Strödda nietzscheanska iakttagelser

Friedrich Nietzsche2Ett av mina favoritcitat från Friedrich Nietzsche kommer från Schopenhauer als Erzieher (d.v.s. Schopenhauer som uppfostrare) och lyder så här i original:

Die einzige Kritik einer Philosophie, die möglich ist und die auch etwas beweist, nämlich zu versuchen, ob man nach ihr leben könne, ist nie auf Universitäten gelehrt worden: sondern immer die Kritik der Worte über Worte. Und nun denke man sich einen jugendlichen Kopf, ohne viel Erfahrung durch das Leben, in dem fünfzig Systeme als Worte und fünfzig Kritiken derselben neben- und durcheinander aufbewahrt werden – welche Wüstenei, welche Verwilderung, welcher Hohn auf eine Erziehung zur Philosophie!

I Richard Hejlls[1] översättning från 1925 blir det:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden. Och nu må man tänka sig ett ungdomligt huvud, utan synnerlig erfarenhet av livet, i vilket femtio system av ord och femtio kritiker av desamma uppbevaras bredvid och bland varandra – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån av en uppfostran till filosofi!

Det här verkar ju vara en korrekt översättning – tills man kommer att tänka på att det tyska „gelehrt“ inte gärna kan betyda ”föredragits”. Föredragits framför vad? Eller har det hållits föredrag om filosofi? Nej, det betyder förstås ”lärts ut”. Och verbet ”uppbevaras” – finns det överhuvudtaget på svenska? Bevarats någonstans däruppe? Upptill och inte nertill? På vinden och inte i källaren?

I band 2 av Nietzsches Samlade skrifter (Otidsenliga betraktelser) används en nyare översättning, gjord av Carl-Göran Ekerwald, och den lyder så här:

Den enda kritik som är möjlig och som också bevisar någonting när det gäller filosofi, nämligen att pröva om det går att leva efter den, sådan kritik har aldrig lärts ut vid universiteten. Där har det alltid varit fråga om kritik i ord över ord. Tänk er en ung människa, utan mycken livserfarenhet, och i hennes huvud förvaras nu om vartannat femtio system av ord och femtio kritiska röster – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån mot fostran i filosofi!

Den nya översättningen är. i varje fall i dessa båda avseenden, bättre.

$ $ $

Men detta var väl ingenting att blogga om, ens om man, som jag just nu, är tvungen att endast blogga med vänster hand?

Nej, det stämmer. Men ändå:

Filosofernas förförare är orden: de sprattlar i språkets nät. (”Vi filologer” i bd 2 av Samlade skrifter, s. 372.)

Påminner om Wittgensteins idé att avsikten med hans filosofi är att leda flugan ur flugglaset. Men än sen? Orden kan ju ändå inget annat göra än kritisera orden!

$ $ $

Och nu till något annat:

Den grekiska filosofin tycks börja med ett helt orimligt hugskott, med satsen att vattnet är alltings ursprung och moderssköte. Är det verkligen nödvändigt, kan man fråga sig, att stanna upp och på allvar besinna detta? – Ja, av tre skäl: för det första för att satsen säger något om tingens ursprung, för det andra för att den gör det utan bilder och mytiskt fabulerande och för det tredje för att den rymmer, om än i förpuppad form, tanken att allt är ett. Det förstnämnda skälet placerar ännu Thales i sällskap med de religiösa och vidskepliga; det andra för honom ut ur detta sällskap och framställer honom som den förste naturforskaren, och på grundval av det tredje skälet betraktas Thales som den förste grekiske filosofen. I Thales segrar för första gången den vetenskapliga människan över den mytiska och i sin tur den visa människan över den vetenskapliga. (A.a., s. 375.)

$ $ $

Har Nietzsche någon begreppsbildningsteori? Låt se:

Låt oss särskilt tänka på bildandet av begreppen. Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall. Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet blad bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ”blad”, kanske en urform, efter vilken alla blad vore vävda, tecknade, mätta, färgade, krusade, målade, men av oskickliga händer, så att inget exemplar hade utfallit korrekt och tillförlitligt som trogen avbild av urformen. (Om sanning och lögn i utommoralisk mening”, s. 506f i Samlade skrifter, bd 2.)

Hur vill Nietzsche ha det då, ifall man inte får bortse från hur olika bladen är sinsemellan? Att använda ordet ”blad” bara om det första blad man får syn på, och sedan hitta på ett alldeles nytt ord för varje nytt blad man får syn på? – Han fortsätter:

Vi kallar en människa ”hederlig”. Varför handlade hon idag så hederligt? frågar vi. Vårt svar brukar lyda: på grund av sin hederlighet. Hederligheten! Det heter å andra sidan: bladet är bladens orsak. Vi vet ju ingenting om en väsenskvalitet som skulle heta ”hederligheten”, men väl om talrika individualiserade, följaktligen olika handlingar, som vi likställer genom att utelämna det olika och nu betecknar som hederliga handlingar; till sist formulerar vi av dem en qualitas occulta [dold egenskap] med namnet ”hederligheten”. (S. 507.)

