk grammatik (en bok som ingick i en kurs i ”blocksvenska” som jag tog runt 1980 vid Mälardalens högskola), och hon betraktar dem som en underavdelning under interjektioner och kallar den ”svarsord”, och det är förstås den enklaste och bästa benämningen.

$ $ $

PS 14 november: Jag kom på att det finns ett mycket enklare sätt att förklara det här:

Det är skillnad på att definiera saken och att definiera ordet. Når vi definierar de saker som sammanfattas under begreppet ”bord”, tar vi fasta på de gemensamma, väsentliga kännetecknen: platt yta, ett eller flera stöd, funktionen att bära upp andra, mindre föremål; och vi bortser från sådan som är oväsentligt eller inte nödvändigtvis gäller om alla bord (som t.ex. om det är gjort av trä eller något annat material). Och vi har inga problem att sortera in det under ett genus, ”möbel”. Men ordet ”bord” definierar vi som ett substantiv (som vi sedan sorterar in under det vidare grammatiska begreppet ”ordklass”). Sedan kan vi precisera och säga att det är ett konkret substantiv till skillnad från ett abstrakt, att det är ett styckeord till skillnad från ett massord (eller att det är räknebart till skillnad från oräknebart), m.m. Vi kan diskutera vilka satsdelar det kan utgöra i meningar (huvudsakligen subjekt och objekt). Och vi kan konstatera att det inte är ett egennamn utan ett art- eller kategorinamn. – I stort sett detsamma gäller adjektiv och pronomen.

Men när det gäller adverb, konjunktioner (bindeord och fogeord) och interjektioner kan vi inte definiera dem och ange genus och differentia – för det finns ingen sak eller egenskap att definiera. Men orden kan vi alltid definiera – genom att ange just vilken ordklass de tillhör.

Och hur är det med prepositioner? De enklaste prepositionerna (som ”i”, ”på” ”över”, ”under”, ”före”. ”efter”, m.fl.) kan vi ju definiera ostensivt, genom att peka på de relationer de står för. Men det går inte att hitta ett genus i form av en annan, mer övergripande preposition. (Och väldigt många prepositioner anger andra relationer än just rums- och tidsrelationer, och även prepositioner som gör det används ofta i överförd bemärkelse.) Men att definiera själva orden och kalla dem just prepositioner är den enklaste sak i världen.[6]

Räkneord har jag inte tagit upp förut. Men här gäller ju att när vi väl lärt oss de första räkneorden och förstår principen för hur de bildas (som t.ex. att ”tjugoett” står för ”20+1”, etc.). så förstås vi alla räkneord. Vet vi att ”hundra” står för grupper av 100 föremål eller företeelser, och att ”tusen” står för tio gånger så många föremål eller företeelser, har vi inga problem med att fatta vad som menas med t.ex. ”etthundratjugo miljoner femhundra tusen tvåhundra tjugotre”. Så referenter i verkligheten att definiera saknas inte. Men i grammatiken definieras de som just ”räkneord”.

Vad jag kan tillägga är att det bara är de allra första räkneorden som kan definieras ostensivt. Vi kan se, utan att behöva räkna, att vi har just fem fingrar på vardera handen. Men hade vi i stället tio fingrar på vardera handen, skulle det bli svårt utan att räkna. Och håller vi uppe båda händerna, ser vi strängt inte att de är tio; vad vi ser är att de är två gånger fem. (Hur många man kan se utan att räkna varierar förmodligen från person till person, men många fler än just fem tror jag inte det kan vara.)[7] – Ayn Rand exemplifierar detta i sin Inledning till objektivismens kunskapsteori:

… föreställ ditt medvetandetillstånd, om jag skulle ge dig [en] summa medelst varseblivningsmässiga enheter, så här ||||||||| … etc.


[1] De båda sista exemplen är exempel på att ord ibland kan byta ordklass. ”Fan” är ett substantiv (ett egennamn som betecknar en viss potentat), och ”helvete” är också ett substantiv som betecknar den plats där sagde potentat regerar.

