Bloggrekord för Reismanbloggen

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en kort notis av Petter Larsson om de stora inkomstskillnaderna i Tyskland och att de blivit än större under de senaste tio åren – och sådant kan ju en skribent i Aftonbladet aldrig acceptera! Fredrik Segerfeldt hade en bra kommentar om detta på Facebook:

Tyskland är det land som utan jämförelse skapat flest jobb i Europa det senaste decenniet. Det var reformer under sossen Schröder som la grunden för framgången. Viktigast var möjligheten till låglönejobb. Den här diskussionen finns inte i Sverige. Arbetarrörelsen lyckas undvika att erkänna dilemmat mellan ökad lönespridning och fler jobb, och få i borgerligheten har guts nog att driva linjen. Det är synd, för jag tror att om dilemmat blir tydligt och makthavarna tvingas ta ställning så kommer vi att få en debatt som inte bara är mer intellektuellt hederlig utan som också kan ge fler jobb. I stället får vi sådana här artiklar.

Vänstern har alltid satt minskade inkomstskillnader före jobben, och lyckades komma undan med det även i denna valrörelse.

Larsson hänvisade till en ”Piketty-inspirerad forskningsrapport”. Så jag lade in denna syrliga kommentar på Aftonbladet:

Inte för att Aftonbladets redaktion någonsin kommer att fatta någonting, men jag vill ändå rekommendera den här artikeln [Thomas Piketty rättvänd].

I vanliga fall har jag bara några ströbesök på min Reismanblogg, och jag hade inte väntat mig annat den här gången heller. I stället fick jag 320 besök! (Det är hittills betydligt färre idag, men fortfarande fler än vanligt.) [Det blev till sist 62, och det är ju inte så pjåkigt det heller.]

Ibland lönar det sig att länka!

$ $ $

De av er som läst Reisman – det må vara i original eller i mina översättningar – vet förstås att stora förmögenhetskoncentrationer inte alls leder till att de fattiga blir fattigare, utom tvärtom till att de fattiga kan resa sig ur fattigdomen, och att de relativt fattiga med tiden blir relativt rika. Och detta på två sätt:

  1. Genom att de stora förmögenheterna till stor del investeras i köp av arbetskraft, d.v.s. att de skapar jobb. Och detta är väl inte så svårt att förstå?
  2. Genom att en annan stor del av dem investeras i köp av kapitalvaror – fabriker och maskiner och mycket annat – vilket leder till att fler och bättre konsumtionsvaror produceras till billigare pris, vilket i sin tur leder till att reallönerna – löner uttryckta i faktisk köpkraft – fortlöpande stiger. Detta är möjligen lite svårare att förstå, men inte mycket.

Petter Larsson ondgör sig, i artikeln jag länkade till, över att de rikaste i Tyskland för tio år sedan tjänade 50 gånger mer än ”Medelmüller”, medan de nu tjänar 80 gånger mer; och Fredrik Segerfeldt observerar att Tyskland under samma tidsperiod skapat fler jobb än några andra länder i Europa. Sambandet är solklart; men det innebär ju inte att Petter Larsson eller någon annan av Aftonbladets skribenter någonsin kommer att fatta det.

Och ändå är det ju redan nu så att de makthavande skamlöst utplundrar de förmögenheter framgångsrika företagare byggt upp – Reisman brukar nämna sådant som den progressiva inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, m.m. – och på alla möjliga sätt försöker hindra dem från att bygga upp sina förmögenheter, ofta bara för att vara den civilisationsfientliga miljörörelsen till lags. Allt Thomas Piketty och hans vapendragare på Aftonbladet har att komma med är att få till stånd ytterligare utplundring.

Det är något av ett under att vi ändå åtnjuter den levnadsstandard vi faktiskt åtnjuter, och att vi har råd med ett och annat som sätter guldkant på tillvaron. Men tänk då också ett ögonblick över vilken levnadsstandard vi skulle ha, om vi sluppit all denna utplundring!

