Ur Friedrich Nietzsches tankevärld

Friedrich NietzscheJag har läst Friedrich Nietzsches Bortom gott och ont från 1886[1]. Mycket i boken är antingen obegripligt eller rena tramset[2]; men här har plockat ut några russin i kakan och komponerat min egen müsli (med vänster hand).

David Hume hade som bekant svårt att hitta sitt eget jag; det förnimmande subjektet försvann i virrvarret av förnumna förnimmelser. Nietzsche hade liknande svårigheter; se detta långa citat:

Jenseits von Gut und BöseDet existerar alltjämt harmlösa själviakttagare som menar att det finns ”omedelbara vissheter”, till exempel ”jag tänker”, eller, som Schopenhauers vidskepelse ville ha det, ”jag vill”, som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som ”ting i sig”, och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid ”omedelbar visshet”, liksom ”absolut kunskap” och ”ting i sig” innebär en contradictio in adiecto, kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förförelse! Folket må inbilla sig att kunskap innebär att känna sakerna i grunden; filosofen måste säga sig: då jag analyserar det förlopp som uttrycks i satsen ”jag tänker”, så erhåller jag en rad djärva förmodanden som är svåra för att inre säga omöjliga att verifiera, – exempelvis att det är jag som tänker, att det överhuvudtaget måste vara en någon som tänker, att tänkandet är en verksamhet och verkan utgående från ett väsen som antas vara orsaken, att det finns ett ”jag”, och slutligen att det redan står klart vad man avser med tänkande, – att jag vet vad tänkande är. Ty om jag inte redan för mig själv avgjort detta, på vilket sätt skulle jag kunna avgöra att det som sker inte till äventyrs är ett ”viljande” eller ”kännande”? Alltnog, detta ”jag tänker” förutsätter att jag jämför mitt ögonblickliga tillstånd med sådana som jag känner sedan tidigare, för att därmed fastställa vad det är: på grundval av denna återanknytning till ”vetande” i andra situationer har jag dock i alla händelser ingen omedelbar kännedom om mitt nuvarande tillstånd. – Istället för den ”omedelbara visshet” med vilken folket i förekommande fall låter sig nöjas, erhåller filosofen på detta vis en rad metafysiska frågor, noga taget intellektuella samvetsfrågor som lyder: ”Varifrån har jag begreppet tänkande? Varför tror jag på orsak och verkan? Vad ger mig egentligen rätten att tala om ett jag, rentav om ett jag som orsak till tänkandet?” Den som under åberopande av något slags intuitiv kunskap tror sig omedelbart kunna besvara denna metafysiska fråga, som fallet är med den som säger: ”jag tänker och vet att åtminstone detta är sant, verkligt och säkert”, – han kommer av en nutida filosof att bemötas med ett leende och två frågetecken. ”Min herre”, tillkännager kanske filosofen, ”det är osannolikt att ni inte misstar er: men varför nödvändigt alltid sanning?” –

Vad beträffar logikernas vidskepelse: så kommer jag inte att tröttna på att ständigt understryka ett kort litet faktum som dessa vidskepliga herrar inte gärna tillstår, – nämligen att en tanke kommer när ”den” vill och inte när ”jag” vill, varför det innebär ett förvanskande av faktum att säga: subjektet ”jag” betingar predikatet ”tänker”. Det tänker: men att detta ”det” just är det gamla berömda ”jag” är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framför allt ingen ”omedelbar visshet”. Till sist är redan detta ”det tänker” alltför vågat: redan detta ”det” innehåller en utläggning av förloppet och hör inte till förloppet självt. Man gör här en vanemässig grammatisk slutledning. ”Tänkandet är en verksamhet, till varje verksamhet hör någon som är verksam, följaktligen –”. Ungefär enligt samma schema sökte den äldre atomismen en till den verkande ”kraften” hörande materieklump; kraften förmodades sitta i denna, verka ur den, atomen; strängare huvuden lärde sig slutligen att undvara denna ”jorderest”, och kanske vänjer sig också logikerna en dag vid att undvika det lilla ”det” (den förflyktigade resten av det gamla jaget). (S. 24ff.)