[2] Åter ett exempel på hur ett ord kan byta ordklass – i det här fallet ett räkneord som används som adverb.

[3] Vissa grammatikor använder termerna ”bindeord” och ”fogeord”.

[4] T.ex. att vi vinner stora miljonen på trisslotten.

[5] Jag vet inte varför vi har infinitivmärke – men de allra flesta moderna språk, i varje fall de germanska och romanska – har det. I latinet och forngrekiskan finns det inte; det syns ändå på verbformen. − Latinet har inga bestämda eller obestämda artiklar, men forngrekiskan har det.

[6] Möjligen skulle man kunna säga att prepositionsuttryck som ”i förhållande till” eller ”i relation till” skulle kunna utgöra genus för andra prepositioner.

[7] Det var förmodligen därför som Gud (eller var det evolutionen?) skapades oss med fem fingrar per hand och fem tår per fot. Han (eller den) förstod hur besvärligt det skulle bli för oss att lära oss enkel aritmetik, om vi i stället hade 25 fingrar och 25 tår. (Ta nu inte denna fotnot alltför allvarligt.)

All vår början bliver svår

Alla ni som läser detta minns säkert hur ni en gång lärde er läsa och skriva. Det var besvärligt i början, men snart blev det lätt, och idag fordras inte den ringaste ansträngning för att läsa den här texten eller skriva en egen. Att läsa och skriva har blivit automatiserat.

Samma med många andra verksamheter. De som lärt sig spela ett instrument har gått igenom detsamma: svårt i allra första början, sedan allt lättare och lättare, och när man blivit konsertpianist är det automatiserat; man behöver inte tänka särskilt på tekniken. Samma med att lära sig simma, åka skidor eller skridskor, etc.

Allt det här minns vi. Men hur är det med att lära sig gå? Få, om ens någon, minns så långt tillbaka i tiden. Men vi har ju observerat hur andra barn lärt sig att först krypa, sedan stå lullull, ta några stapplande steg och sedan ramla omkull, för att så småningom – och ganska snart – kunna både gå och springa.

Och hur är det med att lära sig tala? Återigen minns få, om ens någon, hur detta gick till. Minns någon vilket som var det allra första ord han eller hon yttrade? Och återigen är vi alltså hänvisade till att observera hur våra småsyskonen eller våra egna barn lärde sig tala.

Men saken är ju densamma: Det var jobbigt i början; det blev allt lättare och lättare; och idag är talet helt automatiserat; vi har inga som helst besvär med att tala – utom då i situationer som ger oss tunghäfta och/eller vi är alldeles svarslösa.

Att lära sig ett främmande språk är lätt för somliga och svårt för andra[1]; men de flesta av oss som läser detta har någon gång lärt sig engelska, och i bästa fall har också det engelska språket blivit automatiserat.

Men visst tog det betydligt längre tid att lära sig engelska än att lära sig svenska (ifall du är svenskfödd)? Och det är faktiskt häpnadsväckande hur snabbt ett litet barn tillägnar sig sitt eget modersmål.

Och barn som växer upp i en tvåspråkig eller trespråkig miljö har inga svårigheter att läsa sig båda eller alla tre språken och att skilja dem åt. Ännu mer häpnadsväckande. (En gång i tiden bodde jag i ett kollektiv, där barnen växlade obehindrat mellan engelska och danska, och de som hade tyska eller franska föräldrar växlade obehindrat mellan alla tre språken.)

Så varför tar jag upp det här? Jo, det finns ju faktiskt en bok som handlar väldigt mycket om språktillägnelse, nämligen Introduction to Objectivist Epistemology. Det kallas ”begreppsbildning”, men att tillägna sig ett språk betyder ju inget annat än att tillägna sig de begrepp som orden i språket står för.

Men hur kom Ayn Rand underfund med hur barn tillägnat sig sitt språk? Visserligen hade hon ett omvittnat gott minne – men själv sade hon att hon mindes tillbaka till 2½ års ålder, och vid den åldern är begreppsbildningen och språktillägnelsen redan i full gång

I och för sig hade hon två yngre systrar vilkas språkutveckling hon kunde iaktta. Men kunde hon verkligen observera att de bildade sina begrepp på det sätt hon beskriver – d.v.s. utelämna de specifika måtten enligt regeln att dessa mått måste finnas i någon grad, men kan existera i vilken som helst grad?