Som Ayn Rand skrev en gång:

Kapitalismen? Var ser du den någonstans, bortsett från några tilltufsade kvarlevor som fortfarande lyckas hålla oss alla vid liv? (”Comprachicos” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Och George Reisman är ju inte den ende som begriper sammanhangen här (även om jag ofta är frestad att tro det). Häromdagen stötte jag på en artikel av Thomas Sowell, ur vilken jag saxar:

Those who imagine that profits first benefit business owners — and that benefits only belatedly trickle down to workers — have the sequence completely backward. When an investment is made, whether to build a railroad or to open a new restaurant, the first money is spent hiring people to do the work. Without that, nothing happens.

Nog om detta för den här gången.

$ $ $

Uppdatering 28 oktober 2016: Idag har Aftonbladet tagit bort kommentarsfunktionen på sina artiklar.

Och idag kan man också läsa George Reismans utförliga uppgörelse med Piketty på svenska. Håll till godo!

Och läs också gärna allt jag själv skrivit om George Reisman på svenska och på engelska.

Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Eller: I huvudet på Åsa Linderborg

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintervall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

$ $ $

Uppdatering 3 februari 2015: I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg under rubriken Tacka Sovjetunionen för befrielsen [av Auschwitz] – ja, så stod det i papperstidningen, men i nätversionen har rubriken ändrats. Där läser man bland annat:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia [genom att hitta på sådana saker som att Nazityskland och Sovjetunionen skulle ha stått på samma sida under de inledande krigsåren], och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. [Min kursivering.]

Mörklagd? Hur kommer det sig då att vi ens vet om att det var Röda armén som kom först till Auschwitz? Eller att vi hört talas om slaget vid Stalingrad? Eller belägringen av Leningrad?

Och hur kom det sig att just Röda armén var först till Auschwitz och inte de allierades trupper? Är det meningen att vi ska tro att de allierade inte brydde sig ett dyft om koncentrationslägerfångarna och därför bara stod och tittade på utan att själva göra någonting? För det kan väl aldrig ha varit så att de var upptagna på annat håll?

Men det blir värre än så:

Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler …

Men det enkla och ovedersägliga faktum är ju att västmakterna inte allierade sig med Hitler – vilket däremot var just vad Sovjetunionen gjorde under åren 1939–1941. Ändå har Åsa Linderborg mage att påstå att det är andra än hon själv som försöker skriva om Andra världskrigets historia! Att Hitler faktiskt var allierad med Stalin under dessa år väger uppenbarligen oändligt lätt mot att han i stället kunde ha varit allierad med västmakterna, om inte i verkligheten, så åtminstone i Åsa Linderborgs drömvärld.

Vidare:

Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna.

Nytt för mig – och det vederlägger förstås slutgiltigt idén att Stalin skulle ha varit antisemit, vilket man annars lätt kan förledas att tro efter historien om den judiska läkarkonspirationen.

Men också detta är historieförfalskning. Adam Cwejman svarar på sin blogg:

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle gett order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med Röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Läs gärna hela bloggposten.

Och till sist har Linderborg mage att lägga ord i munnen på de överlevande från Auschwitz:

De över­levande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.

Har hon brytt sig om att fråga någon av dem?

(Andra som gett Linderborg bra svar är Fredrik Antonsson och Fredrik Segerfeldt.)

$ $ $

Uppdatering 4 februari 2015: Åsa Linderborg får svar på tal av Stefan Ingvarsson i dagens Expressen. Citat:

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.

Kudos!

$ $ $

Uppdatering 8 februari 2015: Senaste nytt från Åsa Linderborg är att det var västmakterna, inte Sovjetunionen, som ingick en pakt med Hitler och därmed startade Andra världskriget. Denna pakt ingicks i München 30 september 1938. I det stora skeendet var Molotov-Ribbentrop-pakten bara en parentes. Så här skriver hon:

Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.

Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.

