Mer Lambertziana

Det har skrivits så mycket om terrorattentatet i Paris häromdagen att jag knappast har något att tillföra.[1] Men via bloggaren Göran Fröjdh hittade jag en artikel som dåvarande justitiekanslern (numera medlemmen av Högsta domstolen) Göran Lambertz skrev år 2006 i samband med Muhammedkarikatyrerna. Så här står det i ingressen:

I en global dialog borde staterna verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner. [Min kursivering.]

Och vem avgör vad som ska anses vara en nödvändig eller en onödig kränkning? Jo, det ska avgöras av FN! Så här skriver Lambertz själv:

Man måste stå upp för yttrandefriheten så mycket att man försvarar det som bedöms rättsligt, moraliskt och politiskt riktigt.

Så mycket, men inte mer, alltså.

Såvitt jag kan förstå finns det inte någon annan väg ur krisen än ömsesidig respekt och samtal.

Vi i väst måste lyssna och visa att vi försöker förstå vidden av kränkningarna och anledningen till reaktionerna. Världens muslimer måste försöka förstå hur vi i väst tänker när någon tillåter sig att kränka deras allra heligaste.

En sådan dialog bör initieras på global basis, kanske med inriktningen att en överenskommelse träffas inom FN:s ram. I överenskommelsen skulle man kunna säga ungefär så här:

  1. Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter.

Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare. (Min kursivering.)

Översättning till begriplig svenska: Yttrandefriheten är okränkbar, så länge den inte kränker någon! Och att avgöra vilka yttranden som är kränkande är något som ska avgöras av FN!

(Det finns en punkt 2 också, men den är obegriplig; och artikeln som helhet är också tämligen obegriplig. Men vad är begripligt när det gäller Göran Lambertz?)

$ $ $

En som stod upp för yttrandefriheten så länge den bedömdes som ”politiskt riktig” men inte en tum längre var dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Hon …

… lovade arton muslimska ambassadörer att personligen be om ursäkt om en svensk tidning publicerade nidbilder av Muhammed. Det löftet höll hon. […]

Danska kritiker har beskyllt Sverige för att huka i debatten om Muhammedteckningarna. Men från den muslimska världen möter Freivalds försök att avstyra nya karikatyrer och nya våldsaktioner enbart beröm.

Ja, det är tur att vi har Göran Lambertz och Laila Freivalds som kan se till att vi inte missbrukar vår yttrandefrihet!

Nu missbrukar jag den i alla fall:

muhammedkarikatyr

Och idag är all världens politiker – t.o.m. Mahmoud Abbas – Charlie. I morgon – eller allra senast om en vecka – kommer de att vara sig själva igen.


[1]) Bland allt som skrivits kan jag rekommendera en bloggpost av Mons Krabbe och en artikel av Ayaan Hirsi Ali. Även Mark Steyn skriver bra om ”hashtagsolidtariten”. – Läs också gärna min tidigare bloggpost Islam en fredens religion?

Ryggradslösheten står Svenska Dagbladet för:

Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer.

Men i samma tidning skriver Per Gudmundson bra om den svenska ryggradslösheten gentemot islam.

Och i Aftonbladet får vi som vanligt veta att alltihop är västvärldens eget fel.

Sverige har förresten inte monopol på ryggradslöshet. Om samma ryggradslöshet i Förenta staterna skriver Michael Hurd.

Och i det stora sammanhanget är nog det minst viktiga att Göran Lambertz är en knäppskalle. Det råkade bara vara det som inspirerade mig till bloggposten.

Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Eller: I huvudet på Åsa Linderborg

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintervall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

$ $ $

Uppdatering 3 februari 2015: I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg under rubriken Tacka Sovjetunionen för befrielsen [av Auschwitz] – ja, så stod det i papperstidningen, men i nätversionen har rubriken ändrats. Där läser man bland annat:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia [genom att hitta på sådana saker som att Nazityskland och Sovjetunionen skulle ha stått på samma sida under de inledande krigsåren], och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. [Min kursivering.]

Mörklagd? Hur kommer det sig då att vi ens vet om att det var Röda armén som kom först till Auschwitz? Eller att vi hört talas om slaget vid Stalingrad? Eller belägringen av Leningrad?

Och hur kom det sig att just Röda armén var först till Auschwitz och inte de allierades trupper? Är det meningen att vi ska tro att de allierade inte brydde sig ett dyft om koncentrationslägerfångarna och därför bara stod och tittade på utan att själva göra någonting? För det kan väl aldrig ha varit så att de var upptagna på annat håll?