Den saken har jag funderat rätt mycket på. Själv har jag förstås inget minne av att ha utelämnat mått när jag lärde mig prata. Det mesta jag vet om språktillägnelse kommer från den period då min 13 år yngre syster lärde sig tala. Men om hon utelämnade mått har jag faktiskt inte den blekaste aning om.

Min första tanke (formulerad för någon evighet sedan) var att Ayn Rand presenterar begreppsbildningen i ”slow motion” – d.v.s. att barnet faktiskt bildar begrepp genom att utesluta de specifika måtten; det är bara det att det sker så snabbt att ingen, inte ens barnet självt, hinner lägga märke till det. Men det är ju i så fall en ad hoc-hypotes; jag utgår helt enkelt från att hennes teori är riktig och formulerar sedan en hypotes som bekräftar den slutsatsen.

Men låt mig ta en titt på de här utelämnade måtten.

Det är ju inget nytt att abstraktion (och begreppsbildningen är den mest grundläggande formen av abstraktion) består i att ta fasta på det väsentliga och utelämna det oväsentliga. När man t.ex. bildar begreppet ”tallrik”, fokuserar man på tallrikens funktion (att servera mat på) och bortser från storlek, form, färg, material och allt annat som kan skilja sig från den ena tallriken till den andra utan att påverka funktionen att servera mat på. När vi bildar begreppet ”kapitalist”, fokuserar vi på kapitalistens förmögenhet och – framför allt – på hur han skaffat sig den (genom kloka investeringar och/eller framgångsrikt risktagande); vi bortser fullständigt från hur tjock hans mage är (somliga kapitalister har inte alls tjocka magar) eller hur mycket lyx han vältrar sig i – korrupta politiker och diktatorer kan också vältra sig i lyx). Och fler exempel får ni hitta på själva.

Ayn Rands bidrag är idén att det som utelämnas när man bildar ett begrepp är just mått. Låt oss se hur hon validerar denna idé. Så här skriver hon:

Om ett barn betraktar en tändsticka, en penna och en pinne, iakttar det att längd är det attribut de har gemensamt, men att de specifika längderna skiljer sig åt. Skillnaden är en skillnad i mått. För att bilda begreppet ”längd” bevarar barnet attributet och utelämnar dess specifika mått. Eller, exaktare uttryckt, om processen identifierades i ord, skulle den bestå av följande: ”Längd måste existera i någon kvantitet, men kan existera i vilken som helst kvantitet. Jag ska som ’längd’ identifiera det attribut hos varje existent[2] som besitter det som kvantitativt kan relateras till en längdenhet, utan att specificera kvantiteten.”

Barnet tänker inte i sådana ord (det har ännu ingen kunskap om ord), men detta är naturen av den process som dess medvetande utför utan ord. Och det är denna princip som dess medvetande följer när det, efter att ha fattat begreppet ”längd” genom att iaktta de tre föremålen, det använder det till identifiera attributet längd i ett snöre, ett band, ett bälte, en korridor eller en gata. [S. 11.[3]]

Men begreppet ”längd” är ett måttbegrepp. Så självfallet är det just mått man utelämnar eller bortser från, när man bildar just det begreppet. Hur är det tillämpligt på begrepp som inte redan är måttbegrepp?[4]

Ayn Rand fortsätter:

Samma princip styr processen att bilda entitetsbegrepp – till exempel begreppet ”bord”. Barnets medvetande isolerar två eller flera bord från andra föremål genom att fokusera på deras särskiljande kännetecken: deras form. Det iakttar att deras former varierar men har ett kännetecken gemensamt: en platt, jämn yta och (ett eller flera) stöd. Det bildar begreppet ”bord” genom att bevara detta kännetecken och utelämna alla de särskilda måtten, inte bara formens mått utan alla de andra kännetecknen hos bord (av vilka många det inte är medvetet om vid denna tid). [S. 11f.]