Det är inte utan att man baxnar. Münchenöverenskommelsen är ju det klassiska exemplet på all eftergiftspolitiks futilitet. Och att den eftergiftspolitik mot Nazityskland som kulminerade i München 1938 var en avgörande faktor bakom Andra världskriget, det är det väl ändå ingen vettig människa som förnekar. Att någon skulle förtiga det – så som Lindeborg förtiger eller lägger dimridåer över vad Molotov-Ribbentrop-pakten betydde – är förstås rentav löjeväckande.

Vad som hände var ju i all enkelhet att man trodde att om Hitler bara fick Sudet skulle han låta sig nöja och lämna resten av världen i fred – åtminstone ”i vår tid”. Sedan bröt Hitler nästan omgående (i januari 1939) överenskommelsen och annekterade inte bara Sudet utan hela Tjeckoslovakien. Det blev i varje fall en liten väckarklocka för västmakterna.

Men se, så var det tydligen inte enligt Linderborg. Annekteringen av Tjeckoslovakien var tydligen i själva verket en del av överenskommelsen! Man får väl förmoda att det fanns ett hemligt tilläggsprotokoll också till Münchenöverenskommelsen, ett tilläggsprotokoll som Linderborg känner till men som alla andra förtiger.

Att sånt här ens ska behöva bemötas …

$ $ $

Sedan fortsätter Linderborg att orda om den tacksamhet vi ska känna mot Sovjetunionen; den som inte accepterar hennes historiesyn önskar i själva verket att Tyskland skulle ha vunnit Andra världskriget:

Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.

Klart att vi ska vara tacksamma att Tyskland inte vann kriget. Men hur långt ska den tacksamheten behöva sträcka sig? Ska Östeuropas folk känna tacksamhet över att i flera decennier ha levt under sovjetiskt förtryck snarare än under nazistiskt förtryck? Över t.ex. att Ungernrevolten 1956 slogs ned och att Pragvåren 1968 kvävdes i sin linda? Fegt att inte svara på den frågan.

Vilket inte hindrar henne från att slänga åt sin meningsmotståndare ett litet köttben:

Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel. [Min kursivering.]

Felet med Ingvarssons artikel var tydligen att han inte tog upp allt som gick att ta upp …

$ $ $

Lite egendomligt psykologiserande hittar vi också:

Ofrånkomligt formas också historieskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver.

Varefter Linderborg övergår till att skriva om sina egna blytunga erfarenheter.

$ $ $

Och på tal om blytunga erfarenheter – vad för erfarenheter ligger bakom Linderborgs egna resonemang?

Det kan man förstås inte veta, om man inte har telepatiska gåvor. Men en ledtråd ges i en artikel hon publicerade i Aftonbladet på 20-årsdagen av murens fall. Citat:

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman. [Min kursivering.]

Ja, varje gång kommunismen misslyckas så kapitalt att det inte är möjligt att blunda för det, hur mycket man än försöker, rasar kommunisternas världsbild samman. Sedan lägger de ned oändliga ansträngningar på att bygga upp världsbilden igen.

$ $ $

Den här följetongen kommer säkert att fortsätta – säkert kommer i varje fall Stefan Ingvarsson att återkomma med en replik. Mycket har säkert sagts i pressen som jag har missat. Men jag hittade i varje fall det här i en ledarartikel av Mattias Olsson i Norrköpings Tidningar:

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov-Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Det kan m.a.o. hända att fortsättning följer.

$ $ $

PS. En bra och saklig genomgång av hela historien runt Molotov-Ribbentrop-pakten hittar ni på Populär Historia (skrivet av Niclas Sennerteg).

$ $ $

Uppdatering 18 april 2015: Om ni läser Aftonblaskan har ni säkert sett att Åsa Linderborg traskar vidare i samma gamla ullstrumpor. Att kommentera vad hon skriver skulle bara bli upprepningar. Men det har kommit några nya bra svar som jag gärna vill länka till:

Kristian Gerner i Expressen 10 april.

Artur Szulc i Göteborgs-Posten 15 april.

