Det var värre förr …

… innan vi ”drabbades” av kapitalismen.

Det här skrev jag 2001, men det har ju inte blivit mindre aktuellt sedan dess.

Säkert har ni hört att kapitalism innebär utplundring och leder till krig – som om människor före den industriella revolutionen levde i välmåga och fred med varandra. Säkert vet ni också att sanningen är den rakt motsatta: att kapitalismen lyft mänskligheten (eller i varje fall den del av mänskligheten som ”drabbats” av den) ur fattigdomen och ersatt plundring och svält och ständiga, blodiga krig med fritt, fredligt handelsutbyte till ömsesidigt gagn. Men en sådan formulering är abstrakt och kan därför vara svår att ta till sig (eller kan avfärdas som tomt ”pep-talk”). Och många människor är så historielösa att de inte vet något om de förhållanden kapitalismen lyft oss ur. Särskilt kapitalismens motståndare uttalar ständigt sitt förakt mot den lyx vi lever i – vår ”materialism” eller ”fixering vid prylar” – och glömmer eller förtiger att denna lyx inbegriper tryckpressar, radio, TV och datorer med internetuppkoppling – alla dessa ”lyxartiklar” utan vilka de själva aldrig skulle kunna nå ut med sitt ondskefulla budskap. Konkretisering kan vara på sin plats! Här är något jag läste i förra veckan:

Snart greps hela sydvästra Polen av en namnlös fasa. Överallt spred sig ryktet om att zaporogerna [kosackerna] satt sig i rörelse. Envar som hade någon möjlighet till det sökte räddning genom att bryta upp och fly för alla himmelens vindar, såsom brukligt var under detta oregerliga, sorglösa [sic] århundrade, då man varken byggde fästningar eller borgar, utan människan blott förde en flyktig tillvaro i kojor av halm. Man tänkte: ”Varför offra arbete och pengar på en stuga, när den ändå kommer att sopas bort genom tatarernas härjningståg!” Alla fylldes av oro, både de som bytte ut oxarna och plogen mot häst och gevär och de som drev bort sin boskap och tog med sig allt de på något vis kunde forsla undan för att hitta ett gömställe. Här och var på vägen inträffade det väl, att gästerna möttes med vapen i hand; men i allmänhet hade man redan tagit till harvärjan. Alla visste, hur svårt det var att ha något att göra med dessa krigiska och vildsinta horder, som blivit så ryktbara under benämningen zaporoghären, som under ytan av vild tygellöshet dolde en särskilt för krigstider avsedd disciplin… Ofta dök de upp just på platser, där man minst av allt kunnat vänta sig dem – och då fick allt ta farväl av livet: den röde hanen bredde ut sina vingar över byarna; hästar och boskap, som inte drivits undan för hären, nerslaktades på stället. Detta tycktes snarare likna en oavbruten orgie än ett fälttåg. Idag skulle håret resa sig på folks huvud, om man finge se de fasansfulla spåren efter den rasande framfarten under detta halvvilda sekel, då zaporogerna ständigt höll sin berömmelse vid liv. Lemlästade dibarn, bortslitna kvinnobröst, ända upp till knät flådda ben på dem som fick löpa sin kos – det var med ett ord stor vedergällning kosackerna utkrävde för den oguldna skulden. (Nikolaj Gogol, Taras Bulba.)

Detta var de villkor under vilka mänskligheten levde i förkapitalistisk tid!

Gogol beskriver visserligen här ett specifikt härjningståg som ägde rum under 1500-talet, och det är kosackernas härjningar han beskriver. Men det finns ingen anledning tro att deras motståndare (tatarer eller turkar eller polacker) betedde sig annorlunda. Och att det var likadant på andra håll i världen under andra århundraden är ställt utom tvivel. Läs t.ex. Vilhelm Mobergs Förrädarland! Eller gå på bio och se De sju samurajerna! Eller bläddra lite i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien! Överallt kommer ni att möta variationer av ett och detsamma: den här sortens utplundring var ordningen för dagen. Fredsperioder var undantag.

Och vilka var offren? I huvudsak de människor som brukade jorden – m.a.o. de som producerade de livsförnödenheter utan vilka krigarna själva skulle svultit. (Kosackerna i Gogols berättelse producerade sannerligen inget annat än död och förödelse; när de inte var ute på härjning ägnade de sig huvudsakligen åt att dricka brännvin. Brände de brännvinet själva, från säd de själva odlat? Säkert inte.)

