Bortblandade ekonomiska kort

Häromsistens var jag uppe i Stockholm och såg en pjäs som inte är värd att kommentera. Programbladet till pjäsen var skrivet av Per Wirtén, och jag saxar:

Efter kriget samlades företrädarna [för ”nyliberalismen”] i det så kallade Mont Pèlerinsällskapet. […] Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm. Under nästan tjugo år, mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskraschen 2008, var deras synsätt helt dominerande. [Min kursivering.]

Ayn Rand […] var inte mer extrem än många av ekonomerna i Mont Pèlerinsällskapet, som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises […]

Mises’ och Hayeks idéer skulle alltså ha varit dominerande under tjugo långa år!

Mises var som bekant anhängare av guldmyntfot. Såg vi ens röken av någon guldmyntfot under den här tidsperioden?

Mises formulerade en konjunkturcykelteori som i all korthet går ut på att inflationspengar idag leder till felinvesteringar i morgon, och att felinvesteringarna kommer i dagen den dag bubblan spricker och vi får deflation och depression. Om detta synsätt varit dominerande under denna tidsperiod, då borde vi ha väntat oss avsaknad av inflationsbubblor med ty åtföljande avsaknad av felinvesteringar. Var det något sådant vi såg under denna tidsperiod?

Så tidigt som 1920 visade Mises att socialismen inte kan överleva, eftersom den är oförmögen att sätta priser och måste imitera den prissättning som görs i icke-socialistiska samhällen. Detta är åtminstone en delförklaring till att socialismen i östblocket föll samman i slutet av 80-talet. Men är detta en analys av socialismens misslyckande som någonsin varit dominerande?

OK, nu var Mises inte den ende medlemmen av Mont Pèlerinsällskapet, så kanske andra medlemmar, som Milton Friedman, faktiskt dominerade den ekonomiska debatten.

Men det blir värre:

Finanskapitalismens kollaps 2008 innebar att vurmen för privatiseringar och avregleringar kom av sig.

Vad som än orsakade denna kollaps, så inte var det ”privatiseringar och avregleringar”! Den främsta orsaken var att den amerikanska staten, via institut som Freddie Mac och Fanny Mae, förmådde bankerna att låna ut pengar för fastighetsköp till personer som inte hade någon möjlighet att betala tillbaka lånen. Det var m.a.o. just den typ av bubbla som förklaras av Mises’ konjunkturcykelteori. Och till yttermera visso var det lärjungar till Mises som förutspådde och varnade för vad som skulle komma att ske.

Och avregleringar, förresten. Enligt uppgift från George Reisman uppgår de regleringar som klavbinder den amerikanska ekonomin till 75 000 sidor. Siffran är från december 2010. Om perioden fram till 2008 utmärktes av en ”vurm för avregleringar”, då måste man fråga sig hur många sidor det var 1989, när den här vurmen påstås ha börjat.[1]

Per Wirtén skriver förstås som han har förstånd till – men det här är ett mönster som vi sett upprepas till leda: oavsett vad staten gör för att sätta käppar i hjulet för kapitalismen, så är det alltid kapitalismen som får skulden. Finns det 75 000 sidor som reglerar (d.v.s. klavbinder) kapitalismen i USA, så är det kapitalismens eget fel att det inte i stället finns 750 000 eller 7,5 miljoner sådana sidor! Och ändå ska USA fortfarande föreställa vara världens mest kapitalistiska land.

Inte blir det bättre när Wirtén kommer in på Ayn Rand:

… hon var som författare mer intresserad av den framgångsrika människan än av kurvor över marknader i jämvikt …

Om Wirtén hade brytt sig om att läsa Mises i stället för att bara visa att han känner till namnet, skulle han kanske ha upptäckt att en av huvudpoängerna är att marknader aldrig befinner sig i jämvikt. Närhelst Mises nämner ”jämvikt” (han kallar det ”den jämnt roterande ekonomin”) är han noga med att betona att det är en ”imaginär konstruktion” vars enda syfte är att fungera som kontrast mot den ekonomiska verkligheten. (Och nej: Ayn Rand var inte heller intresserad av sådana kurvor.)

Men sedan blir det riktigt besynnerligt:

Ayn Rands argument för en helt avreglerad kapitalism var inte ekonomisk, som hos de i Mont Pèlerin, men etisk och moralisk.[2] Det är bara när kapitalismen är ohindrad som den fria människan kan realiseras, den egoistiska individen resa sig och individen få sitt värde. Efter kraschen omvärderade Alan Greenspan i viss mån sin ekonomiska politik. Det skulle Ayn Rand aldrig ha gjort. Kapitalismen kunde ha kraschat hur många gånger som helst utan att ha rubbat hennes synsätt, eftersom hon inte längtade efter stabil tillväxt utan efter hjältemod.