Men det blir värre än så:

Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler …

Men det enkla och ovedersägliga faktum är ju att västmakterna inte allierade sig med Hitler – vilket däremot var just vad Sovjetunionen gjorde under åren 1939–1941. Ändå har Åsa Linderborg mage att påstå att det är andra än hon själv som försöker skriva om Andra världskrigets historia! Att Hitler faktiskt var allierad med Stalin under dessa år väger uppenbarligen oändligt lätt mot att han i stället kunde ha varit allierad med västmakterna, om inte i verkligheten, så åtminstone i Åsa Linderborgs drömvärld.

Vidare:

Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna.

Nytt för mig – och det vederlägger förstås slutgiltigt idén att Stalin skulle ha varit antisemit, vilket man annars lätt kan förledas att tro efter historien om den judiska läkarkonspirationen.

Men också detta är historieförfalskning. Adam Cwejman svarar på sin blogg:

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle gett order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med Röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Läs gärna hela bloggposten.

Och till sist har Linderborg mage att lägga ord i munnen på de överlevande från Auschwitz:

De över­levande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.

Har hon brytt sig om att fråga någon av dem?

(Andra som gett Linderborg bra svar är Fredrik Antonsson och Fredrik Segerfeldt.)

$ $ $

Uppdatering 4 februari 2015: Åsa Linderborg får svar på tal av Stefan Ingvarsson i dagens Expressen. Citat:

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.

Kudos!

$ $ $

Uppdatering 8 februari 2015: Senaste nytt från Åsa Linderborg är att det var västmakterna, inte Sovjetunionen, som ingick en pakt med Hitler och därmed startade Andra världskriget. Denna pakt ingicks i München 30 september 1938. I det stora skeendet var Molotov-Ribbentrop-pakten bara en parentes. Så här skriver hon:

Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.

Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.

Det är inte utan att man baxnar. Münchenöverenskommelsen är ju det klassiska exemplet på all eftergiftspolitiks futilitet. Och att den eftergiftspolitik mot Nazityskland som kulminerade i München 1938 var en avgörande faktor bakom Andra världskriget, det är det väl ändå ingen vettig människa som förnekar. Att någon skulle förtiga det – så som Lindeborg förtiger eller lägger dimridåer över vad Molotov-Ribbentrop-pakten betydde – är förstås rentav löjeväckande.

Vad som hände var ju i all enkelhet att man trodde att om Hitler bara fick Sudet skulle han låta sig nöja och lämna resten av världen i fred – åtminstone ”i vår tid”. Sedan bröt Hitler nästan omgående (i januari 1939) överenskommelsen och annekterade inte bara Sudet utan hela Tjeckoslovakien. Det blev i varje fall en liten väckarklocka för västmakterna.

Men se, så var det tydligen inte enligt Linderborg. Annekteringen av Tjeckoslovakien var tydligen i själva verket en del av överenskommelsen! Man får väl förmoda att det fanns ett hemligt tilläggsprotokoll också till Münchenöverenskommelsen, ett tilläggsprotokoll som Linderborg känner till men som alla andra förtiger.

Att sånt här ens ska behöva bemötas …

$ $ $

Sedan fortsätter Linderborg att orda om den tacksamhet vi ska känna mot Sovjetunionen; den som inte accepterar hennes historiesyn önskar i själva verket att Tyskland skulle ha vunnit Andra världskriget:

Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.

Klart att vi ska vara tacksamma att Tyskland inte vann kriget. Men hur långt ska den tacksamheten behöva sträcka sig? Ska Östeuropas folk känna tacksamhet över att i flera decennier ha levt under sovjetiskt förtryck snarare än under nazistiskt förtryck? Över t.ex. att Ungernrevolten 1956 slogs ned och att Pragvåren 1968 kvävdes i sin linda? Fegt att inte svara på den frågan.

Vilket inte hindrar henne från att slänga åt sin meningsmotståndare ett litet köttben:

Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel. [Min kursivering.]

Felet med Ingvarssons artikel var tydligen att han inte tog upp allt som gick att ta upp …

$ $ $

Lite egendomligt psykologiserande hittar vi också:

Ofrånkomligt formas också historieskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver.

Varefter Linderborg övergår till att skriva om sina egna blytunga erfarenheter.

$ $ $

Och på tal om blytunga erfarenheter – vad för erfarenheter ligger bakom Linderborgs egna resonemang?

Det kan man förstås inte veta, om man inte har telepatiska gåvor. Men en ledtråd ges i en artikel hon publicerade i Aftonbladet på 20-årsdagen av murens fall. Citat:

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman. [Min kursivering.]

Ja, varje gång kommunismen misslyckas så kapitalt att det inte är möjligt att blunda för det, hur mycket man än försöker, rasar kommunisternas världsbild samman. Sedan lägger de ned oändliga ansträngningar på att bygga upp världsbilden igen.

