Hur man trollar fram pengar …

… som sedan trollas bort igen

Säkert minns ni den isländska finanskrisen år 2008 – för övrigt ett närmast perfekt exempel på den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin, där en skenbar uppgång i ekonomin oundvikligen senare leder till en krasch. Om denna handlar en deckare från 2013, Svarta korpar över Villette av Ingrid Hedström. Här ett citat:

Har ni hört den här förresten, rätt kul sammanfattning av det isländska finansundret? Thor och Steingrimur möts på en gata i Reykjavik. Thor har en katt och Steingrimur en liten hund. Thor köper hunden av Steingrimur för en miljon euro, och Steingrimur köper Thors katt för samma summa. Ingen har lagt ut några pengar, men nu äger de båda en tillgång som värderats till en miljon. Med kattfan som säkerhet tar Steingrimur ett banklån och köper … ja, en brittisk butikskedja eller så. (S.  83.)

Ja, så går det till i en värld där omloppsmedel eller bråkdelsreserver kan trollas fram ur tomma intet. Men det som trollats fram ur tomma intet kommer förr eller senare att försvinna ut i samma tomma intet:

Men vad gör han [Steingrimur] när korthuset börjar vackla, när han är belånad upp over takåsarna, när allt han köper inte ger utdelning nog att betala räntorna, när han vet att katten i själva verket är värdelös, när börsen inte stiger längre […]?

Svar:

Man kan försöka manipulera marknaderna, skapa intryck av att folk står i kö för att köpa katthelvetet till exempel. […] Om ingenting hjälper och kraschen ter sig oundviklig, då kan den som är skrupelfri se till att de tillgångar som finns kvar hamnar utom räckhåll för fordringsägarna så att bara katten och annat krafs finns kvar för dem att göra upp om. Det kan kräva lite fiffel med papper och dateringar om man vaknat upp för sent. (S. 83f.)

De där nya miljonerna som skapas när ett par islänningar träffas på gatan skapar också en illusion av välstånd, och det är viktigt att den illusionen upprätthålls:

Han tänkte också på vad tysken sagt om förtroende, om vikten av att ha det och behålla det. I efterhand hade han förstått att han själv på Birting Bank [en fiktiv isländsk bank] varit statist i en gigantisk Potemkinkuliss, avsedd att skapa just förtroende, med överdådiga fester och spektakulär konsumtion som det yttre tecknet på ständig och växande framgång. (S. 85.)

Som jag hoppas ni känner till (om inte annat, så från min bloggpost om nettokonsumtion) är den samlade (”aggregerade”) vinsten i ekonomin som helhet i stort sett lika med kapitalisternas egen konsumtion. Om alla, eller de flesta, kapitalister gjorde som Birting Bank och ställde till stora kalas i stället för att spara och investera, skulle vinstnivån i ekonomin som helhet stiga, och fortsätta att stiga tills den oundvikliga kraschen inträffar. Om bara ett litet fåtal kapitalister gjorde så skulle bara de krascha och resten av världen vandra vidare.

Lite tidigare i boken kan man läsa:

Hela finansvärlden bygger egentligen på förtroende, och förtroende bygger på psykologi. (S. 83.)

Och hela finansvärlden bygger idag på omloppsmedel eller bråkdelsreserver. Det är förmodligen därför som den engelska termen för ”omloppsmedel” (tyska ”Umlaufsmittel”) är ”fiduciary media”, d.v.s. just ”förtroendemedia”.[1] (Av latinets ”fides” som betyder ”förtroende”, ”förtröstan” eller ”tillit”.[2]) Så länge kunderna har förtroende för sin bank kan banken fortsätta att sätta omloppsmedel (bråkdelsreserver) i omlopp. Den dag kunderna mister förtroendet blir det en bankrusning och banken går omkull.

Men det här var ju bara en rolig historia? Inte är det så här det går till i verkliga livet?

