Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Svar till Göran Rosenberg

Jag har skickat detta till Expressens insändarsida; till vad gagn återstår att se.

Göran Rosenberg avslutar sin artikel på Expressens kultursida 12.8 med orden:

Antisemitism är inte att leka med.
Inte Israels armé heller.

Nej, det får vi verkligen hoppas. Om Israels armé vore att leka med, skulle PLO och Hamas för länge sedan ha lyckats i sitt uppsåt att utplåna staten Israel och förjaga eller utrota alla judar i området.

Till allmänhetens tjänst ska jag också översätta Rosenbergs artikel till begriplig svenska:

Den antisemitism som riktar sig mot judar som tar Israels parti och menar att Israel har rätt till självförsvar – antisemitism som maskerar sig som ”Israelkritik” – är fullt acceptabel antisemitism.

Den antisemitism som däremot riktar sig mot de judar som inte tar Israels parti – sådana som Rosenberg själv eller Dror Feiler – är inte acceptabel.

Så om alla judar (och alla vi andra. för den delen) tog parti för PLO och Hamas mot Israel, skulle vi bli kvitt antisemitismen?

$ $ $

PS 15 augusti: Ett par citat till ur Rosenbergs artikel:

Med detta sagt har judar förmodligen aldrig levt så skyddat och haft så stor frihet och mött så stor erkänsla och respekt som i dag.

Jämfört med vad? Med nazitidens Tyskland? Med Ryssland under tsartiden, då pogromer var vanligt förekommande? Med Polen i slutet av 60-talet, då antisemitismen fick många polska judar att utvandra? Eller, för den delen, i Sovjetunionen? – Men med tanke på hur antisemitismen sprider sig idag, även i Sverige, är ju Rosenbergs uttalande närmast barockt.

Och måste tilläggas, under 2 000 år aldrig haft så stor makt.

Vafalls? Hade inte Rosenberg strax innan konstaterat vad vi ändå alla vet (utom i arabvärlden), nämligen att Sions vises protokoll är ett falsarium, skulle man ju tro att det är därifrån han fått det.

Nej, Rosenbergs svenska är inte alldeles begriplig …

Den ryggradslösa svenska pressen

OK, jag har inte möjlighet att följa all svensk press, så om det finns någon tidning som inte är fullständigt ryggradslös vad beträffar konflikten mellan Israel och Hamas ber jag om ursäkt på förhand. Men jag misstänker att de exempel jag tar upp nedan är blott alltför representativa.

Och en tidning som inte gärna kan kallas ryggradslös är oberoende nazistiska Aftonbladet, som konsekvent lägger all skuld på Israel. Ta t.ex. Henning Mankells ”svar” till ambassadör Isaac Bachman i Aftonbladet 24 juli, vilket jag finner alltför vämjeligt att bemöta. (Bachmans eget svar finns här.) Eller Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet 30 juli – som säger att det är Hamas, inte Israel, som behöver försvara sig.

Men i övrigt… Ta som exempel denna ledare i liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren 22 juli, ur vilken jag citerar:

Hamas, som utövar diktatur över Gazas befolkning, är inget att ömma för. Organisationen är en fiende till fred i allmänhet och i synnerhet till en fredlig tvåstatssamvaro mellan Israel och Palestina. Hamas har skadat den palestinska befolkningen oerhört. Dels har Hamas gjort Israels avslut av Gazaockupationen för en del år sedan till en startpunkt för raketbeskjutning mot Israels städer, och därmed till en upprepad torpedering av möjligheterna till fredsprocess. Dels har Hamas, som vid flera tidigare tillfällen, visat upp sin metod att riskera eller offra civilbefolkning i Gaza genom att ha den som skydd för raketer och annan militär verksamhet.

Så åtminstone en del av skulden vilar på Hamas! Men så fortsätter man:

Vägen tillbaka till meningsfull fredsprocess måste däremot innebära att man försöker att stärka och inte undergräva de palestinska ledare som faktiskt valt fredens väg. Detta har USA och andra försökt, men Israels regering har inte sällan lagt krokben […] Så har Hamas motpol på palestinsk sida undergrävts.

Och vilka palestinska ledare har valt fredens väg???

Ja, gräver man ett par år tillbaka i läggen, till en tidigare ledare (20 november 2012), så finner man att ”Hamas motpol” som ”valt fredens väg” är – den palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas.

Man måste häpna över Eskilstuna-Kurirens naivitet här. Att Fatah och palestinska myndigheten idag ligger lågt (och överlämnar terrorverksamheten åt Hamas) betyder ju inte att de på minsta vis övergett det slutmål de har gemensamt med Hamas: staten Israels utplåning och judarnas utjagade i havet. Att vänta på att Hamas ska göra grovjobbet är sannerligen inte att ”välja fredens väg”. Men detta tog jag upp i min bloggpost Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna, så jag behöver inte upprepa mig.

Men låt mig lämna oberoende ryggradslösa Eskilstuna-Kuriren för oberoende ryggradslösa Expressen.

