Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Det var värre förr …

… innan vi ”drabbades” av kapitalismen.

Det här skrev jag 2001, men det har ju inte blivit mindre aktuellt sedan dess.

Säkert har ni hört att kapitalism innebär utplundring och leder till krig – som om människor före den industriella revolutionen levde i välmåga och fred med varandra. Säkert vet ni också att sanningen är den rakt motsatta: att kapitalismen lyft mänskligheten (eller i varje fall den del av mänskligheten som ”drabbats” av den) ur fattigdomen och ersatt plundring och svält och ständiga, blodiga krig med fritt, fredligt handelsutbyte till ömsesidigt gagn. Men en sådan formulering är abstrakt och kan därför vara svår att ta till sig (eller kan avfärdas som tomt ”pep-talk”). Och många människor är så historielösa att de inte vet något om de förhållanden kapitalismen lyft oss ur. Särskilt kapitalismens motståndare uttalar ständigt sitt förakt mot den lyx vi lever i – vår ”materialism” eller ”fixering vid prylar” – och glömmer eller förtiger att denna lyx inbegriper tryckpressar, radio, TV och datorer med internetuppkoppling – alla dessa ”lyxartiklar” utan vilka de själva aldrig skulle kunna nå ut med sitt ondskefulla budskap. Konkretisering kan vara på sin plats! Här är något jag läste i förra veckan:

Snart greps hela sydvästra Polen av en namnlös fasa. Överallt spred sig ryktet om att zaporogerna [kosackerna] satt sig i rörelse. Envar som hade någon möjlighet till det sökte räddning genom att bryta upp och fly för alla himmelens vindar, såsom brukligt var under detta oregerliga, sorglösa [sic] århundrade, då man varken byggde fästningar eller borgar, utan människan blott förde en flyktig tillvaro i kojor av halm. Man tänkte: ”Varför offra arbete och pengar på en stuga, när den ändå kommer att sopas bort genom tatarernas härjningståg!” Alla fylldes av oro, både de som bytte ut oxarna och plogen mot häst och gevär och de som drev bort sin boskap och tog med sig allt de på något vis kunde forsla undan för att hitta ett gömställe. Här och var på vägen inträffade det väl, att gästerna möttes med vapen i hand; men i allmänhet hade man redan tagit till harvärjan. Alla visste, hur svårt det var att ha något att göra med dessa krigiska och vildsinta horder, som blivit så ryktbara under benämningen zaporoghären, som under ytan av vild tygellöshet dolde en särskilt för krigstider avsedd disciplin… Ofta dök de upp just på platser, där man minst av allt kunnat vänta sig dem – och då fick allt ta farväl av livet: den röde hanen bredde ut sina vingar över byarna; hästar och boskap, som inte drivits undan för hären, nerslaktades på stället. Detta tycktes snarare likna en oavbruten orgie än ett fälttåg. Idag skulle håret resa sig på folks huvud, om man finge se de fasansfulla spåren efter den rasande framfarten under detta halvvilda sekel, då zaporogerna ständigt höll sin berömmelse vid liv. Lemlästade dibarn, bortslitna kvinnobröst, ända upp till knät flådda ben på dem som fick löpa sin kos – det var med ett ord stor vedergällning kosackerna utkrävde för den oguldna skulden. (Nikolaj Gogol, Taras Bulba.)

Detta var de villkor under vilka mänskligheten levde i förkapitalistisk tid!

Gogol beskriver visserligen här ett specifikt härjningståg som ägde rum under 1500-talet, och det är kosackernas härjningar han beskriver. Men det finns ingen anledning tro att deras motståndare (tatarer eller turkar eller polacker) betedde sig annorlunda. Och att det var likadant på andra håll i världen under andra århundraden är ställt utom tvivel. Läs t.ex. Vilhelm Mobergs Förrädarland! Eller gå på bio och se De sju samurajerna! Eller bläddra lite i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien! Överallt kommer ni att möta variationer av ett och detsamma: den här sortens utplundring var ordningen för dagen. Fredsperioder var undantag.

Och vilka var offren? I huvudsak de människor som brukade jorden – m.a.o. de som producerade de livsförnödenheter utan vilka krigarna själva skulle svultit. (Kosackerna i Gogols berättelse producerade sannerligen inget annat än död och förödelse; när de inte var ute på härjning ägnade de sig huvudsakligen åt att dricka brännvin. Brände de brännvinet själva, från säd de själva odlat? Säkert inte.)