$ $ $

Nietzsche driver med engelsmännen: efter några rader om moralens långtråkighet:

Till sist önskar de alla [moralisterna] att den engelska moralen måste få rätt: i den mån som mänskligheten, eller ”den allmänna nyttan”, eller ”de flestas lycka”, nej! Englands lycka just därmed vore som mest betjänt; de söker med alla krafter överbevisa sig om att strävan efter den engelska lyckan, jag menar efter comfort och fashion och (allra helst) en plats i parlamentet [sic!], samtidigt skulle vara den äkta dygdens väg, ja, att såvitt dygd alls förekommit i världen, har den bestått i just en sådan strävan, (S. 125f.)

Och:

[…] medelmåttiga engelska andar – jag nämner Darwin, John Stuart Mill och Herbert Spencer […] (S. 150.)

Varför skulle just dessa andar vara så medelmåttiga?

$ $ $

Profetia:

Europas demokratisering innebär samtidigt ett ofrivilligt beredande av jordmånen för tyranner […] (S. 140.)

$ $ $

Om egoismen:

Med risk för att skapa förstämning i oskyldiga öron hävdar jag: egoismen är ett med den förnäma själen, jag menar, med den orubbliga tron på att andra väsen naturnödvändigt måste vara det slags väsen som ”vi är” underdåniga och offra sig för det. Den förnäma människan accepterar detta egoistiska faktum utan minsta frågetecken, ja, utan någon känsla av hårdhet, tvång eller godtycke, snarare på det sätt som man godtar en i tingen inneboende ursprunglig ordning:– sökte hon ett namn för den skulle hon säga: ”det är rättfärdigheten själv”. Kanske tillstår hon inför sig själv, och i former som inledningsvis medger en viss tvekan, att det finns sådana som är likaberättigade med henne själv; så snart hon är på det klara med denna rangfråga, rör hon sig bland sina likar och likaberättigade med samma säkra finkänslighet och vördnadsfulla taktkänsla som hon uppvisar i umgänget med sig själv, – allt enligt den medfödda himmelska mekanik som alla stjärnor är införstådda med. Denna finess och självinskränkning i umgänget med likar är ytterligare ett tecken på egoism – varje stjärna är en sådan egoist –: den ärar sig själv i andra och i de rättigheter den tillstår dem, de tvivlar inte på att utväxlingen av ärebetygelser och rättigheter, såsom allt umgänges egentliga väsen, motsvaras av en i naturen rådande ordning. Den förnäma själen ger på samma sätt som hon tar, genom den lidelsefulla och lätt retbara vedergällningsinstinkt som utgör hennes bottensats. Begreppet ”nåd” besitter inter pares ingen mening och väldoft; det må existera ett sublimt sätt att låta sig övergjutas med skänker som man törstigt och droppvis lapar i sig: men för denna konst och dessa åtbörder är den förnäma själen föga skickad. Hennes egoism hindrar henne här: hon blickar överhuvudet taget ogärna ”uppåt”, – utan antingen framför sig, horisontellt och långsamt, eller nedåt: – hon vet att hon är upphöjd. – (S. 168f.)

$ $ $

Lite kunskapsteori:

Ord är fonetiska tecken för begrepp; begrepp återigen är mer eller mindre bestämda bildtecken för ofta återkommande och sammanträffande förnimmelser, av förnimmelsegrupper. (S. 169.)

Låter också det som David Hume. Vidare:

För att man ska förstå den andre räcker det inte att man använder samma ord; man måste också använda dessa ord för samma slags inre upplevelser, man måste i sista hand ha gemensamma erfarenheter.