I dagens Expressen (1 augusti) kan man läsa det här från ledarskribenten Johannes Forssberg under rubriken Israels flykt från ansvar:

Hamas är en fundamentalistisk skitsekt som bara har fört olycka med sig till Gaza. De förtrycker oliktänkande [… }. Hamas har, i stället för att bygga upp Gaza, investerat sina pengar i ett meningslöst och urskiljningslöst krig mot israeliska civila där det alltid är palestinierna som i slutändan dör. Hamas vill utradera Israel, även om de inte ens har kapacitet att tillfoga landet ytliga skråmor.

Så något fel är det tydligen också med Hamas. Tidigare i samma artikel kan man läsa följande:

Det folkliga stödet [inom Israel] för kriget i Gaza är fortfarande nästan enhälligt och opåverkat av de höga civila palestinska dödstalen. Flertalet israeler delar nämligen regeringen Netanyahus uppfattning att det i själva verket är Hamas som är direkt ansvarigt för varje dödat palestinskt barn.

Netanyahu, hans talesperson, och otaliga andra försvarare av Israels krig har upprepat föreställningen oavbrutet i världens medier de senaste veckorna: Det är givetvis en stor tragedi när barn dödas men allt är Hamas fel, som gömmer sig och sina vapen bland civila.

Och fortsätter:

I påståendet finns ett korn av sanning.

Ett korn av sanning? Ett korn av sanning?? Ett korn av sanning???

Man har hittat raketer som Hamas har gömt i andra FN-skolor i Gaza, även om dessa byggnader varit tomma på folk. Hamaskrigare lever och verkar bland civila Gazabor. De vaknar och går och lägger sig i vanliga bostadshus, i den mån de inte gömmer sig under jorden.

Var inte det mer än ett enstaka litet korn av sanning?

Moraliskt är det förkastligt att de inte i stället huserar på egna militärförläggningar i öknen, även om detta är förståeligt ur ett strategiskt perspektiv – de skulle i så fall ha förgjorts för länge sedan.

Javisst. T.o.m. Expressens ryggradslöse ledarskribent kan förstå att detta är moraliskt förkastligt. Men:

… Hamas är ingen moralisk rörelse.

Och av en rörelse som inte är moralisk, ska man förstås inte vänta sig moral! Helt annorlunda är det förstås med Israel:

Men ingenting av allt detta gör det moraliskt försvarbart att lägga det direkta ansvaret för alla palestinska dödsoffer på Hamas.

Och:

Hur många dödsoffer krävs för att Israel ska bli moraliskt ansvarigt för den strategi som går ut på att hantera konflikten med militär överlägsenhet utan att göra det minsta för att försöka lösa den? [Min kursivering.]

Hur ska det här kunna tolkas annat än som att man inte kan ställa moraliska krav på Hamas, eftersom Hamas ändå inte har någon moral?

Jag utelämnade den här raden tidigare:

… och [Hamas] står för samma slags vidrig moralfanatism som tyvärr vinner mark även i Israel …

Jag tyckte det här var lite väl vidrigt för att citera. För vad betyder det, annat än att israeler är lika goda och lika fanatiska kålsupare som Hamas, bara för att de äntligen gör något för att bemöta hotet från Hamas? Och om Hamas ska urskuldas eftersom de ändå inte har någon moral, hur rimmar det med att de skulle vara ”moralfanatiker”? Det finns ingen rim och reson i den moraliska relativismen här.

Men åter till den kursiverade delen av citatet ovan. Vad har Israel inte gjort i sina fåfänga försök att bilägga konflikten på fredlig väg? Ja, det började med den där överenskommelsen som ingicks i München – f’låt Oslo – år 1993, som bara ledde till att PLO under Yassir Arafat tog kommandot i Gaza och på Västbanken, och definitivt inte, som stadgades i avtalet, att terrorism och våldshandlingar från palestinsk sida skulle upphöra.[1] Och sedan, 2005, fick Gaza självstyre och de israeliska bosättningarna utrymdes, och vad det lett till vet vi ju idag alltför väl. Och allt detta ska alltså Israel snällt ta på sig skulden för och sedan fortsätta med en eftergiftspolitik som aldrig får en ända förrän staten Israel slutgiltigt upplösts och alla judar flyttat ut i havet eller till andra tillflyktsorter.

Och idag? Israel har accepterat den ena humanitära vapenvilan efter den andra, och varenda gång har Hamas brutit vapenvilan. Men eftersom skuldbördan ändå ska fördelas lika, är det Israel som varje gång får skulden.

Summa summarum: Oavsett vad som kommer fram om Hamas – och oavsett hur Hamas behandlar den egna civilbefolkningen – är ändå allt som händer Israels fel, bara för att Israel inte varit nog undfallande gentemot Hamas.

