De fossila bränslena och medellivslängden

I en TT-artikel under rubriken Vi lämnade apstadiet runt 1850 som publicerats i flera tidningar, bl.a. i Eskilstuna-Kuriren 24 november, läser jag att vår medellivslängd har fördubblats under de senaste drygt 200 åren:

Före 1850-talet var vi lika utsatta för naturens växlingar och sjukdomar som vilka vilda djur som helst. Efter 1850-talet har vi lyckats eliminera de flesta av farorna och har fördubblat vår medellivslängd.
Siffrorna är slående. Under långa perioder levde människorna i Sverige fattiga, hårda och korta liv. Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden i Sverige cirka 37 år för kvinnor (något lägre för män). Ungefär hundra år senare hade den ökat till 44,4 år. I dag är den 84 år.

Numera tar vi den sistnämnda livslängden för given. Vi brukar tala om att någon har dött i förtid när denne har avlidit vid ”endast” 70 års ålder. Vi tänker inte på att den nuvarande eran är exceptionell, rent historiskt.

Och:

Det är lätt att glömma i dag, men ända tills helt nyligen dog massor av människor av lunginflammation, av relativt enkla infektioner, av blodförgiftning, influensa och smittkoppor. Eller så svalt de ihjäl när skörden slog fel.
Vi var med andra ord en del av naturen på ett sätt som är otänkbart i dag. I dag har vi undflytt de flesta livsfarliga mikroorganismer och behöver inte längre bry oss om vädrets nycker.

Denna utveckling sammanfaller med industrialismens genombrott och den kraftigt ökade användningen av fossila bränslen: först kol och senare olja.

Detta bör ge lite perspektiv på vad som kommer att hända de närmaste decennierna, nu när de fossila bränslena ska avvecklas.

(Se också min tidigare bloggpost Vem förnekar att vi har ett klimat? Eller mina samlade bloggposter om klimatbluffen.)

Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!

Vem förnekar att vi har ett klimat?

I ett ledarstick i Eskilstuna-Kuriren den 26 september, signerat Susanne Nyström kan man läsa det här:

För allt som får tryckas bör faktiskt inte göra det och alla uppgifter bör inte bemötas av en meningsmotståndare, exempelvis att klimatförändringarna är här. Dels för att det är bekräftat. Dels för att man annars aldrig kommer vidare i debatten och kan diskutera olika lösningar, vilket länge var fallet, eftersom faktauppgifterna ideligen skulle bemötas av klimatförnekare. (Min kursivering.)

Men vem har någonsin förnekat att vi har ett klimat? Eller att klimatet har förändrats med tidens gång och kommer att fortsätta att förändras för evärdliga tider?

Var och en som inte är helt faktaresistent vet förstås att en dramatisk klimatförändring inträffade för ca 10 000 år sedan, när inlandsisen började dra sig tillbaka. Eller att denna istid, liksom alla tidigare istider, inte bara hade ett slut utan också en början.[1] Vi vet också att vi i Sverige hade ett betydligt varmare klimat – rentav Medelhavsklimat – under bronsåldern. Vi känner också till den lilla istiden, som kulminerade under 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för Karl X Gustavs armé att tåga över Bälten.

Vem förnekar allt detta?

Avsikten med att använda termen ”klimatförnekare” är att bunta ihop alla kritiker med förintelseförnekare. Den totala skamlösheten i detta torde ligga i öppen dag – bortsett från att alarmisterna aldrig skulle tillåta att det kommer fram i dagsljuset. (Somliga alarmister menar förresten redan nu att opposition mot dem bör kriminaliseras och leda till fängelsestraff.) Lika skamlöst är det att nämna detta i samma andedrag som alla rasistiska kommentarer som man får.

Inte är det bättre att använda den till synes mer neutrala termen ”klimatskeptiker”. Lika lite som någon förnekar att vi har ett klimat och att det förändras finns det någon som tvivlar på detta. Allt som betvivlas är graden av mänsklig påverkan. Men ingen kan gärna hävda att de återkommande istiderna och de mellanliggande värmeperioderna – varav de allra flesta inträffade långt innan det fanns människor på jorden – orsakades av människan.