$ $ $

Den här följetongen kommer säkert att fortsätta – säkert kommer i varje fall Stefan Ingvarsson att återkomma med en replik. Mycket har säkert sagts i pressen som jag har missat. Men jag hittade i varje fall det här i en ledarartikel av Mattias Olsson i Norrköpings Tidningar:

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov-Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Det kan m.a.o. hända att fortsättning följer.

$ $ $

PS. En bra och saklig genomgång av hela historien runt Molotov-Ribbentrop-pakten hittar ni på Populär Historia (skrivet av Niclas Sennerteg).

Utsugningsteorin suger vidare

Tydligen har Aftonbladets kulturredaktion inte lyckats läsa och tillgodogöra sig min förra bloggpost – än mindre då den uppsats av George Reisman jag hänvisar till – för den 31 oktober publicerades en hyllningsartikel till Friedrich Engels, skriven av Åsa Linderborg, med anledning av en nyutkommen biografi. Ett litet smakprov:

Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida. [Min kursivering.]

Om något är glasklart, och borde vara det även för Åsa Linderborg, ifall hon gjort sig besväret att läsa Reismans uppsats, så är det att mervärdesteorin i Marx tappning är den allra mest bakvända teori som någonsin sett ljuset inom samhällsvetenskaperna. Mervärde är inte något som kapitalister och företagare pressar ur sina arbetare; mervärde är vad kapitalisterna själva skapar och som kommer löntagare till godo i form av högre reallöner och allt fler, allt bättre och allt billigare varor. Sanningen är helt enkelt den rakt motsatta mot vad mervärdesteorin säger.

Låt mig konkretisera. Idag har t.o.m. vi som är relativt fattiga tillgång till, bland mycket annat: datorer med e-post och internet, mobiltelefoner, av vilka de mest avancerade fungerar som datorer, radio- och TV-appartaer, elektriskt lyse, kyl och frys, luftkonditionering, bilar (och bussar eller tåg, ifall vi föredrar att resa kollektivt). Före mobilernas tid hade vi telefoner med sladdar, med vilka det gick alldeles utmärkt att föra samtal på stora avstånd; och före ordbehandlarnas tid hade vi skrivmaskiner; före e-postens tid hade vi faxar och dessförinnan teleprintrar och telegraf. Innan elkraft och kraft från fossila bränslen kom i bruk, hade vi ångmaskiner och ångbåtar. För transporter till lands var det dessförinnan hästskjutsar som erbjöds. Och vi har dammsugare, så att vi slipper sopa med kvast; och hur mycket lättare blir det inte att tvätta idag än förr, när vi har både tvättmaskiner och torktumlare.

Inget av allt detta existerade i förkapitalistisk tid; ville man t.ex. kommunicera över större avstånd, fick man nöja sig med att skriva brev eller sända röksignaler. Och ville man lyssna till förstklassig barockmusik, fick man allt pallra sig iväg till Thomaskyrkan i Leipzig; det fanns varken grammofon eller CD eller DVD[1]. Detta är det mervärde som företagare och kapitalister har skapat åt oss alla, t.o.m. åt oss lägre mellanpensionärer.

I gångna tider hade inte ens de allra rikaste tillgång till detta. Inte ens Salomo i all sin prakt hade en mobil eller ens en gammaldags telefon med sladd, ifall han ville växla några ord med drottningen av Saba – eller något annat av det jag räknat upp ovan. Det allra mesta av det var främmande t.o.m. för drottning Victoria och samtida monarker runt förra sekelskiftet.

Och allt detta är ju empiriskt belagt – jag behöver ju t.ex. bara se mig om i min lägenhet för att upptäcka att jag har både TV och radio (med inbyggd grammofon och CD- och kassettfack) och dator (med inbyggd nätradio) och mobil och dammsugare; och jag behöver bara gå ner i källaren för att se att tvättmaskinen och tumlaren finns där. Så hur kan någon idag ta idén att kapitalismen utarmat oss på allvar? Att den kapitalism som gett oss allt detta i själva verket har sugit ut oss, och att vi alla, utan att ens märka det, befinner oss på svältgränsen, utan några glädjeämnen att lysa upp vår tillvaro? Att det bara är kapitalisterna själva som kommer i åtnjutande av allt detta – att det bara är de som har kyl och frys och luftkonditionering och datorer, etc., etc., medan alla vi andra fortfarande krälar runt i undermänsklig misär? – Nej, marxismen får uppenbarligen sina adepter (inklusive dem som skriver på Aftonbladets kultursida) att se världen i någon sorts omvänd kikare.