Och till sist en bloggpost av Leo Kramár.

$ $ $

Uppdatering 16 juni 2017: Nu ska jag vara konspirationsteoretisk och länka till denna artikel av Patrik Oksanen i Hela Hälsingland.

Avanonymisera AFA!

Jag har väldigt lite till övers för människor som skriver anonymt på nätet, eftersom jag anser att man ska stå för det man skriver, och kan man inte det, ska man inte skriva alls. Men jag kan ha förståelse för det, ifall man riskerar att bli hotad, trakasserad eller misshandlad, ifall man skriver under eget namn. Lika lite har jag till övers för sverigedemokrater, nationaldemokrater och ännu värre s.k. patrioter. Allra minst har jag till övers för dem som inte bara yttrar sig hatiskt och hotfullt under anonymitetens täckmantel utan faktiskt går ut och misshandlar sina medmänniskor under anonymitetens täckmantel.

Därför hade jag till en början svårt att känna någon upprördhet, när Expressen för kort tid sedan hängde ut ett antal sverigedemokrater som skrivit anonymt på diverse ”invandringskritiska” sajter. Men det var bara till en början.

Det visade sig ju snart att Expressen hade anlitat en grupp som kallar sig ”Researchgruppen” och vars medlemmar själva också har ett förflutet inom Rånarluvevänstern!

Nåväl, om detta gäller alla som är med i Researchgruppen eller bara dess mest namnkunniga medlemmar, det vet jag inte säkert. För när man ber dem presentera sig med namn, svarar de inte alls på frågan. Andras identitet kan de avslöja, men sina egna identiteter hemlighåller de.

Alltnog; för att få lite klarhet i saken lade jag in det följande på Researchgruppens Facebooksida:

Jag har ett litet uppdrag till Researchgruppen, ifall ni skulle ha tid och lust att åta er det. Jag skulle vilja att ni avanonymiserar de personer som kallar sig aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne och de som ligger bakom bloggen Motkraft.

Den här aktionsgruppen attackerade för en tid sedan ett par arbetsförmedlare i Skåne genom att hälla ammoniak i deras brevlådor och skrev i samband med det följande på Motkraft:

”Revolutionen kommer inte att ske med vita handskar och våra metoder kommer inte att vara ’mjuka’ eller politiskt korrekta. Vi i aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne påstår att direkta angrepp på chefer, politiker och kapitalister är den bäst lämpade metoden utifrån dagens situation.”

(Denna bloggpost har tagits bort nu, men jag hann kopiera texten ovan, innan den försvann. Och varför den tagits bort kan jag ju bara spekulera över.)

Jag tror ni håller med mig att hur illa det än är att sprida hatbudskap på nätet, så är det ännu ett snäpp värre att på detta sätt låta hatet ta sig uttryck i handling.

Ett antal småfåglar har kvittrat i mitt öra att ni själva skulle ha någon sorts samröre med denna och liknande grupperingar. Men sådana rykten sätter jag inte någon tilltro till, ifall jag inte skulle få otvetydiga bevis på att de faktiskt stämmer. [Som otvetydigt bevis räknar jag då att Researchgruppen skulle vägra att ta emot uppdraget.]

Tyvärr är jag inte särskilt rik, så jag kan bara erbjuda en symbolisk summa – låt oss säga 100 kronor – i vederlag för detta uppdrag. För den goda sakens skull hoppas jag ändå att ni åtar er det.

Researchgruppens svar:

Vi befinner oss just nu i ett läge där vi inte kan ta på oss fler uppdrag. Men tack för omtanken och god jul.

POS:

Nämen, vad synd. Och jag som hade ställt sådana förhoppningar på er. Men är ni också så överlupna med uppdrag att ni inte ens har tid att presentera er med namn, så som jag bad er om igår? Som det är nu känner jag bara till namnen Martin Fredriksson och Mathias Wåg, men ni måst ju vara några fler?

