Hyllning till de fossila bränslena

Det fanns en tid då de fossila bränslena – kol, olja, naturgas – låg dolda i marken till ingen nytta för oss människor. Det var en lång tid: den sträckte sig från den allra fösta stenåldern för mer än 2 miljoner år sedan och ända fram till den industriella revolutionen under senare delen av 1700-talet. Det var också en fattig tid. Den moderna historielösa människan har svårt att ens göra sig en föreställning om hur fattig den var. Den enda tillgängliga energikällan var till en början den egna muskelkraften; sedan kom muskelkraften hos oxar, hästar och slädhundar; så småningom tillkom också energin från väderkvarnar och mindre vattenfall. Båtar måste till en början ros eller paddlas; så småningom tillkom segelfartygen; men båtar rodda av galärslavar fanns långt fram i tiden. Värmen i husen och hyddorna fick komma från ved eller från kreatursspillning.

Så kom då ångmaskinen, ångbåtarna och de första järnvägarna – för första gången kunde kol utnyttjas till människornas fromma. Sedan tillkom oljan, och så småningom även naturgasen.

Hela den industricivilisation vi idag lever i och åtnjuter vilar på just användningen av fossila bränslen – med ett visst tillskott från kärnkraften, men ”miljövänner” och politiker har ju bestämt över våra huvuden att den ska avvecklas – och från vattenkraften, som inte kan byggas ut så mycket mer. Tillskotten från vind- och solkraft är försumbara.

Alla ni historielösa – alla ni som inte gitter sätta er in i hur livet tedde sig fram till slutet av 1700-talet, än mindre då hur det tedde sig under äldre stenåldern – borde se er omkring och se efter hur mycket av den komfort ni idag åtnjuter beror av de fossila bränslena. Vad blir det av era bilar och andra samfärdsmedel? Vad blir det av era radio- och TV-apparater? Vad blir det av era datorer och mobiler? Inget av allt detta, och mycket mera, blir kvar om användningen av fossila bränslen förbjuds.

Somliga säger (och försöker få oss att tro) att allt detta är överflöd och lyx som vi gott kan klara oss utan. Men tänk då åtminstone på era hus – era villor eller lägenheter – som ska skydda er mot vinterkylan! Ved och kreatursspillning räcker inte till för att värma upp dem. Och att hålla sig varm med hjälp av den egna muskelkraften – med åkarbrasor – det kan man inte göra vintern igenom.

Eller tänk åtminstone på den dag då ni blir sjuka! De allra flesta av er kommer någon gång att behöva läggas in på sjukhus – för röntgen eller operation eller för att andas med en syrgasmask. Vad tror ni händer med sjukhusen den dag de fossila bränslena avvecklats? Människor kommer att dö i drivor.

Denna avveckling måste betecknas som ondska – mordisk, djävulsk ondska. Ni historielösa måste inse vidden av ondskan.

Att symboliskt avstå från fossila bränslen – genom att släcka lyset under en timma den 19 mars – gör förstås ingen skada. Men vad är det symbolen står för? Mörker och ondska och ingenting annat.

Varför inte utsträcka det här från en timme till ett dygn och dessutom göra det obligatoriskt? Ett dygn utan elektriskt lyse, utan TV (det klarar vi oss nog utan), utan bilar eller andra transportmedel som ju drivs med fossila bränslen, och givetvis ett dygns elavbrott på alla våra sjukhus. Eller utsträck det till en vecka: under denna vecka skulle industrin vara lamslagen, och på sjukhusen skulle många dö av utebliven behandling – till stor glädje för korpar och asgamar, men till desto ringare glädje för de sjuka och deras anförvanter.

Det påstås handla om att ”bekämpa klimatförändringarna”. Men anta nu att de allra mest överdrivna domedagsprofetiorna om klimatet skulle slå in.[1] Anta att det blir väldigt mycket varmare: då kommer vi att behöva mer och bättre luftkonditionering. Eller att det blir fruktansvärt blåsigt: då behöver vi desto bättre hus och desto fler och bättre vindskydd för att stå emot blåsten. Eller anta att det blir väldigt mycket kallare: återigen behöver vi bättre hus och bättre uppvärmningsmöjligheter.

Så kampanjen för avveckling av de fossila bränslena handlar inte alls om att bekämpa klimatförändringarna; den handlar om att göra oss försvarslösa mot alla de klimatförändringar som kan inträffa i framtiden.

Och inte är det någon gräsrotsrörelse heller; det är världens mäktige som reser runt i jetplan och predikar fattigdom och försakelse för oss andra.