Här ska vi alltså fås att tro att det inte är socialismen utan kapitalismen som ständigt kraschar på grund av sina inneboende motsägelser[3] – och att Ayn Rand var fullt medveten om detta men struntade i det, bara för att visa hjältemod.[4]

Det här är förstås komplett nonsens. Jag känner inte till något exempel på att Ayn Rand skulle ha varit oense med Mises i ekonomiska frågor.[5] Båda var t.ex. rörande ense om att interventionism eller blandekonomi skulle leda till socialism, om inte trenden bröts. Vad Ayn Rand tillade var att kapitalism inte är förenlig med altruism eller självuppoffringsmoral.

Vad sedan Alan Greenspan beträffar, måste han ha omvärderat allt han lärt sig av Ayn Rand allra senast när han åtog sig jobbet som centralbankschef år 1987 (fem år efter hennes död). En gång i tiden skrev han en uppsats, Guld och ekonomisk frihet, som publicerades i Kapitalismen: det okända idealet. 1987 tillfrågades han om han fortfarande stod fast vid vad han skrivit där, och hans svar var att det var hans ”personliga åsikter” som han inte ”tog med sig i ämbetet”. Och under hela sin tid som riksbankschef rörde han inte ett finger för att frångå pappersvalutan till förmån för guldet. Naturligtvis skulle det ha varit svårt för honom att göra det som riksbankschef – men vad skulle han då med det där ämbetet till, ifall det innebar att arbeta emot sin egen övertygelse?

Greenspans tid som riksbankschef skilde sig inte nämnvärt från vad som kom före honom eller efter honom. Vad Fed huvudsakligen sysslat med har alltid varit ”kvantitativa lättnader” – en eufemism för inflation. Ibland avstår Fed från sådana ”lättnader”, och då kallas det åtstramning. Någon guldmyntfot har aldrig funnits i sikte.

Vidare i texten:

Men hon vände på de sedvanliga utgångspunkterna och påstod frankt att det är de rika och framgångsrika som hålls nere – inte de fattiga. De 99 procenten förtrycker de en procent superrika.

Ja, det där hör man ju ibland ofta; men allt det vittnar om är bristande närläsning. Och det har bemötts så många gånger av andra att det är onödigt att jag gör det själv också. Men de som läst Atlas Shrugged har säkert noterat att James Taggart, Orren Boyle och Eugene Lawson hör till de ”superrika”, medan Eddie Willers, Cherryl Taggart och Jeff Allen inte gör det.[6]

Men Wirtén skriver alltså som han har förstånd till. Och mycket till förstånd är det inte.


[1] Uppgiften kommer från uppsatsen Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen. Det finns en länk till varifrån Reisman själv hämtat uppgiften, men den länken fungerar tyvärr inte längre. Men samma uppgift finns också i en bloggpost från 2006.

[2] Vi kan bortse från den bristfälliga grammatiken i denna mening.

[3] Jag förmodar att Wirtén är marxist, även om jag inte kan veta det med säkerhet.

[4] Därmed inte sagt att Ayn Rand hade något emot hjältemod – tvärtom. Hon betraktade människan som en heroisk varelse – vilket förstås inte betyder att alla människor är hjältar utan att de har potentialen att bli det.

[5] Hon var oense med honom när det gällde den filosofiska referensramen, men det har jag tagit upp förr.

[6] De fåkunniga hänvisas också till George Reismans uppsats De en procenten och de nittionio, som visar att förtrycket av de ”superrika” i slutändan drabbar de fattiga.

Hur är den där verkligheten som alla pratar om egentligen beskaffad?

Häromdagen stötte jag på ett citat från Friedrich von Hayek:

Den objektiva fysiska världen skiljer sig från den vi varseblir med våra sinnen. (Från The Sensory Order.)

Och på vad sätt skiljer sig då dessa båda världar åt? Vi får väl ta det lite långsamt:

Den ”objektiva” (d.v.s. utanför oss liggande) fysiska verkligheten består av en massa saker som vi inte ser eller upplever med våra sinnen: molekyler, atomer, elementarpartiklar och Gud vet vad. (Gud måste förstås veta vad, eftersom han enligt alla de bästa auktoriteterna på området är den som har skapat den fysiska världen.)

