Inflation och deflation

Ibland är det nödvändigt med definitionsexercis, eftersom en felaktig definition av ett viktigt begrepp kan leda tanken fullständigt fel.

Ett exempel på detta är om man definierar ”inflation” som pris- och löneökningar och därför mäter inflationen med konsumentprisindex som mått. Men inflation innebär ökning av penningmängden i ekonomin. ”Inflation* betyder ordagrant ”uppblåsning” och det som blåses upp är just penningmängden. Att priser och löner sedan skjuter i höjden är en effekt.

Och, som alla kännare av den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin känner till, är ju detta inte den enda effekten av att penningmängden blåses upp. Uppblåsningen skapar också en illusion av välstånd, och den leder till felinvesteringar, eftersom investeringar nu förefaller vara lönsamma fastän de inte alls är det, och det kommer att visa sig senare under konjunkturcykeln.

Dessutom kan det hända att inflationen är så måttlig att den håller jämna steg med eller rentav underskrider den allmänna produktionsökningen i ekonomin, och då slår den inte igenom i konsumentprisindex. (Man kallar ibland detta för ”dold inflation”.) Men inflationens övriga skadeverkningar finns kvar. Det var t.ex. detta som skedde under 20-talet och som gjorde att alla ekonomer utom Mises och Hayek blev helt tagna på sängen vid börskraschen 1929.

Man kan förstås rent semantiskt komma runt det här genom att skilja på ”penningmängdsinflation” och ”prisinflation” och helt riktigt konstatera att det förra orsakar det senare.

Men hur blir det då med det motsatta begreppet, ”deflation”? Definierar man inflation som pris- och löneökningar, måste man ju i konsekvensens namn definiera deflation som pris- och lönesänkningar. Vill man sedan komma runt det semantiskt, så får man skilja mellan ”penningmängdsdeflation” och ”prisdeflation”.

Men det är t.o.m. värre med en felaktig definition av ”deflation” än av ”inflation” – ”penningmängdsdeflation” är så vitt skild från ”prisdeflation” att man omöjligt kan bunta ihop begreppen så som sker. Det följande är skåpmat för dem av er som studerat Mises, och ännu mera skåpmat för dem av er som också studerat Reisman, men det förtjänar ändå att upprepas:

Med oförändrad penningmängd, och förutsatt givetvis att det också produceras nya varor och tjänster, måste priserna sjunka. (Även lönerna sjunker förstås; jag har inte tid eller plats att gå in närmare på detta, men de kommer att sjunka något mindre än priserna, så att reallönerna – lönerna i termer av köpkraft – går upp, även om de nominella lönerna sjunker.) Under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) kommer priserna normalt också att sjunka, eftersom nyproduktionen av guld/silver normalt är mindre är produktionen av andra varor och tjänster. (Undantaget från detta är ifall det upptäcks någon ny stor guld- eller silverfyndighet, men detta undantag är synnerligen temporärt.)

En sakta men stadigt sjunkande allmän prisnivå är det normala i en fri, kapitalistisk ekonomi. Och att det inte är det normala i vår nuvarande blandekonomi är inte så konstigt.

Men ska detta kallas ”deflation”? Visst inte. Om inflation ska jämföras med en ballong som blåses upp, då är deflation vad som inträffar när det sticks hål på ballongen och inflationsluften går ur.

För vad är det som händer i en verklig deflation? Under inflationsfasen av konjunkturcykeln pumpas det in nya fiatpengar i ekonomin, och framför allt pumpas det in ”omloppsmedel” – papperslappar eller idag elektroniska bokföringsposter som endast till en bråkdel täcks av verkliga pengar, s.k. ”bråkdelsreserver”[1]. Lån till investeringar består huvudsakligen av sådana bråkdelsreserver. Löner betalas ut från dessa bråkdelsreserver. Det blir deflation, därför att dessa omloppsmedel och bråkdelsreserver helt enkelt försvinner ur hanteringen. Omloppsmedlen har skapas ”ur tomma intet”, och nu försvinner de ut i samma ”tomma intet”. Lån kan inte längre betalas av, och löner kan inte längre betalas ut. Följden blir omfattande konkurser och massarbetslöshet. Att det sedan också blir kraftiga prisfall är inte så konstigt. Men dessa kraftiga prisfall är något helt annat än den lugna och stadiga prissänkning som skulle råda under guldmyntfot.

En sak som förtjänar att nämnas är att guld (eller silver) som en gång producerats aldrig försvinner. (Enda undantaget är sådant guld som försvunnit vid skeppsbrott, men det är ju en försvinnande liten del av allt guld som finns – och dessutom kan det ju faktiskt bärgas någon gång i framtiden.) Papperspengar och omloppsmedel kan försvinna, och gör det också.

Det sägs ofta, och med all rätt, att fördelen med guldmyntfot är att den är inflationssäker. Vad som förtjänar att påpekas är att den också är deflationssäker.