Vad är det all denna moraliska relativism innebär? Att det rätta att göra i alla världens konflikter är att fördela skulden lika, att försöka sitta på båda stolar samtidigt och vänta sig något annat än att ramla mellan stolarna. De moraliska relativisterna kallar det förstår ”nyanserat” och menar att allt annat skulle vara ”fanatiskt”. Men det är inte ett dugg nyanserat. Det är bara fegt. Bottenlöst fegt.


[1]) Det här citatet, som väl sammanfattar situationen, hittade jag på Sveriges Radios hemsida:

Egentligen var allt mycket bättre före den fredsprisbelönade Osloöverenskommelsen. Då kunde palestinierna trots israelisk ockupation resa relativt fritt och ekonomin fungerade förhållandevis väl. Och inte heller i Israel tycker man att Osloöverenskommelsen har fört nått gott med sej. Det palestinska motståndet har hårdnat. Självmordsbombare gör livet osäkert för alla israeler. Och freden är i dag lika avlägsen som för tio år sedan.

Och den här bilden säger det mesta:

Compromise

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Den autonoma vänsterns tystnad

Janne Josefsson klädde av Revolutionära Fronten och visade upp den i all dess nakenhet i senaste Uppdrag Granskning. För det blev han sedan anklagad för att gå nazisternas ärenden, fastän han hade gjort precis samma sak med Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen veckan innan. Det här är förstås rent larv och inte mycket att fästa avseende vid.

Något (om än inte mycket) seriösare är den kritik som riktats mot honom av en grupp forskare vid Södertörns Högskola. Så här skriver de bl.a.:

I linje med såväl internationell forskning som svenska myndigheters beskrivningar vill vi understryka att beteckningen ”den autonoma vänstern” avser ett relativt brett rörelsesammanhang som inkluderar feminister, syndikalister, djurrättsaktivister och anti-fascister som aldrig använt politiskt våld.

Detta ignorerar UG, och omtalar enbart RF och AFA som exempel på ”den autonoma vänstern”.

M.a.o.: Den ”autonoma vänstern” omfattar betydligt fler än Revolutionära Fronten/”Anti-fascistisk” Aktion, och de allra flesta är alls inte lika våldsbenägna eller kanske inte alls våldsbenägna. (Att djurrättsaktivister brukar ta till våldsmetoder mot pälshandlare och minkfarmer ska vi tydligen inte låtsas om.)

Men om så vore, då borde vi ju i all rimlighets namn vänta oss att resten av denna ”autonoma vänster” tydligt och högljutt tar avstånd från våldsverkarna inom Revolutionära Fronten! Har vi någonsin sett skymten av ett sådant avståndstagande? Har vi någonsin sett en debattartikel med lydelsen ”Vi inom Autonoma vänstern tar klart och tydligt avstånd från Revolutionära Fronten och protesterar mot att den talar i vårt namn”, undertecknat av ett antal portalgestalter inom den autonoma vänstern?

Givetvis inte. För utmärkande för alla grenar av denna ”autonoma vänster” är att de opererar under anonymitetens täckmantel. Vad de än gör, har de rånarluvor på sig när de gör det. Deras namn kommer inte fram annat än när de ertappas på bar gärning och får stå till tals för det i domstol.

Södertörnforskarna skriver också:

Den mening som citerades [av Janne Josefsson i programmet] ingår i ett resonemang om att demokratiska värderingar aldrig kan främjas av att myndigheter misstänkliggör ungdomar som engagerar sig för just demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är alltså mänskliga rättigheter djurrättsaktivister engagerar sig för när de attackerar pälshandlare och minkfarmar! Det är för demokrati hela den ”autonoma vänstern” kämpar utom då för den lilla svans som utgörs av AFA/RF? Men, som sagt: inte ett enda litet protestpip från resten av den ”autonoma vänstern”.

Nog om det.

$ $ $

Somliga reaktioner på Uppdrag Gransknings rapportering är sorglustiga. Så t.ex. skriver Kajsa Ekis Ekman i tidningen Etc.:

Josefsson har, utan att vilja det, gjort en reklamfilm för Revolutionära fronten (RF). Att vara med där ter sig som ett liv fyllt av action, spänning, sammanhållning och övertygelse. Där folk verkligen gör något, där man står upp för varandra, även mot sexister som jävlas mitt i natten. Där man blir hjälte om man attackeras av nazister eller fängslas och får vara med i hiphopvideos. Trista möten, interna bråk och konsekvenser för psyket är bortredigerade.

Så resultatet av Josefsson granskning kommer att bli att mängder av unga huliganer kommer att flockas till Revolutionära Fronten för att få lite action, spänning och sammanhållning – för att nu inte tala om en övertygelse som de kan åberopa för sin huliganism? Nej, jag tror inte det. Det går nog bra att fortsätta utöva huliganism på våra fotbollsarenor utan några politiska eller ideologiska förtecken.

Ja, och så kallar hon Josefssons granskning för ett ”demoniseringsförsök”. Snacka om att skjuta budbäraren!

Och:

Men Uppdrag Granskning blandar, som så många andra, ihop våld och skadegörelse.

