Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning

För att i någon mån skingra tankarna från Israel och Gazakonflikten ska jag blogga om något som är åtminstone lite lättsammare.

Hans Larsson (1862–1944) (även känd som ”Kloge Hans” – på skånska, eftersom han var skåning) var professor i teoretisk filosofi i Lund 1901–1927 samt ledamot av Svenska akademien från 1925. Tillsammans med Alf Ahlberg och Alf Nyman räknas han som den främste svenske ”nykantianen”[1] men mottog också influenser från Platon och Spinoza, och tänkte dessutom en hel del alldeles på egen hand[2]. Jag har just läst ett av hans mest kända verk, Poesiens logik (1899; återutgiven 1966), ur vilken jag saxar:

Felet i den vanliga […] åsikten rörande begreppets natur, ligger enligt min mening däri, att man i första rummet fäst sig vid begreppets bildinnehåll, om jag så får säga, och ansett dettas beskaffenhet vara av någon väsentlig vikt. Man har då framför allt gett akt därpå, att de konkreta föreställningsbilderna, av exempelvis särskilda djur, blekna och schematiseras, när jag vill tänka mig djur i allmänhet. Det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen. Begreppet skall ju blott upptaga det lika och gemensamma. Att detta icke kan destilleras ut alldeles rent utan alltid blir bemängt med en liten rest av det konkreta, brukar medgivas, men man är gärna böjd för den tanken, att ju mindre denna rest kan vara, desto renare blir begreppet. Och om man fäster sig blott vid bild- eller schemainnehållet, finner jag denna mening både naturlig och nödvändig. Men då drives man ock att fordra en begreppsluttring ända därhän, att begreppet helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta och därvid hemfaller det under den kritik, som Berkeley riktade mot abstraktionen. Ty däri måste åtminstone jag ge Berkeley rätt, att det allmänna icke kan föreställas såsom skilt från det konkreta; en triangel som varken är rätvinklig, trubbvinklig eller spetsvinklig kunna vi icke föreställa oss; abstrakta föreställningar i denna mening hava vi icke. (S. 77 i nyutgåvan.)

Hängde ni med?

George Berkeley (1685–1753) vände sig mot abstraktioner som sådana, och ett av hans argument var just det ”triangelexempel” som Hans Larsson nämner. Berkeley citerar först John Locke:

[…] Ty när vi noggrant tänker över dem [de abstrakta idéerna] skall vi finna, att allmänna idéer är något som medvetandet uppdiktat och funnit på, vilket medför svårigheter, och att de inte ger sig själva så lätt som vi är benägna att föreställa oss. Fordras det t.ex. inte någon möda och skicklighet för att bilda den allmänna idén om en triangel (som ändå inte är en av de mest abstrakta, omfattande och svåra)? Den får nämligen varken vara snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav. […]

Och fortsätter själv:

Om någon har förmåga att i sitt medvetande bilda en sådan idé om en triangel som här beskrivits, är det fåfängt att genom diskussion få honom att överge den, och inte heller skulle jag vilja gripa mig an därmed. Allt jag önskar är, att läsaren ville fullt och klart ta reda på om han har en sådan idé eller inte. Och detta kan, tror jag, inte vara någon svår uppgift för någon att utföra. Vad är lättare för envar av oss än att iakttaga våra egna tankar en smula och därvid se efter, om vi har eller kan få en idé, som motsvarar den beskrivning som här givits på den allmänna idén om en triangel, som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (Om principerna för mänsklig kunskap i George Berkeley, Valda skrifter, Stockholm 1990, s. 38f; kursiveringen är Berkeleys egen.)