Det mesta av det jag har tagit upp ovan har jag skrivit om förr i olika sammanhang. Så varför älta det en gång till just nu? Jo, jag har precis börjat läsa Detlev Schlichters Papperspengarnas kollaps, och jag hakade upp mig på den här formuleringen:

Det är sant att i ekonomier med varupengar finns en tendens till måttlig bestående deflation. (S. 21.)

Och några längre sidor fram:

I en ekonomi med oförändrad penningmängd men med stigande produktivitet, det vill säga en växande tillgång på varor och tjänster, tenderar priserna på sikt att sjunka. Detta fenomen […] kallas för bestående deflation och är förväntat i ett system med varupengar. (S. 53.)

Här kallas alltså de sakta sjunkande priserna under varumyntfot (guld och/eller silver) för ”deflation”. Men jag ska vara rättvis mot Schlichter och citera resten av det första stycket också:

I en ekonomi där penningmängden är i princip oföränderlig måste en ökad produktion av varor och tjänster med tiden leda till lägre priser. Men en sådan typ av deflation medför inte några ekonomiska problem. Den typ av deflation som Ben Bernanke […] lovar att motverka med potentiellt obegränsad penningproduktion är av en helt annan art. Den är ett krisfenomen  som uppstår i en ekonomi med alltför höga skuldnivåer och uppblåsta priser på fastigheter och finansiella tillgångar. En sådan ekonomi måste förr eller senare genomgå en deflationsdriven korrigering. Men prisbubblorna och de orimliga skuldnivåerna vore otänkbara utan en föregående kreditboom, som i sin tur bara kan uppstå genom obegränsad penningproduktion. (S. 21f.)

Ja och amen till det resonemanget. (Min enda invändning är av semantisk natur, även om det handlar om en rätt viktig semantisk poäng.)  Och lite längre ned:

Framstående ekonomer förklarade för länge sedan varför en växande penningmängd är en källa till ekonomiska störningar. De klassiska ekonomer i Storbritannien som tillhörde den så kallade valutaskolan (David Ricardo, Lord Overstone m.fl.) demonstrerade detta redan i mitten av 1800-talet. Men det var nationalekonomerna inom den österrikiska skolan, framför allt Ludwig von Mises och Friedrich August von Hayek, som mellan 1912 och 1932 utvecklade denna insikt till en fullständig teori om konjunkturcykeln. (S. 22.)

Nu har jag som sagt bara börjat läsa Schlichters bok, men det verkar väldigt lovande.

Mina egna resonemang ovan bygger mycket på vad George Reisman skrivit. (Mig veterligen är Reisman den ende som betonar det faktum att guld inte kan försvinna och att guldmyntfoten därför är deflationssäker och inte bara inflationssäker. Det är säkert implicit i vad t.ex. Mises skrivit, men Reisman har gjort det explicit.) För dem som tycker att Capitalism: A Treatise on Economics är en för tjock lunta att ta sig igenom kan jag rekommendera hans artikel Falling Prices are not Deflation but the Antidote to Deflation.

Uppdatering 13 september: Jag har läst färdigt boken nu, och jag kan varmt rekommendera den; den ”semantiska” kritik jag kom med ovan förtar inte bokens värde. För den som redan känner till den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin är resonemangen inte svåra att ta till sig, men det är ändå lärorikt hur han lyckas tillämpa dem på det historiska skeendet och på nuet. Och för dem som ännu inte känner till teorin är den en utmärkt första presentation. Det sorgliga är att de som verkligen behöver lära sig av boken – nationalekonomerna i mittfåran – aldrig kommer att läsa boken eller, om de läser den, omöjligt kan ta den till sig. Så de kommer att fortsätta att leda oss mot den slutliga kollapsen.

Uppdatering 23 april 2014: Den uppsats av Reisman jag länkade till finns nu också i svensk översättning.


[1]) Jag är översättaren, Joel Nordqvist, tack skyldig för termen ”bråkdelsreserver”. Tidigare har jag använt ”fraktionella reserver”, men ”bråkdelsreserver” är ju, som min tantvän skulle uttrycka det, ”svenskigare”.

Annonser

Floskler om ekonomin

Världen, eller i varje fall stora delar av den, står inför ett ekonomiskt sammanbrott. Vi har sett hur fastighetsbubblan sprack i USA för ett par år sedan (tidigare spruckna bubblor att förglömma), och idag ser vi hur Greklands ekonomi håller på att totalhaverera, och andra EU-länder riskerar snart att följa efter. Förklaringen på detta ligger i den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin; och vore den allmänt känd och accepterad, skulle sammanbrottet kunna förhindras. Men världen lyssnar hellre till Paul Krugman, vars enda ”lösning” på problemen är mer och mer inflation. Rasmus Fleischer[1] har läst ett par nyutkomna böcker som han recenserar i Expressen 17 juni 2012: Vad är pengar? av Andreas Cervenka och Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter. Jag har inte läst någon av dessa böcker [eller hade inte gjort det när jag skrev denna bloggpost] (däremot har jag läst och uppskattat några av Cervenkas krönikor i Svenska Dagbladet), men jag är ju inte helt okunnig om den ”österrikiska” ekonomiska skolan. Ett kort citat, där Fleischer refererar Cervenka:

Vi lever nu i ett permanent undantagstillstånd, kännetecknat av negativ realränta. Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.