Återigen: hur vill Nietzsche ha det? Får vi kalla blott den första hederliga handling vi bevittnar ”hederlig” och sedan hitta på nya ord för handlingar som i visst avseende påminner om den första med i andra avseenden skiljer sig?

$ $ $

Om staten – ”det kallaste av alla kalla odjur” – har Nietzsche mycket att säga; här ett par smakprov:

Staten, av skymflig härkomst, för de flesta människor en oavbrutet flytande källa av vedermödor, i ofta återkommande perioder människosläktets förtärande fackla – och ändock en klang, vid vilken vi glömmer oss, ett stridsrop, som entusiasmerat till otaliga verkligt heroiska gärningar, kanske det högsta och mest vördnadsvärda objektet för den blinda och egoistiska massan, som också endast i statslivets oerhörda ögonblick har det besynnerliga uttrycket av storhet i sitt ansikte!  (A.a., s. 484.)

Med det hemlighetsfulla samband som vi här anar mellan stat och konst, politiskt begär och konstnärligt alstrande, slagfält ock konstverk, förstår vi som sagt med stat endast det järngrepp som framtvingar samhällsprocessen: medan utan stat, i det naturliga bellum omnium contra omnes[2], samhället överhuvud inte kan slå rot i större omfattning och utöver familjens sfär. Nu, efter den allmänt förekommande statsbildningen, koncentrerar sig denna drift till bellum omnium cantra omnes från tid till annan i folkens skräckinjagande krigsmoln och urladdar sig liksom i sällsyntare men desto starkare slag och blixtar. Dessemellan får samhället dock tid att under den mot det inre sammanträngda verkan av detta bellum överallt gro och grönska,, för att, så snart det blir några varma dagar, låta geniusens lysande blommor spira fram. (A.a., s. 485.)

Och på nästa sida oroar sig Nietzsche över den i hans tid och samhälle rådande krigsrädslan; men det bli för långt att citera.

$ $ $

Här en bra sammanfattning av Nietzsches filosofi:

I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i ”världshistorien”: men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. (A.a., s. 503.)

En kort minut av kunskap!

$ $ $

Nä, nu får det vara nog med Nietzsche.


[1] Om ni följer länken, kommer ni att få veta att Richard Hejll var nazist. Men detta gör vare sig översättningen bättre eller sämre. Däremot är det lite märkligt att han var antisemit, med tanke på vad Nietzsche ansåg om antisemiter – nämligen att de samt och synnerligen borde skjutas.

[2] ”allas krig mot alla” – men det visst ni väl redan?

Annonser

Begreppet ”hund”

Något som länge förvånat mig är att ingen tycks ha några svårigheter att bilda eller tillgodogöra sig begreppet ”hund”, detta med tanke på hur olika hundar är.

Det måste vara betydligt enklare med begreppet ”människa”, med tanke på vår karaktäristiska kroppsbyggnad, som ingen gärna kan ta miste på. Sedan finns det ju hur många mått som helst att utelämna: hur långa och tjocka olika människor är, hur mycket hår de har på huvudet och i ansiktet, hur långa naglar de har, hur kloka eller dumma de är, o.s.v., o.s.v. – Att sedan män och kvinnor skiljer sig åt i vissa kroppsliga avseenden utgör inte (eller borde inte utgöra) något hinder för bildandet av begreppet ”människa”.

Ta ”elefant”. Det finns afrikanska och indiska elefanter, och i forntiden har det funnits mammutar och mastodonter. Men sådana kännetecken som snabeln och de enorma betarna kan man inte gärna missa, så de smärre skillnaderna till trots inordnar man alla dessa raser under ett enda begrepp.

Eller ”häst”. Att se att gotlandsrussen, ardennerhästen, det arabiska fullblodet, m.fl., m.fl. hör samman under detta begrepp är inte svårt att se.

Eller ”orm”. Det finns större och mindre ormar; somliga är giftiga, andra inte; somliga kramar sakta ihjäl sina offer (så som miljörörelsen gör med vår civilisation); andra är fullständigt ofarliga. Det finns mått att utelämna här, som t.ex. graden av giftighet.

Ja, så kan man fortsätta med fåglar eller katter eller nyckelpigor, eller, eller, eller …

Men de där vovvarna? De kan växla i storlek från en chihuahua till en grand danois; deras svansar kan vara längre eller kortare, mer eller mindre yviga; detsamma gäller pälsen; de uppträder i alla möjliga färgkombinationer, och även kroppsformen växlar avsevärt från den ena hundrasen till den andra. Och hur är det med öronen? De kan vara spetsiga eller slokande; de kan vara väldigt långa, som hos en basset, eller lite kortare, hos en spaniel, eller väldigt korta, som hos en uffsa-luffsa-tuffsa – förlåt, hår av hin – förlåt, papillon.[1] Så vad finns det för gemensamt som får oss att utan större svårigheter subsumera dem allihop under begreppet ”hund”?