Och hur var det för dem som i stället för att bruka jorden försökte livnära sig på handel och kommers? De som praktiserade vad som idag brukar fördömas som ”nyliberal krämarmentalitet”? Gogol igen:

Visserligen fanns det i förstaden [till zaporogernas högkvarter] judar, armenier och tatarer, vilka, drivna av en omåttlig vinningslystnad, djärvts sätta upp sina butiker där, eftersom kosackerna inte älskade att köpslå och betalade, vad handen händelsevis råkade få upp ur fickan. Men dessa snikna krämare hade ingen avundsvärd ställning: de påminde om dem som bosatt sig vid Vesuvius’ fot, ty var kosacken utan pengar, så rev han utan omsvep ned deras bodar och tog gratis, vad han behövde.

Det är förhållanden som dessa som kapitalism och liberalism och upplysning åtminstone till en del har befriat oss från. Förkapitalistiska reminiscenser har vi ändå gott om – krigshärdar som Rwanda eller ex-Jugoslavien påminner oss dagligen om det (områden som förstås i mycket liten utsträckning ”drabbats” av kapitalismen). Och allt våld är ju definitivt inte utrotat ens i våra relativt civiliserade blandekonomier. Marschen mot paradiset på jorden är långt ifrån avslutad.

Men det skadar verkligen inte – allra minst i dessa tider, då de skenheliga talar om ”hotande hyperkapitalism” och liknande saker – att vi påminner oss det helvete vi undsluppit.

$ $ $

(Nyskrivet på samma tema. Gästskribent Frank Heller.)

För ett par år sedan bloggade jag under rubriken Var krigen bättre förr?, detta med anledning av Hans-Hermann Hoppes besynnerliga idé att krigen i äldre tider, då det rådde mer eller mindre absolut monarki i världen, var humanitärare och skonsammare mot civilbefolkningen än idag, efter det att demokratin fått sitt genombrott. Ett kort citat ur den förra bloggposten:

Han [Hoppe] menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

Vad Hoppe uppenbarligen missar är att soldaterna utan den monarkiska eran måste livnära sig med något utöver sin magra sold, och att de livnärde sig på att plundra civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, vilket jag exemplifierade med en del citat från Voltaire.

Just nu läser jag (det ingår i ett högläsningsprojekt inom familjen) en av Frank Hellers minst kända romaner, Kriget som aldrig tog slut, vilken tilldrar sig under trettioåriga kriget (och är inspirerad av Grimmelshausens Simplicissimus, som jag tyvärr ännu inte läst). Här läser jag följande:

Som en tjutande hord av avgrundsandar […] överföllo soldaterna byn. De foro ur hus i hus, de sleto upp dörrarna på vid gavel, eller ryckte dem av deras gavlar, de slogo ut fönstren som för att förkunna en evig sommar, de vände upp och ned på bohaget, de tömde visthus och källare, de bröto in i stall och hönshus. Där föll en oxe för deras hugg, där ett får, där en kalv. Djurens dödsskrik blandade sig med människornas, ty om någon tror att de skonade ägarna för boskapens skull, misstar han sig. Efter att ha stuckit hål i varje bolster och dyna för att se om den innehöll dolda skatter, grepo de sig an med att förhöra befolkningen. Förhöret försiggick i stränga former. Här lades en på marken och fick munnen uppspärrad med en trästicka, varpå man hällde gödselvatten i hans mun till dess att han förrådde, var hans pengar voro gömda. Här sattes en annan på en stol och fick eld tänd under sig för att bekänna detsamma. Här hissades en upp i en takbjälke och fick vikter i fötterna, där tvingades en annan att krypa in i sin egen bakugn, varefter vägen ut spärrades med halm och ris som antändes. Från alla håll hördes de jämmerligaste nödrop och böner om förbarmande. Men från ett håll kom det skratt, det ena gällare än det andra, ty där hade man bundit en gammal man vid en stol och gnidit in hans fotsulor med salt. Nu fick hans egen get slicka saltet av hans fötter, och kittlingen var så stark att han under gapskratt fick bekänna vad de andra yppade under jämmer och nödrop, nämligen var han hade sina pengar.

Från höskullar och logar kom de våldtagna kvinnornas och flickornas skrik som en flöjtton i den helvetiska konserten. (S. 40f.)

Ja, nu kan säkert någon invända att det här är fiktion och att Frank Heller överdriver. Men hur mycket tror ni att han överdriver?

PS. Jag lånade hem Grimmelshausens bok på biblioteket och började läsa den; och faktum är att Frank Hellers beskrivning är nästan helt plankad från Grimmelshausen, inklusive gödselvattnet och geten som fick slicka saltet av fötterna. Om Grimmelshausens historia är autentisk vill jag låta vara osagt, men hade i varje fall egen erfarenhet av trettioåriga kriget, vilket är mer än vad man kan säga om Hans-Hermann Hoppe.