Några sidor tidigare i texten:

Då det vidare finns en stor mängd andra varelser [än människor], som har en del men inte alla kvaliteter, som ligger i den sammansatta idén människa, så kan medvetandet utelämna de kvaliteter som är utmärkande för människorna och bibehålla endast sådana som är gemensamma för alla levande varelser, och på så sätt bilda idén levande varelse, som abstraherar inte blott från alla särskilda människor utan också från alla fåglar, fyrfotadjur, fiskar och insekter. Beståndsdelarna i den abstrakta idén levande varelse är kropp, liv, sinnen och egenrörelse. Med kropp menas en kropp utan någon särskild form eller figur, eftersom det inte finns någon form eller figur, som är gemensam för alla levande varelser, en kropp utan beklädnad av vare sig hår eller fjädrar eller fjäll o.s.v. och likväl inte naken. Beklädnad av hår, fjädrar och fjäll eller nakenhet är egenskaper, som särskiljer de olika varelserna, och de är för den skull utelämnade i den abstrakta idén. (S. 34)

Och Berkeley ger mängder av andra exempel för att visa att det helt enkelt inte går att abstrahera.[3]

Men det här är förstås begreppsstöld i stor skala[4] – för hur kan man yttra en enda mening, än mindre då skriva filosofiska avhandlingar, utan att använda sig av abstraktioner? Gå gärna igenom citaten ovan och se om ni hittar ett enda ord som inte står för en abstraktion. Om det är för jobbigt, ta sådana ord som ”möda”, ”skicklighet”, ”beståndsdel”, ”beklädnad” eller ”nakenhet” – eller, för den delen, ”hår”, eftersom det finns så många olika sorters hår av så många olika färger, av så olika längd och uppsatta i så många olika frisyrer.

Ett annat exempel: Säg att någon kommer fram till dig och säger: ”Låt bli att tänka på en elefant!” Det första du kommer att tänka på är förstås just en elefant. Förmodligen fladdrar också en bild av en elefant förbi för din inre blick. Men hur ser den elefanten ut? Ja, den har förstås snabel och betar, en förhållandevis kort och smal svans, grova, kraftiga ben men inte mycket till tassar längst ned på benen. Men hur är det med öronen? Är de relativt långa, som hos den afrikanska elefanten, eller lite kortare, som på den indiska? Och hur är det med huden? Förmodligen är den slät som hos våra moderna elefanter, men den skulle ju också kunna ha päls, som forna tiders mammutar.

Så Berkeley skulle säga att eftersom vi måste tänka oss elefanten antingen långörad eller kortörad, och antingen med eller utan päls – för vi kan inte föreställa oss en elefant som har både långa och korta öron, eller som både har och saknar päls, än mindre då en elefant som varken har det ena eller andra – så kan vi omöjligen bilda en så vid abstraktion som ”elefant”; vi får snällt hålla oss till de elefanter som är givna i vår varseblivning och inte ens – om vi drar ut resonemanget till sin yttersta spets – kalla dem för ”elefanter”, för det vore ju att subsumera dem under en abstraktion!

Eller för att ta ett annat av Hans Larssons exempel i citatet ovan: Om vi tänker på en katt, kan vi se den för vårt inre öga och höra den jama eller spinna för vårt inre öra; tänker vi på en häst kan vi se den galoppera eller slå bakut och höra den gnägga; men går vi till den vidare abstraktionen ”djur” blir detta hart när omöjligt; vi kan ju inte gärna se alla djur vi har stött på – fåglar och fiskar och reptiler och insekter, m.m., m.m. – för vårt inre öga eller höra dem för vårt inre öra; och än värre om vi går vidare till abstraktionen ”organism”, där vi dessutom får försöka se alla blommor, träd, buskar, svampar, lavar och mossor, o.s.v. för det inre ögat, var gång vi tänker på denna synnerligen vida abstraktion. Och än värre blir det förstås med de allra vidaste abstraktionerna, sådana som ”entitet” eller, på mera vardaglig svenska, ”saker och ting”.

Och Hans Larsson är förstås på helt rätt spår, när han säger att ”det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen”, eftersom begreppet blott ska ”upptaga det lika och gemensamma”. Och om begreppet ” helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta”, ja, då betyder ju begreppet inte längre någonting alls: det har inte längre några referenter i verkligheten!

Så vad är haken här? Vad kan det vara för missuppfattning av begreppens natur som får George Berkeley att hävda att det alls inte går att abstrahera och som får ”Kloge Hans” att grubbla över detta?