$ $ $

De största tilldragelserna och tankarna – men de största tankarna är de största tilldragelserna – är de sista att bli förstådda: de generationer som är samtida med dem upplever inte dessa tilldragelser – de lever förbi dem. Det inträffar då något som liknar ett fenomen i stjärnevärlden. Ljuset från de mest avlägsna stjärnorna är det sista att nå fram till människorna; och innan det nått hit förnekar människan att det överhuvudtaget finns stjärnor där ute. ”Hur många århundraden behöver en ande för att bli förstådd?” – det är också en måttstock, därmed skapar man också en rangordning och en etikett såsom det anstår: för andar och stjärnor. – (S. 178.)

$ $ $

Det här bör ni känna igen:

Det är inte verken, det är tron som här avgör, som här fastställer en rangordning, för att nu återupprätta en gammal, religiös formel i en ny och djupare mening: något slags grundövertygelse som den förnäma själen har beträffande sig själv, något som inte kan sökas, inte hittas och kanske inte heller låter sig förloras. – Den förnäma själen hyser vördnad för sig själv. – (S. 178.)

D.v.s. ni bör känna igen det om ni läst företalet till The Fountainhead.

$ $ $

Varje filosofi döljer också en filosofi; varje åsikt är också ett gömställe, varje ord också en mask. (S. 179.)

Och:

Varje djup tänkare fruktar mer att bli förstådd än att bli missförstådd. Av det sistnämnda lider kanske hans fåfänga; av det förstnämnda emellertid hans hjärta, hans medkänsla, som alltid säger: ”ack, varför vill ni också ha det lika tungt som jag? (S. 180.)

Men som sagt: mycket som jag inte citerat har varit trams!


[1] Samlade skrifter, vol. 7; Stockholm/Stehag 2002.

[2] T.ex. allt han skrivit om kvinnan. Och det mesta av hans sociologiska spekulationer.

 

Hägerström om egoism och altruism

Jag hade tänkt fortsätta granskningen med en avinstallation av Hägerströms installationsföreläsning från 1911 (”Om moraliska föreställningars sanning”); men det väsentliga finns redan med i Martin Fries’ sammanfattande inledning. Bara lite grann om hans syn på egoism och altruism, d.v.s. på frågan om livet är till för att levas eller för att offras.

Låt oss […] ställa den berömde företrädaren för hellenismens kultur, Aristoteles, emot den kristna eller den av kristendomen påverkade moralen!

Att leva för en annan än en vän är den frie mannen ovärdigt, säger filosofen. Självuppoffring utan hänsyn till vänskapsförhållanden är den högsta dygden, heter det emfatiskt från den andra sidan. (S. 33.)

Som bekant menade Aristoteles att en vän (en nära vän, en äkta vän) är ett ”andra jag” – att man gläds eller sörjer eller lider med honom/henne som om det vore en själv.[1] Och enligt den rationella egoismen ska man leva för sin egen skull i första hand och för andra i den mån de är av värde för en; medan altruismen går ut på att man i första hand ska leva för andras skull, oavsett vilka dessa andra är och oavsett deras värde för en själv; för sin egen skull ska man bara leva i den mån man faktiskt måste leva för att kunna hjälpa andra, eller rentav offra sig för dem.

Hägerström kan förstås inte träffa något avgörande beträffande dessa diametralt motsatta moralfilosofier – det skulle vara anatema för värdenihilismen. Han kan bara konstatera att båda dessa synsätt finns och att de är oförenliga.

Men ur Hägerströms egen subjektiva synvinkel då? Vilket av dessa moraliska förhållningssätt ”känner” han för? Det förefaller vara altruismen:

Vi bära i vårt inre motsättningen mellan en altruismens och en hätskhetens moral. Vi förkasta hätskheten som sådan. (S. 37.)

Alternativet till altruism och självuppoffring är alltså hätskhet! Något annat sätt att vara egoistisk än att vara hätsk kommer inte på tal!