Det enda gemensamma som vi direkt varseblir är att de kommunicerar med omvärlden genom att skälla, gläfsa och morra. (Här kan man utelämna en del mått, som hur grovt eller gällt skallet är.)

Det finns en del saker i deras beteende man kan ta fasta på. De är ofta väldigt folkkära, även om det inte gäller generellt (de kan också vara folkilskna eller avvaktande mot människor). De är för det allra mesta tillgivna husse och matte och hela den familj de bor hos. De lyfter på bakbenet när de kissar (men det gäller bara hannar). De bekantar sig med varandra genom att nosa varandra i baken. (inga andra djur gör det, vad jag känner till.) I varmt väder sträcker de ut tungan och flåsar. Allt detta är ju direkt observerbart, även om det kan ta tid för ett litet barn (eller var och en som tidigare varit obekant med hundar) att observera allt detta.

Eller förmedlas all denna kunskap om vovvar från den ena generationen till den andra. Pappa eller mamma pekar ut den ena vovven efter den andra, från chihuahua till papillon till tax till cockerspaniel till schäfer till grand danois, etc. och säger: ”Lille vän, det här är också en voffs”. Och barnet svarar: ”Hur fan vet man det?”, och pappa eller mamma säger först till barnet att inte svära och förklarar sedan de saker jag tog upp ovan.

Allra första gången begreppet ”hund” bildades någon gång i den grå forntiden fanns det kanske bara en enda hundras, eller på sin höjd ett fåtal, och då var det förstås betydligt lättare. Och sedan har begreppet s.a.s. utvidgats till att omfatta alla raser som tillkommit genom korsavel, och så har ordet/begreppet vandrat vidare från släktled till släktled.

Kom nu inte och säg att jag inte tar begreppsbildningsteori på allvar! 😉


Stella

[1]) Detta är alltså en uffsa-luffsa-tuffsa, alternativt hår av hin.

Och här är en annan sorts voffs. Är likheten ostensivt uppenbar?

Katjavoffs

All vår början bliver svår

Alla ni som läser detta minns säkert hur ni en gång lärde er läsa och skriva. Det var besvärligt i början, men snart blev det lätt, och idag fordras inte den ringaste ansträngning för att läsa den här texten eller skriva en egen. Att läsa och skriva har blivit automatiserat.

Samma med många andra verksamheter. De som lärt sig spela ett instrument har gått igenom detsamma: svårt i allra första början, sedan allt lättare och lättare, och när man blivit konsertpianist är det automatiserat; man behöver inte tänka särskilt på tekniken. Samma med att lära sig simma, åka skidor eller skridskor, etc.

Allt det här minns vi. Men hur är det med att lära sig gå? Få, om ens någon, minns så långt tillbaka i tiden. Men vi har ju observerat hur andra barn lärt sig att först krypa, sedan stå lullull, ta några stapplande steg och sedan ramla omkull, för att så småningom – och ganska snart – kunna både gå och springa.

Och hur är det med att lära sig tala? Återigen minns få, om ens någon, hur detta gick till. Minns någon vilket som var det allra första ord han eller hon yttrade? Och återigen är vi alltså hänvisade till att observera hur våra småsyskonen eller våra egna barn lärde sig tala.

Men saken är ju densamma: Det var jobbigt i början; det blev allt lättare och lättare; och idag är talet helt automatiserat; vi har inga som helst besvär med att tala – utom då i situationer som ger oss tunghäfta och/eller vi är alldeles svarslösa.

Att lära sig ett främmande språk är lätt för somliga och svårt för andra[1]; men de flesta av oss som läser detta har någon gång lärt sig engelska, och i bästa fall har också det engelska språket blivit automatiserat.

Men visst tog det betydligt längre tid att lära sig engelska än att lära sig svenska (ifall du är svenskfödd)? Och det är faktiskt häpnadsväckande hur snabbt ett litet barn tillägnar sig sitt eget modersmål.

Och barn som växer upp i en tvåspråkig eller trespråkig miljö har inga svårigheter att läsa sig båda eller alla tre språken och att skilja dem åt. Ännu mer häpnadsväckande. (En gång i tiden bodde jag i ett kollektiv, där barnen växlade obehindrat mellan engelska och danska, och de som hade tyska eller franska föräldrar växlade obehindrat mellan alla tre språken.)

Så varför tar jag upp det här? Jo, det finns ju faktiskt en bok som handlar väldigt mycket om språktillägnelse, nämligen Introduction to Objectivist Epistemology. Det kallas ”begreppsbildning”, men att tillägna sig ett språk betyder ju inget annat än att tillägna sig de begrepp som orden i språket står för.

Men hur kom Ayn Rand underfund med hur barn tillägnat sig sitt språk? Visserligen hade hon ett omvittnat gott minne – men själv sade hon att hon mindes tillbaka till 2½ års ålder, och vid den åldern är begreppsbildningen och språktillägnelsen redan i full gång

I och för sig hade hon två yngre systrar vilkas språkutveckling hon kunde iaktta. Men kunde hon verkligen observera att de bildade sina begrepp på det sätt hon beskriver – d.v.s. utelämna de specifika måtten enligt regeln att dessa mått måste finnas i någon grad, men kan existera i vilken som helst grad?