Ta någon annan abstraktion, som t.ex. ”rättvisa”. Fladdrar det någon bild förbi din inre blick, när du tänker på det begreppet? Ja, möjligen ser du framför dig den välkända bilden av en gudinna med förbundna ögon och en vågskål i handen; sådana bilder kan vara till god hjälp; men det är ju en bild och inte en definition på rättvisa. Eller ta sådana abstrakta begrepp som ”åsikt” och ”mening”. Fladdrar det verkligen förbi en bild av någon som står i Hyde Park Corner eller på något torg eller i ett gathörn och ger luft åt sina åsikter och meningar – eller sitter och plitar ner dem i någon debattartikel eller bloggpost? Knappast.

Eller ta alla dessa små ord som vårt språk vimlar av: ”ju”, ”nog”, ”väl”, ”kanske”, ”förmodligen”, etc., etc., eller de enkla ”ja”, ”nej”, ”jaså”, ”jaha”, ”jovisst”. Alla dessa ord är delar av vårt abstrakta tänkande, men inte motsvaras de av några förbifladdrande bilder.

Ja, nu ser ni nog (kanske, förmodligen eller rentav förvisso) vart jag vill komma: Begrepp eller abstraktioner är inte alls några avbildningar av de ting de står för. Men Ayn Rands ord är ett begrepp

… en mental integration av två eller flera enheter som besitter samma särskiljande kännetecken (ett eller flera), med deras särskilda mått utelämnade. (Introduction to Objectivist Epistemology, s. 13; min egen illegala översättning.)

En ”mental integration” är ingen avbildning. Vore begreppen avbildningar, då skulle begreppet ”blå” behöva vara blått till färgen, begreppet ”röd” rött, o.s.v. – och vi skulle behöva skriva dem med blå respektive röda bokstäver för att undvika missförstånd.

Exakt varifrån denna missuppfattning av begreppens natur härstammar vet jag tyvärr inte. Men en alternativ titel på denna bloggpost skulle kunna vara ”Begreppsbildningens olidliga lätthet”. Begreppet ”elefant” väger ju onekligen mindre än alla de elefanter, nu levande, utdöda och kommande, som det subsumerar. Och inte är det särskilt svårt att bilda begreppet heller!


[1] De som lägger ansvaret för nazismen på Immanuel Kant kan ju ta sig en funderare över varför ingen av dess tre herrar visade den ringaste sympati för nazismen. Hellre det än att uppmana mig att ta mig en funderare över hur jag kan vara så vilseförd att jag inte accepterar vartenda ord av Rands och Peikoffs Kantkritik. (Se vidare om detta pdf-nattväktaren 2004 under rubriken ”Till frågan om Immanuel Kants fördärvbringande inflytande”.)

[2] Kanske följde han bara Immanuel Kants uppmaning att tänka själv; Kant har skrivit att den första regeln för allt filosoferande är ”Selbst denken”. (I Anthropologie in pragmatischer Hinsicht.)

[3] Berkeley gjorde en distinktion mellan abstrakta idéer och allmänna idéer. Så även om vi inte kan ha en abstrakt idé om en triangel, kan vi ändå ha någon sorts allmän idé om vad en triangel är – hur skulle vi annars kunna komma fram till sådana allmänna sanningar som att alla trianglar (i planet) har samma vinkelsumma? Men jag kan inte se denna distinktion som annat än en lek med ord. Hur kan vi komma fram till ett allmänt begrepp utan att abstrahera – se likheter och skillnader och ta fasta på det som är väsentligt och gemensamt och skilja det från vad som är oväsentligt och tillfälligt? Att byta ut ordet ”abstrahera” mot ”förallmänneliga” ändrar ju ingenting i sak.

[4] Leonard Peikoff använde i någon av sina filosofihistoriska föreläsningar uttrycket ”conceptual grand larceny”; tyvärr minns jag inte om det var på tal om George Berkeley eller någon annan.

Annonser