Det här är förstås inget annat än den allbekanta falska dikotomin mellan att offra sig själv för andra och att offra andra för sig själv. Ett Randcitat är på sin plats:

Om det är sant att jag använder ordet ”själviskhet” i en annan bemärkelse än den konventionella, då är detta något av det mest fördömande som kan sägas om altruismen: det innebär att altruismen inte tillåter något begrepp för en självaktande, självförsörjande människa – en människa som uppehåller sitt liv genom egen an­strängning och varken offrar sig själv eller andra. Det betyder att altruismen inte tillåter någon annan syn på människorna än som offerdjur och profitörer på uppoffring, som offer och parasiter – och att den inte tillåter något begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja – att den inte tillåter något begrepp om rättvisa. (Inledningen till Själviskhetens dygd.)

Något sådant begrepp har alltså inte Hägerström, eller vill inte tillåta. I hans värld finns bara ”offerdjur och profitörer på uppoffring”, och det finns inget ”begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja”. – Ändå finns det alltså de som menar att han utgör ett ”välgörande korrektiv” mot intolerans och fanatism och att hans filosofi skulle öka chanserna för bestående fred mellan människor och folk.


[1] Se mina bloggposter Platon versus Aristoteles om egenkärlek och Aristoteles om vänskap. Eller på engelska Aristotle on Friendship och Aristotle on Egoism. Eller läs Nikomachiska etiken!

Självbespeglande själviskhet?

En uppfattning man ofta stöter på är att individualism och egoism innebär narcissism, eller i varje fall utmynnar i narcissism. Så vad är då narcissism?

Enligt Wikipedia är narcissism

en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Och en narcissistisk personlighetsstörning är

en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattande självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Själva ordet kommer från legenden om den bildsköne grekiske ynglingen Narkissos (latiniserat Narcissus) som fick se sin spegelbild i en källa och blev så betagen av den att han famnade efter den, föll ned i källan och drunknade. Så den närmaste svenska synonymen är ”självbespegling”.

Är det detta vi individualister och rationella egoister sysslar med – tittar oss i spegeln dagarna i ända? Är detta den ”personlighetsstörning” vi lider av?

Att se sig i spegeln är förstås bra i vissa sammanhang – t.ex. när man rakar sig eller sminkar sig eller knyter slipsen. Men utöver det? Skulle det vara rationell egoism att tillbringa hela dagen framför spegeln?

Nu är ju ”självbespegling” oftast en metafor som står för överdriven introspektion. Sak samma här: ibland måste man ägna sig åt introspektion, men om man gör det hela dagarna och halva nätterna – alltså med avbrott för att sova, kanske också drömma – innebär det ju bara att man mister kontakten med yttervärlden och med andra människor och med sin hund och sin katt och sin häst, om man nu har sådana husdjur.

Är det här särskilt rationellt? Och om vi definierar ”själviskhet” som ”att ta tillvara sina egna intressen” eller ”att ta ansvar för sitt eget liv”, på vad sätt tar man tillvara sina intressen eller tar ansvar för sitt liv genom att – bokstavligt eller bildligt – försöka dränka sig i sin egen spegelbild?

Lägg också märke till definitionen på den där personlighetsstörningen: bristande självkännedom parad med överdriven självkänsla och överskattande självbild.

Objektivismen talar om ”självaktning” och ”pseudo-självaktning”. Genuin självaktning kommer av att man vet med sig att man gjort, sagt eller tänkt en del bra saker; pseudo-självaktning av att man vet med sig att man inte gjort något sådant men försöker kompensera för detta, vilket kan leda till att man blir väldigt skrytsam och till att man gärna försöker sätta sig på andra och nedvärdera dem och vad de har gjort för att förtjäna självaktning.

Summan av kardemumman är att vi rationella egoister inte speglar oss mer än nödvändigt.

$ $ $

Något liknande gäller termen ”egocentricitet”, med de svenska synonymerna ”självcentrering” och ”självupptagenhet”.