En annan debattör:

Om det nu är så att du är så oroad över Autonoma Arbetares åsikter så kanske du kan ta kontakt med dem och diskutera med dem, istället för att vara dryg mot Researchgruppen.

POS igen:

Tror du de talar om för mig vad de heter, om jag frågar dem snällt? Jag trodde i min enfald att Researchgruppen skulle vara intresserad av att avanonymisera anonyma våldsverkare. Och om du missat min poäng för jag väl lov att upprepa den: det är illa nog att hota med våld under anonymitetens täckmantel, men det än ännu lite värre att också utföra våld under anonymitetens täckmantel.

Det finns för övrigt en liknande aktionsgrupp i Eskilstuna som för snart två år sedan misshandlade två yngre kamrater till mig och utsatte en tredje för hot om misshandel. Att jag inte själv blev misshandlad var en tillfällighet: jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé, men tog en annan väg hem. Mina kamrater blev misshandlade. därför att de tillhörde ett litet politiskt parti som har fri invandring på programmet, så inte ens med den sjukaste fantasi kan man ta detta som ett led i kampen mot rasismen. Den aktionsgruppen skulle jag gärna se avanonymiserad, men det lär jag inte få någon hjälp med här.

Researchgruppen igen:

Vår sida är inte din privata projektionsvägg. Försök hålla dig saklig.

POS igen:

Jag har inte gett annat än sakupplysningar här. Om ni inte uppskattar vad jag skriver, kan ni ta bort mina inlägg och blockera mig.

Ja, sedan tog debatten slut, och någon anledning att käbbla vidare har jag inte. De otvetydiga bevisen har jag ju ändå: Researchgruppen skulle aldrig lyfta ett finger för att avanonymisera de anonyma våldsverkare som döljer sig bekom pseudonymen AFA; och att överhuvudtaget påpeka att de existerar kallas för ”osaklighet”.

$ $ $

Somliga av dem som hängts ut av Expressen via Researchgruppen har inte ens uttalat sig rasistiskt eller främlingsfientligt, utan hängts ut för att de alls varit inne på Avpixlat och sagt något. Två sådana fall tas upp på Merit Wagers blogg. En av dem har försökt hyfsa debatten, och den andre har uttalat sig kritiskt om SD:s ekonomiska politik. Det verkar inte vara så viktigt för dem vem som hängs ut för näthat, bara att någon hängs ut.

$ $ $

Lika goda kålsupare?

Är rånarluvesocialisterna lika goda kålsupare som de nationella socialisterna vad gäller våldshandlingar? Nej, det kan man inte säga. Rånarluvesocialisterna har mig veterligen ännu inte lyckats ta livet av något av sina offer; däremot har ett antal mord begåtts av nationella socialister. Vi har dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, dödsmisshandeln av John Hron 1995, mordet på Björn Söderberg 1999 och polismorden i Malexander samma år.

Men om allt rånarluvesocialisterna kan säga till sitt försvar är att de nationella socialisterna är ännu värre, då är det ju inte mycket till försvar.

Men skulle någon av dessa grupperingar någonsin ta ledningen och makten, då kommer vi att få se betydligt fler mord, oavsett vilken av grupperingarna som gör det.

Alltnog; på ledarplats i Aftonbladet 19 december skrev Anders Lindberg bl.a.:

Många i det borgerliga Sverige driver en form av kålsuparteori där nazister och antifascister egentligen ses som samma sak. Det blev tydligt i kommentarerna efter söndagens nazistattack. Det är en analys som i princip likställer nazistiska brottslingar men de vanliga barnfamiljer i Kärrtorp som var deras tilltänkta offer, vilket blir ­moraliskt ohållbart.

Det här måste ses som ett bottenrekord i intellektuell ohederlighet.

Vad ”många i det borgerliga [d.v.s. icke-socialistiska] Sverige” är förstås just de våldshandlingar, typ ammoniakattacken på skånska arbetsförmedlare, som de påstådda ”anti-fascisterna” gjort sig skyldiga till. Så vem fan är det som buntar ihop dem med barnfamiljer i Kärrtorp? Inte ”det borgerliga Sverige”, utan Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg!