Att man utelämnar storleken på borden eller antalet stöd eller bordsben är förstås måttutelämnande. Men är bordskivans geometriska form verkligen ett mått? Vad skulle måttet i så fall vara? Antalet sidor och hörn? De flesta bord är fyrkantiga; många är runda eller ovala; de kan förstås någon gång vara trekantiga eller femkantiga eller åttkantiga; de kan i och för sig ha hur många kanter som helst, men någon kant måste de i varje fall ha. (Det enda som är uteslutet är ett bord med två kanter; är det runt eller ovalt har det en enda kant, om det nu ska kallas kant.)

Ja, så kan man resonera; men jag tycker det verkar aningen långsökt.

Vidare:

En vuxen definition av ”bord” skulle vara: ”Ett människotillverkat föremål som består av en platt, jämn yta och (ett eller flera) stöd, avsett att bära upp andra, mindre föremål.” Observera vad som specificeras och vad som utelämnas i denna definition: det särskiljande kännetecken som utgörs av formen specificeras och bevaras; formens särskilda geometriska mått (om ytan är fyrkantig, rund, avlång eller trekantig, o.s.v.) utelämnas; storlekens och viktens mått utelämnas; det faktum att det är ett materiellt föremål specificeras, men vilket material det är gjort av utelämnas, vilket innebär att de mått som skiljer ett material från ett annat utelämnas; o.s.v. [S. 12.]

Ja, allt detta är utelämnade mått. Men visst är det något som saknas här, nämligen bordets funktion – att bära upp andra, mindre föremål. Vad för mått kan utelämnas här? Ja, det skulle förstås vara hur många föremål som står på bordet. Men själva funktionen – att man ställer mindre föremål på bordet, och att det är det som bordet är till för – det är ju inget mått. Och ett bords absolut viktigaste egenskap är just detta: att man ska ställa saker på det (inte sitta på det och använda det som stol, ligga på det och använda det som säng, eller ställa sig och dansa på det och göra om det till ett dansgolv. Allt detta kan man göra, om lusten skulle falla på, men det är ju inte det bordet är till för.) – Ja, Ayn Rand nämner funktionen, men säger inget om dess mått. Och hur skulle hon kunna göra det? Det finns ju inget ”mer eller mindre” när det gäller funktionen; antingen används bordet till att ställa mindre föremål på, eller också gör det det inte (och i så fall är det inget bord; även om man skulle kunna klassificera det som ett ”avdukat bord”, men även det implicerar att bordet är till för att dukas på.).[5]

Men alltsomoftast när jag kommer med invändningar mot Ayn Rand finner jag att hon har ett svar som jag också måste ta ställning till. Så tillbaka till de geometriska former som jag menar inte är mått eller en godtycklig utvidgning av innebörden av begreppet ”mått”. Ett par sidor längre fram skriver hon:

Var snäll och lägg märke till att en viss, given form utgör en särskild kategori eller uppsättning av geometriska mått. Form är ett attribut; skillnader i form – det må vara kuber, klot, koner eller vilken sammansatt kombination som helst – är en fråga om skilda mått; varje form kan reduceras till eller uttryckas av en uppsättning siffror i termer av linjära mått. [S. 14.]

Jovisst, det är ju sant. Vi mäter t.ex. en cirkelperiferi med samma måttenheter som vi mäter en rät linje och en cirkelyta med samma måttenheter som en kvadratyta, o.s.v. Inga konstigheter här, annat än att vi måste ha lärt oss en liten smula elementär matematik.

Men frågan är ju om detta är det första ett barn tänker på när det första gången konfronteras med geometriska figurer. Jag tror inte det: jag tror barnet först fokuserar på själva formen: att cirklar och klot är runda, kvadrater, rektanglar och kuber fyrkantiga, trianglar trekantiga, o.s.v. Att de alla kan subsumeras under begreppet ”geometrisk figur” och att de alla kan mätas med samma måttenheter kommer senare.

OK, kanske mina invändningar är petimeteraktiga … Eller också har jag borrat mig för djupt ned i frågan.