$ $ $

Uppdatering 6 november: Att varken Frank Heller eller Grimmelshausen spånar eller överdriver bekräftas av vår egen hävdatecknare, Anders Fryxell:

Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora lösepenningar för frihet från plundring, mord och brand. […] Dessa befälets exempel följdes gärna av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet under fotsulorna och strödde salt i såren osv.

Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.

Brott följde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan, stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.

Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär […] Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i döden. (Berättelser ur svenska historien, del 3, s. 5f.[1])

Fler ohyggligheter följer, men citatet bör räcka för att ge en uppfattning.

Och konsekvenserna?

Före krigets utbrott var Tyskland måhända det lyckligaste land i Europa, med blomstrande handel, hantverk och jordbruk. Men kriget förstörde inom kort hela dess välstånd. […] Städerna hade ej en fjärdedel kvar av sin förra befolkning, och de tomma husen nedrevs till bränsle. […] Egendomar såldes till en tjugondedel av förra värdet. Åkrarna stod för det mesta osådda, beväxta med ogräs och träd. Bönderna måste draga plogen själva; hantverkare och konstnärer hade försvunnit; alla skolor var förstörda; de få överlevande prästerna livnärde sig som skomakare, spelmän osv. Osäkerheten var allmän, ty man hade att frukta dels för krigare, dels för rövare, dels för vargar, vilka med erhållen smak på människokött strök mordgiriga kring landet. (S. 8f.)

Och om ni trodde att biologisk krigföring var ett modernt påfund:

Av brist på tjänligt foder dog hästarna hundra-, ja tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Även saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande källa, oaktat dess illa både luktande och smakande vatten. Den blev snart tömd, och då fanns på botten en mängd döda hästar, av de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de därav drickande. Ändamålet vanns, och av dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber i staden, så att dagligen över hundra lik begrovs. (Del 2, s. 319.)

Och alla dessa långa citat bara därför att Hans-Hermann Hoppe påstått att krigen under det monarkiska tidevarvet var jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen!

(Att jag skrev det här på årsdagen av slaget vid Lützen är en ren tillfällighet.)

$ $ $

Uppdatering 18 november: Det här citatet ur Fryxells Berättelser ur svenska historien nänns jag inte undanhålla er:

Att läsa om tappra och lysande krigsbragder är för eftervärlden ett angenämt tidsfördriv, helst om därvid berättelsen undandöljer den orättvisa, varmed krigen ofta företages, det fasansfulla elände, varav de alltid beledsagas. Men för den lidande samtiden kan dessa sidor av saken icke förnekas, icke förtigas. De alstrar därför nästan alltid ett missnöje, ett knot, som med skärande missljud avbryter de högljudda segerropen. (Band 3, s. 288.)

Detta på tal om Karl X Gustaf, som vid sitt trontillträde 1654 hade att välja mellan fred och krig:

För den verksamhet, han såsom konung skulle utveckla, öppnade sig då tvenne olika banor: fredens och krigets.

Fredens: att efter en regering sådan som Kristinas åter införa ordning i statsverket, stadga i förvaltningen, kraft i lagstiftningen, allvar i levnadssättet och välmåga i landet […] Se där den ena banan, den ena kallelsen!

Den andra var krigets: att fullända det åsyftade Östersjöväldet, kanhända sträcka erövringarna ännu längre och förvärva åt sig och åt Sverige nya länder och kronor och en krigsära, som städse skulle bli föremål för eftervärldens undran och skaldens sång.

Valet var fritt. (S. 180f.)

Och resultatet efter sex års oavbrutet krigande:

En blick över det inre tillståndet finner landet utarmat genom krigets tunga gärder och tätt upprepade utskrivningar; lagskipningen förslappad och förvaltningens jämna gång rubbad genom konungens beständiga frånvaro; handeln nästan tillintetgjord genom höjda tullavgifter, genom krigets osäkerhet och bördor […]; ytterligare riksskulden ökad med sex eller sju millioner d .s. m. [daler silvermynt] […] (S. 291.)

Vad detta har att göra med Hans-Hermann Hoppes idé att krigen under det monarkiska tidevarvet skulle varit jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen lämnar jag åt den bildade allmänheten att räkna ut. (Ja, jag upprepar mig …)


[1]) Redigerad av Axel Strindberg och utgiven i fyra volymer på Gidlunds förlag 1982–83; originalet är i hela 46 volymer (plus tre postuma volymer av Otto Sjögren).

Ett försvar för absolut monarki

(En lite lättsammare uppföljare till en tidigare bloggpost.)
Gästskribent: Frank Heller.