Nej, man skapar förstås inte omloppsmedel/bråkdelsreserver med bara en katt och en hund som säkerhet. Utan så här går det till:

En bank har, låt oss säga, 100 kilo guld i sitt valv. Eftersom sedlar är behändigare att använda än guld, speciellt för stora betalningar över stora avstånd, trycker banken upp sedlar som ska vara inlösbara i guld. Så långt är allt gott och väl: en sedel som när som helst kan lösas in är ”så god som guld”.[3]

Men så kommer banken på att den kan trycka upp lite fler sedlar än det faktiskt finns guldbackning för. (Därav termen ”bråkdelsreserver”.) Det gör det lättare för banken att låna ut pengar; den drar åt sig lite fler kunder; och detta i sin tur gör att andra banker tar efter exemplet för att möta konkurrensen. Och så fortsätter det tills denna praxis blir norm i hela ekonomin.

Men hur ska då bankerna kunna behålla sina kunders förtroende, om de bär sig åt så här?

Det beror för det första förstås på hyr mycket bråkdelsreserver bankerna prånglar ut. Om de prånglar ut, låt oss säga, 5% mer än de har guldbackning för märks det inte särskilt mycket. Och desto mer märks det förstås om de lånar ut 95% mer än de har i sina valv.

Men än viktigare är att allmänheten måste vara omedveten om vad som försiggår; allmänheten måste tro att sedlarna fortfarande är ”så goda som guld”.

Ifall bråkdelsreserven är 5% är varje hundralapp i själva verket bara värd 95 kronor; fem av kronorna är falskmynteri. Och om bråkdelsreserven är 95% är hundralappen värd en femma; resten är falskmynteri. Men den som tar emot sedeln som betalning vet ju inte detta; bara banken själv och ett fåtal favoriserade låntagare vet om det.

Man hör ofta argumentet att bråkdelsreserver inte är något bedrägeri, eftersom det är fråga om en överenskommelse mellan banken och låntagaren; båda parter tar helt enkelt en kalkylerad risk; och det är ju inget bedrägligt med att ta kalkylerade risker. Man bortser då ifrån – eller blundar för – att resten av allmänheten blir skinnad: på 5% i det första av mina exempel, och på hela 95% i det andra exemplet. Och låntagarna är precis lika medskyldiga till bedrägeriet som långivarna.

Om bankens övriga kunder vore medvetna om bedrägeriet, skulle de förstås dra sig för att använda sedlar, när de vet att deras värde är lägre än det påstådda, ”nominella” värdet – och speciellt då om de fattar att de snart kan bli ännu mindre värde, när det kommer till fler omgångar av bråkdelsreserver. De skulle skynda sig att lösa in sedlarna mot klingande guldmynt, och bankerna skulle råka ut för en bankrusning och gå omkull.

Om ni är det minsta hemmastadda med ”österrikisk” ekonomi vet ni förstås vad inflation i allmänhet har för effekt: att de som först får de nya pengarna i handen kan använda dem innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen inte kan använda dem förrän priserna redan stigit. Det är fråga om en omfördelning av pengar som kan bli väldigt omfattande ifall inflationen är hög; och det är fråga om en omfördelning från de fattiga till de redan rika – för vilka är det som kan låna mest pengar om inte just de rika? Ingen fattiglapp lär kunna få ett mångmiljonlån från någon bank.

Sådan är alltså situationen med omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på guld (eller silver eller, för den delen, koppar). Vad vi har idag är omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på fiatvaluta – sedlar och mynttecken utan någon koppling till ädelmetaller. Dagens omloppsmedel/bråkdelsreserver existerar huvudsakligen i form av olika sorters värdepapper och/eller i digital form (vilket förstås också gäller för de där euromiljonerna de både islänningarna tjänade på att byta hund mot katt). Dessutom tycks ju bankerna numera sträva efter att minimera användningen av kontanter, så snart har vi kanske bråkdelsreserver som grundar sig på andra bråkdelsreserver, och var det ska sluta kan ni försöka tänka er.