(Fler invändningar en annan gång.)

$ $ $

PS 28 oktober: Somliga ord/begrepp gör raka motsatsen till att utelämna måtten; de specificerar måtten. Ta ”meter” eller ”kilo” eller vilken måttenhet som helst. En meter är en meter och ett kilo ett kilo, och kan varken vara mer eller mindre.

Men då måste också sägas att ”meter” och kilo” förutsätter och grundar sig på begreppen ”längd” och ”tyngd” (eller ”vikt”). Dessa begrepp bildas långt innan ett barn vet någonting om de enheter som används för att mäta måtten. (Och att Ayn Rand inte nämner detta beror nog på att det för självklart för att nämnas.)

Men det finns andra exempel som inte rör sig om måttenheter. Ta följande:

”Ingenting, någonting,. allting.” ”Ingenstans, någonstans,. överallt.” (Eller lite ålderdomligare: ”Ingenstädes, någonstädes, allestädes.”) ”Inga, några, alla.” ”Alltid, ofta, sällan, aldrig.”

Mellanorden här utelämnar mått. ”Någonting” säger att det kan vara något ting, men specificerar inte vilket ting. ”Någonstans” måste betyda någon plats, utan att specificera vilken plats av alla platser som finns i universum. Samma med ”några”. ”Ofta” och sällan specificerar inte ”hur ofta” eller ”hur sällan”. Måtten utelämnas, men de betraktas inte som icke-existerande; man bara bortser från dem.

Men ingenting kan vara mer eller mindre än just ingenting. Allting kan inte vara mer eller mindre än just allting. Inget kan hända oftare än allt, eller mera sällan än alltid. O.s.v. Här finns inga mått att utelämna!

Och vad har jag nu åstadkommit med allt detta?.”Inte mycket, bara litet”, som min tantvän brukar säga i tid och otid. Allt jag åstadkommit är att visa att det finns vissa ofullständigheter i Ayn Rands begreppsbildningsteori.

$ $ $

Läs gärna också min gamla uppsats Vad ska vi med begrepp till. Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivismens kunskapsteori. Fotnot 2 i den uppsatsen är en kort inledning till mina – eller min inbyggda djävulsadvokats – invändningar mot sagda kunskapsteori.

Ni kan också läsa min engelska bloggpost What did Ayn Rand know about Adverbs? Här är ett fall där Ayn Rand uppenbart hugger i sten. Hon skriver att adverb handlar om rörelser och deras hastighet. Men om ni bara gör experimentet att stryka under vartenda adverb eller adverbial i en text, finner ni snabbt att bara en ynka majoritet av adverben i språket handlar och hur snabbt eller långsamt något rör sig. Har ni svårigheter med det, har ni förmodligen sovit under grammatiklektionerna i skolan. (I denna mening är ”förmodligen” ett adverb; i meningen innan är ”bara” ett adverb, och i första meningen ”här” och ”uppenbart”. Inget av dessa ord har ett dyft med snabbhet eller långsamhet att göra.)


[1]) Somliga har väldigt lätt att lära sig främmande språk. Ett känt exempel är H.S. Nyberg (professor i semitiska språk i Uppsala och en av de aderton) som behärskade ett 30-tal språk; och det finns andra exempel. Jag förmodar att sådan språkbegåvning måste vara medfödd, eftersom så få besitter den. Jag själv gör det definitivt inte. Att jag behärskar engelska beror på mångårig övning; och att jag rätt obehindrat kan läsa danska och norska beror på att språken är så lika svenskan. Tyska, franska, spanska och latin kan jag inte läsa obehindrat, därför att mitt ordförråd där är alldeles för litet. (Grammatiken är inget problem, för grammatik är jag bra på, men det hjälper ju föga om man inte har ord att stoppa in i meningarna.) Och forngrekiska (som jag läste ett par år i gymnasiet) ska vi bara inte tala om.

[2]) ”Existent” = något som existerar, det må vara ett ting, ett attribut eller en handling. (Ayn Rands egen definition; se ITIO, s. 5.)

