Den ryggradslösa svenska pressen

OK, jag har inte möjlighet att följa all svensk press, så om det finns någon tidning som inte är fullständigt ryggradslös vad beträffar konflikten mellan Israel och Hamas ber jag om ursäkt på förhand. Men jag misstänker att de exempel jag tar upp nedan är blott alltför representativa.

Och en tidning som inte gärna kan kallas ryggradslös är oberoende nazistiska Aftonbladet, som konsekvent lägger all skuld på Israel. Ta t.ex. Henning Mankells ”svar” till ambassadör Isaac Bachman i Aftonbladet 24 juli, vilket jag finner alltför vämjeligt att bemöta. (Bachmans eget svar finns här.) Eller Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet 30 juli – som säger att det är Hamas, inte Israel, som behöver försvara sig.

Men i övrigt… Ta som exempel denna ledare i liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren 22 juli, ur vilken jag citerar:

Hamas, som utövar diktatur över Gazas befolkning, är inget att ömma för. Organisationen är en fiende till fred i allmänhet och i synnerhet till en fredlig tvåstatssamvaro mellan Israel och Palestina. Hamas har skadat den palestinska befolkningen oerhört. Dels har Hamas gjort Israels avslut av Gazaockupationen för en del år sedan till en startpunkt för raketbeskjutning mot Israels städer, och därmed till en upprepad torpedering av möjligheterna till fredsprocess. Dels har Hamas, som vid flera tidigare tillfällen, visat upp sin metod att riskera eller offra civilbefolkning i Gaza genom att ha den som skydd för raketer och annan militär verksamhet.

Så åtminstone en del av skulden vilar på Hamas! Men så fortsätter man:

Vägen tillbaka till meningsfull fredsprocess måste däremot innebära att man försöker att stärka och inte undergräva de palestinska ledare som faktiskt valt fredens väg. Detta har USA och andra försökt, men Israels regering har inte sällan lagt krokben […] Så har Hamas motpol på palestinsk sida undergrävts.

Och vilka palestinska ledare har valt fredens väg???

Ja, gräver man ett par år tillbaka i läggen, till en tidigare ledare (20 november 2012), så finner man att ”Hamas motpol” som ”valt fredens väg” är – den palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas.

Man måste häpna över Eskilstuna-Kurirens naivitet här. Att Fatah och palestinska myndigheten idag ligger lågt (och överlämnar terrorverksamheten åt Hamas) betyder ju inte att de på minsta vis övergett det slutmål de har gemensamt med Hamas: staten Israels utplåning och judarnas utjagade i havet. Att vänta på att Hamas ska göra grovjobbet är sannerligen inte att ”välja fredens väg”. Men detta tog jag upp i min bloggpost Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna, så jag behöver inte upprepa mig.

Men låt mig lämna oberoende ryggradslösa Eskilstuna-Kuriren för oberoende ryggradslösa Expressen.

I dagens Expressen (1 augusti) kan man läsa det här från ledarskribenten Johannes Forssberg under rubriken Israels flykt från ansvar:

Hamas är en fundamentalistisk skitsekt som bara har fört olycka med sig till Gaza. De förtrycker oliktänkande [… }. Hamas har, i stället för att bygga upp Gaza, investerat sina pengar i ett meningslöst och urskiljningslöst krig mot israeliska civila där det alltid är palestinierna som i slutändan dör. Hamas vill utradera Israel, även om de inte ens har kapacitet att tillfoga landet ytliga skråmor.

Så något fel är det tydligen också med Hamas. Tidigare i samma artikel kan man läsa följande:

Det folkliga stödet [inom Israel] för kriget i Gaza är fortfarande nästan enhälligt och opåverkat av de höga civila palestinska dödstalen. Flertalet israeler delar nämligen regeringen Netanyahus uppfattning att det i själva verket är Hamas som är direkt ansvarigt för varje dödat palestinskt barn.

Netanyahu, hans talesperson, och otaliga andra försvarare av Israels krig har upprepat föreställningen oavbrutet i världens medier de senaste veckorna: Det är givetvis en stor tragedi när barn dödas men allt är Hamas fel, som gömmer sig och sina vapen bland civila.

Och fortsätter:

I påståendet finns ett korn av sanning.

Ett korn av sanning? Ett korn av sanning?? Ett korn av sanning???

Man har hittat raketer som Hamas har gömt i andra FN-skolor i Gaza, även om dessa byggnader varit tomma på folk. Hamaskrigare lever och verkar bland civila Gazabor. De vaknar och går och lägger sig i vanliga bostadshus, i den mån de inte gömmer sig under jorden.

Var inte det mer än ett enstaka litet korn av sanning?

Moraliskt är det förkastligt att de inte i stället huserar på egna militärförläggningar i öknen, även om detta är förståeligt ur ett strategiskt perspektiv – de skulle i så fall ha förgjorts för länge sedan.

Javisst. T.o.m. Expressens ryggradslöse ledarskribent kan förstå att detta är moraliskt förkastligt. Men:

… Hamas är ingen moralisk rörelse.

Och av en rörelse som inte är moralisk, ska man förstås inte vänta sig moral! Helt annorlunda är det förstås med Israel:

Men ingenting av allt detta gör det moraliskt försvarbart att lägga det direkta ansvaret för alla palestinska dödsoffer på Hamas.

Och:

Hur många dödsoffer krävs för att Israel ska bli moraliskt ansvarigt för den strategi som går ut på att hantera konflikten med militär överlägsenhet utan att göra det minsta för att försöka lösa den? [Min kursivering.]

Hur ska det här kunna tolkas annat än som att man inte kan ställa moraliska krav på Hamas, eftersom Hamas ändå inte har någon moral?