Den saken har jag funderat rätt mycket på. Själv har jag förstås inget minne av att ha utelämnat mått när jag lärde mig prata. Det mesta jag vet om språktillägnelse kommer från den period då min 13 år yngre syster lärde sig tala. Men om hon utelämnade mått har jag faktiskt inte den blekaste aning om.

Min första tanke (formulerad för någon evighet sedan) var att Ayn Rand presenterar begreppsbildningen i ”slow motion” – d.v.s. att barnet faktiskt bildar begrepp genom att utesluta de specifika måtten; det är bara det att det sker så snabbt att ingen, inte ens barnet självt, hinner lägga märke till det. Men det är ju i så fall en ad hoc-hypotes; jag utgår helt enkelt från att hennes teori är riktig och formulerar sedan en hypotes som bekräftar den slutsatsen.

Men låt mig ta en titt på de här utelämnade måtten.

Det är ju inget nytt att abstraktion (och begreppsbildningen är den mest grundläggande formen av abstraktion) består i att ta fasta på det väsentliga och utelämna det oväsentliga. När man t.ex. bildar begreppet ”tallrik”, fokuserar man på tallrikens funktion (att servera mat på) och bortser från storlek, form, färg, material och allt annat som kan skilja sig från den ena tallriken till den andra utan att påverka funktionen att servera mat på. När vi bildar begreppet ”kapitalist”, fokuserar vi på kapitalistens förmögenhet och – framför allt – på hur han skaffat sig den (genom kloka investeringar och/eller framgångsrikt risktagande); vi bortser fullständigt från hur tjock hans mage är (somliga kapitalister har inte alls tjocka magar) eller hur mycket lyx han vältrar sig i – korrupta politiker och diktatorer kan också vältra sig i lyx). Och fler exempel får ni hitta på själva.

Ayn Rands bidrag är idén att det som utelämnas när man bildar ett begrepp är just mått. Låt oss se hur hon validerar denna idé. Så här skriver hon:

Om ett barn betraktar en tändsticka, en penna och en pinne, iakttar det att längd är det attribut de har gemensamt, men att de specifika längderna skiljer sig åt. Skillnaden är en skillnad i mått. För att bilda begreppet ”längd” bevarar barnet attributet och utelämnar dess specifika mått. Eller, exaktare uttryckt, om processen identifierades i ord, skulle den bestå av följande: ”Längd måste existera i någon kvantitet, men kan existera i vilken som helst kvantitet. Jag ska som ’längd’ identifiera det attribut hos varje existent[2] som besitter det som kvantitativt kan relateras till en längdenhet, utan att specificera kvantiteten.”

Barnet tänker inte i sådana ord (det har ännu ingen kunskap om ord), men detta är naturen av den process som dess medvetande utför utan ord. Och det är denna princip som dess medvetande följer när det, efter att ha fattat begreppet ”längd” genom att iaktta de tre föremålen, det använder det till identifiera attributet längd i ett snöre, ett band, ett bälte, en korridor eller en gata. [S. 11.[3]]

Men begreppet ”längd” är ett måttbegrepp. Så självfallet är det just mått man utelämnar eller bortser från, när man bildar just det begreppet. Hur är det tillämpligt på begrepp som inte redan är måttbegrepp?[4]

Ayn Rand fortsätter:

Samma princip styr processen att bilda entitetsbegrepp – till exempel begreppet ”bord”. Barnets medvetande isolerar två eller flera bord från andra föremål genom att fokusera på deras särskiljande kännetecken: deras form. Det iakttar att deras former varierar men har ett kännetecken gemensamt: en platt, jämn yta och (ett eller flera) stöd. Det bildar begreppet ”bord” genom att bevara detta kännetecken och utelämna alla de särskilda måtten, inte bara formens mått utan alla de andra kännetecknen hos bord (av vilka många det inte är medvetet om vid denna tid). [S. 11f.]

Att man utelämnar storleken på borden eller antalet stöd eller bordsben är förstås måttutelämnande. Men är bordskivans geometriska form verkligen ett mått? Vad skulle måttet i så fall vara? Antalet sidor och hörn? De flesta bord är fyrkantiga; många är runda eller ovala; de kan förstås någon gång vara trekantiga eller femkantiga eller åttkantiga; de kan i och för sig ha hur många kanter som helst, men någon kant måste de i varje fall ha. (Det enda som är uteslutet är ett bord med två kanter; är det runt eller ovalt har det en enda kant, om det nu ska kallas kant.)

Ja, så kan man resonera; men jag tycker det verkar aningen långsökt.