[3]) Sidhänvisningar till 2. utökade uppl. från 1990. Översättningarna är mina.

[4]) Parentetiskt: ”Lång” och ”kort” är rimligen ord (och därmed begrepp) som ett barn lär sig före ”längd”. Men det måste substantiveras till ”längd” innan man kan ge sig på någon ”begreppsbildningsexercis” av det här slaget. Möjligen skulle man kunna bilda substantivet ”korthet” i stället för ”längd”, men det tror jag knappast någon gör.

[5]) Möjligen skulle man kunna säga att måtten här är 1 och 0. Antingen är ett föremål ett bord, eller också är det inte det. Det finns många exempel på detta: Antingen har människor vissa oförytterliga rättigheter, eller också inte. Antingen är en geometrisk figur en triangel, eller också något annat. Svaret på en fråga är antingen ja eller nej. Allt detta är tillämpningar av lagen om det uteslutna tredje – ­ ”något tredje gives icke”. Om detta ska betraktas som mått, så faller förstås min invändning. Men ska det det?

Några ord om teori och praktik

Innan jag lämnar Ibn Khaldun därhän och lämnar tillbaka boken till biblioteket (där den får samla damm i magasinet tills någon annan börjar intressera sig för den) vill jag ge ett citat till – dels för att det är en smula småroligt, dels därför att den belyser en viktig poäng: hur teoretisk kunskap förhåller sig till praktiskt handlande (och vice versa):

Den arabiska filologin är bara en (teoretisk) kunskap om (grammatiska) regler och former. Det är kunskapen om en egenskap men inte egenskapen eller vanan själv. Snarare är den jämförbar med en person som har en teoretisk kunskap om ett hantverk, t.ex. skräddarens, men inte vet hur han ska utöva det i praktiken. En sådan person skulle kunna förklara några av skrädderiets tillvägagångssätt som följer: Man trär in tråden i nålsögat; man för in nålen i två stycken sammanhållet tyg; man drar ut den på andra sidan på ett visst avstånd, återför den till den sida där man slutade, drar ut den framför det hål där den först gick in, så att det blir ett visst mellanrum mellan de första båda hålen. På detta sätt kan han fortsätta och beskriva hela operationen och ge en beskrivning på hur man fållar, vadderar och skär upp knapphål, tillsammans med alla de andra aspekterna av skräddaryrket. Men om han uppmanades att göra någonting av de (saker han talar om) med sina egna händer, skulle han inte på något sätt förmå det.

Likaså skulle en person som känner till snickeri kunna ombedas klyva ved. Han skulle säga: Man placerar sågen längst upp på ett stycke ved; en individ håller i ena ändan av sågen och en annan mittemot honom i den andra; de båda skjuter och drar och sågens vassa tänder skär genom trästycket, tills det kommer ned till botten av det. Men om en sådan person uppmanades praktiskt utföra det, skulle han inte kunna göra det.

[…] Kunskap om reglerna är kunskap om hur man använder dem men inte det faktiska bruket av dem. Därför finner vi att många framstående grammatiker och skickliga filologer, som har en allomfattande kännedom om de reglerna, gör många misstag och begår många språkfel, när de uppmanas skriva några rader till en kollega eller vän eller författa ett klagomål om någon orättvisa eller någonting annat de skulle vilja framföra. De kan inte sätta samman orden och uttrycka vad de vill säga på ett sätt som gör det arabiska språket rättvisa. (S. 596f.)

Ibn Khaldun skriver om det arabiska språket, men det är ju precis lika tillämpligt på språk och språkkunskaper i allmänhet.

Lägg märke till att små barn inte behöver den minsta lilla grammatiska regel för att lära sig sitt eget modersmål. Och barn som växer upp i en tvåspråkig (eller rentav flerspråkig) miljö har inga svårigheter att lära sig båda (eller rentav alla) språken och inga större svårigheter att skilja de olika språken åt.