Jag utelämnade den här raden tidigare:

… och [Hamas] står för samma slags vidrig moralfanatism som tyvärr vinner mark även i Israel …

Jag tyckte det här var lite väl vidrigt för att citera. För vad betyder det, annat än att israeler är lika goda och lika fanatiska kålsupare som Hamas, bara för att de äntligen gör något för att bemöta hotet från Hamas? Och om Hamas ska urskuldas eftersom de ändå inte har någon moral, hur rimmar det med att de skulle vara ”moralfanatiker”? Det finns ingen rim och reson i den moraliska relativismen här.

Men åter till den kursiverade delen av citatet ovan. Vad har Israel inte gjort i sina fåfänga försök att bilägga konflikten på fredlig väg? Ja, det började med den där överenskommelsen som ingicks i München – f’låt Oslo – år 1993, som bara ledde till att PLO under Yassir Arafat tog kommandot i Gaza och på Västbanken, och definitivt inte, som stadgades i avtalet, att terrorism och våldshandlingar från palestinsk sida skulle upphöra.[1] Och sedan, 2005, fick Gaza självstyre och de israeliska bosättningarna utrymdes, och vad det lett till vet vi ju idag alltför väl. Och allt detta ska alltså Israel snällt ta på sig skulden för och sedan fortsätta med en eftergiftspolitik som aldrig får en ända förrän staten Israel slutgiltigt upplösts och alla judar flyttat ut i havet eller till andra tillflyktsorter.

Och idag? Israel har accepterat den ena humanitära vapenvilan efter den andra, och varenda gång har Hamas brutit vapenvilan. Men eftersom skuldbördan ändå ska fördelas lika, är det Israel som varje gång får skulden.

Summa summarum: Oavsett vad som kommer fram om Hamas – och oavsett hur Hamas behandlar den egna civilbefolkningen – är ändå allt som händer Israels fel, bara för att Israel inte varit nog undfallande gentemot Hamas.

Vad är det all denna moraliska relativism innebär? Att det rätta att göra i alla världens konflikter är att fördela skulden lika, att försöka sitta på båda stolar samtidigt och vänta sig något annat än att ramla mellan stolarna. De moraliska relativisterna kallar det förstår ”nyanserat” och menar att allt annat skulle vara ”fanatiskt”. Men det är inte ett dugg nyanserat. Det är bara fegt. Bottenlöst fegt.


[1]) Det här citatet, som väl sammanfattar situationen, hittade jag på Sveriges Radios hemsida:

Egentligen var allt mycket bättre före den fredsprisbelönade Osloöverenskommelsen. Då kunde palestinierna trots israelisk ockupation resa relativt fritt och ekonomin fungerade förhållandevis väl. Och inte heller i Israel tycker man att Osloöverenskommelsen har fört nått gott med sej. Det palestinska motståndet har hårdnat. Självmordsbombare gör livet osäkert för alla israeler. Och freden är i dag lika avlägsen som för tio år sedan.

Och den här bilden säger det mesta:

Compromise

Ironisk fråga om en allvarlig sak

Jag har skickat detta till ett antal tidningar.

Det finns ju gott om glesbebyggda områden på Gazaremsan. Så när Hamas skickar raketer mot Israel i sitt försvar mot den sionistiska världskonspirationen, varför förlägger man inte avfyrningsramperna till dessa områden, där få, om ens några, civila skulle drabbas av israeliska vedergällningsaktioner? Varför förlägger man dem i stället till Gaza City? Och varför placerar man dem så nära sjukhus, skolor, hotell och moskéer som möjligt, där civilbefolkningen löper som allra mest risk att drabbas av israelisk vedergällning? Och varför är de skyddsrum som ändå finns i Gaza City reserverade för Hamas egen ledning, medan civilbefolkningen lämnas helt oskyddad?

Vi som blivit hjärntvättade av den massiva sionistiska, pro-israeliska propaganda som helt genomsyrar svenska media skulle gärna vilja ha en förklaring från er som undsluppit hjärntvätten och vet bättre.

För att säga att det beror på att Hamas inte bryr sig ett vitten om den egna befolkningen, ja rentav vill se så många civila dödsoffer som möjligt för att förmå omvärlden att hata Israel, det måste väl ändå vara en sionistisk propagandalögn?

Eller?

Som vanligt är det svårt för mig att bevaka alla tidningar, så meddela mig gärna, ifall ni skulle se det publicerat.

Uppdatering 26 juli 2014: Den här insändaren kom in i – hör och häpna – Aftonbladet!

Aftonbladet

Uppdatering 6 augusti 2014: Insändaren publicerade i Eskilstuna-Kuriren idag; tyvärr bakom en betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Svar till Mattias Gardell

Mattias Gardell skrev på Aftonbladets kultursida igår (18 juli) under rubriken Inför övergrepp kan man inte vara neutral. Mitt svar:

Mattias Gardell har så rätt: Man kan inte anständigtvis förhålla sig neutral i konflikten mellan Israel och Hamas.

Gardell, liksom Aftonbladets kulturredaktion, vet lika väl som jag att Hamas och Fatah har Israels totala utplåning som sitt slutmål – det står i deras respektive partiprogram, och båda finns på nätet i svensk översättning, så det finns ingen ursäkt i världen att vara okunnig om det.[1]

I Hamas program citeras profeten Muhammed, som säger att judarna ska bekämpas och dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Detta kan bara betyda, inte bara att judarna ska jagas bort, utan att de ska utrotas.

Gardell, och Aftonbladets kulturredaktion, vet också lika väl som jag att Hamas fullt avsiktligt placerar sina avfyringsramper inom tättbebyggt område, gärna i närheten av skolor och sjukhus, så att de inte kan slås ut utan att det blir civila offer. De skyddsrum som finns i Gaza är reserverade för Hamas egen ledning. Hamas är överhuvudtaget inte intresserat av att skydda civilbefolkningen; tvärtom vill man se så många civila offer som möjligt, eftersom de kan användas i propagandasyfte.