I en viss bemärkelse är vi alla självcentrerade och kan inte annat vara. ”Var och en är sig själv närmast”, var och en är mittpunkten i sin egen tillvaro, var och en måste tänka själv, precis lika mycket som var och en måste gå och stå på egna ben och andas genom sin egen näsa. Det här är inget man behöver rekommendera eller uttala någon ”böra-sats” om; för hur skulle det låta om jag sade: ”Andas med din egen näsa, gå på dina egna ben och tänk med din egen hjärna, och lämna min näsa, mina ben och min hjärna i fred!” Nej, det är en metafysisk nödvändighet.

För inte säger vi att existensen borde existera, eller att saker och ting borde vara vad de är och ingenting annat, eller att specifika orsaker borde leda till specifika verkningar, eller att existensen borde äga företräde över medvetandet. Möjligen kan vi säga att somliga medvetanden borde vara mer medvetna än de faktiskt är; men vi säger knappast att det borde vara medvetet snarare än medvetslöst. Lika lite säger vi att var och en borde vara mittpunkten i sin egen tillvaro, även om altruismen lär ut att vi borde vara det motsatta.

Men att vara alltför självupptagen är inte så bra, lika lite som alltför mycket självbespegling är det (det är egentligen samma sak fast med ett annat ord). Martin Luther klagade över att människan var ”incurvatus in se”, d.v.s. ”inkrökt i sig själv”; det var människans stora synd att hon brydde sig mer om sig själv än om medmänniskan, och framför allt att hon brydde sig mer om sig själv än om Gud.

Och även om vi inte accepterar kristendomen eller lutheranismen, är det ju inte bra att vara helt och hållet upptagen av sig själv och sina egna bekymmer; det är inte vad vi menar med att vårt egenintresse ska vara rationellt.

$ $ $

Somliga går ett steg längre och menar att individualism eller egoism innebär (eller leder till) solipsism.

Solipsism är idén att bara man själv existerar och att andra människor bara är något man själv fantiserat ihop. Men ingen människa har, törs jag säga, någonsin förfäktat något sådant. (Möjligen med undantag för svåra fall av schizofreni.) Solipsism är bara ett tankeexperiment.

$ $ $

Därmed lämnar jag denna fråga åsido, slutar spegla mig i mina tankar, och går ut i yttervärlden för att göra några saker som ligger i mitt välförstådda egenintresse: går ut och handlar och förbereder kvällens middagsmat.

Egoister tar ansvar för sitt eget liv

En gång i tiden bodde jag granne med en person som sade sig alltid ha röstat på vänsterpartiet därför att han ”var emot varje form av egoism”. Samme person hade för vana att ställa ut sina sopor utanför dörren och låta dem stå kvar dagar i ända, hellre än att masa sig nedför trappan och över gården till soptunnan. Eftersom soporna luktade illa tog jag dem i stället till soptunnan. Efter att detta hade upprepats några gånger tröttnade jag på det och klistrade upp en lapp på min egen dörr med texten ”Egoister håller rent framför egen dörr”. Inte för att det hade någon effekt, och sedan flyttade jag till Strängnäs och har inte träffat den här killen sedan dess. Men det är alltså det som menas med att ”vara emot varje form av egoism”; det betyder helt enkelt att avsvära sig ansvaret för sina egna sopor.

Eftersom vi bodde i en liten bostadsrättsförening turades vi också om med sådana sysslor som att rensa ogräs och kratta gruset på gårdsplanen. Men somliga skolkade gärna från dessa gårdsturer, och de som skolkade mest var vänsterpartister. Detta är uppenbarligen vänsterns tolkning av honnörsbegreppet ”solidaritet”: att vi andra – vi egoister och vi som inte röstar på vänstern – solidariskt ska göra deras gårdsturer också.

Men vad är det folk i allmänhet menar, när de klankar på sina medmänniskor och beskyller dem för ”egoism”? Oftast just att de struntar i att ta hand om sina egna sopor och annat de borde ta hand om och låter andra ta smällen för deras bristande ansvar. Det är den typ av ”egoism” de oftast råkar ut för, och om vi egoister verkligen vore sådana, är det inte konstigt att egoismen får dåligt rykte. Men nu var ju min granne emot varje form av egoism, så det kan ju inte gärna ha varit vad han menade med ”egoism”.