Om vi hade ett fritt bankväsende – utan statlig inblandning och utan centralbanker som ”lenders of last resource” – skulle skadeverkningarna av omloppsmedel/bråkdelsreserver vara jämförelsevis begränsade. Bankerna vill förstås undvika bankrusningar och skulle därför iaktta viss försiktighet. Men idag är det just staten och centralbankerna som uppmuntrar till oskicket, och bankerna har inget annat att göra än att ”traska patrull”. En bank som idag skulle måna om att vara hederlig mot sina kunder skulle helt enkelt inte klara sig – om inte annat så för att alla andra banker har så mycket mer ”pengar” att låna ut.[4]

De som försvarar omloppsmedel/bråkdelsreserver brukar hävda att också de backas upp av reella tillgångar (så att t.ex. om en bank ger ett lån för att köpa ett hus eller en fabrik eller gruva, är huset, fabriken eller gruvan den tillgång som backar upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna). George Reisman tar upp det argumentet i Capitalism: A Treatise on Economics:

Now, the supporters of fiduciary media are quick to point out that fiduciary media are not without backing of any kind. They are backed, they say, by the loans and investments banks make in creating them, and in the capitals of the banks. For example, when a bank creates a checking deposit of $80 for a borrower, the bank’s assets also grows by $80 – the $80 now owed to the bank by its borrower. And the borrower may have had to put up collateral worth more than $80. In addition, the bank has its own capital that is lent out or invested, and this provides further backing, it is argued. […]

The great problem of fiduciary media is that they set up money and debt like a house of cards or row of dominoes that any breeze can knock over. Observe. The safety and value of the fiduciary media are supposed to depend on the value of the assets behind them. What is overlooked by the supporters of fiduciary media, however, is that the value of the assets behind them depends on the continued existence of the fiduciary media themselves. (S. 513.)

I den roliga historien ovan backas alltså den ena euromiljonen upp av en hund och den andra av en katt. Från att tidigare endast ha haft ett ”affektionsvärde” (som kan vara stort nog, ifall de båda ägarna och deras familjer uppskattar sina husdjur, vilket är ett värde för dem men inte ett värde som låter sig mätas i pengar) har de nu alltså fått ett helt enormt ekonomiskt värde! Men i det här fallet är det ju faktiskt de båda euromiljonerna som backar upp husdjurens värde, inte tvärtom. Och lånekarusellen måste fortsätta, med brittiska butikskedjor eller vad det nu kan handla om. Stannar lånekarusellen, så mister dessa stackars husdjur sitt ekonomiska värde. Klarare kan det inte uttryckas att de tillgångar (en hund och en katt) som påstås backa upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna själva backas upp av dem, ända tills lånekarusellen stannar.[5]

$ $ $

Jag har hittat en bra genomgång av den isländska finanskrisen på nätet. Här får man veta att det hela började med att det isländska fisket ”privatiserades” – i stället för att bedrivas helt i statlig regi delades i stället ut fiskekvoter till de olika fiskarna- (Att dela ut statligt bestämda kvoter är vad som idag kallas ”privatisering”.) Eftersom kvoterna var färre än antalet fiskare blev de värdefulla och förvandlades till kapital: det gick att ta banklån med kvoten som säkerhet. Man tjänade plötsligt mer på att ha en fiskekvot än på att faktiskt fiska:

Från inget hade regeringen skapat ett nytt kapital. Landet hade blivit ”rikare” fast inget egentligen var förändrat vad gäller verkligt värde. Det första fröet till en bubbla var sått.

Fiskarna bytte fiskekvoter med varandra precis som Thor och Steingrimur i den roliga historien bytte husdjur med varandra. Vips så fanns det massor av pengar att investera eller spendera!

Samtidigt privatiserade bankväsendet. Ja, det låter ju bra, men vad hände?

Ett litet gäng nya aktiva affärsmän fick ett enormt inflytande över den ekonomiska politiken på Island. De nya bankerna hade en aggressiv utlånings­politik. Av­regleringar innebar att man kunde låna till bostadshus och bilar utan egentliga säkerheter. Bankernas balans­räkningar växte, de blev större och större. De saker folk skaffade blev säkerhet för själva lånet och en spiral av ökande fastighets­priser gjorde att utlåningen kunde fortsätta.