Så hur kan neutralitet vara en möjlighet i denna konflikt?

Aftonbladet borde byta partibeteckning till ”oberoende nazistisk”.

(Partibeteckningen har jag plankat från en av mina Facebookkontakter, vilket jag hoppas han inte har något emot. – F.ö. var Aftonbladet oberoende nazistisk redan under krigsåren – åtminstone tills krigslyckan vände och det blev opportunt att vända kappan efter vinden.)

$ $ $

PS. På tal om Aftonbladets nazistiska/antisemitiska förflutna: Det följande stod att läsa i Aftonbadet 14 augusti 1941, i samband med en ”förflyttning” (d.v.s. fördrivning) av judar som ägde rum i Litauen:

Vi sågo judarna på gatorna. Där kommo de ute i körbanan, alla märkta med den gula stjärnan…. Det var icke uppbyggligt. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. Såsom situationen var, låg det också i judarnas intresse att de samlades för sig. Ghettot fick de inte lämna utan tillstånd. Och ingen fick utan särskild tillåtelse besöka det. Det skulle betyda lugn och ordning i staden. Det skulle betyda att den inhemska befolkningen fick sin chans att skapa sitt eget liv. [Min kursivering.]

$ $ $

[1]) Här hittar ni Hamas stadga, och här hittar ni Fatahs (PLO:s) stadga.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2014: Med anledning av Gardells senaste artikel i Aftonbladet har jag skickat följande svar:

Mattias Gardell är professor i religionsvetenskap och expert på islam. Det kan därför inte vara av okunnighet som han i sin artikel i dagens Aftonbladet (2 augusti) förtiger vad som faktiskt kommer att hända den dag Hamas, Fatah och/eller Islamiska jihad har ”befriat” Palestina: nämligen att hela området kommer att göras ”judenrein”, och att de judar som vågar stanna kvar – i enlighet med profetens egen uppmaning – kommer att dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Det är inte okunnighet; det är lögnaktighet.

Och Aftonbladet är fortfarande lika antisemitiskt som det var under krigsåren.

Det Palestina behöver befrias från är förstås just Hamas och de andra terrororganisationerna. Så någon borde skriva en glödande framtidsvision om den frihet som väntar både judar och araber i Palestina, ifall det någonsin skulle bli verklighet.

Kampen mot terrorismen och lagen om det uteslutna tredje

Repris (något nedkortad) av nätnattväktare från 1 maj 2002. Knappast mindre aktuell idag. – Om jag bara orkade, skulle jag blogga om vad som händer idag också. Men desinformationen och dubbelmoralen är så kompakt att jag helt enkelt inte orkar ta itu med den. Tills vidare hänvisar jag till bloggposten Vad Hamas vill från november 2012. Också Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna från december samma år.

Lagen om det uteslutna tredje, som är ett av identitetslagens korollarier, säger att ingenting kan vara och icke vara på samma gång och i samma avseende. Men kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det kan inte blåsa samtidigt som det råder vindstilla. Och om en äkta man köper ett fång rosor till sin hustru må han vara god i det avseendet; men gör han det därför att han ångrar att han misshandlat henne kvällen innan är han (det är väl det minsta man kan säga?) inte god i alla avseenden.

Denna lag är speciellt tillämplig på mänskligt handlande, eftersom mänskligt handlande så ofta handlar om val mellan varandra uteslutande alternativ. Man kan t.ex. sitta på krogen och fundera över om man ska ta in en starköl till eller låta bli. Vad man än väljer måste man göra antingen det ena eller andra; man kan inte både beställa den extra ölen och låta bli. Eller låt oss säga att någon friar till dig. Det finns bara två möjliga svar på ett frieri: ja eller nej. (Man kan förstås säga: ”Det kom så överraskande; ge mig tid att tänka efter.” Men det skjuter ju bara beslutet på framtiden; ingen kan leva sitt liv med ett obesvarat frieri som grundpremiss. Och f.ö. är även detta ett exempel på det uteslutna tredje: den som väljer att besvara frieriet senare avstår från att besvara det med en gång, och vice versa.)

Vad har nu detta med det världspolitiska läget att göra? En sak är klar för var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden: att världen står inför ett terroristhot, och att det terroristhotet långt ifrån är obetydligt.

Och här står vi inför ett antingen–eller: antingen bekämpar vi terrorismen, eller så gör vi det inte. Låter vi bli att bekämpa den står vi inför ett annat antingen–eller: antingen gör vi ingenting alls utan sitter bara ner och väntar på nästa terrorattack, utan att bekymra oss alltför mycket över om det blir en liten pluttattack som den 11 september eller om det blir en atombomb nästa gång, eller en attack med kemiska eller biologiska stridsmedel. (”Än sen? Dö ska vi ju ändå förr eller senare.”) Eller också faller vi till föga för alla krav terroristerna ställer – låter dem diktera fredsvillkoren – monterar ner vår industriella, genomkommersialiserade och framför allt sekulariserade civilisation, och knäfaller med huvudet mot Mecka.

Eller också bestämmer vi oss för att det måste vara möjligt att besegra terrorismen – och nöjer oss inte bara med att säga det, på det vanliga och till intet förpliktigande politikermaneret, utan gör det också. Och vi nöjer oss inte bara med att jaga in bin Laden i en grotta (som om terrorismen bara berodde på en enskild persons elakhet) – vi förklarar krig mot alla de länder i Mellanöstern som utgör terroristhärdar, och ser till att vi vinner det kriget, snabbt och med så små förluster som möjligt. Vi ber inte heller terroristernas många sympatisörer inom världsopinionen och dess centrum – Förenta Nationerna – om lov innan vi gör det; vi låter inte terroristsympatisörerna diktera villkoren för hur kriget ska föras. Målet för kriget ska vara att fienden besegras, så att vi kan diktera fredsvillkoren; målet får inte vara att endast driva honom till ett förhandlingsbord där våra värden (frihet, sekularism, kapitalism) ska schackras bort i utbyte mot ett eller annat av fiendens värden (teokrati, religiös underkastelse, ekonomisk stagnation).

