Immanuel Kant om sinnenas vittnesbörd

Immanuel Kant(3)Många objektivister (och säkert många andra) tror säkert att Immanuel Kant förnekade sinnenas vittnesbörd. Bara ett exempel: i en för övrigt insiktsfull kritik av Kants filosofi, publicerad i Sydsvenskan år 1990, skrev Jakob Meijling bl.a.:

Kant hävdar helt följdriktigt att vi ingenting kan veta om hur verkligheten ”egentligen” är beskaffad. Allt vi uppfattar är ett ”yttre sken” som dessutom är hopplöst förvrängt av våra sinnen. [Min kursivering.]

Idén är tyvärr grundad på ofullständig läsning av Kant. Att objektivister tror så här kan väl bero på att Ayn Rand skrivit följande:

I varje fundamental fråga är Kants filosofi raka motsatsen till objektivismen. (”Brief summary”, i sista numret av The Objectivist.)

Frågan om sinnenas vittnesbörd hör till de fundamentala filosofiska frågorna (till skillnad då till frågan om lindning av spädbarn, en praktik som Kant var emot). Och då måste ju Kant, på rent syllogistiska grunder, förneka något som objektivismen bejakar, nämligen att våra sinnen ger oss korrekt information.

Eller ta Ayn Rands berömda sammanfattning av Kants filosofi:

[M]änniskan är blind därför att hon har ögon – döv därför att hon har öron – vilseledd därför att hon har ett intellekt – och de ting hon varseblir existerar inte, därför att hon varseblir dem. (”För den nye intellektuelle”.)

Nu ska vi förstås komma ihåg att detta är Ayn Rands ord om Kants filosofi, inte Kants egna. Men om detta är sant, och detta var vad Kant egentligen menade, då måste det ju följa att sinnena inte ger oss korrekt information, eller ens någon information alls, om yttervärldens beskaffenhet.

Men Kant förnekade inte våra sinnens giltighet; tvärtom försvarade han deras giltighet. Att jag själv upptäckte detta är lite av en slump: på mitt gamla jobb finns en hel del av Kants skrifter på tyska; och när jag bläddrade i en av dem – Anthropologie in pragmatischer Hinsicht – upptäckte jag några sidor under rubriken ”Apologi för sinnligheten”. Jag har försökt mig på att översätta dessa sidor till svenska (jag är inte sämre på tyska än att jag kan översätta en kort text med hjälp av mina gamla skolkunskaper och en ordbok). Alltnog; jag ska citera valda stycken i texten:

Förståndet betygar var och en all aktning, vilket också redan benämningen av det som högre kunskapsförmåga visar […] Men sinnligheten har dåligt rykte. Man säger åtskilligt ont om den, t.ex. 1) att den förvirrar föreställningsförmågan; 2) att den är stor i orden och som härskarinna, fastän den bara borde vara förståndets tjänarinna, skulle vara halsstarrig och svår att tygla; 3) att den t.o.m. skulle bedra, och att man i avseende på den inte kan vara nog på sin vakt. […]

Det passiva i sinnligheten, som vi ändå inte kan avlägga, är egentligen orsaken till allt det onda som man lägger den till last. [Vad Kant menar här är rimligen att sinnena inte skapar de föremål de varseblir; de bara registrerar dem.] […]

1) Sinnena förvirrar inte. Den som visserligen uppfattar en given mångfald men ännu inte har ordnat den kan man inte lägga till last att den förvirrar honom. Sinnenas varseblivningar […] kan blott kallas […] framträdelser. Förståndet, som kommer till och förbinder dem under en regel för tänkandet (bringar ordning i mångfalden), gör först därav empirisk kunskap, d.v.s. erfarenhet. – Det beror alltså av det sitt åliggande försummande förståndet, om det övermodigt dömer, utan att dessförinnan ha ordnat sinnesföreställningarna efter begrepp, och sedan därefter klagar över dessas förvirring, som måste komma människans sinnligt artade natur till skuld. Denna förebråelse träffar såväl det ogrundade klagomålet över de yttre som de inre föreställningarna genom sinnligheten.

De sinnliga föreställningarna kommer visserligen före förståndet och framträder i stor mängd. […] Men sinnligheten har härvid ingen skuld, och det är snarare en förtjänst hos den att den har erbjudit förståndet rikhaltigt stoff, i jämförelse med vilka dess egna abstrakta begrepp ofta blott är skimrande futtigheter.

2) Sinnena härskar inte över förståndet. De erbjuder sig snarare bara för förståndet att disponera över deras tjänst. […]

3) Sinnena bedrar inte. Denna sats är ett avvisande av den viktigaste men också, noga övervägt, den intigaste invändning som man gör mot sinnena; och detta inte därför att de alltid dömer rätt, utan därför att de alls inte dömer; varför misstaget alltid bara kan läggas förståndet till last. […]

Jaha, då borde väl allt vara frid och fröjd? Kant avvisar inte alls sinnenas vittnesbörd eller deras giltighet, så varför bråka med honom? Varför påstå att han skulle ha påstått att vi är ”blinda därför att vi har ögon” etcetera? Mja, så enkelt är det nog inte… Men mer om det en annan gång.

Kort notis om Fichte

[Kants] argument löd väsentligen som följer: människan är begränsad till ett medvetande av specifik natur, som varseblir med specifika medel och inga andra, och därför är hennes medvetande inte giltigt; människan är blind därför att hon har ögon – döv därför att hon har öron – vilseledd därför att hon har ett intellekt – och de ting hon varseblir existerar inte, därför att hon varseblir dem. (Ayn Rand i För den nye intellektuelle.)

Jag har länge trott att Kant aldrig tänkt eller menat något sådant, och att det här bara är en elak karikatyr av hans filosofi från Ayn Rands sida. Men idag satt jag och läste Kants närmaste efterföljare i filosofihistorien, Johann Gottlieb Fichte, och hittade följande:

Det första, lägsta, ytligaste och virrigaste sätt att uppfatta världen är att hålla det som tillhör de yttre sinnena för världen och det verkligt tillvarande, för den högsta, den sanna och bestående verkligheten. […] Om emellertid någon vidhåller den nämnda åsikten som sin mening och fortfar att säga: men dessa ting äro ju uppenbarligen till i verkligheten, ty jag ser dem ju och hör dem o.s.v., så må han veta, att vi icke låta vilseleda oss av hans dristiga försäkran och hans fasta tro utan att saken en gång för alla är avgjord med vårt kategoriska, oförställda och alldeles efter orden menade: Nej, dessa ting äro icke, just därför, att de äro synliga och hörbara; och att vi icke vidare kunna tala med en sådan såsom oförmögen att göra sig förstådd och mottaga upplysning. (Vägen till ett saligt liv, s. 116f; min kursivering.)

Svart på vitt på att Ayn Rand hade rätt – visserligen inte från Kant själv, men från någon som själv menade sig vara den ende som verkligen förstått Kant.

Uppdatering oktober 2013: Kant själv skulle ha opponerat sig mot denna tolkning. Se min senare bloggpost Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?