Nåja, ämnet ”egoism” och skillnaden mellan rationell egoism och den konventionella uppfattningen av egoismen som att leva på andras bekostnad har ju ältats/tröskats/tragglats igenom till leda förr. Men jag kom att tänka på det när jag läste en något besynnerlig insändare i Eskilstuna-Kuriren (1 oktober), där man bl.a. kunde läsa:

Varför beter vi oss egoistiskt? Jo, kanske det känns bättre för stunden då.

Känns bättre bara för stunden? Min replik:

Jag beter mig egoistiskt, därför att jag inser att det är jag som bär ansvaret för mitt eget liv och inte kan vältra över det på andra. Men så finns det de som bara tar detta ansvar stundtals och i alla andra stunder vältrar över ansvaret på någon annan. Och när andra inte tar detta ansvar, som de själva skulle tagit, sätter de igång och klankar på att andra är egoistiska.

Det finns förstås en dold premiss i uttalandet jag citerade – nämligen att egoism innebär att tänka kortsiktigt. En egoist skulle m.a.o. inte vara i stånd att t.ex. planera en karriär eller att lägga undan pengar så att han har något att leva av på ålderns höst, när karriären är över. Men att nämna den premissen explicit är förstås också att inse dess absurditet.

Men om vi egoister nu verkligen vore så kortsiktiga? Ja, då faller det av sig självt att den långa sikten måste lämnas över till de icke-egoister som kan tänka långsiktigt. Ansvaret för den långa sikten måste lämnas över. Och vem ska då ta det ansvaret? Rimligen de som bestämmer här i världen, nämligen politikerna och staten med dess tvångsapparat. Karriärer och pensioner måste då tvingas på oss, eftersom vi inte klarar av det själva.

Men varför skulle då just politikerna kunna tänka långsiktigt och ta över ansvaret för våra liv? Politikernas egen långsiktighet begränsas av att de måste tänka på nästa val och försöka planera att bli omvalda; så vad har de för tidshorisont? En väldigt snäv tidshorisont, betydligt snävare än vad en vanlig medborgare har som, om inte annat, måste tänka på hur han ska klara sig i framtiden oavsett vilket parti eller vilken koalition som sitter vid makten.

För att nu inte tala om att politikerna måste avlönas och att de där långsiktiga programmen måste finansieras (liksom också deras valkampanjer). Skattetrycket blir snart olidligt, och man måste till råga på allt annat skatteplanera (och helst göra det inom lagens råmärken för att slippa råka ut för någon skattesmäll). – Eller om det finns risk för att staten blir totalitär; då bör man i god tid förbereda en utlandsflytt.

Detta får vara nog för den här gången; att älta/tröska/traggla igenom detta till leda ligger varken i mitt kortsiktiga eller långsiktiga egenintresse. De som vill studera mina tidigare tankar i detta ämne kan läsa min gamla uppsats Anti-egoismens historiska rötter.

Egoismen förintades redan 1807!

Jo, så är det – åtminstone om vi ska tro Johann Gottlieb Fichte i hans Tal till tyska nationen, som hölls i Berlin vintern 1807–08. Följande citat är inte helt lättbegripliga, men de kan ha ett visst underhållningsvärde:

Jag visade i [tidigare] föreläsningar, att vår tid befinner sig uti tredje huvudavsnittet av hela världstiden, vilket avsnitt till sporre för alla sina levande impulser och rörelser har den blotta sinnliga egennyttan; att denna tid också fullkomligt förstår och begriper sig i den enda möjligheten av nämnda sporre och att den med denna klara insikt i sitt väsen blir djupt grundad och orubbligt befästad i detta sitt levande väsen.