Så vad är det vi ser och hör och luktar och smakar och känner? Tja, det är sådant som att himlen är blå, solen gul och gräset grönt; att trafikbullret ute på gatan låter annorlunda än musiken från radion eller skivspelaren; att rosen doftar bättre än surströmmingen; att entrecôten smakar bättre med vitlökssmör än med béarnaisesås; att vintern är kall men sommaren om inte varm så åtminstone ljummen.

Och vad beror då det på? Ja, det beror förstås på att Gud eller naturen har försett oss med sinnesorgan, med nervtrådar som förbinder öga, öra, näsa, tunga och hud med vår hjärna, och att hjärnan är det organ som hyser vad vi kallar medvetande.

Att det är just dessa sinnesorgan – öga, öra, näsa, tunga, hud – vi använder vet vi förstås utan att ens behöva reflektera över saken. Men det där med nervtrådarna, och att sinnesintrycken samlas i hjärnan, och att det är hjärnan vi tänker med – det vet vi ju lika lite som vi vet något om molekylerna, atomerna, elementarpartiklar och Gud vet vad vad mera. Inte från början, alltså: vi måste gå till skolan och senare till universitetet för att få reda på det.

Men varför skulle det här vara ett problem? Ett problem som filosofer måste stöta och blöta i all oändlighet?

Den värld vi upplever med våra sinnen är resultatet av en interaktion, en samverkan, mellan yttervärlden och våra sinnesorgan. De färger vi ser, och det tal, det buller och den musik vi hör, motsvaras i yttervärlden av olika våglängder, (Hur det är med de övriga sinnena vet jag inte.) Men innebär det att den värld vi upplever med sinnena är mindre verklig än yttervärlden? Visst inte; nervtrådarna som sinnesintrycken färdas genom och hjärnan där de samlas upp är ju också verkliga.

Det finns en filosofisk uppfattning som kallas ”naiv realism” och som går ut på att det inte alls finns någon skillnad mellan den värld vi upplever och den yttervärld den motsvarar. Himlen är m.a.o. blå, solen gul, gräset grönt, rosen mer väldoftande, vitlökssmöret mer välsmakande och vintern kallare, även om det inte funnes någon iakttagare av dessa ovedersägliga fakta. Men denna naiva realism kan inte förklara sådant som färgblindhet eller tondövhet – eller det besynnerliga faktum att det faktiskt finns sådana som står ut med surströmmingslukten eller föredrar béarnaisesås. Inte heller förklarar det skillnaden mellan olika levande arter, som t.ex. att hundens luktsinne är så mycket bättre utvecklat än vårt.

En mindre naiv realism säger oss däremot att sinnena faktiskt ger oss kunskap om världen utanför oss – även om denna kunskap är ofullständig och bara en begynnelse. Vi kan alltid lära oss mera, så länge det finns mer att lära sig.

Men stötts och blötts av filosoferna har det alltså gjorts filosofihistorien igenom. Först ut var Aristoteles, när han skrev att det som kommer först för oss är något annat än vad som kommer först i naturen. Vad som kommer först för oss är det som är närmast varseblivningen; det som kommer först i naturen är de bakomliggande orsakerna till det.[1]

Och så kom då långt senare Immanuel Kant och hävdade att vi inte kan veta det minsta om yttervärlden (utöver att den finns), för hur mycket vi än lär oss är det fortfarande bara framträdelser vi lär oss något om; det som framträder i dessa framträdelser är för alltid förborgat.

Vad är då skillnaden mellan Aristoteles och Kant? Den ene säger att vi alltid kan lära oss mer; den andre att jovisst kan vi det, men vad ska det tjäna till? Vi kommer ändå aldrig närmare någon yttersta sanning om yttervärlden.

Men allt Kant kan hävda med sitt tal om ”framträdelser” och ”ting som de är i sig själva” (när ingen tittar på dem eller lyssnar till dem, luktar och smakar och känner på dem) är att vi inte är allvetande om dem. Och somliga tror att om vi inte är allvetande, ja då vet vi ingenting alls.

Så låt oss då med förtroende vända oss till Ayn Rand – eller till mannen som efter bästa förmåga nedtecknade de delar av hennes filosofi som hon inte själv satte på pränt. I Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, kap. 2. förklarar Leonard Peikoff att det inte spelar någon roll att vi inte är allvetande om hur yttervärlden eller materien ytterst är beskaffad. Låt oss anta att vi en dag blev allvetande om vilka som är materiens yttersta beståndsdelar. Det skulle fortfarande vara så att de ger upphov till just den tredimensionella värld vi upplever med våra sinnen. Om alla orsaker är verkliga, då är också alla verkningar verkliga.