Hur ställde sig då Engels själv till allt detta? Engels själv var fabriksägare och tillhörde därför den klass av kapitalistiska utsugare han själv och Marx fördömde; och man bör komma ihåg att han levde under en tid då den industriella revolutionen ännu var relativt ny och då den förindustriella och förkapitalistiska fattigdomen ännu var långt ifrån övervunnen. Så här skriver Lindeborg:

I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna i Engels fabrik verkligen hade det bättre än andra arbetare i Manchester (eller andra industriorter) har jag ingen aning om – men berodde det i så fall på att Engels pressade lite mindre mervärde ur just sina arbetare än vad andra fabriksägare gjorde med sina? Och i så fall: vad hindrade Engels från att helt upphöra att pressa mervärde ur dem genom att helt enkelt lägga ner sin fabrik? Fast då skulle han förstås inte ha några urpressade mervärdespengar kvar för att finansiera Marx teoribygge. Det skulle inte ha gagnat hans arbetare, som bara hade varit tvungna att hitta andra arbetsgivare att låta sig utsugas av; men det skulle ha besparat oss allt elände som blev resultatet av Marx teoribygge.

Sådana ironier åsido måste man ändå fråga sig hur Engels, ens på detta tidiga stadium av utvecklingen, kunde undgå att se att industrialismen och kapitalismen gjorde det möjligt för människor som i äldre tid inte ens skulle ha överlevt till vuxen ålder att nu kunna överleva genom att ta lönearbete i industrierna. Men faktum är ju att han inte ens undgick att se det! Det framgår ju av det citat ur Kommunistiska manifestet jag gav i min förra bloggpost: att ”bourgeoisien” (m.a.o. just de kapitalistiska ”utsugarna”) skapat ”hela, ur marken framstampade befolkningar” (och detta utöver allt annat den åstadkommit enligt detta citat). Detta är ett annat mervärde som just företagarna och kapitalisterna skapat och som sannerligen inte pressades ut av de människor de bokstavligen räddade till livet.

Så en sak till jag måste kommentera. Lindeborg uppmanar oss (eller kanske bara sina egna marxistiska vänner):

Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens …

Men en sak är fullständigt sann, och det är att profitkvoten har en fallande tendens! Med ”profitkvot” menas förhållandet mellan vinster och löner; om vinsterna blir procentuellt mindre i förhållande till lönerna, innebär det att profitkvoten sjunker. Men, som vi lärt oss av Reisman (ifall vi gjort oss besväret att läsa hans uppsats), var profitkvoten en gång i den grå forntiden (innan det fanns en enda kapitalist i världen som betalade ut löner) 100%; hur liten vinsten än var, var den helt och hållet vinst, och några löner existerade överhuvudtaget inte. Allteftersom samhället sedan blev alltmer ekonomiskt kapitalistiskt – allteftersom det tillkom fler och fler kapitalister som betalade ut löner och därmed också allt fler löntagare som arbetade för löner – minskade vinsten i procent räknat och lönerna ökade i procent räknat. (Räknar man inte i procent utan i absoluta tal, ökade både vinsterna och lönerna; en distinktion som marxisterna förstås inte fattar; knappast någon gör det.) – Att marxisterna sedan ser detta som ett ”problem” för kapitalismen, ett problem som kapitalisterna måste ”lösa” genom att suga ut arbetarna allt mer, visar ju bara återigen hur fullkomligt bakvänd utsugnings- och mervärdesteorin är. (Mer om detta i min egen artikel Varför behöver vi George Reisman?)

Vi ska inte heller glömma att allt vad kapitalismen åstadkommit, både vad gäller den allmänna höjda levnadsstandarden och vad gäller de fantastiska nya innovationer den gjort möjliga, har åstadkommits trots alla marxistiskt inspirerade försök att tygla och stävja den. Hur bra vi skulle ha det materiellt om det inte vore för att Marx idéer togs för en beskrivning av verkligheten, det vet vi helt enkelt inte.

Så utöver all blodspillan och alla tvångsarbetsläger marxismen lett till i de länder där den blivit statsreligion har den allvarligt hämmat den ekonomiska utvecklingen även i länder där den inte blivit statsreligion. Marxismen hör endast hemma på idéhistoriens skräphög på Aftonbladets kultursida.


[1]) Farbrorn som var organist i Leipzig fotvandrade i sin ungdom från Armstadt till Lübeck (hela 46 mil), bara för att få höra Dietrich Buxtehude spela orgel. Idag skulle han bara ha behövt gå in i närmsta skivaffär eller på ett varuhus och köpt en CD; med lite tur hade han kunnat hitta en LP till vrakpris i någon second-hand-butik. Men OK, han fick motion, och det var säkert nyttigt. Och Buxtehude gav honom kanske några goda råd som han hade nytta av i sitt eget orgelspelande.

Flexibel pensionsålder, tack!

Vår käre ledare, Fredrik Reinfeldt, har i dagarna glunkat om att pensionsåldern borde höjas. Enda felet med detta är att det bara glunkas och glunkas, utan att något egentligen händer. Eric Erfors skriver insiktsfullt om detta i Expressen:

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

”En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till ”69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 568 andra följare