Vidare:

En vuxen definition av ”bord” skulle vara: ”Ett människotillverkat föremål som består av en platt, jämn yta och (ett eller flera) stöd, avsett att bära upp andra, mindre föremål.” Observera vad som specificeras och vad som utelämnas i denna definition: det särskiljande kännetecken som utgörs av formen specificeras och bevaras; formens särskilda geometriska mått (om ytan är fyrkantig, rund, avlång eller trekantig, o.s.v.) utelämnas; storlekens och viktens mått utelämnas; det faktum att det är ett materiellt föremål specificeras, men vilket material det är gjort av utelämnas, vilket innebär att de mått som skiljer ett material från ett annat utelämnas; o.s.v. [S. 12.]

Ja, allt detta är utelämnade mått. Men visst är det något som saknas här, nämligen bordets funktion – att bära upp andra, mindre föremål. Vad för mått kan utelämnas här? Ja, det skulle förstås vara hur många föremål som står på bordet. Men själva funktionen – att man ställer mindre föremål på bordet, och att det är det som bordet är till för – det är ju inget mått. Och ett bords absolut viktigaste egenskap är just detta: att man ska ställa saker på det (inte sitta på det och använda det som stol, ligga på det och använda det som säng, eller ställa sig och dansa på det och göra om det till ett dansgolv. Allt detta kan man göra, om lusten skulle falla på, men det är ju inte det bordet är till för.) – Ja, Ayn Rand nämner funktionen, men säger inget om dess mått. Och hur skulle hon kunna göra det? Det finns ju inget ”mer eller mindre” när det gäller funktionen; antingen används bordet till att ställa mindre föremål på, eller också gör det det inte (och i så fall är det inget bord; även om man skulle kunna klassificera det som ett ”avdukat bord”, men även det implicerar att bordet är till för att dukas på.).[5]

Men alltsomoftast när jag kommer med invändningar mot Ayn Rand finner jag att hon har ett svar som jag också måste ta ställning till. Så tillbaka till de geometriska former som jag menar inte är mått eller en godtycklig utvidgning av innebörden av begreppet ”mått”. Ett par sidor längre fram skriver hon:

Var snäll och lägg märke till att en viss, given form utgör en särskild kategori eller uppsättning av geometriska mått. Form är ett attribut; skillnader i form – det må vara kuber, klot, koner eller vilken sammansatt kombination som helst – är en fråga om skilda mått; varje form kan reduceras till eller uttryckas av en uppsättning siffror i termer av linjära mått. [S. 14.]

Jovisst, det är ju sant. Vi mäter t.ex. en cirkelperiferi med samma måttenheter som vi mäter en rät linje och en cirkelyta med samma måttenheter som en kvadratyta, o.s.v. Inga konstigheter här, annat än att vi måste ha lärt oss en liten smula elementär matematik.

Men frågan är ju om detta är det första ett barn tänker på när det första gången konfronteras med geometriska figurer. Jag tror inte det: jag tror barnet först fokuserar på själva formen: att cirklar och klot är runda, kvadrater, rektanglar och kuber fyrkantiga, trianglar trekantiga, o.s.v. Att de alla kan subsumeras under begreppet ”geometrisk figur” och att de alla kan mätas med samma måttenheter kommer senare.

OK, kanske mina invändningar är petimeteraktiga … Eller också har jag borrat mig för djupt ned i frågan.

(Fler invändningar en annan gång.)

$ $ $

PS 28 oktober: Somliga ord/begrepp gör raka motsatsen till att utelämna måtten; de specificerar måtten. Ta ”meter” eller ”kilo” eller vilken måttenhet som helst. En meter är en meter och ett kilo ett kilo, och kan varken vara mer eller mindre.

Men då måste också sägas att ”meter” och kilo” förutsätter och grundar sig på begreppen ”längd” och ”tyngd” (eller ”vikt”). Dessa begrepp bildas långt innan ett barn vet någonting om de enheter som används för att mäta måtten. (Och att Ayn Rand inte nämner detta beror nog på att det för självklart för att nämnas.)

Men det finns andra exempel som inte rör sig om måttenheter. Ta följande:

”Ingenting, någonting,. allting.” ”Ingenstans, någonstans,. överallt.” (Eller lite ålderdomligare: ”Ingenstädes, någonstädes, allestädes.”) ”Inga, några, alla.” ”Alltid, ofta, sällan, aldrig.”

Mellanorden här utelämnar mått. ”Någonting” säger att det kan vara något ting, men specificerar inte vilket ting. ”Någonstans” måste betyda någon plats, utan att specificera vilken plats av alla platser som finns i universum. Samma med ”några”. ”Ofta” och sällan specificerar inte ”hur ofta” eller ”hur sällan”. Måtten utelämnas, men de betraktas inte som icke-existerande; man bara bortser från dem.

Men ingenting kan vara mer eller mindre än just ingenting. Allting kan inte vara mer eller mindre än just allting. Inget kan hända oftare än allt, eller mera sällan än alltid. O.s.v. Här finns inga mått att utelämna!

Och vad har jag nu åstadkommit med allt detta?.”Inte mycket, bara litet”, som min tantvän brukar säga i tid och otid. Allt jag åstadkommit är att visa att det finns vissa ofullständigheter i Ayn Rands begreppsbildningsteori.