Alternativa förklaringar på klimatförändringarna är sådant som solens aktivitet eller ändringar i jordaxelns lutning. Om de stämmer eller inte vill jag låta vara osagt (till skillnad från alarmisterna undviker jag tvärsäkerhet); men alla klimatförändringar som ägt rum i äldre tid måste ju förklaras med något annat än människans eller civilisationens påverkan. Men när det gäller det senaste århundradets jämförelsevis obetydliga uppvärmning söker politiker och opinionsbildare inte efter något annat än just mänsklig påverkan. Närsyntheten är slående.

Och solen eller jordaxeln är inget som politiker och opinionsbildare – eller människofiender i största allmänhet – kan göra något åt. Det är bara människans aktiviteter de kan stoppa, och också vill stoppa, oavsett de förödande konsekvenserna.

Så var det då de olika lösningar på klimatförändringarna som måste diskuteras. Men den enda lösning man hör från politiker och opinionsbildare är att avveckla all användning av fossila bränslen på ett par decenniers sikt och ersätta dem med sol-, vind- och vågkraft – idag, och för överskådlig framtid, kraftigt subventionerade med skattemedel.

Låt mig då påpeka att användningen av fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är grunden för vår avancerade industriella civilisation.[2] Att avveckla dem skulle bokstavligen innebära civilisationens undergång och en återgång till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen. För mer om detta, läs Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels, eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik, översatt av undertecknad.

Bara för att ta några exempel bland hundratals möjliga: Idag har vi inga större problem med att hålla oss varma under de kalla vintermånaderna, eftersom vi har centralvärme. I äldre tid, liksom i många u-länder idag, var vi tvungna att elda med ved (eller med kreatursspillning), vilket gjorde att vi fick andas in stora mängder rök, dag ut och dag in. Vi behövde inte röka cigaretter för att dra på oss lungsjukdomar!

Eller ta för den delen våra sjukhus, där den mesta av apparaturen drivs med fossila bränslen. All avancerad sjukvård skulle försvinna, om vi avvecklar de fossila bränslena!

Bil och buss och flyg och sånt – det kan vi bara glömma. Och radio och TV, mobiler och internet. Vill vi kommunicera med varandra på avstånd, får vi lita till postgång med diligenser. Och långa, avkopplande semestrar kan vi också bara glömma.

Mig personligen gör naturligtvis allt detta detsamma. Jag fyller 75 nästa år och kommer säkert att vara död, innan civilisationen tippar ned i den miljöpolitiska avgrunden. (Jag har inga barn att bekymra mig om, och mina syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med.)

Men kom inte efteråt och säg att jag inte har varnat er!

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren på vinst och förlust. Tidningen kanske törs men inte vill publicera det.

$ $ $

Uppdatering 1 oktober: I dagens Eskilstuna-Kuriren skriver Susanne Nyström bl.a. följande:

Det största problemet med det alarmistiska tonläget är inte debatterna i sig, utan att det ger en skev bild av verkligheten. Om något upprepas tillräckligt många gånger blir det lätt en kollektiv mental sanning.

Detta handlade om andra former av alarmism, men det är ju fullt tillämpligt på klimatalarmismen. Där ska inga andra perspektiv få komma till tals utom det människo- och civilisationsfientliga.

Vi fick också ett smakprov på vilka vi kommer att buntas ihop med, ifall vi envisas med att försvara vår avancerade industricivilisation mot attackerna från miljörörelsen:

Självklart har alla rätt till sin egen upplevelse [nämen vad snällt], men för att säga något om samtiden måste den sättas i ett sammanhang. För det är lätt att konstatera att jorden är platt när man blickar ut över en åker. Det krävs ett betydligt vidare perspektiv, och tilltro till siffror och vetenskap, för att acceptera att den är rund. Därför ska vi inte föra en debatt där den ena sidan säger rund, den andra platt, och i opartiskhetens namn landa i att sanningen ligger någonstans mittemellan.

Lite ”off topic”, men hur många hävdar på allvar att jorden är platt? Redan under antiken visste man att jorden är rund – man grundade det på sådana iakttagelser som att skepp försvinner eller dyker upp vid horisonten. Vad man inte visste var att jorden inte är universums medelpunkt.

Men varför ska då inte just klimatet ”sättas in i ett sammanhang” och fordra ”ett betydligt vidare perspektiv”, ett perspektiv som åtminstone sträcker sig tillbaka till den senaste istiden?