Och hur var det för dem som i stället för att bruka jorden försökte livnära sig på handel och kommers? De som praktiserade vad som idag brukar fördömas som ”nyliberal krämarmentalitet”? Gogol igen:

Visserligen fanns det i förstaden [till zaporogernas högkvarter] judar, armenier och tatarer, vilka, drivna av en omåttlig vinningslystnad, djärvts sätta upp sina butiker där, eftersom kosackerna inte älskade att köpslå och betalade, vad handen händelsevis råkade få upp ur fickan. Men dessa snikna krämare hade ingen avundsvärd ställning: de påminde om dem som bosatt sig vid Vesuvius’ fot, ty var kosacken utan pengar, så rev han utan omsvep ned deras bodar och tog gratis, vad han behövde.

Det är förhållanden som dessa som kapitalism och liberalism och upplysning åtminstone till en del har befriat oss från. Förkapitalistiska reminiscenser har vi ändå gott om – krigshärdar som Rwanda eller ex-Jugoslavien påminner oss dagligen om det (områden som förstås i mycket liten utsträckning ”drabbats” av kapitalismen). Och allt våld är ju definitivt inte utrotat ens i våra relativt civiliserade blandekonomier. Marschen mot paradiset på jorden är långt ifrån avslutad.

Men det skadar verkligen inte – allra minst i dessa tider, då de skenheliga talar om ”hotande hyperkapitalism” och liknande saker – att vi påminner oss det helvete vi undsluppit.

$ $ $

(Nyskrivet på samma tema. Gästskribent Frank Heller.)

För ett par år sedan bloggade jag under rubriken Var krigen bättre förr?, detta med anledning av Hans-Hermann Hoppes besynnerliga idé att krigen i äldre tider, då det rådde mer eller mindre absolut monarki i världen, var humanitärare och skonsammare mot civilbefolkningen än idag, efter det att demokratin fått sitt genombrott. Ett kort citat ur den förra bloggposten:

Han [Hoppe] menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

Vad Hoppe uppenbarligen missar är att soldaterna utan den monarkiska eran måste livnära sig med något utöver sin magra sold, och att de livnärde sig på att plundra civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, vilket jag exemplifierade med en del citat från Voltaire.

Just nu läser jag (det ingår i ett högläsningsprojekt inom familjen) en av Frank Hellers minst kända romaner, Kriget som aldrig tog slut, vilken tilldrar sig under trettioåriga kriget (och är inspirerad av Grimmelshausens Simplicissimus, som jag tyvärr ännu inte läst). Här läser jag följande:

Som en tjutande hord av avgrundsandar […] överföllo soldaterna byn. De foro ur hus i hus, de sleto upp dörrarna på vid gavel, eller ryckte dem av deras gavlar, de slogo ut fönstren som för att förkunna en evig sommar, de vände upp och ned på bohaget, de tömde visthus och källare, de bröto in i stall och hönshus. Där föll en oxe för deras hugg, där ett får, där en kalv. Djurens dödsskrik blandade sig med människornas, ty om någon tror att de skonade ägarna för boskapens skull, misstar han sig. Efter att ha stuckit hål i varje bolster och dyna för att se om den innehöll dolda skatter, grepo de sig an med att förhöra befolkningen. Förhöret försiggick i stränga former. Här lades en på marken och fick munnen uppspärrad med en trästicka, varpå man hällde gödselvatten i hans mun till dess att han förrådde, var hans pengar voro gömda. Här sattes en annan på en stol och fick eld tänd under sig för att bekänna detsamma. Här hissades en upp i en takbjälke och fick vikter i fötterna, där tvingades en annan att krypa in i sin egen bakugn, varefter vägen ut spärrades med halm och ris som antändes. Från alla håll hördes de jämmerligaste nödrop och böner om förbarmande. Men från ett håll kom det skratt, det ena gällare än det andra, ty där hade man bundit en gammal man vid en stol och gnidit in hans fotsulor med salt. Nu fick hans egen get slicka saltet av hans fötter, och kittlingen var så stark att han under gapskratt fick bekänna vad de andra yppade under jämmer och nödrop, nämligen var han hade sina pengar.

Från höskullar och logar kom de våldtagna kvinnornas och flickornas skrik som en flöjtton i den helvetiska konserten. (S. 40f.)

Ja, nu kan säkert någon invända att det här är fiktion och att Frank Heller överdriver. Men hur mycket tror ni att han överdriver?

PS. Jag lånade hem Grimmelshausens bok på biblioteket och började läsa den; och faktum är att Frank Hellers beskrivning är nästan helt plankad från Grimmelshausen, inklusive gödselvattnet och geten som fick slicka saltet av fötterna. Om Grimmelshausens historia är autentisk vill jag låta vara osagt, men hade i varje fall egen erfarenhet av trettioåriga kriget, vilket är mer än vad man kan säga om Hans-Hermann Hoppe.