Så när Revolutionära Fronten gör sina ”hembesök”, krossar fönster eller hugger sönder ytterdörrar med yxa, är det minsann inte våld, det är ”bara” skadegörelse”. Och skadegörelse måste väl accepteras som ett led i den revolutionära kampen för ett framtida, ack så fredligt, socialistiskt samhälle?

Men när de misshandlar meningsmotståndare, verkliga eller inbillade, då är det kanske också ”bara” skadegörelse, så länge de misshandlade klarar sig med livet i behåll? På den här punkten är er gissning så god som min.

Och så ställer Ekis Ekman den retoriska frågan

Är inte tystnad [om nazismen, alltså, inte om Revolutionära Fronten] också en sorts militans?

Som om Janne Josefsson, en vecka efter sitt reportage om den svenska nynazismen, skulle ha varit tyst om saken.

Nåja – intellektuell hederlighet har aldrig varit utmärkande, vare sig för Kajsa Ekis Ekman eller för vänstern i största allmänhet.

$ $ $

En annan sak som ofta sägs är att den ”autonoma västern” och AFA/Revolutionära Fronten i själva verket bara agerar i självförsvar mot ett ”strukturellt våld” som alla andra sägs utöva mot dem. Så när Liberala Partiet eller Moderata Ungdomsförbundet pläderar för ökat frihet för individen, är det i själva verket en våldshandling riktad mot arbetarklassen de välbeställda snorvalparna inom Revolutionära Fronten. Inte mycket att orda om, men jag kan rekommendera en bloggpost om saken av Mons Krabbe.

$ $ $

En annan bloggare som diskuterar detta är Göran Fröjdh. – Expressens Anna Dahlberg har också vettiga synpunkter i dagens Expressen.

$ $ $

Kort uppdatering: En gren av den ”autonoma vänstern” är Reclaim the Streets, en grupp som ägnar sig åt att ockupera gator och torg och försöker få oss att tro att det är de som äger gatorna och torgen. De är också väldigt pigga på fönsterkrossning (kanske har de läst Bastiat eller Hazlitt och missat poängen). Nämner det här därför att de för bara ett par dagar sedan gjorde sig skyldiga till ett våldsdåd i Lund. Om resten av den ”autonoma vänstern” kommer att hålla tyst om det också återstår att se, men det är väl högst troligt.

Butiksinnehavare borde förresten sätta ut skyltar med texten:

Inga fönsterkrossare på våra gator!

Lika goda kålsupare?

Jag har aldrig blivit misshandlad av nazister. Gör det mig till nazist?

Jag har heller aldrig blivit misshandlad av Revolutionära fronten, men det är mest av en lycklig slump. För lite drygt två år sedan blev två yngre kamrater och meningsfränder till mig misshandlade av medlemmar av Revolutionära fronten; jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé i Eskilstuna, och sedan skildes vi åt; de gick till stationen och jag gick till mitt stamhak för en öl och en matbit. Hade jag följt dem till stationen för att vinka av dem, hade jag också blivit misshandlad.

Och varför blev de misshandlade? Var de nazister? Var de ens sverigedemokrater? Visst inte. De var medlemmar i Liberala partiet, ett parti som söker återuppliva den klassiska liberalismen, den som motsätter sig statsingripanden i näringslivet – och som en konsekvens därav förespråkar fri invandring. När blev det nazistiskt att förespråka frihet från statsingripanden i näringslivet och fri invandring?

Och det här är inget undantag. Här i Eskilstuna har medlemmar av Moderata ungdomsförbundet några gånger blivit attackerade av Revolutionära fronten. Ungmoderater brukar vara rätt radikala frihetsförespråkare – i varje fall innan de går vidare och gör karriär i moderpartiet. (Även andra borgerliga politiker har blivit attackerade.)

Finns det någon tanke bakom detta? Är det meningen att om en organisation som påstår sig bekämpa nazism och rasism ger sig på frihetsförespråkare, så ska det automatiskt bli naziststämpel på dem? Ett skruvat resonemang, förvisso, men vad kan man vänta sig av våldsbejakande socialister?

(På sina klisterlappar skriver de att de ”talar det enda språk nazisterna förstår”. Den verkliga innebörden är förstås att de talar det språk de har gemensamt med nazisterna.)

Och innan jag går vidare ska jag upprepa något jag tagit upp förut, nämligen att nationalsocialismen, precis som namnet säger, är en form av socialism.[1] Man ska därför inte kalla dem för högerextremister. De är precis lika mycket vänster som sina vedersakare på den s.k. vänsterkanten.

(När man påpekar detta för ”vanliga”, icke-nationella, socialister stoppar de bara huvudet i sanden, så att bara deras skitiga bakända sticker upp i luften.)

Alltnog. På senaste tid har det inletts rättegångar mot medlemmar av Revolutionära fronten; och det finns goda chanser att även den misshandel jag först berättade om kommer upp i rätten inom kort.