Att det här ens ska behöva sägas…

Och Aftonbladets kulturskribent Petter Larsson skriver så här i Aftonbladet 16 december:

Extremvänstern är alltså – […] extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism.

Så extremt emot rasism att de misshandlar medlemmar av ett parti som förespråkar fri invandring?

$ $ $

Det har skrivits en del vettigt (eller åtminstone relativt vettigt) om de här sakerna också.

Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet 19 december under rubriken Expressen silar mygg och sväljer kameler. Expressen borde bl.a. ha grävt

… lite djupare i den explicita antisemitism som frodas inom påstått antirasistiska organisationer.

Aftonbladets egen reporter Oisín Cantwell gör en sansad bedömning i Aftonbladet 19 december.

Fredrik Segerfeldt bloggar om saken här och här. Likaså Stefan Karlsson här och här.

Anna-Lena Lodenius skriver också bra på SvT Debatt.

Också Dagens Nyheter tar upp det på ledarplats 21 december.

Också Expressens egen Anna Dahlberg skriver på tidningens ledarsida 22 december. Jag citerar slutklämmen:

Jag hoppas bara att talarna [i Kärrtorp] också tar tillfället i akt att betacka sig för det våld som utövas i antifascismens namn.

Märkligt bara att hon inte nämner att hennes egen tidning använt sig av en grupp med kopplingar till de påstådda ”anti-fascisterna” för sitt senaste stora scoop.

Och just innan jag ska lägga ut det här på bloggen ser jag att Eskilstuna-Kuriren har en riktigt bra ledare om att våld är oacceptabelt, oavsett om det kommer från nationella socialister eller rånarluvesocialister.

$ $ $

En obligatorisk länk i alla dessa sammanhang: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär.

$ $ $

Det här blev en rätt lång bloggpost. Men jag ville ha det här sagt före julen, så att jag nu kan fira jul i lugn och ro.

$ $ $

Uppdatering 15 januari 2014: Piratpartiets Anna Troberg skriver i gårdagens Expressen bl.a.:

Inför namnpubliceringarna samarbetade Expressen med Researchgruppen. Det är ett nätverk som inte berättar mycket om sig själv vare sig på sin hemsida eller på Facebook.

Klart är dock att några av eldsjälarna kommer från vänsterextremistiska AFA. Extremism kan dock inte bekämpas med extremism. Tar man sitt journalistiska uppdrag på allvar bör man därför välja bättre sängkamrater.

Researchgruppen länkar till denna artikel på sin Facebooksida, men har inget att säga om att de själva inte törs gå ut med sina namn eller om att AFA huvudsakligen ägnar sig åt att, under anonymitetens täckmantel, prygla upp meningsmotståndare, som tydligen automatiskt ska bli fascister, bara för att det misshandlas av påstådda ”anti-fascister”. Däremot hävdar den att AFA var med och grundade Piratpartiet, vilket tydligen ska förlåta deras missgärningar.

$ $ $

Uppdatering 8 mars 2014: Tack vare att Researchgruppen nominerats till årets Guldspade vet jag nu namnen på de som ingår i den: Martin Fredriksson, Mathias Wåg, My Vingren, Carl Tullgren, Måns Nilsson och Loan Sundman. Jag vet inte om alla dessa har anknytning till till AFA/Revolutionära Fronten, men jag misstänker det.

(PS. Jag skrev också på Researchgruppens egen Facebooksida och undrade över deras anknytning till AFA och om de ställer sig bakom deras våldshandlingar. Men det inlägget har de tagit bort. Möjligen har de tagit bort mina tidigare inlägg, citerade ovan, också.)

Personligen hoppas jag att Guldspaden går till Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle.

$ $ $

Uppdatering 19 mars 2015: Läs gärna Ola Sandstigs reportage om Researchgruppen, det som först refuserades av Fokus men nu publicerats i Dagens Samhälle.