Nietzsche om Kant och Luther (och en del annat)

Friedrich NietzscheDet som inte dödar härdar: alltså plågar jag mig igenom Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Nu senast Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna från 1881. Att jag bloggar om detta beror på att jag klarar av det enbart med vänster hand. Det som är värt att citera citerar jag nedan:

Om Kant

… för att skapa rum år sitt ”moraliska rike” såg han sig nödtvungen att fastslå en obevisbar värld, ett logiskt ”Bortom”, – det var just därför han behövde sin kritik av det rena förnuftet! Med andra ord: han skulle inte ha behövt den om inte en sak hade varit viktigare för honom än allting annat: att göra det ”moraliska riket” obegripligt eller ännu hellre ogripbart för förnuftet, – han uppfattade helt enkelt att en tingens moraliska ordning var för lätt för förnuftet att angripa! Ty inför naturen och historien, inför naturens och historiens genomgripande omoral, var Kant, precis som varje annan hederlig tysk av den gamla skolan, pessimist; han trodde på moralen inte därför att den bekräftas av naturen och historien, utan trots att den ständigt motsägs av naturen och historien. För att förstå detta ”trots att” kan man kanske påminna sig något liknande hos Luther, denne andre store pessimist som med all sin lutherska våghalsighet anförtrodde sina vänner: ”om man med blotta förnuftet kunde fatta hur Gud kan vara skonsam och rättvis, samtidigt som han visar så mycket vrede och ondskefullhet, vad skulle man då ha för användning av tron? (Företalet, stycke 3.)

$ $ $

Kant […] lär uttryckligen att vi måste vara okänsliga inför främmande lidande om det att göra gott skall ha något moraliskt värde, – vilket Schopenhauer, mycket förgrymmad som man lätt kan förstå, kallar den kantska smaklösheten. (5tycke 132.)

$ $ $

[Citerar Schopenhauer:] ”Det kategoriska imperativet begripligt! Vilken grundfalsk tanke! Egyptiskt mörker! Må himlen förbjuda att det någonsin blir begripligt! Ty just det att det finns något obegripligt, att detta elände hos förståndet och dess begrepp är begränsat, villkorligt, ändligt och bedrägligt; vissheten om detta är Kants stora gåva till oss.” (5tycke 142.)

$ $ $

[…] Kant […] bestämde sin egen uppgift: ”att åter röja väg för tron genom att sätta gränserna för kunskapen”. (5tycke 197.)

Kants egen formulering är att ”upphäva förnuftet för att lämna plats åt tron”. Ingen större skillnad.

$ $ $

Att underkasta sig och följa andra, offentligt eller i det fördolda, – det är den tyska dygden. Långt före Kant och hans kategoriska imperativ sade Luther utifrån en liknande känsla: det måste finnas ett väsen som människan kan hysa tilltro till utan förbehåll, – det var hans gudsbevis: grövre och mer folklig än Kant ville han att man förbehållslöst skall lyda inte ett begrepp utan en person, och när allt kommer omkring gjorde också Kant sin omväg över moralen bara för att komma fram till lydnad mot personen: det är exakt så tyskarnas kult ser ut, och detta desto mer ju mindre de har kvar av den religiösa kulten. (5tycke 207.)

$ $ $

När man väl får en glimt av Kant genom hans tankar framstår han som duktig och hedervärd i bästa mening, men obetydlig: han saknar bredd och makt; han har inte upplevt så mycket och sättet han arbetar på berövar honom all tid att uppleva något, – jag tänker naturligtvis inte på stora yttre ”tilldragelser”, utan på det öde och de konvulsioner, vilka det mest ensamma, mest stillsamma försjunker i som har tid över och förbrinner i lidelsefullt tänkande. Schopenhauer har ett försprång framför honom; han är av naturen utrustad med en häftig fulhet i hat, begär, fåfänga och misstroende, han är något vildare disponerad och hade tid och ledighet för denna vildhet. Men han saknade ”utveckling”: precis som denna saknades i hans idévärld; han hade ingen ”historia”. (5tycke 481.)

Om annat

Gärningar och tro. – Alltjämt fortplantas genom de protestantiska lärofäderna den falska grundföreställningen att det bara är tron det kommer an på och att gärningarna ofelbart följer av tron. Detta är inte alls sant, men det klingar så förföriskt att det till och med har lyckats föra andra begåvningar än Luther bakom ljuset (nämligen Sokrates och Platon): fastän erfarenhetens vittnesbörd dagligen talar emot det. Den mest tillitsfulla förvissning eller tro kan inte ge kraften att handla, den kan inte ersätta den verkan av en fin, komplicerad mekanism som måste ha ägt rum i ett föregående skede för att något skall kunna förvandlas från abstrakt föreställning till konkret handling. Först och främst gärningarna! Det vill säga övning, övning, övning! Den erforderliga ”tron” inställer sig nog med tiden, – var så säker! (5tycke 22.)

Övning, övning, övning! (Jämför Hur blir man dygdig?)

$ $ $

Beviset på en föreskrift. – I allmänhet bevisas det bra eller dåliga hos en föreskrift, till exempel hur man bakar bröd, genom att det utlovade resultatet uppnås eller inte uppnås; förutsatt att den genomförs på ett korrekt sätt. Med de moraliska föreskrifterna förhåller det sig helt annorlunda: ty här är resultaten antingen osynliga eller så syns de men är vaga. Dessa föreskrifter bygger på hypoteser av minsta tänkbara vetenskapliga värde som varken kan bevisas eller vederläggas utifrån deras resultat […] (5tycke 24.)