Vilka är våra bundsförvanter i detta krig? Ja, inte är det Pakistan eller Saudi-Arabien eller Kommunist-Kina (länder som USA underhandlar med för att få lov att bekämpa al-Qaida). Om USA utsätts för terroristattacker är dess mest naturliga bundsförvant ett land som i många år varit hemsökt av liknande attacker från samma håll, nämligen den muslimska världen. Och vilket land är det? Gissa en gång.

USA:s kamp mot al-Qaida och Israels kamp mot PLO är så uppenbart delar av samma kamp att man kan förvånas över att någon alls kan missa det. Men USA:s regering är uppenbart fullt kapabel att missa det. Serien av självmordsattentat mot Israel kulminerade i påskas, och Israels regering tycktes inse att tiden för förhandlings”lösningar” med Arafat och PLO var ute. Och ett kort ögonblick tycktes också president Bush och USA:s regering ha drabbats av samma insikt, för deras första uttalanden talade om stöd för Israel. Men så kom den ylande världsopinionen till Arafats undsättning, och genast började Bush yla med. Med samma självrättfärdiga tonfall han tidigare använt mot Afghanistans talibaner och mot världens terrorister i allmänhet, fordrade han nu ett tillbakadragande – inte att PLO skulle dra sig tillbaka, utan att Israel skulle dra sig tillbaka och återuppta alla dessa ändlösa ”förhandlingar” med Arafat som aldrig tidigare lett till något annat än fler självmordsattacker. Som emissarie för att få till stånd dessa förhandlingar väljer han sedan Colin Powell – samme person som för tio år sedan övertalade pappa Bush att inte fullfölja kriget mot Saddam Hussein utan dra sig tillbaka; med det förutsägbara resultatet att Saddam – utöver att förfölja minoriteter i sitt eget land – kunnat fortsätta bygga upp fabriker för att framställa massförstörelsevapen avsedda att användas mot Israel och USA.[1]

Det sägs – ofta nog för att bygga upp ett permanent illamående – att USA bara tänker på sina egna intressen. Det enkla faktum är ju att USA här handlar stick i stäv mot sina intressen (som ligger i att terrorismen besegras, antingen den riktar sig mot USA direkt eller ej). Dessutom är det ett slag i ansiktet på terrorismens offer – som förväntas vända andra kinden till i det oändliga.

Observera nu ett kort ögonblick (och lägg det gärna på minnet, så att ögonblicket blir långt) vad jag inte har sagt ovan. Jag har inte sagt att Israels agerande varit perfekt. Och jag menar nu inte allt tjafs om att Israel skulle agera med överdriven brutalitet: det är omöjligt att föra ett krig, det må vara hur rättfärdigt som helst, utan brutalitet – och den brutaliteten bör läggas framför Arafats dörr, precis som Hiroshima och Dresden bör läggas framför axelmakternas dörr. Men den situation Israel idag befinner sig i har Israel självt dragit på sig.

Man får inte glömma eller blunda för att den rådande situationen i Israel och på Västbanken är ett direkt resultat av Osloavtalet 1993 – där Israel gav upp den relativa säkerhet man lyckats uppnå efter sexdagarskriget 1967 och fredsavtalen med Jordanien och Egypten och gav sin ärkefiende, Yasser Arafat, chansen att bygga upp sitt terrornätverk, inte i Libanon eller Tunis utan alldeles vid Israels egna gränser. Det var för den kapitulationen världsopinionen tilldelade två israeliska politiker – Rabin och Peres – ett delat nobelpris. Och med vem fick de dela det? Jag bara frågar. Det är för den kapitulationen Israel idag betalar priset – och de palestinier Arafat begagnar som kanonföda också, för den delen. (Läs gärna Benjamin Netanyahus Fighting Terrorism, speciellt kap. 5, ”The Gaza Syndrome”.)

Israel anklagas för att ”gå för hårt fram” idag. Men vad Israel borde kritiseras för är att inte gå tillräckligt hårt fram. T.ex. tänker Israel dra tillbaka sina trupper från Västbanken inom kort. Allt det kommer att leda till är att terrororganisationerna (Hamas, Islamiska Jihad, al-Aqsabrigaderna, Arafats egna ”Fatah-hökar”) får sin chans att samla sig till förnyade attacker. Vi får en ny våg av självmordsattentat, och så är vi tillbaka till ruta noll igen och får se samma gamla apspel upprepas än en gång.

Inte heller har Israel för avsikt att kröka ett hår på Yasser Arafats eget huvud. Men Arafat, om någon, måste oskadliggöras. Det bästa vore att ta honom i fängsligt förvar och sedan ge honom samma behandling Adolf Eichmann fick på sin tid: en rättegång där varenda en av hans illgärningar, från 1965 och framåt, läggs fram till beskådande. Sedan avrättning.

(Jag får ibland höra att Arafat, lika lite som Usama bin Laden, är den ende terroristen i världen, och att det därför inte skulle nytta mycket till att oskadliggöra just honom. Det är för all del sant att de inte är de enda; men de är centralfigurer, och deras undanröjande skulle betyda ett stort avbräck för terrorismen.)

Inte för att Ariel Sharon eller någon annan israelisk politiker lyssnar på mig, men detta är vad jag skulle föreslå dem:

Israel borde omedelbart utträda ur Förenta Nationerna. FN har aldrig gjort annat än antagit resolutioner som fördömt Israel varje gång Israel försvarat sig; Israel borde betrakta FN som Arafats bundsförvant och sin egen fiende.