Och så slutklämmen:

I själva verket behövs det mer demokratisk anständighet i debatten. (Min kursivering.)

Anständighet var ordet! Inte mera skamlöshet.

$ $ $

Uppdatering 10 oktober: Till dem som vill driva oss tillbaka till förindustriella förhållanden sällar sig numera Mattias Svensson. I en gästkrönika i dagens Eskilstuna-Kuriren refererar han en psykologisk studie som ska förklara hurdana vi som ifrågasätter klimatalarmismen egentligen är funtade:

{Vi] är i hög grad män med trångsynt och kallhamrad personlighet. […] [Vi] accepterar också hierarkier och skillnader mellan grupper. […] [Vi är] i hög grad vita, äldre män, lågutbildade och med låg socioekonomisk status. [Vi] har låg empati, auktoritära värderingar och räds förändring. (Min kursivering.)

Detta alltså från personer som använder minsta lilla förändring i klimatet till att skrämma oss till underkastelse under miljörörelsens dekret!

Det finns fler konstigheter i det ovan citerade. Jag själv, t.ex. är utan tvivel lågutbildad, eftersom jag bara har en sketen fil.kand. i bagaget plus några betyg i engelska och blocksvenska från Mälardalens högskola, och mina kunskaper i filosofi och ekonomi kommer inte från något universitet utan från flitig läsning av filosofer och ekonomer. Och min socioekonomiska status som lägre mellanpensionär är inte särskilt hög. Men hur är det med professorer i meteorologi som Lennart Bengtsson och Tage Andersson?

Och vem betvivlar att det finns hierarkier i vårt samhälle? Det gör det visst! Politiker står högst i rangordningen, och vanligt folk (valboskap) står lägst. Och visst är det skillnad mellan grupper. Politiker är en grupp, bibliotekarier en annan, IT-tekniker en tredje, grovarbetare en fjärde, o.s.v., o.s.v. Den stora likheten mellan dessa grupper är att de alla består av människor. Men det var nog inte så det var menat, utan tanken var nog att olika grupper skulle vara olika mycket värda (som t.ex. att politiker står högre i rangordning därför att de är mer värda än vi andra). Se om detta mina bloggposter Är vi alla lika lite värda? och Mer om allas lika värdelöshet.

Så följer den obligatoriska hopbuntningen och brunkletningen:

Men inget tycks fascinera som Sverigedemokrater – eller anhängare till Trump, Le Pen eller Brexit i motsvarande länder. Enkäter och valutvärderingar får ge svaret på frågan: Vilka är dessa människor? Vad tjänar de? Var bor de? Vad har de för utbildning?

Mattias själv är förståndig nog att ta den här ”psykologiska studien” med en rejäl skopa salt – om inte annat så för att den grundar sig på en enkät med bara hundra svarande. Han skriver:

Jag känner en hel del klimatskeptiker, som de kallar sig själva. Jag har själv varit en, även om jag förkastat omprövat dessa slutsatser. De jag känner är ofta äldre män [som t.ex. mig], men snarare utbildade över snittet. De är absolut inte negativa till förändring eller hierarkiska, utan närmast notoriskt ifrågasättande […].

Låt mig lämna därhän att vi är like lite ”skeptiker” som vi är ”förnekare” – för jag ska väl inte behöva upprepa vad jag skrev om detta tidigare i detta inlägg?

Jag har inte den blekaste aning om vad som fått Mattias att förkasta ompröva sina tidigare slutsatser. Med all sannolikhet har han inte läst Alex Epsteins bok som jag länkade till tidigare. Men det har i varje fall gjort honom salongsfähig nog att tämligen regelbundet medverka på Aftonbladets kultursida (där han kallas ”Sveriges sista nyliberal”). Det är väl där han hör hemma numera.

$ $ $

Uppdatering 15 oktober: Susanne Nyström menar allvar när hon buntar ihop dem som ifrågasätter klimatalarmismen med förintelseförnekare. I dagens Eskilstuna-Kuriren berättar hon först ett skräckexempel på förintelseförnekelse och fortsätter sedan:

När två personer inte ens kan enas om grundläggande fakta, som att den globala uppvärmningen pågår eller att Förintelsen har ägt rum, finns det helt enkelt inte särskilt mycket att prata om.