Under allt detta stötande och blötande ställs ibland frågan om den verklighet vi upplever finns inom oss eller utanför oss – i vårt medvetande eller ute i yttervärlden. Också på denna djupt avgörande filosofiska fråga har Ayn Rand ett svar: Om två bilar kolliderar, skulle det aldrig falla någon in att fråga i vilken av de båda bilarna kollisionen finns; det är bara alltför uppenbart att det handlar om en interaktion mellan de båda bilarna. Och detsamma gäller alltså när vårt medvetande ”kolliderar”, d.v.s. interagerar eller samverkar, med yttervärlden.

Tillbaka till Hayek. Vad är det egentligen han försöker säga med det citat jag gav? Jag har inte läst The Sensory Order, men på nätet hittade jag en sammanfattande uppsats av Steven Horwitz, från vilken jag kan saxa:

Hayek har ofta pekat ut David Hume och Immanuel Kant på de båda främsta inflytanden han ärvt från den liberala traditionen. Från Hume kommer Hayeks betoning av spontan ordning och samhällets och moralens empiriska grund. Från Kant kommer Hayeks betoning av friheten och vikten av universella rättviseregler. […]

Enligt Hayek har medvetandet [”the mind”] ”kategorier” i kantiansk bemärkelse. Medvetandet är ett klassifikationssystem, där dessa klassificerare är en del av medvetandets struktur och inte av världen i sig själv. Det finns emellertid också en humeansk aspekt, eftersom Hayeks teori om medvetandet förnekar att dessa kantianska kategorier är en permanent del av medvetandets fysiska struktur. Kategorierna är snarare en produkt av att biologin interagerar/samverkar med den empiriska erfarenheten[2], d.v.s. de utvecklas allteftersom den mänskliga aktören växer och lär sig. Hayeks teori om medvetandet försöker ge en empirisk förklaring till dessa apriorikategoriers ursprung och fortlöpande utveckling.[3] På detta sätt försöker han överbrygga den kunskapsteoretiska klyftan mellan Hume och Kant. […]

Hayek hävdar att en av de viktigaste implikationerna av denna teori är att vi aldrig till fullo kan förklara våra egna medvetanden.

Ja, det talas om ”interaktion/samverkan” här också, om än inte i ”randiansk” bemärkelse.

Och hur Kants ”apriorikategorier” kan ges en ”empirisk” förklaring – när de enligt Kant själv kommer före och utgör en förutsättning för all erfarenhet – det kan jag inte förklara utan att ge mig ut utanför förnuftets råmärken.

Och i sann kantiansk anda utmynnar alltså det hela i att t.o.m. våra egna medvetanden i slutanalysen är obegripliga för oss.

Nog stött och nog blött för den här gången!

Se också Hayek och förnuftet.


[1] Se Analytica posteriora (ναλυτικ στερα), bok 1, kap. 2.

[2] Ja, så står det faktiskt – som om det också skulle kunna finnas en ”icke-empirisk” erfarenhet.

[3] Också Ludwig von Mises försökte sig på en liknande förklaring; se The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 14–17.

Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Provisoriska sanningar och kunskapsteoretisk ödmjukhet?

”Självuteslutning” är ett vanligt logiskt felslut, speciellt bland filosofer. De allbekanta standardexemplen är att allt ska betvivlas – utom just tesen att allt ska betvivlas, vilken betraktas som en fullständigt oomkullrunkelig sanning – eller att alla sanningar är subjektiva och växlar från person till person, alltefter hans/hennes tillfälliga sinnesstämning – utom just sanningen att alla sanningar är subjektiva, som är en fullständigt objektiv sanning, helt oberoende både av person och av tillfälliga sinnesstämningar.

Den store ”mästaren” på att begå detta felslut är Karl Popper. Enligt Popper består allt vårt ”vetande” bara av (mer eller mindre vilda) gissningar, och även om våra allra bästa gissningar kan vi med säkerhet bara veta en sak: att de än så länge undgått att motbevisas av erfarenheten eller ”falsifierats”. Det Popper säger är förstås då också en (mer eller mindre vild) gissning, som tursamt nog ännu inte blivit falsifierad.

Bara så att ni inte ska tro att jag attackerar halmgubbar ger jag ordet till Popper själv:

Det finns bara ett moment av rationalitet i våra försök att förstå världen; det är den kritiska granskningen av våra teorier. Dessa teorier är i sig själva gissningar. Vi vet inte, vi bara gissar. Om du frågar mig, ”Hur vet du det?” skulle jag svara, ”Det gör jag inte; jag framställer endast en gissning. Om du intresserar dig för mitt problem, är jag högst tacksam om du vill kritisera min gissning, och bjuder du mig motargument, kommer jag i min tur att kritisera dessa.” (Popper i urval, s. 32; min kursivering.)