Javisst, så är det ju. Fleischer har en rätt rolig kommentar:

Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Synd att jag inte är i en position att följa något av Fleischers tre råd… Vidare i texten:

Så vad är alternativet? Andreas Cervenka ger en vink genom att hänvisa till Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter, som händelsevis just har utkommit i svensk översättning. Boken är ett manifest för återgång till guldmyntfot och predikar den synnerligen hårdnackade form av liberalism som blivit känd som den österrikiska skolan. Fantasin om den rationellt handlande individen ges här ett absolut företräde. Andra ideal som normalt omhuldas av liberaler (inklusive tillväxt och demokrati) får bryskt träda åt sidan. Detlev Schlichter menar att ingenting fjättrar individen så som statens möjlighet att skapa pengar ur intet. Likt vissa marxister räknar han med att saker kommer att ordna sig efter den ofrånkomliga kollapsen, då de rationella individerna kommer att återgå till guld som betalningsmedel.

Jag har svårt att hitta något argument i den tiraden. Att Fleischer inte håller med visas genom ordvalen: den österrikiska skolan är ”hårdnackad”; rationellt handlande är en ”fantasi”; att saker kommer att ordna sig efter kollapsen är en sorts marxism. (Att gå djupare in på de här sakerna skulle kräva för mycket utrymme.) Ett sista citat:

Vad är pengar? lyckas fint med att förklara vad pengar är, men är alltför fixerad vid pengarna i sin analys av krisen. En hel del saker lyser med sin frånvaro: arbete, företagande, teknik, politik, energi, miljö och mellanmänsklig omsorg. Allt detta måste tänkas in om det alls ska bli tal om en lösning.

Jovisst, det finns annat här i världen än pengar. Men vem har förnekat det? Men att det finns andra värden här i livet är en klen tröst, den dag hyperinflationen slår till och alla ens pengar blir värdelösa. (Sedan hänger ju alla de saker Fleischer radar upp här intimt samman med pengar.) OK, det är en positiv sak att den ”österrikiska” skolan alls nämns på Expressens kultursida. Synd bara att den avfärdas med floskler.

$ $ $

Uppdatering 29 juni 2012: Cervenkas bok recenseras även av Lars Linder på Dagens Nyheters kultursida idag, och dessutom relativt floskelfritt! Min kommentar:

Andreas Cervenka är bra; men det han säger har sagts i decennier av representanter för den ”österrikiska” nationalekonomiska skolan. (I själva verket i exakt 100 år, eftersom Ludwig von Mises’ epokgörande avhandling Die Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel publicerades 1912.) Folk borde ha lyssnat på Mises och hans efterföljare för länge sedan; då kanske vi hade sluppit dagens desperata situation och den ännu värre situation som väntar oss längre fram.

Jag skrev ”relativt floskelfritt”, men vad sägs om det här stycket i slutet av recensionen?

Det är till och med lite frestande att glänta på dörren till gamle Marx, som ju förutspådde att just kapitalets ständiga ackumulation en vacker dag skulle göra marknadsekonomin så topptung att den med nödvändighet skulle gå över styr.

Som om Marx och inte Mises satt inne med lösningen på dagens finansiella kris! Och som om inflation vore en form av kapitalackumulation! Kapitalackumulation innebär att pengar sparas och sedan investeras; går investeringarna med vinst, sparas vinsten och återinvesteras. Det är på så sätt en ekonomi växer och alltmer välstånd skapas. Inflation urholkar sparkapitalets värde. Hyperinflation leder till att sparkapitalets värde helt utplånas. Marxismen har inget att hämta här!

$ $ $

Uppdatering 1 augusti 2012: Rasmus Fleischer har tydligen läst den här bloggposten. för han nämner den på Twitter. Dessutom kallar han mig ”Sveriges renlärigaste objektivist”, vilket förstås bara är ytterligare en floskel.

$ $ $

Uppdatering 20 mars 2014: Rasmus Fleischer fortsätter att leverera floskler. I något som ska föreställa en bokrecension i Expressen 19 mars 2014 skriver han så här:

Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen, vars ledare förvaltar arvet från Ludwig von Mises (1881-1973) mannen som gjorde liberalismen till en religion och som lustigt nog blir upphöjd som liberal auktoritet i ”Därför hatar alla liberaler”.

Inte en tillstymmelse till argument här, och det är förstås inte heller avsikten. Avsikten är helt enkelt att ”fula ut” Mises och den ”österrikiska” skolan, så att ”mainstream”ekonomer i godan ro kan fortsätta att urholka penningvärdet till dess att hyperinflationen (eller den djupa depressionen, vilket det nu till slut blir) är ett faktum.

Bästa sättet att fula ut Rasmus Fleischer är förstås att citera honom.


[1]) Jag vet inte mycket om denne Rasmus Fleischer, men jag kan nämna att Henrik Sundholm har polemiserat mot honom.