Att någonting pågår är ställt utom tvivel: det är alltid något som pågår – och klimatförändringarna har som sagt pågått sedan urminnes tider. Men vad som verkligen pågår idag är ett lågintensivt krig mot kapitalismen och mot vår avancerade industricivilisation. Susanne Nyström befinner sig i förtrupperna av detta krig.

$ $ $

Se också Jorden blir allt varmare… Eller sök under kategorin Klimatbluffen.


[1] En hypotes – i och för sig mycket omstridd – är att hela jorden för ca en halv miljard är sedan var täckt av ett istäcke.

[2] Redan har jag mötts av invändningen att vi i Sverige också använder stora mängder vattenkraft. Men det gäller alltså Sverige, inte resten av världen. Och numera används ju också kärnkraft. Men varken vattenkraft eller kärnkraft är något som miljörörelsen är särskilt förtjust i.

Stoppa alkoholreklamen i skolorna!

Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

De här raderna får våra barn lära sig i skolorna, och de ingår också i svenskundervisningen vid våra universitet och högskolor. Och skulle de till äventyrs inte finnas med, finns det åtskilligt av samme författare som förmedlar samma budskap – att alkohol ger liv och är det enda som gör livet uthärdligt. Det finns t.ex. en dikt som handlar om en man som ligger i rännstenen och förbannar sina föräldrar för att de satt honom till världen; men så snart krogen öppnat och han fått sig ett par järn, blir det annat ljud i skällan. Eller ta det här:

Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.

Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.

Ja, ni kan säkert själva komma på fler exempel.

Det enda som kan förklara detta är förstås alkohollobbyns (och Timbros) inflytande. Enorma penningsummor måste vräkas ut för att förmå skolorna att förmedla detta budskap.

Somliga dillar förstås om ”kulturarvet”. Men detta dryckeskulturarv är väl något vi snarast måste befria oss från och slänga på historiens skräphög?

Alkoholen är (tillsammans med den allmänna skörlevnad som besjungs av samme författare) vår tids stora gissel. Muslimerna gör helt rätt i att totalförbjuda alkoholförtäring[1]. Kurirens ledarredaktion och Maj-Lis Lööw gör rätt i att ständigt varna för skadeverkningarna och peka ut alkohollobbyn.

Barnen är vår framtid och måste hållas borta från alkoholen. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

Och stämmer det ens att några supar gör att vi dör nöjdare? Ja, vem vet? De enda som skulle kunna vittna om det är ju redan döda!

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)


[1] Och i stället fokusera på att locka med paradiset och varna för helvetet, att inte döda månggudadyrkare förrän de fridlysta månaderna är till ända och inte judar annat än när de gömmer sig bakom stenar och träd. (Se min gamla bloggpost Islam en fredens religion?)

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Filosofins svek bakom våldet

Debattinlägg som jag fick publicerat i Eskilstuna-Kuriren 14 augusti 1986. Lämpligt att återutge nu när jag ändå har Axel Hägerström i tankarna.

Våldet i vårt samhälle blir allt brutalare – och vad som skrämmer civiliserade iakttagare är inte bara våldet som sådant utan känslokylan i det, driften att förstöra för förstörelsens egen skull. Om två killar gör upp om en flicka med knytnävarna, eller om människor slåss över politiska meningsskiljaktigheter, är våldet fortfarande i någon mån begripligt – men att sparka sönder en medmänniska bara för nöjet att sparka, det är något som förefaller ligga utanför vår fattningsförmåga.

Ytliga förklaringar på detta fenomen räcker inte till. Att skylla på våldsfilmer är en cirkelförklaring (varför ser då ungdomar på våldsfilmer?) – och förresten har folk slagit ihjäl varandra på scen sedan Aischylos’ dagar utan att våldet i världen skyllts på pjäsförfattarna.

”Brist på mänskliga kontakter och naturliga vuxenrelationer”? (EK på ledarplats 9.8.86). För all del, men vad beror det på i så fall?

Nej, svaret måste ligga i vad för slags moral människorna accepterar. Och det är en lång historia. Det är inte så enkelt som att barnen inte längre lär sig tio Guds bud utantill i skolan.