$ $ $

Om vårt jag alltid är förhatligt, vilket Pascal och kristendomen påstår, hur skulle vi då kunna tillåta och tro att andra älskade det – oavsett om det var människa eller Gud? Det talar emot all anständighet att låta sig älskas samtidigt som man vet att man enbart förtjänar hat. (5tycke 79.)

$ $ $

Här är vi alla oförnuftiga. – Omdömen som vi betraktar som falska och läror som vi inte längre tror på, får oss alltjämt att dra falska slutsatser, – genom våra känslor. (5tycke 99.)

Hör vi inte detsamma från objektivister? ”The carcass of that stale thinking that you forbade your mind to revise.” Vidare:

Vi måste lära om, – för att till sist, kanske mycket sent, uppnå ännu mer: att omforma känslorna. (5tycke 103.)

$ $ $

Sken-egoism. – De allra flesta, vad de än tänker eller säger om sin ”egoism”, gör trots det under hela sitt liv inte ett dugg för sitt ego utan enbart för egots fantom, som har bildats i huvudena på deras omgivning och därifrån meddelats vidare till dem själva, – till följd av dessa lever de allesammans i en dimma av opersonliga, halvpersonliga åsikter och godtyckliga, liksom poetiska värderingar: den ene alltid i en annans huvud och detta huvud i sin tur i andra huvuden: en besynnerlig fantasivärld, som samtidigt vet att ge sken av stort förnuft! Denna dimma av åsikter och vanor lever och frodas nästan oberoende av de människor som den omsluter; det är i den man finner den oerhörda verkan av de allmänna omdömena om ”människor” – alla dessa för varandra obekanta människor tror på den blodlösa abstraktionen ”människa”, det vill säga på en fiktion; och varje förändring denna abstraktion genomgår på grund av enskilda potentaters (som furstars och filosofers) synpunkter, får en enorm och orimlig verkan på det stora flertalet, – och allt detta av den orsaken att ingen enskild individ i detta flertal mot den allmänna bleka fiktionen förmår sätta upp ett verkligt ego, ett ego som han själv har skapat och själv har tillgång till, för att på så sätt förinta denna fiktion. (5tycke 105.)

Andrahandsmentalitet.

$ $ $

Medlidande som en princip för handling, med kravet: ”lid av den andres onda som han själv lider av det, skulle […] med nödvändighet innebära att jag-synpunkten, med dess överdrifter och avvikelser, också blev den andres, den medlidsammes synpunkt: så att vi måste lida av vårt eget jag och den andres samtidigt och på så vis frivilligt belastade oss med dubbelt oförnuft, i stället för att göra våra egna bördor så ringa som möjligt. (5tycke 137.)

$ $ $

Antag att vi handlade utifrån uppoffring: vad skulle då förbjuda oss från att också offra vår nästa? – så som stat och furste alltid har gjort när de offrat en medborgare för en annan, ”för det allmänna intressets skull”, som man sade. (5tycke 146.)

$ $ $

Jaget vill ha allt. – Det tycks som om människans enda skäl till handling är för att äga: denna tanke kommer åtminstone till uttryck i de olika språken, vilka alla betraktar förgångna handlingar som om vi ägde någonting genom dem (”jag har talat, kämpat, segrat”: det vill säga, jag är nu i besittning av mitt tal, min kamp och min seger). (5tycke 281.)

$ $ $

Duellen är den sista ärofulla vägen till självmord som återstår, tyvärr är det en omväg och inte heller en helt säker sådan. (5tycke 296.)

$ $ $

Då något har blivit lättförståeligt för oss, antar vi att det hädanefter inte kan bjuda oss något motstånd – och blir sedan förvånade över att vi ser igenom det utan att kunna komma igenom! Det är samma förvåning och samma dårskap som flugan hamnar i framför varje glasruta. (5tycke 444.)

$ $ $

… att fly sitt ego och hata det och leva i andra och för dem – detta har hittills likaså tanklöst som självsäkert kallats ”oegoistiskt” och följaktligen ”gott”. (5tycke 516.)

Djävla objektivist!

$ $ $

När en stor tänkare vill förvandla sig själv till en förpliktigande institution för den kommande mänskligheten, kan man med säkerhet anta att han har passerat zenit i sin förmåga och är mycket trött, mycket nära sin solnedgång. (5tycke 542.)

$ $ $

Den ideala själviskheten. – Finns det ett mer upphöjt tillstånd än havandeskapet? […] Detta är den riktiga ideala själviskheten: att alltid vaka över och sörja för och hålla sin själ stilla, så att vår fruktbarhet får ett gott slut! (5tycke 552.)

$ $ $

Vill ni veta hur objektivister i allmänhet ser på Nietzsche, kan jag rekommendera John Ridpaths uppsats ”Nietzsche and Individualism” i The Objectivist Forum, Vol. 7, no 1–2, februari–april 1986. (Lessen – finns inte på nätet, bara på papper.) Det går förstås också bra (eller t.o.m. bättre) att läsa det lilla Ayn Rand själv sagt om saken, t.ex.. i förordet till 25-årsupplagan av The Fountainhead eller i uppsatsen ”Apollon och Dionysos”.

Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!