Tänd alltså lyset den 19 februari mellan 20.30 och 21.30. Om ni har strålkastare, sätt ut dem på balkongen och tänd dem. Eller gå ner på stan och demonstrera med strålkastarna. Gör vad ni kan för att visa att ni inte låter er ledas som lamm till slaktbänken!

$ $ $

Jag har skickat detta inlägg till ett antal tidningar, men några större förhoppningar om att få det publicerat hyser jag inte. Dels är det lite väl långt, och dels säger det saker som tidningsredaktionerna inte gärna vill höra: de ser hellre en återgång till förindustriella förhållanden (eller till äldre stenåldern) än de ifrågasätter klimatalarmismen. Dessutom är det numera många tidningar som fordrar inloggning som prenumerant och/eller bara tar insändare på högst 1500 tecken inklusive mellanslag.

$ $ $

Tidigare i samma ämne:

Hyllning till elektriciteten
(ävensom tidigare, något kortare version)
Låt inte mörkrets makter segra!
Sol, vind, vågor och socialism

Och se också:
George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik
Johan Norbergs Metrokolumn Jag tänder upp under Earth Hour
Alexandra Ivanovs debattinlägg i Metro Earth Hour är idiotiskt – tänd lyset i stället

$ $ $

Och sist men inte minst: Köp och läs Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Den ger väldigt mycket kött på benen i denna fråga; och det var den som fick mig att hylla, inte bara elektriciteten utan de fossila bränslena i allmänhet.


[1] Några sådana domedagsprofetior:

Runt 1970 förutspåddes allmänt en kommande istid. Paul Ehrlich förutspådde vid den tiden omfattande livsmedelsbrist, att hundratals miljoner skulle dö av svält under 70- och 80-talen, att 65 miljoner amerikaner skulle dö svältdöden under 80-talet och att USA:s folkmängd skulle vara nere på 22,6 miljoner år 1999. Biologen George Wald förutspådde år 1980 att civilisationen skulle gå under om 15 eller 30 år om inte klimatförändringarna (som alltså på den tiden handlade om en kommande istid) stoppades. (Uppgifterna från Walter Williams artikel Global Warming: Debate is Only Settled for Fanatcis.)

Al Gore förutspådde år 2007 att Nordpolen skulle vara isfris sommaren 2014. Förmodligen vad det för denna förutsägelse han tilldelades Nobels fredspris det året. Pengarna använde han förmodligen till att hyra de jetplan han åker runt med för att sprida budskapet.

År 2002 skrev miljöskribenten George Monbiot att vi hade tio år på oss att bli vegetarianer eller veganer, för annars skulle jordbruksmarken ta slut.

År 2009 sade prins Charles att vi har 96 månader på oss att ”rädda planeten”. Enligt Frankrikes utrikesminister Lauren Fabius hade vi i maj 2014 500 dagar på oss; och år 2009 hävdade dåvarande premiärministern Gordon Brown att vi bara hade 50 dagar på oss. Och för nio år sedan menade Förenta Nationernas ”expertpanel” att vi hade åtta år på oss.
(Uppgifterna har jag hämtat från The Daily Caller, men det vimlar av sådana uppgifter på nätet och jag kan inte länka till dem alla; världen hinner gå under av klimatförändringarna innan dess.)

Men – som George Reisman skriver i Den giftiga miljörörelsen:

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. (Min kursivering.)

Sol, vind, vågor och socialism

Jag har just köpt och börjat läsa Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Samtidigt får jag på Aftonblaskans kultursida se en artikel av Joar Tiberg som är en översvallande recension av Andreas Malms nyutkomna bok Fossil Capital.[1] Så här avslutar Tiberg sin hyllningsartikel:

En global räddningsaktion för klimatet med tillhörande övergång till sol-, vind- och vågkraft kommer att gå hand i hand med en restaurering av det socialistiska projektet.

Socialismens mål är att avveckla (eller krossa) kapitalismen och gå tillbaka (själva säger de ”gå framåt”) till det tillstånd då det inte förekom någon kapitalackumulation och följaktligen inget eller ytterst lite kapital att investera och betala ut arbetslöner, och till ett tillstånd av föga eller ingen arbetsdelning. Miljörörelsens och klimatalarmisternas mål är att avveckla (eller kväva) vår industricivilisation, inklusive då avveckling av alla fossila bränslen, d.v.s. till ett tillstånd där vi bara kunde använda vår muskelkraft plus det lilla tillskott som kan komma i form av väderkvarnar, hästar, oxar och en del andra dragdjur, och en liten smula vattenkraft. Så visst passar socialism och ekologism som hand i handske.[2]

Så lite klasskampsretorik:

Ångan […] blev det potenta vapnet i den brittiska kapitalistklassens händer i kampen mot arbetarmassorna som under det tidiga artonhundratalet vuxit sig oroande starka.