$ $ $

Uppdatering 6 november: Att varken Frank Heller eller Grimmelshausen spånar eller överdriver bekräftas av vår egen hävdatecknare, Anders Fryxell:

Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora lösepenningar för frihet från plundring, mord och brand. […] Dessa befälets exempel följdes gärna av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet under fotsulorna och strödde salt i såren osv.

Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.

Brott följde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan, stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.

Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär […] Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i döden. (Berättelser ur svenska historien, del 3, s. 5f.[1])

Fler ohyggligheter följer, men citatet bör räcka för att ge en uppfattning.

Och konsekvenserna?

Före krigets utbrott var Tyskland måhända det lyckligaste land i Europa, med blomstrande handel, hantverk och jordbruk. Men kriget förstörde inom kort hela dess välstånd. […] Städerna hade ej en fjärdedel kvar av sin förra befolkning, och de tomma husen nedrevs till bränsle. […] Egendomar såldes till en tjugondedel av förra värdet. Åkrarna stod för det mesta osådda, beväxta med ogräs och träd. Bönderna måste draga plogen själva; hantverkare och konstnärer hade försvunnit; alla skolor var förstörda; de få överlevande prästerna livnärde sig som skomakare, spelmän osv. Osäkerheten var allmän, ty man hade att frukta dels för krigare, dels för rövare, dels för vargar, vilka med erhållen smak på människokött strök mordgiriga kring landet. (S. 8f.)

Och om ni trodde att biologisk krigföring var ett modernt påfund:

Av brist på tjänligt foder dog hästarna hundra-, ja tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Även saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande källa, oaktat dess illa både luktande och smakande vatten. Den blev snart tömd, och då fanns på botten en mängd döda hästar, av de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de därav drickande. Ändamålet vanns, och av dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber i staden, så att dagligen över hundra lik begrovs. (Del 2, s. 319.)

Och alla dessa långa citat bara därför att Hans-Hermann Hoppe påstått att krigen under det monarkiska tidevarvet var jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen!

(Att jag skrev det här på årsdagen av slaget vid Lützen är en ren tillfällighet.)

$ $ $

Uppdatering 18 november: Det här citatet ur Fryxells Berättelser ur svenska historien nänns jag inte undanhålla er:

Att läsa om tappra och lysande krigsbragder är för eftervärlden ett angenämt tidsfördriv, helst om därvid berättelsen undandöljer den orättvisa, varmed krigen ofta företages, det fasansfulla elände, varav de alltid beledsagas. Men för den lidande samtiden kan dessa sidor av saken icke förnekas, icke förtigas. De alstrar därför nästan alltid ett missnöje, ett knot, som med skärande missljud avbryter de högljudda segerropen. (Band 3, s. 288.)

Detta på tal om Karl X Gustaf, som vid sitt trontillträde 1654 hade att välja mellan fred och krig:

För den verksamhet, han såsom konung skulle utveckla, öppnade sig då tvenne olika banor: fredens och krigets.

Fredens: att efter en regering sådan som Kristinas åter införa ordning i statsverket, stadga i förvaltningen, kraft i lagstiftningen, allvar i levnadssättet och välmåga i landet […] Se där den ena banan, den ena kallelsen!

Den andra var krigets: att fullända det åsyftade Östersjöväldet, kanhända sträcka erövringarna ännu längre och förvärva åt sig och åt Sverige nya länder och kronor och en krigsära, som städse skulle bli föremål för eftervärldens undran och skaldens sång.

Valet var fritt. (S. 180f.)

Och resultatet efter sex års oavbrutet krigande:

En blick över det inre tillståndet finner landet utarmat genom krigets tunga gärder och tätt upprepade utskrivningar; lagskipningen förslappad och förvaltningens jämna gång rubbad genom konungens beständiga frånvaro; handeln nästan tillintetgjord genom höjda tullavgifter, genom krigets osäkerhet och bördor […]; ytterligare riksskulden ökad med sex eller sju millioner d .s. m. [daler silvermynt] […] (S. 291.)

Vad detta har att göra med Hans-Hermann Hoppes idé att krigen under det monarkiska tidevarvet skulle varit jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen lämnar jag åt den bildade allmänheten att räkna ut. (Ja, jag upprepar mig …)


[1]) Redigerad av Axel Strindberg och utgiven i fyra volymer på Gidlunds förlag 1982–83; originalet är i hela 46 volymer (plus tre postuma volymer av Otto Sjögren).

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.