Israel borde omedelbart avbryta alla diplomatiska förbindelser med USA. Bushs agerande i den senaste konflikten är skamlöst nog för att rättfärdiga ett sådant steg. Och om USA överger sin enda naturliga bundsförvant i Mellanöstern, borde USA också få dra konsekvenserna. Nästa gång självmordsbombare slår till i USA i stället för i Israel, har Israel all rätt att säga: ”Rätt åt er!” (Ett sådant steg skulle också möjligtvis kunna väcka USA:s regering ur dess pragmatiska slummer. Skulle det ske, går det bra att återuppta de diplomatiska förbindelserna igen.)

De ockuperade områdena (Västbanken och Gaza) ska inte alls förbli ockuperade. De ska införlivas med Israel. Israel tog dessa områden i sexdagarskriget och har alltsedan dess varit berett att lämna tillbaka dem i utbyte mot varaktig fred. Det här var för 35 år sedan, och Israel har fortfarande ingen varaktig fred. Det är hög tid att ta tillbaka erbjudandet. Områdena ska i varje fall inte upplåtas åt en organisation vars uttalade syfte är att utplåna Israel. (Palestinier som inte delar PLO:s mål bör erbjudas bli israeliska medborgare med rösträtt till Knesset, precis som araber bosatta inom själva Israel idag har. Det finns ingen möjlighet att kalkylera hur många sådana palestinier det idag finns – de som inte sympatiserar med PLO håller tyst med det; talar de ut riskerar de att bli mördade.)

I samband med detta senaste: det hävdas ofta att det är fel av Israel att tillåta och uppmuntra bosättningar på ockuperat område. Jag kan hålla med om att detta är en grav motsägelse. Om avsikten är att någon gång lämna tillbaka de ockuperade områdena till fienden, då borde bosättningar inte tillåtas. Och om bosättningspolitiken betyder att Israel inte har en tanke på att lämna tillbaka de ockuperade områdena, då borde Israel klart och tydligt säga detta. Min lösning är att Israel säger det klart och tydligt. Och fredliga palestinier har ingenting att frukta av bosättare; Arafat och hans mördargäng har det. Men inte heller Israels politiker förefaller bekanta med lagen om det uteslutna tredje eller dess implikationer för mänskligt handlande.

Nu finns det naturligtvis ett alternativ till denna lösning. Men alternativet är inte fortsatta förhandlingar och fortsatta kompromisser. Alternativet är att öppet ta PLO:s sida och fordra att Israel ”drivs ut i havet”. Anhängarna av detta alternativ kan förvisso anföra argument för det. Sättet staten Israel först bildades är knappast det ideala. Israel kom till genom en FN-resolution som landets araber uppenbarligen inte var helt nöjda med (de gick i krig mot den nya staten med en enda gång). Israel är en stat grundad på religiös gemenskap, och en stat ska inte vara det; en statsmakt ska vara religiöst neutral. Det finns religiös fanatism inom Israel, likaväl som det finns inom arabvärlden. Varför ska en religiös stat stödjas, en annan motarbetas? Israel har också haft sina terrorister (Sternligan, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte, är det mest kända exemplet). Det var inte nödvändigt för judar att efter Andra världskriget emigrera just till Israel; de kunde ha emigrerat till USA (där så många av deras trosfränder redan finns) i stället. Sionism är en form av nationalism och fullt jämförbar med andra former av nationalism. Pro-semitism är avigan av antisemitismens falska mynt. Israels rätt till landet är inte mer gudomlig än någon annans rätt. Det går säkert att lägga fram hur många argument som helst, somliga av dem rentav en smula plausibla.

Men nu är det här en fråga om det uteslutna tredje. Försvarar man inte Israels rätt mot PLO och arabvärlden och den där förbannade ”världsopinionen”, då får man allt dra konsekvenserna och fordra att Israel utplånas från jordens yta. Antingen har Israel rätt att existera, eller också har Israel inte rätt att existera. Något tredje gives icke.

Och sedan får man i konsekvensens namn också fordra att USA töms på alla sina invandrarättlingar och att landet lämnas tillbaka till indianerna.

$ $ $

[1]) Nej, några massförstörelsevapen hittade man faktiskt inte, när USA så småningom invaderade Irak. Däremot hittade man en del massgravar. Kommentar från Cox & Forkum:

Cox&Forkum

 När jag skrev det här år 2002, tog jag för givet att Saddam Hussein faktiskt försökte framställa massförstörelsevapen som inte bara skulle användas mot kurder.

Israels rätt till självförsvar

Insändare skickad till Eskilstuna-Kuriren.

I Kurirens ledare 20 november kan man läsa följande:

Människor far illa på båda sidor av konflikten [i Gaza]. Men en försvarsmakt i en demokrati förväntas leva upp till högre krav på civiliserat uppträdande än terrorgrupper.

Får jag då fråga om ni skrev likadant i slutfasen av Andra världskriget, när Dresden bombades sönder och samman av de allierade? Förödelsen där var säkert betydligt större och antalet civila offer betydligt fler än vad Israel ens kan drömma om att åstadkomma i Gaza.

Är parallellen långsökt? Ifall ni gjorde er omaket att läsa Hamas stadga (som finns i svensk översättning för oss som inte behärskar arabiska), skulle ni veta att Hamas syn på judarna inte skiljer sig alls från nazisternas: de ska antingen fördrivas eller helt utrotas.

Tankegodset bakom detta är också detsamma som hos nazisterna: bisarra fantasier om att det skulle existera en sionistisk sammansvärjning som syftar till världsherravälde och som håller västerlandets media i ett fast grepp. Man hänvisar t.o.m. till det välbekanta falsariet Sions vises protokoll.

Det är naturligtvis väldigt lätt att sitta här i Eskilstuna (dit Hamas raketer inte når) och låtsas vara civiliserad. Men om Israel idag förnekas rätten till självförsvar mot Hamas, då borde ni i konsekvensens namn också fördöma de allierade i Andra världskriget för att de inte lät Hitler hållas och tog ett krig som skördade mängder av offer.