Så låt oss se vad de vanliga socialisterna har att säga. Vad är det för bakända de visar upp, sedan huvudet stuckits i sanden?

En mycket vanlig socialist är Jan Guillou. Så här skriver han i Aftonbladet 6 april 2014:

Dessvärre har vi också fått en handfull virrpannor som kallar sig vänster och betraktar politiskt våld som sin huvuduppgift. De är visserligen inte så dumma så att de riktar sitt våld mot staten, eftersom det bara skulle leda till att de snabbt buntades ihop och sköts eller låstes in på livstid.

En av dessa gökar, herr Joel Bjurströmer Almgren, är nu åtalad för att två gånger i påstått självförsvar ha knivhuggit en nazist i ryggen. Alltså samma brott med samma förklaring som några nassar snart skall dömas för.

Kålsupare! jublar då hela den borgerliga pressen och vår folkpartistiska demokratiminister. Att vara vänster är detsamma som att vara nazist. På de borgerliga ledarsidorna talas salvelsefullt om ”det meningslösa våldet”, en återkommande favoritfras, och förstås om likheten mellan vänster och nazism.

Känsloläget inom den borgerliga pressen och hos demokratiminstern ska jag inte uttala mig om (de får väl svara för sig själva). Men tror verkligen Guillou att vi som blivit utsatta för Revolutionära frontens våld går omkring och jublar över att dessa socialister talar samma språk som nationalsocialisterna?

Men nazisternas våld är ingalunda meningslöst. De har starkt uttalade ideologiska meningar med sitt våld. För dem är det rätt att döda undermänniskor för hand så länge man inte har makten, för att i en drömd framtid efter maktövertagandet inleda det industriella mördandet.

Och på vad sätter skiljer detta nationalsocialisterna från vanliga socialister? Drömmer inte alla socialister om en framtid där de kan hänga upp kapitalister i lyktstolparna? (Eller i sina slipsar, för att citera en känd visa.) Ja, utom då Guillous egna vänner inom den palestinska motståndsrörelsen, som i stället drömmer om en framtid där de kan döda judar när de gömmer sig bakom stenar och träd.[2]

Något motsvarande program har inte virrpannor som herr Joel Bjurströmer Almgren. Det är över huvud taget svårt att förstå honom i politiskt avseende. Ett av de många brott han dömts för var att slåss med tunnelbanevakt och förklara att ”jävla turk, jag ska ta dej, jag ska plocka dej”. Det är inte mer vänster än Hells Angels.

Det är nämligen omöjligt att få ihop någon enda vänstergruppering med rasism. Ty vänstern är definitionsmässigt antirasistisk. Och denna avgrundsskillnad låtsas inte kålsuparteoretikerna se. Liksom gökar som herr Joel Bjurströmer Almgren inte tycks se, eller struntar i, hur de underblåser den borgerliga propagandan om hurusom vänster är detsamma som nazism.

Så inget ont kommer någonsin från vänster? Och skulle det ändå komma från vänster, så är det inte någon riktig vänster? Ja, det är så socialisterna slingrar sig undan.[3]

En person jag väntat mig bättre av är Aftonbladets Oisín Cantwell. Men så här skriver han i Aftonbladet 9 april 2014:

Det rättsliga efterspelet till den nazistiska attacken [i Kärrtorp] slutar med andra ord rimligen med att en vänsterextremist döms till det hårdaste straffet av alla inblandade.

Vilket kommer att få en del liberala ledarskribenter att pipa av lycka, då de redan med betydande energi har hävdat att båda sidor varit lika goda kålsupare.

För att teorin ska fungera måste anhängarna dock låtsas som att den grundläggande skillnaden mellan dessa två extrema rörelser inte existerar.

Nämligen att nazister anser att det är helt i sin ordning att döda invandrare, feminister, bögar och annat folk de inte tycker har något existensberättigande i ett befriat Sverige. Den svenska vänstern å andra sidan är främmande för mord som politisk metod. [Min kursivering.]

OK, det finns ett litet, litet korn av sanning i detta. I ett avseende är faktiskt våra nazister värre kålsupare än andra som talar samma språk: nazister har faktiskt gjort sig skyldiga till mord.[4] Revolutionära fronten har ännu inte mördat någon. Hittills, vill säga. Betyder detta att det ska ett mord, och inte bara misshandel, till för att vi ska slippa bli beskyllda för att komma med kålsuparteorier?

Vettigare är Expressens Britta Svensson, som skriver i Expressen 11 april 2014:

Huvuddelen av [Revolutionära frontens brott] riktar sig, enligt Säpo, mot meningsmotståndare i vit makt-miljön. Det är häpnadsväckande att det finns etablerade debattörer som anser att det här är brottslighet som borde vara tillåten.

Om människor med viss politisk ideologi ska få rätt att utöva våld mot dem med viss annan politisk syn måste ju rättsapparaten utreda och registrera båda sidornas åsikter. Om det ska vara tillåtet att utöva våld mot nazister, krävs en särskild lagstiftning där den som av staten klassats som nazist saknar rättigheter andra har.