Ja, det finns ett fenomen som kallas ”halvspråkighet”, där invandrarbarn varken behärskar sitt eget hemspråk eller svenskan särskilt väl. Jag har inte forskat i ämnet, men min första reflexion är att det måste ses som ett misslyckande för skolan. Att ett barn i förskoleåldern så snabbt tillägnar sig språket eller språken betyder ju inte att det är fullärt. Språket eller språken måste talas och skrivas och läsas för att den där språkvanan verkligen ska utvecklas. Får de inte den utökade språkvanan, står de förstås och stampar på samma språkliga fläck. Får de denna språkvana, så blir de även som vuxna två- eller flerspråkiga.

När man sedan kommer upp i åren och ska lära sig ett nytt främmande språk, är grammatik ett nödvändigt stöd för inlärningen. Nödvändigt, men inte i sig tillräckligt. Språk består inte bara av grammatik, utan också, och än mer, av ord!

Själv behärskar jag två språk, svenska och engelska[1]; danska och norska kan jag läsa obehindrat, eftersom de skandinaviska språken ligger varandra så nära; och de ord som skiljer sig från svenskan är rätt lätta att klura ut betydelsen av.[2] Min tyska är lite sisådär; att läsa ett kort stycke på tyska går bra; men jag skulle aldrig kunna läsa vare sig Kant eller Menger eller Böhm-Bawerk i original: det skulle ta alldeles för lång tid. Andra språk, som franska, spanska, latin och forngrekiska har jag ett hum om, men inte mer.

Jag har heller inga problem med äldre svenska. Att det är gammalstavning, att verben har pluralformer och att bruket av konjunktiv (”finne” och ”ginge” i stället för ”fick” och ”gick”[3]), eller att somliga verb förr böjdes starkt i stället för svagt (”hjälpa, halp, hulpit, hulpen”) – det bereder mig inga som helst problem. Ibland skiljer sig också enstaka ord: på 1700-talet skrev man t.ex. ”förfarenhet” där vi idag säger ”erfarenhet”. – Hursomhelst, så kan jag läsa svenska ända tillbaka till bibelöversättningen av år 1541 (eller 1526, men då var det bara Nya testamentet som översattes). Men medeltidssvenska behärskar jag lika illa som jag behärskar modern isländska eller färöiska.[4]

Och detsamma gäller engelska. Jag har läst en del av Shakespeare i original, och också John Lockes Two Treatises on Government, utan större besvär. En del ord stavas annorlunda, t.ex. ”publick”, ”shew” i stället för ”show”, ”chuse” för ”choose”, m.m. Och att Shakespeare konsekvent kortar ner ”it is” till ”’tis” och inte ”it’s” gör ju honom inte direkt oläslig. – Men med engelska gäller detsamma som med svenska; jag kan läsa Shakespeare, men jag kan definitivt inte läsa Chaucer, än mindre Beowulf, i original.

Men grammatiken har jag aldrig haft något problem med, fastän andra språks grammatik kan skilja sig väsentligt från svenskans. Ta t.ex. den tyska vanan att alltid placera det finita verbet sist i satsen; eller franskans oändligt omständliga sätt att ställa frågor (”qu’est que ce que ça?” i stället för det enkla ”vad är det?”); eller att de berömda raderna i The Fountainhead, ”För att säga ’jag älskar dig’ måste man först kunna säga ’jag’”, inte går att översätta till latin, där det heter ”Te amo” och jaget finns inbakat i verbformen ”amo”. (För att säga ”te amo” måste man först kunna böja verbet ”amo”. Poängen i uttalandet går liksom inte hem.) – Det som hindrar mig från att tala dessa språk och att läsa dem utan ständigt slående i ordböcker är förstås att jag har ett synnerligen begränsat ordförråd.

Skulle jag få för mig att lära mig finska (eller något annat finskt-ugriskt språk), kommer jag säkert att snabbt kunna lära mig det utvecklade kasussystemet i dessa språk (där mycket vi uttrycker med prepositionsuttryck i stället uttrycks med kasusändelser). Men för att verkligen lära mig språket skulle jag vara tvungen att bosätta mig i Finland, prata med finnar, läsa finska tidningar och ge mig till att läsa Kalevala och Väinö Linna i original.