(Vad beträffar förslaget att stödja Abbas, den nuvarande ledaren för PLO, så finns också PLO:s stadga översatt till svenska, och den säger också att judarna ska fördrivas och/eller utrotas, och talar också den om sionistisk imperialism.)

(Eftersom insändarna måste hålla sig till ett begränsat antal tecken, kunde jag inte få med den avslutande parentesen.)

$ $ $

Uppdatering 23 november: Fick följande svar från Alex Voronov:

Vi har inte plats för publicering av detta. Därför svarar jag dig direkt. Jag anser att bombningen av Dresden, liksom många andra sådana bombningar under Andra världskriget, var en djupt omoralisk handling. Mätt med dagens måttstock kan den betraktas som en krigsförbrytelse.

Liksom andra stater som utsätts för angrepp har Israel rätt att försvara sig, oavsett vilka värderingar angriparen bär på. Det betyder inte en rätt till försvar med vilka medel och med vilken grad av våld som helst.

Besvarar ju inte frågan exakt vilken grad av våld Israel ska tillåtas använda. Inte heller besvarar det frågan vilken grad av våld Hamas ska tillåtas, innan Israel ens ska ha lov att lyfta ett finger till självförsvar. Eller varför beskjutningarna från Hamas inte ens uppmärksammas av EK:s ledarredaktion förrän de besvaras av Israel.

$ $ $

Uppdatering 26 november: Det finns förstås mycket mer att säga, men eftersom det inte får sägas i socialliberala Eskilstuna-Kuriren, säger jag det här i stället.[1]

Hamas - IsraelHur många raketer Hamas än skjuter mot Israel är det ganska få dödsoffer. Det blir fler dödsoffer när Israel går till motoffensiv. Det är bl.a. detta som tas till intäkt för att Israel skulle bete sig ociviliserat. (Hamas beter sig förstås också lite ociviliserat, men det kan ju alltid ursäktas med att Hamas är en terrorgrupp som man inte får ställa för stora krav på.)

Det här beror förstås på att det finns skyddsrum i Israel. Och omaket att ta sig till ett skyddsrum får man väl ta? Det finns inga skyddsrum i Gaza, och dessutom ser Hamas till att deras avfyringsramper finns i så tättbefolkade områden att det blir omöjligt att komma åt den utan civila offer. Hamas har ingenting emot att civila palestinier dödas; inte så länge dessa offer kan användas som argument mot Israel i propagandan.

Men detta betyder i klartext att Israel inte ens kan lyfta ett finger till försvar mot Hamas, eftersom vartenda lilla finger skulle vara ociviliserat och något som inte passar sig för en demokrati. Israel ska låtsas som om det regnar, även när det som regnar är raketer. Att skynda sig till ett skyddsrum är väl inte mycket konstigare än att fälla upp ett paraply?

Och så här ska det alltså fortsätta, dag ut och dag in, år ut och år in. Allt annat vore ”ociviliserat”.

Israels Sverigeambassadör skrev en debattartikel under rubriken Fred kräver ömsesidig återhållsamhet, som publicerades i Aftonbladets nätupplaga 23 november (jag har inte sett den i pappersupplagan). Men på vad sätt skulle Hamas kunna visa återhållsamhet? Genom att aldrig skjuta mer än fem raketer om dagen mot Israel? Er gissning är så god som min.

$ $ $

Uppdatering 27 november: Jag kan också rekommendera Mons Krabbes bloggpost Israels osäkra framtid. Min enda kommentar för tillfället är att jag delar hans pessimism.

$ $ $

Uppdatering 22 november 2016: Jag har sedan dess skrivit åtskilliga bloggposter om konflikten mellan Israel och Palestina. Ingen av dem har publicerats i Eskilstuna-Kuriren.


[1]) Normalt är det rätt högt i tak på Eskilstuna-Kurirens insändar- och debattsidor. Sverigedemokrater får försvara sin politik lika väl som andra partier; i miljö- och klimatfrågor brukar båda sidor få komma till tals; och jag har t.o.m. lyckats få in insändare som handlar om förföljelsen av rökare. Ja, det är t.o.m. möjligt att få in debattinlägg som för fram sunda ekonomiska teorier och fördömer John Maynard Keynes. Men i just denna fråga är det riktigt lågt i tak. Dumhet eller feghet eller bådadera?

Vad Hamas vill

Så var det dags igen: Israel beskjuts dagligen med raketer från Gaza; israeler tvingas leva i skyddsrum och barnen kan inte gå till skolan. Detta ger på sin höjd upphov till någon liten notis i svensk press, och det hörs inga protester; det är livets gilla gång. Men så gör Israel ett försök att åtminstone temporärt få slut på beskjutningarna; genast är detta en stor nyhet, och vi får veta att Israel är den angripande parten och att Israels ockupation av Gaza strider mot folkrätten; raketbeskjutningarna från Gaza sägs däremot aldrig strida mot någon folkrätt; det är tydligen en fråga om legitimt självförsvar mot israelisk aggression.

Och så får vi höra att Hamas (vars militära gren utför raketanfallen) har kommit till makten i Gaza i god demokratisk ordning och att de vann därför att Fatah (som annars sannerligen inte är bättre de) var för korrupta. I god demokratisk ordning beslutade raketanfall mot Israel kan väl ingen demokratiskt sinnad människa ha något att invända mot.

Och så kommer alltid tvåstatslösningen på tal, som om Israel var den part som står i vägen för en tvåstatslösning. Och så ska båda parter som vanligt samlas vid förhandlingsbordet, som om allt som stod i vägen vore Israels ovilja att förhandla.