Med oss tar tiden jättesteg mer än med någon tidsålder alltsedan det funnits en världshistoria. Inom de tre år, vilka förflutit sedan min uttydning av det löpande tidsavsnittet, har någonstädes detta avsnitt avlupit och ändats. Någonstädes har egoismen (die Selbstsucht) förintat sig själv med sin fullständiga utveckling, då den därunder förlorat sitt Själv och dess självständighet och blivit, eftersom den ej godvilligt ville sätta sig något annat mål än sig själv, genom yttre makt påtvingad ett dylikt annat och främmande mål. (S. 5.)

Och ett par sidor längre fram:

På något ställe, sade jag i början av mitt tal, har egoismen förlorat sig själv genom sin fullständiga utveckling, då den därunder förlorat sitt Själv och förmågan att självständigt sätta sig sina mål. Denna egoismens förintelse var den av mig angivna fortgången av tiden och den absolut nya tilldragelsen i densamma, vilken enligt mig gjorde en fortsättning av min första skildring av tiden lika möjlig som nödvändig. Denna förintelse skulle således vara vår egentliga närvarande tid, till vilken vårt nya liv i en ny värld, vars tillvaro jag likaledes hävdade, direkt måste anknyta. Den är därför också den egentliga utgångspunkten för mina tal. Och jag skall framför allt ha att visa hur och varför en sådan förintelse av egoismen med nödvändighet följer av dess högsta utveckling.

Utvecklad till sin högsta grad är egoismen när den, efter att först med få undantag har gripit alla styrda, utgående från dem bemäktigar sig även de styrande och blir deras enda livsdrift (Lebenstrieb). För en dylik regering uppkommer det till att börja med utåt ett försummande av alla de band, med vilka dess egen säkerhet är knuten till andra staters säkerhet, uppgivandet av det hela varav det är en del, helt enkelt därför att den ej får störas i sin tröga ro, och den egoismens sorgliga illusion, att den har fred så länge bara de egna gränserna ej angripits. Och vidare inåt detta vekliga förande av statens tyglar, som med utländska ord kallar sig humanitet, liberalitet och popularitet, men som riktigare på tyskt språk bör kallas slapphet och ett uppförande utan värdighet.

När den också bemäktigar sig de styrande, sade jag. Ett folk kan vara helt igenom fördärvat, d.v.s. egoistiskt, ty egoismen är roten till allt annat förfall (Verderbtheit) – och det oaktat ej blott bestå, utan till och med utföra till det yttre glänsande dåd, om blott dess regering ej blir lika fördärvad; ja den kan till och med även handla trolöst och plikt- och äreförgätet utåt, om den blott inåt har modet att med stram hand hålla styrelsetömmarna och att åt sig tillvinna den största fruktan. Men där allt det sagda förenas, där går det gemensamma väsendet under vid det första allvarliga angrepp som riktas mot detsamma, och på samma sätt som det själv trolöst lösgjorde sig från kroppen varav det var en lem, så lösgöra sig nu med samma trolöshet dess lemmar, vilka ej hållas tillbaka av någon fruktan för det främmande, från det och gå var och en till sig. […] På så sätt sker det, att egoismen förintas i och med sin högsta utveckling och att de som ej godvilligt ville sätta något annat mål för sig än sig själva, av främmande makt påtvingades ett dylikt annat mål. (S. 11ff.)

Och i samma stil fortsätter Fichte, sida ut och sida in. Boken handlar förstås inte bara om egoismens fördärvlighet; huvudtanken är att åstadkomma ett uppfostringssystem som gör att tyskar tänker, talar och handlar som just tyskar. Att gå in på alla dessa aspekter skulle ta för lång tid.

Jag får väl försöka mig på en kort sammanfattning av Fichtes resonemang:

1. Egoismen är roten till allt fördärv.

2. De styrandes uppgift är att stävja de styrdas egoism och hålla den inom snäva gränser.

3. Men om även de styrande blir egoistiska går allt åt pepparn och egoismen förintar sig själv.

Djupare än så orkar jag just nu inte gräva i Fichtes filosofi. Jag ska ägna mig åt min blotta sinnliga egennytta och ta en promenad i det vackra vårvädret i stället.