Det grundläggande begreppet i all moralfilosofi är begreppet ”värde”.[1] Och det är inte bara en fråga om vilka specifika värden filosofer rekommenderar, det är en fråga om hur man ser på värden överhuvudtaget, på deras plats i människornas liv.

I århundraden dominerades världen av den religiösa moralen – som förlade alla värden till en tillvaro efter denna och betraktade detta liv som en förberedelse, en övergående fas, ett ”träningspass för evigheten” för att tala med Tranströmer.[2] Människor som tog religionen på allvar gjorde allt för att förstöra sina egna liv (med fastor och späkningar och ångestfyllt grubbel), och de var inte snälla mot sina medmänniskor heller (vilket inkvisition och korståg vittnar om).

När religionen började mista sitt grepp kom andra, inomvärldsliga gudomligheter in för att fylla tomrummet – fosterlandet, samhället, mänskligheten. Homo non sibi natus, sed patriæ kam man läsa bland tänkespråken i Rikssalen i Strängnäs. (”Människan är inte född för sin egen skull, utan för fosterlandets”.)

Sök inga egna värden utan tjäna din kung och ditt land! Slit ihop dina skatter och låt dig slaktas på slagfältet! Några slagsmål gör dig bara till en bättre soldat. Finare former av sadism gör dig bara till en desto effektivare ämbetsman. Om du hatar dig själv och ditt liv på jorden, är du inte längre garanterad en plats i himmelriket, men det kan göra dig till en sann revolutionär och en dyrkad ledare.

Allt detta är illa nog, men det skulle komma att bli ännu värre. Sekulariseringen skulle inte leda till vad den en gång lovat – värden befriade från religionens monopol och återförda till vårt verkliga, jordiska liv. I stället spolades barnet bort med badvattnet – med religionen spolades alla värden bort.

Det är inte mycket bättre i utlandet, men det är betecknande att det är vi svenskar som myntat en term för det: ”värdenihilism”. Termen användes först som ett skällsord, riktat mot Hägerström och den s.k. Uppsalaskolan inom moralfilosofin, men det skrämmande är att den snabbt accepterades som ett honnörsord. Att vara ”värdenihilist” blev snabbt en synonym för att vara modern, upplyst, progressiv.

Det finns inga värden, deklarerar värdenihilisten, det finns bara känsloutbrott. Är det ena känsloutbrottet lika gott som det andra? Är t.ex. McEnroes vrede över ett felaktigt domslut mer eller mindre berättigad än vår indignation över Eichmanns eller Berias grymheter – och är deras känslor lika goda som våra? ”En sådan fråga kan inte ställas”, svarar den konsekvente värdenihilisten. ”Lika gott? Lika berättigat? Sådana ord betyder inget. De är bara känsloutbrott, de också – känsloutbrott över andras känsloutbrott.” (Är han expert på filosofiskt fikonsnack, kallar han dem ”meta-emotioner”.)

Det är denna filosofi som har dominerat våra universitet de senaste 50 åren eller mer. Idéer tar sin tid att färdas från elfenbenstornen ned på gatorna. Men förr eller senare måste abstrakt teori få konkreta resultat – teoretisk ”värdenihilism” måste bli till praktisk ”värdedestruktivism”.

Om dagens ungdom får sig denna moral till livs – att alla värden är chimärer och att allt som räknas är blinda känslor – vad annat än blind förstörelse kan man vänta sig av dem? De ser något som är av värde – det må vara ett skyltfönster, ett konstverk, en medmänniska – och allt de har fått lära sig är att värdet är en chimär. De ”vet” att deras eget blinda hat är lika mycket eller lika lite värt som andras blinda kärlek, blinda beundran, blinda strävan att skapa det som lika gärna kan förstöras.

”Bristande vuxenrelationer”? Nej, mycket mer än så. Ett svek, förövat av dem som borde vara vuxnast av alla vuxna – filosoferna.

Och inget kommer i grunden att förändras, förrän vi får en ny generation filosofer – denna gång filosofer som tar värden på allvar, hänför dem till vårt liv på jorden, ger oss lov att eftersträva dem, och talar om för det uppväxande släktet att uppnådda värden ska beundras, inte förstöras.


[1] Utom hos Immanuel Kant, där det grundläggande begreppet är ”plikt”

[2] Människorna sover:
En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
– ”Nocturne” i Den halvfärdiga himlen (1962).