Den aggressiva utlåningen var möjlig eftersom Islands regering stödde den och lät riks­banken fortsätta låna ut till bankerna.

Låter det bekant? Det borde det göra. Man ”privatiserar” bankväsendet men behåller förstås centralbanken, och den stöder minsann och uppmuntrar falskmynteriet.

De nya privata ägarna av bankerna genomförde parallellt en serie aggressiva uppköp runt om i Europa. Flygbolag, varuhus­kedjor, fond­mäklare och it-företag blev symbolen för en ny grupp aktiva finansmän som snart var mång­miljardärer.

De var alltså inte bara brittiska butikskedjor som köptes upp.

Eftersom alla affärer i grunden bestod av lånade pengar, vars säkerhet var aktier och andra fordringar på företag och privat­personer som i sin tur hade aktier och möjligen fastigheter som säkerhet, så var utvecklingen helt beroende av en enda sak. Kurserna måste fortsätta stiga, utlåningen och affärerna måste växa.

Borde också låta välbekant.

Av allt detta drar förstås vänstern slutsatsen att privatisering är av ondo, att allt som fortfarande är privat borde förstatligas och att det som privatiserats borde återförstatligas.

Och ingen drar den ”österrikiska” slutsatsen att falskmynteri är av ondo; allra mest då när den backas upp och praktiskt taget påtvingas bankerna av stater och centralbanker.

$ $ $

Om bråkdelsreserver eller omloppsmedel har jag skrivit en hel radda bloggposter på engelska.

Och om ”privatiseringar” som egentligen inte är några privatiseringar kan ni läsa En berättelse om två vårdbolag.


[1] En ordagrann översättning skulle vara ”circulation media”.

[2] Min latinsk-svenska ordbok ger också översättningar som ”hedersord, bindande försäkring, löfte, ed” – vilket borde innebära att bankerna ska lova på heder och samvete att sedlarna ska lösas in till det värde som anges på dem. Andra översättningar är ”trohet, pålitlighet, hederlighet, ärlighet, noggrannhet” – och rentav ”etisk personlighet”, ”redlig karaktär”, ”högsinthet” och ”ädelmod”. Allt saker som bara stämmer in på banker som avstår från att prångla ut bråkdelsreserver.

[3] Som Ludwig von Mises noterat någonstans var sedlar från början lite dyrare än det guld de stod för, eftersom det är en viss kostnad att trycka upp sedlarna, och likaså en administrativ kostnad (banktjänstemännen skulle ju också ha sin lön). Därför användes sedlarna just för stora betalningar över stora avstånd, eftersom det är mycket enklare och säkrare att skicka en sedel än att skicka en guldtacka eller en binge guldmynt. Mottagaren av sedeln fick sedan lösa in den i sin egen bank. För vanliga transaktioner, som att handla mat för dagen eller köpa en öl på puben, användes mynt. (Se Human Action, s. 435.)

[4] Helt utan skadeverkningar har det aldrig varit. På 1800-talet hände det gång efter annan att stater fick gripa in och rädda banker som var på fallrepet. Jag citerar Reisman igen:

Again and again, when banks did fail, the government stepped in and allowed them to suspend payment in specie, in flagrant violation of their agreement to pay their depositors specie on demand. This prevented the wiping out of fractional-reserve banks and enabled such banks to return to issue still more fiduciary media. (S. 515.)

Även Murray Rothbard har skrivit om detta. Se t.ex. hans The Myth of Free Banking in Scotland.

[5] Ett rent ekonomiskt värde har husdjur bara i det ögonblick de köps och säljs. Att köpa en hundvalp brukar kosta några tusenlappar. Men skulle man behöva göra sig av med hunden – om man t.ex. upptäcker att någon i familjen är allergisk, eller att man själv råkar ut för en olycka eller blir så sjuk att man inte kan ta hand om hunden – och inte gärna vill avliva den, finns det ingen annan lösning än att skänka bort den.

Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Konsumtionsvaror och kapitalvaror

Det finns två sorters varor, konsumtionsvaror och kapitalvaror. För att ta enklast möjliga exempel är en brödlimpa en konsumtionsvara. Bageriet som bakar brödet är en kapitalvara; likaså kvarnen som mal mjölet till limpan och bondgården som odlar den säd som sedan mals till mjöl. De ugnar bageriet använder är kapitalvaror, liksom fabriken som tillverkar ugnarna; kvarnen är en kapitalvara, liksom det byggföretag som bygger upp kvarnen; det konstgödsel bonden använder är en kapitalvara, liksom den fabrik som producerar konstgödseln. Och listan kan säkert göras längre.

Men det här är väl för självklart för att ens orda om?

Men vad mitt enkla exempel visar är vilken mängd olika kapitalvaror som behövs för att ens skapa en så enkel konsumtionsvara som en limpa bröd. Och det visar en sak till: att produktion av kapitalvaror är en absolut nödvändighet för att det ens ska finnas konsumtionsvaror att köpa i butikerna.

I äldre tid var det inte så här. Människorna var hänvisade till att baka sitt eget bröd; de måste själva mala mjölet till brödet; de måste själva odla säden; det fanns inget konstgödsel, så de fick använda det naturgödsel deras egen boskap kunde tillhandahålla.

Och detta visar, om inget annat, vikten av arbetsdelning.

Naturligtvis har många ekonomer uppmärksammat detta. Carl Menger skrev utförligt om detta i sin Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre). Menger kallar konsumtionsvaror för ”varor av första ordningen” och kapitalvaror ”varor av högre ordning”. Och hans huvudpoäng är att det är värdet av ”varor av första ordningen” som ytterst bestämmer värdet av ”varor av högre ordning”. Värdet av bageriet, kvarnen, bondgården etc. i exemplet ovan beror av hur stort värde vi sätter på bröd. Skulle vi upphöra att äta bröd, skorpor, rån, bullar och allt vad en brödbutik kan erbjuda, skulle bageriet, kvarnen och bondgården tappa sitt värde eller allvarligt minska det. (Inte för att detta är ett realistiskt scenario, så ta det som ett tankeexperiment; men effekten skulle bli liknande om vi drog ned på vår konsumtion av bröd och andra bakverk, t.ex. till förmån för mer kött.)

Det här är alltså ett mynt med två sidor. Å ena sidan bestäms kapitalvarornas värde ytterst av konsumtionsvarornas värde. Å andra sidan är kapitalvaror livsnödvändiga för produktionen av dessa konsumtionsvaror. Observera också att kapitalvaror inte bara används till att producera konsumtionsvaror utan lika mycket för att producera andra kapitalvaror. Ta exemplet med fabriken som tillverkar bakugnar eller byggföretaget som bygger upp kvarnar, eller fabriken som producerar konstgödsel. Det är också så att kapitalvaror med tiden slits ut och måste repareras eller ersättas.

Men är ekonomer i allmänhet klart medvetna om detta? Inte om man ska tro George Reisman, och honom har jag ju all anledning att tro på, eftersom han så ofta har rätt. Reisman menar att de klassiska ekonomerna (framför allt David Ricardo) hade en bättre förståelse av denna aspekt än vad några moderna ekonomer har. (Utom då Reisman själv, förstås.)

Att den här poängen missas leder till misstag i uträkningen av nationalinkomst och bruttonationalprodukt. Moderna ekonomer varnar för något de kallar ”dubbelräkning”. I mitt exempel ovan innebär detta att man bara räknar in själva brödet i bruttonationalprodukten. Man räknar alltså inte in mjölet och säden, ugnarna och kvarnarna och konstgödseln, etc. Man menar att detta skulle betyda att man räknar in samma produkt två eller flera gånger; härav termen ”dubbelräkning”. Och detta i sin tur leder till det allbekanta misstaget att man ser allt i ekonomin som en fråga om konsumtion, fastän det väsentliga är att allt som konsumeras först måste ha producerats, och att en stor mängd kapitalvaror fordras för att ens producera en så enkel konsumtionsvara som en brödlimpa.