Men vad är då Hamas eller Islamiska motståndsrörelsen? Ja, Hamas stadga finns faktiskt på nätet i svensk översättning, så det är bara att läsa. Så här börjar den, efter ett korancitat:

”Israel kommer att existera och kommer att fortsätta att existera till dess islam kommer att utplåna det, precis som det utplånade andra före sig.” (martyren, imam Hassan al-Banna, i välsignat minne).[1]

Och lite senare:

”Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. […]” (Artikel 7; citatet är en hadith och lär alltså ha sagts av profeten själv.)

Och:

Den Islamiska Motståndsrörelsen anser att landet Palestina är en islamisk waqf [en gåva från Gud] vigd åt framtida Muslimska generationer intill domedagen. (Artikel 11.)

Så om vi inte visste det förut, vet vi nu att Hamas slutmål är att utplåna Israel. Inte direkt någon grund för en tvåstatslösning. Och hur är det med viljan att förhandla?

Initiativ och så kallade fredliga lösningar och internationella konferenser står i strid med den Islamiska Motståndsrörelsens principer. […] Från tid till annan kallar man till församlandet av en internationell konferens för att undersöka sätt att lösa (den palestinska) frågan. En del accepterar och andra avvisar idén, av den ena eller andra orsaken, med en eller annan föreskrift för att gå med på att samla konferensen och att delta i den. Med kännedom om de parter som konferensen består av och aktuella attityder gentemot muslimska problem, så anser inte den Islamiska Motståndsrörelsen att dessa konferenser är kapabla att genomföra de krav, återställa rättigheter eller göra rättvisa åt de förtryckta. Dessa konferenser tjänar endast som medel att insätta de otrogna i muslimernas land som skiljemän. När har otrogna förmått ge rättvisa åt de troende? (Artikel 13.)

Så vem motsätter sig förhandlingar, Israel eller Hamas?

Så vad är lösningen på Palestinakonflikten? Att islam tar över och att judar och kristna underkastar sig:

Den Islamiska Motståndsrörelsen är en humanistisk rörelse. Den tar hand om mänskliga rättigheter och vägleds av islamisk tolerans i sina förbindelser med anhängare av andra religioner. Den strider inte mot någon av dem utom om de strider mot den eller om de står i dess väg så att de förhindrar dess åtgärder och förspiller dess ansträngningar.

Under islams vingar är det möjligt för anhängarna av de tre religionerna – islam, kristendom och judendom – att samexistera i fred och lugn med varandra. Fred och lugn skulle inte vara möjligt utom under islams vingar. Tidigare och senare historia är de bästa vittnena därom.

Det är en plikt för anhängarna av andra religioner att upphöra med att ifrågasätta islams överhöghet i denna region … (Artikel 31.)

Väldigt humanistiskt och väldigt tolerant, eller vad sägs? – Och vad ska det bli av oss som inte tillber någon gud alls?

Men vad har då judarna gjort för ont, utöver att tillbe Jahve i stället för Allah och ha byggt upp en blomstrande civilisation där det förut mest fanns öken? Ni känner säkert till Sions vises protokoll, ett berömt falsarium, som påstås redogöra för planerna att åstadkomma ett judiskt eller sionistiskt världsherravälde. Om detta säger stadgan:

Deras [sionisternas] plan uttrycks i ”Sions vises protokoll”, och deras nuvarande handlande utgör bästa beviset för vad vi säger. (Artikel 32.)

Och hur ser den här  sionistiska sammansvärjningen ut?

Under en lång tid har fienderna, skickligt och precist, planerat för utförandet av vad de har uppnått. De tog hänsyn till de skäl som påverkar händelsernas gång. De strävade efter att samla en stor och solid förmögenhet, som de anslog till förverkligandet av sin dröm. Med sina pengar tog de kontrollen över världens media, nyhetsbyråer, tidningarna, förlagen, radiostationerna och annat. Med sina pengar anstiftade de revolutioner på olika håll i världen i syfte att uppnå sina intressen och skörda frukterna därav. De låg bakom den franska revolutionen, den kommunistiska revolutionen och de flesta revolutioner som vi hör och har hört om, såväl här som där. Men sina pengar skapade de hemliga samfund, såsom frimurarna, Rotary, Lions och andra på olika håll i världen till syfte att sabotera samhällen och uppnå sionistiska intressen. Med sina pengar hade de möjlighet att kontrollera imperialistiska länder och förmå dem att kolonisera många länder för att möjliggöra för dem att exploatera deras resurser och sprida fördärv där.

Ni kan tala så mycket ni vill om regionala krig och om världskrig. De låg bakom det första världskriget, när de kunde förstöra det islamiska kalifatet, och gjorde finansiella vinster och kontrollerade resurser. De erhöll Balfour-deklarationen, skapade Nationernas Förbund genom vilket de kunde styra världen. De låg bakom det andra världskriget, då de kunde göra enorma finansiella vinster genom vapenhandel, och jämnade vägen för etablerandet av deras stat. Det var de som anstiftade ersättandet av Nationernas Förbund med Förenta Nationerna och säkerhetsrådet för att möjliggöra för dem att styra världen genom dessa. Det finns inget krig som pågår någonstans, som de inte har ett finger med i. (Artikel 22.)

Utöver allt annat var det alltså sionisterna som låg bakom Andra världskriget. Ska vi anta att koncentrations- och förintelselägren också var ett legitimt försvar mot den judiska världskonspirationen? Eller finansierade de Hitler också?

Så nu vet vi alltså både att och varför Israel ska utplånas, och varför Israels försvar mot attackerna från Gaza saknar all legitimitet. – Man skulle kunna avfärda allt det här som en kamp mot väderkvarnar, ifall det inte handlade om blodigt allvar.[2]

$ $ $

Också PLO:s stadga finns på nätet i svensk översättning, så jag saxar därifrån också:

Väpnad kamp är det enda sättet att befria Palestina. Detta är den övergripande strategin, inte endast en taktisk fas. (Artikel 9.)