Kapitalisterna ägnade sig alltså åt att bekämpa arbetarmassorna, inte åt att ge dem arbete. Ändå har det varit en enorm befolkningsökning alltsedan den industriella revolutionen och en lika enorm höjning av medellivslängden.[3] Men sådana fakta rör inte socialister eller ”miljövänner” i ryggen. Allt som stör socialisterna är att denna utveckling gått hand i hand med förekomsten av kapitalister och kapitalackumulation; och allt som stör ”miljövännerna” är att det gått hand i hand med tekniskt framåtskridande. Allt detta ses som ont av socialister och miljövänner; och om befolkningstillväxt och högre medellivslängd beror på detta, måste ju det också vara något ont. Tala om att de ser världen genom en omvänd kikare!

Och att använda kol till att värma upp vatten till ånga – det var endast och allenast ett sätt för kapitalisterna att bekämpa arbetarklassen!

Så till det där med solen, vinden och vågorna. Problemet med solenergi är förstås att solen inte alltid lyser: det kan vara igenmulet, och nattetid lyser solen inte alls. Och problemet med både vind- och vågenergi är förstås att det inte alltid blåser Att lagra denna energi i batterier är ett problem som ännu inte lösts – och även om det vore löst, skulle energin endast kunna lagras till större kostnader än det är värt. Men det är nog något som i så fall bara gläder de som vill avveckla kapitalism och industricivilisation. Allt som kan leda till att energiproducenter ruineras (eller tvingas ta emot statliga subventioner) hälsas av dem med största tillfredsställelse.

Vattenkraften har inte samma nackdelar som sol-, vind- och vågkraft, eftersom den elektricitet den alstrar kan regleras efter behovet av elektricitet (och inte heller är beroende av hur mycket solen lyser eller hur mycket det blåser). Om detta skriver Tiberg:

I ett av bokens grundliga avsnitt berättas om etablerandet av ett vattensystem med automatiska slussar på ön Isle of Bute. Konstruktören Robert Thom och hans medarbetare lyckades med sina uppfinningar att upphäva vattenkraftens aber; att inte kunna garantera jämn och säker energileverans. […]

Malm lägger fram flera skäl till att ångan och klimatförstörande kolet avgick med segern. Ett är organisatoriskt, slussar och dammar krävde att kapitalisterna gick samman och enades om hur vattnet skulle fördelas, när och var slussar öppnas och stängas. Energi fanns och finns i stor mängd, nästan gratis, men organisationen skulle också lösas. Och det visade sig svårt.

Biten passade inte. Det är som att man skulle komma med en bit mekano och velat vara med och bygga lego.

Endast ångmaskinen kunde garantera kapitalisten att fortsätta vara sin egen boss.

Men vänta nu ett ögonblick… Hur mycket avancerad teknik skulle det inte fordras för att bygga de där automatiska slussarna? Och varifrån skulle den energi som fordras för att bygga dem komma? Från andra vattenkraftverk?[4]

Och att kapitalisterna skulle få bestämma över användningen av sitt eget kapital (”vara sina egna bossar”) är förstås anatema för socialister.

Vidare i texten:

Urbaniseringen talade också till kapitalklassens och kolets fördel. Att samla produktion i jättelika befolknings- och industricentra som Manchester skapade visserligen stora hälsoproblem för arbetarna, men de blev samtidigt lättare att kontrollera då de biinkomster som var vanliga kring de mer ruralt belägna spinnerierna – det kunde vara från en egen ko eller ett grönsaksland – försvann.

Det här är endast begripligt om man accepterar Marx utsugningsteori. Arbetarna hade det rätt gott ställt när de sysslade med att spinna, odla grönsaker och föda upp boskap – men sedan tvingade kapitalisterna in dem i städerna med deras fabriker och då blev arbetarna utarmade. Men om de hade möjlighet att också spinna, etc. som en bisyssla, då skulle de bli lite mindre utarmade.