Det här försvaret för absolut monarki eller envälde eller privatägd statsapparat har jag hittat i Frank Hellers Storhertigens finanser. Envåldshärskaren i det fiktiva storhertigdömet Minorca sitter vid frukostbordet och resonerar med sin finansminister:

– Magen är världens medelpunkt, sade han i filosofisk ton. Se på mig, Paqueno, hur verkligt god jag för närvarande är! Jag är beredd till de ädlaste och mest excentriska handlingar – exempelvis att förlåta dem jag skyldig är eller att giva mitt folk en konstitution. Det senaste nekar jag dem endast därför att de är alldeles för goda för den. Under min spira lever de lugnt och fridfullt som sina fäder och tänker bara på vad deras mage behöver. Fick de en konstitution skulle de börja tänka på andra saker som är fullkomligt onödiga. Därför skall jag i det längsta undvika att ge dem en. Har jag inte rätt, Paqueno?

– Ers höghet har alldeles rätt. Parlamentarismen strider helt och hållet mot vår historia, och genom alla omsorger som ers höghets familj slösat på folket har den gjort sig förtjänt av att styra det enväldigt.

– Ni pratar, Paqueno, min familj har oftast burit sig åt som slynglar mot folket. Tänk på Luis X som sålde dem till Västindien. Jag håller inte på enväldet för min egen skull utan för folkets. Jag älskar det med den kärlek som följer av långt ägande, djupt, om också inte på ytan. Jag vill se dem lyckliga. Jag vet att de knotar mot skatterna – inte mycket, men i alla fall. Men jag inser att det är mycket bättre för dem att betala skatter till mig än att få en konstitution på halsen. Ty på samma gång skulle de få industrien på halsen, och då skulle de bli verkligt olyckliga. Det har jag sett nog exempel på under mina resor. Nu lider ingen nöd på Minorca. De har endast nog ekonomiska svårigheter för att ge krydda åt livet och jag är den krönte syndabocken som bär allt folkets skuld i sällskap med er. Paqueno. Men jag gör det gärna, ty jag älskar dem, särskilt efter frukosten. (S. 17f i min upplaga av Storhertigens finanser.)

Tidigare i boken hittar vi följande ur detta fiktiva storhertigdömes annaler:

Don Luis X […] tvekade sålunda ej att under spanska successionskriget sälja sina samtliga trupper till Spanien. De deltog med heder i fälttåget mot Gibraltar och förflyttades efter freden i Utrecht till Västindien, där de visade tapperhet mot de infödda, men Minorcas citronlundar och det blå Medelhavet  återsåg de aldrig. Ej nöjd med denna första transaktion förnyade Don Luis den några år senare genom att […] pantsätta de tio närmast uppväxande årgångarna av Minorcas ungdom; de influtna pengarna förstörde han på ett lättfärdigt leverne och dog hastigt (av apoplexi) år 1721. […] Knappt hade [hans efterträdare] bestigit tronen, förrän han (med tillstånd av påven) förklarade sin faders kontrakt […] ogiltigt – Minorcas ungdom var räddad från försäljning. (S. 11.)

Så här kunde alltså en enväldig furste göra, eftersom hela hans land och hela hans folk var hans privata egendom. – Vidare om näste storhertig, Don Jeronimo den Lycklige:

”Aldrig […] har en furste bättre förstått att liva och elda sitt folk till stora dåd; aldrig har furstens nit mötts av en härligare förståelse från folkets sida.” – Aldrig (så mycket är säkert) hade storhertigdömet Minorca bättre affärer än under Don Jeronimos första regeringsår – det är bara en sak som den förträfflige hävdatecknaren i sin Storhertigdömet Minorcas Historia glömmer att omtala: arten av de ansträngningar, vari furste och folk så lyckligt möttes. Helt begripligt för övrigt, ty det var sjöröveri, varken mer eller mindre, varigenom Don Jeronimo den Lycklige såg sig i stånd att i 49 år föra ett hovliv, jämförligt med Ludvig XV:s och nödtorftigt amortera hertigdömets statslån. Vid ett hemligt möte strax efter sin tronbestigning (”det nattliga mötet i Ciudadela”) förklarade Don Jeronimo i sin egenskap av den Heliga Gravens beskyddare, tiden vara kommen att återtaga denna från de otrogna, och utrustade till den ändan tolv kaparfartyg med full och fri rätt att angripa de otrognas skepp varhelst de kunde anas eller misstänkas. Affären gick glänsande och skulle fyllt kassavalven för en mindre slösande furste; aldrig för Don Jeronimo den Lycklige. (S. 12.)

OK, det här är fiktion, och Storhertigens finanser är en skälmroman. Så ta för allt i världen inte detta som den slutgiltiga bekräftelsen eller vederläggningen av Hans-Hermann Hoppes idéer om monarki versus parlamentarisk demokrati!

Och kom inte och säg att inte också demokratier kan vara otroligt slösaktiga!