$ $ $

Läs gärna också min gamla uppsats Vad ska vi med begrepp till. Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivismens kunskapsteori. Fotnot 2 i den uppsatsen är en kort inledning till mina – eller min inbyggda djävulsadvokats – invändningar mot sagda kunskapsteori.

Ni kan också läsa min engelska bloggpost What did Ayn Rand know about Adverbs? Här är ett fall där Ayn Rand uppenbart hugger i sten. Hon skriver att adverb handlar om rörelser och deras hastighet. Men om ni bara gör experimentet att stryka under vartenda adverb eller adverbial i en text, finner ni snabbt att bara en ynka majoritet av adverben i språket handlar och hur snabbt eller långsamt något rör sig. Har ni svårigheter med det, har ni förmodligen sovit under grammatiklektionerna i skolan. (I denna mening är ”förmodligen” ett adverb; i meningen innan är ”bara” ett adverb, och i första meningen ”här” och ”uppenbart”. Inget av dessa ord har ett dyft med snabbhet eller långsamhet att göra.)


[1]) Somliga har väldigt lätt att lära sig främmande språk. Ett känt exempel är H.S. Nyberg (professor i semitiska språk i Uppsala och en av de aderton) som behärskade ett 30-tal språk; och det finns andra exempel. Jag förmodar att sådan språkbegåvning måste vara medfödd, eftersom så få besitter den. Jag själv gör det definitivt inte. Att jag behärskar engelska beror på mångårig övning; och att jag rätt obehindrat kan läsa danska och norska beror på att språken är så lika svenskan. Tyska, franska, spanska och latin kan jag inte läsa obehindrat, därför att mitt ordförråd där är alldeles för litet. (Grammatiken är inget problem, för grammatik är jag bra på, men det hjälper ju föga om man inte har ord att stoppa in i meningarna.) Och forngrekiska (som jag läste ett par år i gymnasiet) ska vi bara inte tala om.

[2]) ”Existent” = något som existerar, det må vara ett ting, ett attribut eller en handling. (Ayn Rands egen definition; se ITIO, s. 5.)

[3]) Sidhänvisningar till 2. utökade uppl. från 1990. Översättningarna är mina.

[4]) Parentetiskt: ”Lång” och ”kort” är rimligen ord (och därmed begrepp) som ett barn lär sig före ”längd”. Men det måste substantiveras till ”längd” innan man kan ge sig på någon ”begreppsbildningsexercis” av det här slaget. Möjligen skulle man kunna bilda substantivet ”korthet” i stället för ”längd”, men det tror jag knappast någon gör.

[5]) Möjligen skulle man kunna säga att måtten här är 1 och 0. Antingen är ett föremål ett bord, eller också är det inte det. Det finns många exempel på detta: Antingen har människor vissa oförytterliga rättighet, eller också inte. Antingen är en geometrisk figur en triangel, eller också något annat. Svaret på en fråga är antingen ja eller nej. Allt detta är tillämpningar av lagen om det uteslutna tredje – ­ ”något tredje gives icke”. Om detta ska betraktas som mått, så faller förstås min invändning. Men ska det det?

Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning

För att i någon mån skingra tankarna från Israel och Gazakonflikten ska jag blogga om något som är åtminstone lite lättsammare.

Hans Larsson (1862–1944) (även känd som ”Kloge Hans” – på skånska, eftersom han var skåning) var professor i teoretisk filosofi i Lund 1901–1927 samt ledamot av Svenska akademien från 1925. Tillsammans med Alf Ahlberg och Alf Nyman räknas han som den främste svenske ”nykantianen”[1] men mottog också influenser från Platon och Spinoza, och tänkte dessutom en hel del alldeles på egen hand[2]. Jag har just läst ett av hans mest kända verk, Poesiens logik (1899; återutgiven 1966), ur vilken jag saxar:

Felet i den vanliga […] åsikten rörande begreppets natur, ligger enligt min mening däri, att man i första rummet fäst sig vid begreppets bildinnehåll, om jag så får säga, och ansett dettas beskaffenhet vara av någon väsentlig vikt. Man har då framför allt gett akt därpå, att de konkreta föreställningsbilderna, av exempelvis särskilda djur, blekna och schematiseras, när jag vill tänka mig djur i allmänhet. Det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen. Begreppet skall ju blott upptaga det lika och gemensamma. Att detta icke kan destilleras ut alldeles rent utan alltid blir bemängt med en liten rest av det konkreta, brukar medgivas, men man är gärna böjd för den tanken, att ju mindre denna rest kan vara, desto renare blir begreppet. Och om man fäster sig blott vid bild- eller schemainnehållet, finner jag denna mening både naturlig och nödvändig. Men då drives man ock att fordra en begreppsluttring ända därhän, att begreppet helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta och därvid hemfaller det under den kritik, som Berkeley riktade mot abstraktionen. Ty däri måste åtminstone jag ge Berkeley rätt, att det allmänna icke kan föreställas såsom skilt från det konkreta; en triangel som varken är rätvinklig, trubbvinklig eller spetsvinklig kunna vi icke föreställa oss; abstrakta föreställningar i denna mening hava vi icke. (S. 77 i nyutgåvan.)