Det kan vara värt att påminna sig, när man beskådar de otaliga bysterna och monumenten över James Watt som restes under denna tid, att övergången till ånga övervakades av en lag som gjorde skadegörelse eller åverkan på en ångmaskin belagt med dödsstraff.[5]

Dödsstraff är onekligen drastiskt. Men vad är det då ludditerna (dagens såväl som gårdagens) ägnar sig åt? Att förstöra sådant som för det stora flertalet leder till både längre liv och bättre livskvalitet. Död och förödelse är det enda de kan åstadkomma. Betyder inte att vi ska ta livet av dem; det räcker så gott att exponera dem för vad de är.

Och så rekommendationerna (”böra-satserna”):

Ångkraftens uppkomst och etablering och slutgiltiga triumf skedde i en nation med distinkta kapitalistiska produktionssätt. Men hur kommer vi då vidare, hur kan vi undkomma det kaos som ångmaskinen och dess sentida släkting bilen försatt oss i?

Övertygande visar Malm i ett sista kapitel att det som gällde 1820 gäller än i dag: De cirkulerande energislagen passar inte in i kapitalismen, eftersom själva energin helt enkelt är gratis och därför inte går att generera vinster ur för fortsatt ständigt ökande tillväxt.

Den hyperurbaniserade livsstilen måste också överges, folket måste flytta ut till där energin finns, till alla dessa tusentals Isle of Butes som ligger och väntar. Och staten måste restaureras. Den anorektiska statsapparat som trettio år av EU-styre har lämnat oss med kan inte skydda oss från de kommande verkningarna av klimatförändringarna. Lika lite kan den klara övergången till flödande energislag.

Ja, det är många statliga tvångsåtgärder som ska till för att driva oss tillbaka till förindustriell, förkapitalistisk tid.

Men vi ska alltså drivas tillbaka till en tid då de enda energislagen utöver den egna muskelkraften var dragdjur, väderkvarnar och kanske en smula vattenkraft – där det inte fanns bilar, utan bara häst och vagn – där det inte fanns tvättmaskiner och torktumlare, så att man fick ge sig till närmaste vattendrag för att tvätta kläderna och banka dem torra – där det inte fanns elektriska spisar, utan man fick elda med ved och/eller kreatursspillning – där det varken fanns radio eller TV – där det var ont om tryckpressar och definitivt inte fanns några datorer med internetuppkoppling där Malm och Tiberg kunde sprida sitt teknik- och livsfientliga budskap.

Så kom inte och påstå att socialister och ”miljövänner” motiveras av omsorg om mänskligt liv och välbefinnande!


[1] Vad Andreas Malm är för en figur bör framgå av Wikipediaartikeln. För att ge en bättre uppfattning ska jag citera presentationen av hans bok på Amazon:

The more we know about the catastrophic implications of climate change, the more fossil fuels we burn. How did we end up in this mess? In this masterful new history, Andreas Malm claims it all began in Britain with the rise of steam power. But why did manufacturers turn from traditional sources of power, notably water mills, to an engine fired by coal? Contrary to established views, steam offered neither cheaper nor more abundant energy—but rather superior control of subordinate labour. Animated by fossil fuels, capital could concentrate production at the most profitable sites and during the most convenient hours, as it continues to do today. Sweeping from nineteenth-century Manchester to the emissions explosion in China, from the original triumph of coal to the stalled shift to renewables, this study hones in on the burning heart of capital and demonstrates, in unprecedented depth, that turning down the heat will mean a radical overthrow of the current economic order.

[2] Karl Marx ville inte i och för sig krossa kapitalismen, bara avveckla den. Hans idé var att socialismen skulle framalstras ”ur kapitalismens eget sköte”. Han menade att de arbetande massorna till sist skulle bli så utarmade att de inte hade något annat val än att resa sig och störta det rådande samhället över ända. Hur det har gått med den förutsägelsen vet vi ju. Inte ens socialisterna själva kan vara helt ovetande om det.

Miljörörelsens mål är att kväva industricivilisationen. Den är, för att citera George Reisman

en boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer.

[3] Hur mycket bättre det har blivit sedan den industriella revolution illustreras väl av dessa diagram som jag saxat ur Epsteins bok:

Jag ställer mig lite frågande till diagrammet över koldioxidutsläpp som ser ut att vara noll fram till den industriella revolutionen. Men jag förmodar att den bara visar de utsläpp som beror på användningen av fossila bränslen.

[4]) Jag har sökt på nätet efter uppgifter om det här experimentet men inte hittat några.

[5]) Att uppgiften stämmer har jag kollat. Se denna artikel om ludditerna.