Problemet med detta är att också den kritiska granskningen, och därmed hela meningsutbytet angående Poppers gissningar, också måste grunda sig på rena gissningar. All filosofi är därmed en enda kvicksand av (mer eller mindre vilda) gissningar. Detta är i varje fall vad jag själv kan gissa mig till utifrån denna filosofiska principförklaring.

Sådant här självvederläggande filosofiskt trams har jag egentligen tröttnat på – för hur ska man besvara det annat än med sarkasmer? Men nyligen fick jag ögonen på en artikel i (den numera nedlagda) nättidningen Captus, där man bl.a. kan läsa följande:

Både Hayek och Popper betonade att vår kunskap om oss själva är provisorisk och pågående. Den kunskapsteoretiska ödmjukheten är en fundamental byggsten i bådas kritik mot en omfattande social ingenjörskonst och utopisk planering.

(Tipstack till Henrik Sundholm, som länkade till denna artikel på Facebook med den spydiga kommentaren ”Sensmoral: även liberala idéer kan grundläggas i nonsens.”)

Hur självuteslutande och självvederläggande är inte detta?

Om all vår kunskap är provisorisk, är då inte denna kunskap också provisorisk? Eller finns det en enda sanning som är permanent, nämligen sanningen att all vår kunskap är provisorisk? Er Poppergissning är så god som min.

Och om den kunskapsteoretiska ödmjukheten är den fundamentala byggstenen, ska man inte då vara ordentligt ödmjuk också inför denna fundamentala byggsten? Eller ska ödmjukheten upphöra och ersättas av berättigad stolthet över en egen kunskapsteoretiska ödmjukhet? Er ödmjukhet är så god som min i detta fall.

Och vilka epokgörande gissningar följer då ur denna provisoriska ödmjukhet?

Postmodernismen komplicerar också förklaringssystemen, och dess vilja att diskutera ett studieobjekt från olika vinklar karikeras ibland som kulturrelativism av värsta sorten, men det missar hur det mänskliga sinnet faktiskt arbetar genom att just ständigt omvärdera sina intryck. Just detta erkännande av kunskapens gränser är en allierad i kampen mot ingenjörstänkandet i samhället.

Mitt första intryck är att detta är komplett obegripligt. Självfallet har jag förmågan att omvärdera mina intryck, men min bästa gissning är att omvärderingen kommer att leda till samma resultat.

Upplysningen handlade om att bekämpa tradition och vidskeplighet med förnuft och systematiska observationer […] Den värsta tendensen från Upplysningen, var att applicera förment ”vetenskapliga” principer på det mänskliga samhället. Under den attityden ligger antagandet att alla individer upplever världen på samma sätt och att slutgiltiga sanningar, både vetenskapliga och moraliska, är ovillkorliga och oföränderliga.

Jaha, då var vi där igen. Självuteslutning. Uttalar artikelförfattaren här en slutgiltig, ovillkorlig och oföränderlig sanning? Och är detta den enda slutgiltiga, ovillkorliga och oföränderliga sanningen i hela mänsklighetens idéhistoria? Eller är artikelförfattaren måhända kunskapsteoretiskt ödmjuk nog att erkänna att det kanske inte är så?

Äsch – det blev ju bara en ny hagelskur av sarkasmer.

$ $ $

Förr i världen kunde jag lägga ned oändlig möda på att bemöta den här sortens filosofiska trams.

För några år sedan hade jag t.ex. en lång diskussion om Karl Popper, som finns återgiven i årgång 7 av pdf-nattväktaren (bläddra fram till s. 35).

Och ännu några år tidigare diskuterade jag Popper (med anledning av att Ayn Rand kritiserades för att inte ha lyckats tillgodogöra sig alla Poppers ovedersägliga sanningar – f’låt, gissningar), och mina inlägg finns återgivna i Rand vs. Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

En del om Popper finns också i min gamla uppsats Hume om kausalitet och induktion. (Humetrams och Poppertrams liknar varandra rätt mycket.)

Och om Hayeks idé att förnuftet måste tillämpas med försiktighet och ödmjukhet har jag skrivit i uppsatsen Hayek och förnuftet.

Men sensmoralen är ju ändå, som Henrik Sundholm skrev, att även (påstått) liberala idéer kan grundläggas i nonsens.