Reisman ägnar ett avsnitt i Capitalism åt att reda ut det här; så de som vill läsa vidare hänvisas till s. 674–682 i hans bok. Det nämns också några gånger i den uppsats jag just nu översätter, så det är därför jag tar upp det just nu.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Ny Reismanöversättning

Nämligen Kapitalismens välvilliga natur, som utgör titelessän i Reismans Kindlebok med samma namn. Ursprungligen en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet och kan också läsas på institutets webbsida (i Kindleversionen har några få tillägg gjorts). Och vill man lyssna till George Reismans välljudande stämma finns det också en ljudupptagning.

Uppsatsen kan ses som en kondenserad – väldigt kondenserad – version av Reismans bok Capitalism: A Treatise of Economics. Så nu ska jag försöka kondensera den ännu mer. Det följande är Reismans 13 punkter:

1. Frihet är grunden för trygghet, och fred är ett korollarium till frihet.

2. Det är kapitalismen som gör det möjligt för oss att utnyttja våra naturtillgångar.

3, Kapitalismen leder till fortlöpande förbättring av människans miljö.

4. Arbetsdelning – speciellt då intellektuell arbetsdelning – är ett av kapitalismens ledande kännetecken.

5. Det finns en tendens till att vinsterna, sedda över hela det ekonomiska systemet, utjämnas. För att kontinuerligt få högre vinster än genomsnittet fordras fortlöpande innovationer, vilket i slutändan kommer alla till gagn som konsumenter.

6. Privat ägande av konsumtionsmedlen gagnar inte bara deras ägare utan precis lika mycket dem som inte själva äger produktionsmedlen.

7. På samma sätt gagnar arv inte bara arvingarna utan också dem som inte ärver produktionsmedlen.

8. Och därför är kapitalismen ett system som alla vinner på: det finns inga långsiktiga förlorare.

9. Ekonomisk konkurrens är något helt annat än den konkurrens som råder inom djurriket. Djuren tävlar om begränsade livsförnödenheter, men människan har förmågan att hela tiden öka tillgången på livsförnödenheter, och konkurrensen handlar om vem som mest och/eller bäst kan öka denna tillgång.

10. I bjärt kontrast till vad marxister (och många andra, för den delen) försöker pracka på oss, är det kapitalismen som utgör ekonomisk planering och socialismen som omöjliggör och rentav förbjuder ekonomisk planering (utöver den ”planering” som diktatorn eller politbyrån står för).

11. Det är socialismen, inte kapitalismen, som är ett monopolistiskt system.

12. Vinster är inte något avdrag från löner; tvärtom är löner och andra omkostnader för att producera ett avdrag från vinsterna. (Jag betraktar personligen detta som Reismans främsta bidrag till nationalekonomin; men det tror jag att jag har sagt förr.)

13. Guldmyntfot – eller ett system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver – utgör inte bara en garanti mot inflation, utan också (och kanske än viktigare) en garanti mot deflation och depression.

På de flesta av dessa punkter hänvisar Reisman till sin egen store läromästare, Ludwig von Mises. Undantagen är punkt 12, som utgör Reismans eget stora bidrag, och punkt 13, där jag menar att Reisman förklarar sammanhangen bättre än någon annan.

Ytterligare två av uppsatserna i Kindleboken finns i svensk översättning: Frihet och Den giftiga miljörörelsen. Fler kan tänkas komma, men – som jag sagt förut – de tar tid att översätta.

Lite statistik: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär har hittills strax under 300 läsare. De övriga uppsatserna har tyvärr bara ungefär tiondelen så många läsare vardera. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, för det brukar ju inte nytta något till att tjata på människor att det ska läsa det-eller-det.