Hängde ni med?

George Berkeley (1685–1753) vände sig mot abstraktioner som sådana, och ett av hans argument var just det ”triangelexempel” som Hans Larsson nämner. Berkeley citerar först John Locke:

[…] Ty när vi noggrant tänker över dem [de abstrakta idéerna] skall vi finna, att allmänna idéer är något som medvetandet uppdiktat och funnit på, vilket medför svårigheter, och att de inte ger sig själva så lätt som vi är benägna att föreställa oss. Fordras det t.ex. inte någon möda och skicklighet för att bilda den allmänna idén om en triangel (som ändå inte är en av de mest abstrakta, omfattande och svåra)? Den får nämligen varken vara snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav. […]

Och fortsätter själv:

Om någon har förmåga att i sitt medvetande bilda en sådan idé om en triangel som här beskrivits, är det fåfängt att genom diskussion få honom att överge den, och inte heller skulle jag vilja gripa mig an därmed. Allt jag önskar är, att läsaren ville fullt och klart ta reda på om han har en sådan idé eller inte. Och detta kan, tror jag, inte vara någon svår uppgift för någon att utföra. Vad är lättare för envar av oss än att iakttaga våra egna tankar en smula och därvid se efter, om vi har eller kan få en idé, som motsvarar den beskrivning som här givits på den allmänna idén om en triangel, som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (Om principerna för mänsklig kunskap i George Berkeley, Valda skrifter, Stockholm 1990, s. 38f; kursiveringen är Berkeleys egen.)

Några sidor tidigare i texten:

Då det vidare finns en stor mängd andra varelser [än människor], som har en del men inte alla kvaliteter, som ligger i den sammansatta idén människa, så kan medvetandet utelämna de kvaliteter som är utmärkande för människorna och bibehålla endast sådana som är gemensamma för alla levande varelser, och på så sätt bilda idén levande varelse, som abstraherar inte blott från alla särskilda människor utan också från alla fåglar, fyrfotadjur, fiskar och insekter. Beståndsdelarna i den abstrakta idén levande varelse är kropp, liv, sinnen och egenrörelse. Med kropp menas en kropp utan någon särskild form eller figur, eftersom det inte finns någon form eller figur, som är gemensam för alla levande varelser, en kropp utan beklädnad av vare sig hår eller fjädrar eller fjäll o.s.v. och likväl inte naken. Beklädnad av hår, fjädrar och fjäll eller nakenhet är egenskaper, som särskiljer de olika varelserna, och de är för den skull utelämnade i den abstrakta idén. (S. 34)

Och Berkeley ger mängder av andra exempel för att visa att det helt enkelt inte går att abstrahera.[3]

Men det här är förstås begreppsstöld i stor skala[4] – för hur kan man yttra en enda mening, än mindre då skriva filosofiska avhandlingar, utan att använda sig av abstraktioner? Gå gärna igenom citaten ovan och se om ni hittar ett enda ord som inte står för en abstraktion. Om det är för jobbigt, ta sådana ord som ”möda”, ”skicklighet”, ”beståndsdel”, ”beklädnad” eller ”nakenhet” – eller, för den delen, ”hår”, eftersom det finns så många olika sorters hår av så många olika färger, av så olika längd och uppsatta i så många olika frisyrer.

Ett annat exempel: Säg att någon kommer fram till dig och säger: ”Låt bli att tänka på en elefant!” Det första du kommer att tänka på är förstås just en elefant. Förmodligen fladdrar också en bild av en elefant förbi för din inre blick. Men hur ser den elefanten ut? Ja, den har förstås snabel och betar, en förhållandevis kort och smal svans, grova, kraftiga ben men inte mycket till tassar längst ned på benen. Men hur är det med öronen? Är de relativt långa, som hos den afrikanska elefanten, eller lite kortare, som på den indiska? Och hur är det med huden? Förmodligen är den slät som hos våra moderna elefanter, men den skulle ju också kunna ha päls, som forna tiders mammutar.

Så Berkeley skulle säga att eftersom vi måste tänka oss elefanten antingen långörad eller kortörad, och antingen med eller utan päls – för vi kan inte föreställa oss en elefant som har både långa och korta öron, eller som både har och saknar päls, än mindre då en elefant som varken har det ena eller andra – så kan vi omöjligen bilda en så vid abstraktion som ”elefant”; vi får snällt hålla oss till de elefanter som är givna i vår varseblivning och inte ens – om vi drar ut resonemanget till sin yttersta spets – kalla dem för ”elefanter”, för det vore ju att subsumera dem under en abstraktion!