Men inte heller hon uppmärksammar att Revolutionära fronten inte alls bara ger sig på nazister och sverigedemokrater utan också genuina frihetsförespråkare.

Och frontens egen ideologi, då?

På Revolutionära frontens Facebooksida[5] kan man läsa följande:

Varje dag ser vi hur det kapitalistiska systemet sliter sönder våra liv. Våra boendekostnader blir bara högre, våra vänner fattigare och jobben färre och mer osäkra. Allt detta så att de rika kan bli rikare. Som en direkt konsekvens av detta ser vi hur fascisterna åter igen organiserar sig för att sprida rashat som splittrar arbetarklassen.

Vi vägrar acceptera en sådan utveckling och slår därför tillbaka med all kraft vi har. Allt från att aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden.

Om inte fronten (liksom f.ö. stora delar av den breda allmänheten) vore så fullständigt historielös, skulle den veta att det var kapitalismens genombrott som för ett par hundra år sedan började lyfta Västvärlden ur fattigdom och misär; liksom det idag är inslagen av kapitalism som börjat lyfta stora delar av Tredje världen ur fattigdom och misär. (Misären finns huvudsakligen kvar i Nordkorea, ett land som inte har den ringaste kapitalism). För att uttrycka det brutalt: om det inte vore för kapitalismen, skulle fronten inte ha något att riva sönder; de skulle inte ens vara i livet.

Och att det är produktion som bygger upp och att det är våld som sliter sönder, det kan väl inte vara så svårt att fatta? Ändå roar de sig alltså, och skryter med det, att slita sönder andras liv. Kunde de inte i stället göra ett ynka litet försök att ta sig ut på arbetsmarknaden och försörja sig själva? Först då skulle de kunna hävda att just de representerar arbetarklassen.

Och att fronten sprider lika mycket hat som sina påstådda vedersakare är väl ändå rätt uppenbart.

Att sedan socialismen – den må kalla sig nationalsocialism eller något annat – sliter sönder våra liv ännu värre när den kommer till makten – är en annan sak, eller snarare en annan aspekt på samma sak.

(Det här borde jag förstås skicka till Aftonbladet. Men hur fan ska jag kunna korta ner det till 1500 tecken inklusive mellanslag?)

Post scriptum: Precis som jag lagt ut denna bloggpost får jag veta att inställningen till Revolutionära fronten lett till splittring inom Ung Vänster. Förbundsstyrelsen tar avstånd, men många medlemmar stöder fronten. De betraktar den som hjältar.

Redan på skolgården fick man lära sig att ”två mot en är fegt”. Fyra mot två (som det var i misshandeln av mina kompisar) är förstås precis lika fegt; och inte blir det mindre fegt av att de var maskerade för att slippa slå till svars för vad de gjort. – Men Ung Vänster bryr sig förstås inte om att fronten inte alls bara ger sig på nazister eller ens sverigedemokrater (och ursäkta att jag tjatar om det).

Och så kan man läsa att fronten ”skyddar barnfamiljer”. Är Liberala partiet ett hot mot landets barnfamiljer?

Uppdatering 20 maj 2014: I Aftonbladet 18 maj skriver Jan Guillou:

För övrigt anser jag att … den nigerianska terrorligan Boko Haram har lika lite med islam att göra som mötessabotörerna ”Revolutionära Fronten” med socialismen.

Rent matematiskt är ju ”lika lite” detsamma som ”lika mycket”; ändå skulle den senare formuleringen ha kommit närmare sanningen.

(Själva artikeln länken går till var faktiskt riktigt bra. Men så handlade den ju också om något annat.)


[1]) Se återigen George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär. Eller läs nationalsocialisternas eget partiprogram från 1920.

[2]) Vilket de uppmanas till av profeten själv i en hadith. (Jag har citerat den i min bloggpost Vad Hamas vill.)

[3]) Resten av Guillous artikel har jag inga invändningar mot. Det är säkert sant att 68-vänstern aldrig grep till våld, och att det aldrig fanns någon Röda arméfraktion i Sverige. Men nu handlade det ju alltså om påstådda kålsuparteorier. – Och att Guillou är alltigenom genomfalsk bör framgå av hans tacktal när han tilldelades Leninpriset, till vilket jag kanske återkommer.

[4]) För att friska upp minnet kan jag ju nämna mordet på Björn Söderberg 1999, dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, mordet på John Hron 1995 och Malexandermorden 1999. Det finns fler fall.

[5]) Förr hade fronten en hemsida också, men den har tagits bort – varför vet jag inte.

Samvetslöst utnyttjande av barn

Svar på insändare i Expressen 8 mars; insändarna finns inte med i tidningens nätupplaga, så jag kan inte länka till den.