Och skulle jag få för mig att lära mig swahili (eller något annat bantuspråk), skulle jag snabbt lära mig att språket har kongruensböjning mellan subjekt och predikat (i stället för ”POS är duktig på svenska” säger de ”Han POS han är duktig på svenska”). Men det hjälper mig inte stort, om jag inte också lär mig en massa ord på swahili.

Jag befinner mig alltså i samma situation som teoretikerna i citatet ovan, som kan beskriva hur skrädderi och snickeri går till men aldrig själva skulle kunna sy en kostym eller ens klyva ett vedträ.

Det här var egentligen bara en enda lång utvikning. Vad jag ville skriva om var hur man utövar dygder.

Men det har jag ju skrivit om förr. Se min gamla bloggpost Hur blir man dygdig? Vad finns att tillägga?

Ja, det skulle vara att den som bara har läst Nikomachiska etiken eller dygdkatalogen i ”Galts tal” inte blir ett dugg mer dygdig bara av det. Och är han redan dygdig har han redan blivit dygdig av mångårig vana innan han läste dessa texter.

Att det inte behöver råda någon dikotomi eller oöverbrygglig klyfta mellan teori och praktik är förstås en av grundpelarna i objektivismen. Men att det inte behöver finnas någon sådan klyfta, eller att det inte borde råda någon klyfta, betyder ju inte att det inte ofta finns en sådan klyfta. Teoretikern som inte kan omsättas sina teorier i praktiken är ett exempel; likaså praktikern som inte förmår abstrahera någon teori ur sin praktik.

Ändå måste jag säga att i det här fallet är ena sidan av det falska myntet betydligt falskare än det andra. [5] Människor som talar vitt och brett om att vi behöver en rationell filosofi (och att endast en rationell filosofi kan rädda vår civilisation från undergång) ger jag inte ett vitten för, så länge de inte är rationella för övrigt. Och människor som breder ut sig om hederlighetens och rättvisans dygder tapper jag all respekt för, ifall de är ohederliga och orättvisa mot mig själv eller mot personer jag uppskattar och beundrar. De är inte ett dugg bättre än Ibn Khalduns skrädderi- och snickeriteoretiker. Deras ord är som ljudande malm och klingande cymbal i mina öron. Hur mycket bättre då, om man hittar någon som är rationell, hederlig och rättvis utan att ens ha läst ett ord av Ayn Rand![6]

Nu överlämnar jag vidare funderingar åt läsaren och hoppas att denna bloggpost inte bara samlar damm.


[1]) Ja, någotsånär. Det händer fortfarande att jag måste slå upp något enstaka ord. Men det kan ju faktiskt hända med svenska också.

[2]) För många år sedan läste jag en insändare i tidskriften Nyliberalen som skrivits av en norrman men blivit översatt till svenska av någon som inte hade den blekaste aning om norska språket. T.ex. översattes norskans ”overfladisk” med ”överflödig”. Det betyder förstås ”ytlig” – och det vet man, om inte annat, så för att det norska ordet för ”yta” är ”overflade”.

[3]) Konjunktiven verkar vara på utdöende, både i svenskan och i engelskan. Jag ville det inte vore så.

[4]) På den tiden jag undervisade i svenska på KomVux hade läroboken ett kort kapitel om språkhistoria. Det började med runinskrifter, gick vidare till medeltidssvenska (vad jag minns hade de ”Bliver lekare slagen” ur Äldre Västgötalagen, eller om det var den där historien om hur Djävulen sitter och viskar i kyrkbänkarna) och sedan vidare framåt till dagens svenska. Ur pedagogisk synvinkel är ju det här helt åt pepparn, eftersom man går från det svåraste till det lättaste. Så jag vände på kuttingen när jag höll lektionen. Inte för att spelar så stor roll; med ett enda kapitel och en enda lektion lär man inte bli fullärd i svensk språkhistoria.

[5]) Det här gör förstås ”falskt mynt” till en inadekvat metafor, eftersom ett falskt mynt rimligen är lika falskt på båda sidor. Men ni begriper nog vad jag menar i alla fall.

[6]) Medges dock att jag inte hittat någon sådan person.