Kommandoräder utgör kärnan i det palestinska folkliga befrielsekriget. Det kräver att det eskaleras och utvidgas samt mobiliseringen av alla de palestinska folkliga och utbildningsmässiga strävandena och att de organiseras och engageras i den väpnade palestinska revolutionen. (Artikel 10.)

Befrielsen av Palestina är, från arabisk synpunkt, en nationell (qawmi) plikt och den försöker att tillbakaslå den zionistiska och imperialistiska aggressionen mot det arabiska hemlandet, och syftar till avlägsnandet av zionismen i Palestina. (Artikel 15.)

Befrielsen av Palestina är, från en internationell synpunkt, en defensiv handling som blivit nödvändig till följd av kraven på självförsvar. (Artikel 18.)

Och vad beträffar den stora konspirationen:

Zionismen är en politisk rörelse som är organiskt förbunden med den internationella imperialismen och som är antagonistisk gentemot alla handlingar som syftar till befrielse och gentemot progressiva rörelser i världen. Den är rasistisk och fanatisk till sin natur, aggressiv, expansionistisk och kolonial vad dess mål beträffar, och fascistisk i sina metoder. Israel är den zionistiska rörelsens instrument och [en] geografisk bas för världsimperialismen som är strategiskt placerad mitt i det arabiska hemlandet för att bekämpa den arabiska nationens hopp om befrielse, enighet och framsteg. Israel är en konstant källa till hot mot freden i Mellanöstern och i hela världen. (Artikel 22.)

Inte mycket bättre, med andra ord.

$ $ $

För drygt tio år sedan skrev jag en ”nätnattväktare” under rubriken Kampen mot terrorismen och lagen om det uteslutna tredje, där jag bl.a. kom med ett förslag till lösning av Palestinakonflikten som tyvärr är alldeles orealistiskt, eftersom ingen ändå skulle lyssna till det. – Men jag kan ju säga så mycket som att Palestina verkligen behöver befrias – från PLO och Hamas.

Och det finns säkert mängder av resurser på nätet, ifall man vill sätta sig in i den här konflikten och det historiska skeendet, men jag kan rekommendera en bloggpost på Henrik Sundholms blogg, skriven av gästbloggare Jakob D. (även känd som Jakob Svoboda), under rubriken Israel i svensk debatt: en översikt.

$ $ $

Eftersom det första jag möts av, innan jag ens publicerat det här, är ”kålsuparargument”, som att Israel minsann inte heller är några helgon, och att också Israel är en religiös stat, vill jag poängtera att jag aldrig någonsin påstått att Israel skulle vara perfekt.

Men det betyder inte att jag tänker sila mygg medan resten av världen sväljer kameler.

$ $ $

Uppdatering 20 november: I Expressen 25 juni 2007 publicerades en artikel av Lisbeth Lindeborg under rubriken Hamas är arvtagare till Hitlers arabiska vänner, som ger en kort historisk bakgrund till dagens konflikt. Under 1900-talets första decennier fanns det goda utsikter till fredlig samvaro mellan judar och araber i dåvarande Palestina. Men detta tog ett slut med framväxten av Muslimska brödraskapet, varav Hamas är en del.

Att dåvarande stormuftin av Jerusalem var nära lierad med Hitlertyskland, med det gemensamma målet att utrota all världens judar, är väl redan bekant, men det förtjänar att påminnas om.

Men detta är historia. Idag ser jag inga utsikter till fredlig lösning av konflikten. Antingen jagar Hamas ut judarna i havet, eller också driver Israel ut Hamas i öknen och befriar Palestina från Hamas. Något tredje gives icke.

(Tipstack för denna artikel till Facebooksidan Stoppa bojkott mot Israel.)

$ $ $

Uppdatering 16 oktober 2014: För fullständighetens skull ska jag också länka till Hizbollahs program och ge ett kort citat:

Nödvändigheten av Israels förintande
Vi ser i Israel USAs förtrupp i vår muslimska värld. Det är den hatade fienden som måste bekämpas till dess de hatade får vad de förtjänar. Denna fiende är det största hotet mot våra framtida generationer och mot våra länders öde, särskilt eftersom han glorifierar bosättningsidén och expansionismen, som initierats i Palestina, och som strävar till att utbreda Stor-Israel från Eufrat till Nilen.

Vårt primära antagande i kampen mot Israel är, att den sionistiska entiteten är aggressiv från sin begynnelse, och är byggd på land som slitits bort från sina ägare, på bekostnad av muslimernas rättigheter. Därför kommer vår kamp att avslutas först när denna entitet har utplånats. Vi erkänner inget avtal med den, ingen vapenvila och ingen fredsöverenskommelse, vare sig separat eller gemensam. [Min kursivering.]

Vi fördömer kraftfullt alla planer beträffande förhandlingar med Israel, och betraktar alla förhandlare som fiender, av den orsaken att sådana förhandlingar inte är någonting annat än ett erkännande av legitimiteten i den sionistiska ockupationen av Palestina. Därför motsätter vi oss Camp David-avtalet, kung Fahds förslag, Fez- och Reagan-planen, Brezjnevs förslag och det fransk-egyptiska förslaget, och alla andra planer som inkluderar (även implicit) erkännandet av den sionistiska entiteten.

Och äras den som äras bör: Alla dessa program har översatts från engelska av Lennart Eriksson och finns på hans hemsida Sapere aude. (Läs också hans blogg.)


[1]) Hassan al-Banna (1906–1949) var grundare av Muslimska brödraskapet, som Hamas betraktar sig som medlem av. Han lönnmördades av de egyptiska myndigheterna, därav martyrskapet.

[2]) Här i Sverige anammas denna konspirationsteori främst av Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk front), så ni kan se var Hamas meningsfränder här i Sverige finns. Men till skillnad från Hamas är detta partis inflytande på världspolitiken infinitesimalt.