Somliga människor – politiker, journalister och andra – försöker använda det påstådda klimathotet som en förevändning för att förmå oss att sluta använda både elektricitet och andra energikällor. Gör vi det inte frivilligt, är de fullt beredda att använda statligt tvång för att få igenom sin agenda.[1] Skulle de lyckas, skulle det driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen, kanske ännu längre tillbaka, med allt det mänskliga lidande det skulle innebära. Och så påstår de att de gör det av omsorg för kommande generationer, d.v.s. just de generationer som kommer att drabbas. Detta är fullkomligt samvetslöst och måste betraktas som ett planerat massmord.

Men som om det inte vore nog, har de nu lyckats få ett par ungdomar som inte ens kommit upp i tonåren att skriva insändare till förmån för denna destruktiva agenda (se Expressens insändarsida 8 mars).

Att man i den åldern inte har haft en chans att sätta sig in i ämnet faller väl av sig självt? Dessa barn är värnlösa offer för föräldrars och/eller lärares indoktrinering. Och skulle agendan bli verklighet, kommer de att få betala dyrt längre fram i livet.

Samvetslöshet på samvetslöshet, med andra ord.

$ $ $

Uppdatering 19 mars 2014: Ytterligare en insändare jag har skickat till Expressen:

Tommy Hammarström skriver i Expressen 17 mars att den fossila elden helst ska vara släckt till år 2050, d.v.s. att all användning av fossila bränslen ska upphöra det året. Hammarström själv kommer att vara 104 år det året, ifall han får leva så länge, och behöver därför inte personligen bekymra sig över konsekvenserna av avvecklingen av fossila bränslen. Men nog borde han ägna en liten tanke åt kommande generationer? Om det här blir verklighet, kommer de att drivas tillbaka till förindustriella förhållanden, med allt det kommer att innebära av misär, svält och förtida död. Men det är väl inget som vi som lever idag behöver bekymra oss om. Eller?

(Hammarström skriver också att det är skillnad på ”väder” och ”klimat” och att det är idiotiskt att ta en barmarksvinter i Sverige eller extremkyla i Nordamerika till intäkt vare sig för klimatförändring eller avsaknad av klimatförändring. Men det hindrar ju honom inte från att ställa sig på ”alarmisternas” sida och förespråka avveckling av industricivilisationen.)

Och f.ö. har Expressen redan tackat nej till mitt debattinlägg Låt inte mörkrets makter segra! Är det någon som är förvånad?

$ $ $

Uppdatering 22 mars 2014: Miljörörelsen fortsätter att skicka ut barnsoldater i kriget mot industricivilisation; se denna insändare i dagens Eskilstuna-Kuriren.

$ $ $

Uppdatering 25 mars 2014: Göran Fröjdh har skrivit en utmärkt bloggpost om hur Världsnaturfonden gör förskolebarn till barnsoldater i detta krig.


[1]) ”Und bist du nicht willig, so brauch‘ ich Gewalt!“ – Goethe, Der Erlkönig.

Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Eller: I huvudet på Åsa Linderborg

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintervall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

$ $ $

Uppdatering 3 februari 2015: I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg under rubriken Tacka Sovjetunionen för befrielsen [av Auschwitz] – ja, så stod det i papperstidningen, men i nätversionen har rubriken ändrats. Där läser man bland annat:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia [genom att hitta på sådana saker som att Nazityskland och Sovjetunionen skulle ha stått på samma sida under de inledande krigsåren], och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. [Min kursivering.]

Mörklagd? Hur kommer det sig då att vi ens vet om att det var Röda armén som kom först till Auschwitz? Eller att vi hört talas om slaget vid Stalingrad? Eller belägringen av Leningrad?

Och hur kom det sig att just Röda armén var först till Auschwitz och inte de allierades trupper? Är det meningen att vi ska tro att de allierade inte brydde sig ett dyft om koncentrationslägerfångarna och därför bara stod och tittade på utan att själva göra någonting? För det kan väl aldrig ha varit så att de var upptagna på annat håll?

Men det blir värre än så:

Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler …

Men det enkla och ovedersägliga faktum är ju att västmakterna inte allierade sig med Hitler – vilket däremot var just vad Sovjetunionen gjorde under åren 1939–1941. Ändå har Åsa Linderborg mage att påstå att det är andra än hon själv som försöker skriva om Andra världskrigets historia! Att Hitler faktiskt var allierad med Stalin under dessa år väger uppenbarligen oändligt lätt mot att han i stället kunde ha varit allierad med västmakterna, om inte i verkligheten, så åtminstone i Åsa Linderborgs drömvärld.

Vidare:

Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna.

Nytt för mig – och det vederlägger förstås slutgiltigt idén att Stalin skulle ha varit antisemit, vilket man annars lätt kan förledas att tro efter historien om den judiska läkarkonspirationen.

Men också detta är historieförfalskning. Adam Cwejman svarar på sin blogg:

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle gett order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med Röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Läs gärna hela bloggposten.

Och till sist har Linderborg mage att lägga ord i munnen på de överlevande från Auschwitz:

De över­levande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.

Har hon brytt sig om att fråga någon av dem?