Eller för att ta ett annat av Hans Larssons exempel i citatet ovan: Om vi tänker på en katt, kan vi se den för vårt inre öga och höra den jama eller spinna för vårt inre öra; tänker vi på en häst kan vi se den galoppera eller slå bakut och höra den gnägga; men går vi till den vidare abstraktionen ”djur” blir detta hart när omöjligt; vi kan ju inte gärna se alla djur vi har stött på – fåglar och fiskar och reptiler och insekter, m.m., m.m. – för vårt inre öga eller höra dem för vårt inre öra; och än värre om vi går vidare till abstraktionen ”organism”, där vi dessutom får försöka se alla blommor, träd, buskar, svampar, lavar och mossor, o.s.v. för det inre ögat, var gång vi tänker på denna synnerligen vida abstraktion. Och än värre blir det förstås med de allra vidaste abstraktionerna, sådana som ”entitet” eller, på mera vardaglig svenska, ”saker och ting”.

Och Hans Larsson är förstås på helt rätt spår, när han säger att ”det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen”, eftersom begreppet blott ska ”upptaga det lika och gemensamma”. Och om begreppet ” helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta”, ja, då betyder ju begreppet inte längre någonting alls: det har inte längre några referenter i verkligheten!

Så vad är haken här? Vad kan det vara för missuppfattning av begreppens natur som får George Berkeley att hävda att det alls inte går att abstrahera och som får ”Kloge Hans” att grubbla över detta?

Ta någon annan abstraktion, som t.ex. ”rättvisa”. Fladdrar det någon bild förbi din inre blick, när du tänker på det begreppet? Ja, möjligen ser du framför dig den välkända bilden av en gudinna med förbundna ögon och en vågskål i handen; sådana bilder kan vara till god hjälp; men det är ju en bild och inte en definition på rättvisa. Eller ta sådana abstrakta begrepp som ”åsikt” och ”mening”. Fladdrar det verkligen förbi en bild av någon som står i Hyde Park Corner eller på något torg eller i ett gathörn och ger luft åt sina åsikter och meningar – eller sitter och plitar ner dem i någon debattartikel eller bloggpost? Knappast.

Eller ta alla dessa små ord som vårt språk vimlar av: ”ju”, ”nog”, ”väl”, ”kanske”, ”förmodligen”, etc., etc., eller de enkla ”ja”, ”nej”, ”jaså”, ”jaha”, ”jovisst”. Alla dessa ord är delar av vårt abstrakta tänkande, men inte motsvaras de av några förbifladdrande bilder.

Ja, nu ser ni nog (kanske, förmodligen eller rentav förvisso) vart jag vill komma: Begrepp eller abstraktioner är inte alls några avbildningar av de ting de står för. Men Ayn Rands ord är ett begrepp

… en mental integration av två eller flera enheter som besitter samma särskiljande kännetecken (ett eller flera), med deras särskilda mått utelämnade. (Introduction to Objectivist Epistemology, s. 13; min egen illegala översättning.)

En ”mental integration” är ingen avbildning. Vore begreppen avbildningar, då skulle begreppet ”blå” behöva vara blått till färgen, begreppet ”röd” rött, o.s.v. – och vi skulle behöva skriva dem med blå respektive röda bokstäver för att undvika missförstånd.

Exakt varifrån denna missuppfattning av begreppens natur härstammar vet jag tyvärr inte. Men en alternativ titel på denna bloggpost skulle kunna vara ”Begreppsbildningens olidliga lätthet”. Begreppet ”elefant” väger ju onekligen mindre än alla de elefanter, nu levande, utdöda och kommande, som det subsumerar. Och inte är det särskilt svårt att bilda begreppet heller!


[1] De som lägger ansvaret för nazismen på Immanuel Kant kan ju ta sig en funderare över varför ingen av dess tre herrar visade den ringaste sympati för nazismen. Hellre det än att uppmana mig att ta mig en funderare över hur jag kan vara så vilseförd att jag inte accepterar vartenda ord av Rands och Peikoffs Kantkritik. (Se vidare om detta pdf-nattväktaren 2004 under rubriken ”Till frågan om Immanuel Kants fördärvbringande inflytande”.)

[2] Kanske följde han bara Immanuel Kants uppmaning att tänka själv; Kant har skrivit att den första regeln för allt filosoferande är ”Selbst denken”. (I Anthropologie in pragmatischer Hinsicht.)

[3] Berkeley gjorde en distinktion mellan abstrakta idéer och allmänna idéer. Så även om vi inte kan ha en abstrakt idé om en triangel, kan vi ändå ha någon sorts allmän idé om vad en triangel är – hur skulle vi annars kunna komma fram till sådana allmänna sanningar som att alla trianglar (i planet) har samma vinkelsumma? Men jag kan inte se denna distinktion som annat än en lek med ord. Hur kan vi komma fram till ett allmänt begrepp utan att abstrahera – se likheter och skillnader och ta fasta på det som är väsentligt och gemensamt och skilja det från vad som är oväsentligt och tillfälligt? Att byta ut ordet ”abstrahera” mot ”förallmänneliga” ändrar ju ingenting i sak.

[4] Leonard Peikoff använde i någon av sina filosofihistoriska föreläsningar uttrycket ”conceptual grand larceny”; tyvärr minns jag inte om det var på tal om George Berkeley eller någon annan.