(Andra som gett Linderborg bra svar är Fredrik Antonsson och Fredrik Segerfeldt.)

$ $ $

Uppdatering 4 februari 2015: Åsa Linderborg får svar på tal av Stefan Ingvarsson i dagens Expressen. Citat:

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.

Kudos!

$ $ $

Uppdatering 8 februari 2015: Senaste nytt från Åsa Linderborg är att det var västmakterna, inte Sovjetunionen, som ingick en pakt med Hitler och därmed startade Andra världskriget. Denna pakt ingicks i München 30 september 1938. I det stora skeendet var Molotov-Ribbentrop-pakten bara en parentes. Så här skriver hon:

Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.

Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.

Det är inte utan att man baxnar. Münchenöverenskommelsen är ju det klassiska exemplet på all eftergiftspolitiks futilitet. Och att den eftergiftspolitik mot Nazityskland som kulminerade i München 1938 var en avgörande faktor bakom Andra världskriget, det är det väl ändå ingen vettig människa som förnekar. Att någon skulle förtiga det – så som Lindeborg förtiger eller lägger dimridåer över vad Molotov-Ribbentrop-pakten betydde – är förstås rentav löjeväckande.

Vad som hände var ju i all enkelhet att man trodde att om Hitler bara fick Sudet skulle han låta sig nöja och lämna resten av världen i fred – åtminstone ”i vår tid”. Sedan bröt Hitler nästan omgående (i januari 1939) överenskommelsen och annekterade inte bara Sudet utan hela Tjeckoslovakien. Det blev i varje fall en liten väckarklocka för västmakterna.

Men se, så var det tydligen inte enligt Linderborg. Annekteringen av Tjeckoslovakien var tydligen i själva verket en del av överenskommelsen! Man får väl förmoda att det fanns ett hemligt tilläggsprotokoll också till Münchenöverenskommelsen, ett tilläggsprotokoll som Linderborg känner till men som alla andra förtiger.

Att sånt här ens ska behöva bemötas …

$ $ $

Sedan fortsätter Linderborg att orda om den tacksamhet vi ska känna mot Sovjetunionen; den som inte accepterar hennes historiesyn önskar i själva verket att Tyskland skulle ha vunnit Andra världskriget:

Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.

Klart att vi ska vara tacksamma att Tyskland inte vann kriget. Men hur långt ska den tacksamheten behöva sträcka sig? Ska Östeuropas folk känna tacksamhet över att i flera decennier ha levt under sovjetiskt förtryck snarare än under nazistiskt förtryck? Över t.ex. att Ungernrevolten 1956 slogs ned och att Pragvåren 1968 kvävdes i sin linda? Fegt att inte svara på den frågan.

Vilket inte hindrar henne från att slänga åt sin meningsmotståndare ett litet köttben:

Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel. [Min kursivering.]

Felet med Ingvarssons artikel var tydligen att han inte tog upp allt som gick att ta upp …

$ $ $

Lite egendomligt psykologiserande hittar vi också:

Ofrånkomligt formas också historieskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver.

Varefter Linderborg övergår till att skriva om sina egna blytunga erfarenheter.

$ $ $

Och på tal om blytunga erfarenheter – vad för erfarenheter ligger bakom Linderborgs egna resonemang?

Det kan man förstås inte veta, om man inte har telepatiska gåvor. Men en ledtråd ges i en artikel hon publicerade i Aftonbladet på 20-årsdagen av murens fall. Citat:

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman. [Min kursivering.]

Ja, varje gång kommunismen misslyckas så kapitalt att det inte är möjligt att blunda för det, hur mycket man än försöker, rasar kommunisternas världsbild samman. Sedan lägger de ned oändliga ansträngningar på att bygga upp världsbilden igen.

$ $ $

Den här följetongen kommer säkert att fortsätta – säkert kommer i varje fall Stefan Ingvarsson att återkomma med en replik. Mycket har säkert sagts i pressen som jag har missat. Men jag hittade i varje fall det här i en ledarartikel av Mattias Olsson i Norrköpings Tidningar:

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov-Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Det kan m.a.o. hända att fortsättning följer.

$ $ $

PS. En bra och saklig genomgång av hela historien runt Molotov-Ribbentrop-pakten hittar ni på Populär Historia (skrivet av Niclas Sennerteg).

$ $ $

Uppdatering 18 april 2015: Om ni läser Aftonblaskan har ni säkert sett att Åsa Linderborg traskar vidare i samma gamla ullstrumpor. Att kommentera vad hon skriver skulle bara bli upprepningar. Men det har kommit några nya bra svar som jag gärna vill länka till:

Kristian Gerner i Expressen 10 april.

Artur Szulc i Göteborgs-Posten 15 april.

Och till sist en bloggpost av Leo Kramár.

$ $ $

Uppdatering 16 juni 2017: Nu ska jag vara konspirationsteoretisk och länka till denna artikel av Patrik Oksanen i Hela Hälsingland.