Mer om George Berkeley

Eftersom min förra bloggpost om George Berkeley blev så väldigt lång vill jag inte förlänga den ytterligare; men det dyker upp nya tankar (idéer) i mitt huvud (mitt medvetande) hela tiden, så jag meddelar dem här i den ordning de dyker upp.

Om det inte finns materia kan det ju inte heller finnas några material. (Säg mig det material som inte består av materia!) Men i så fall finns det mängder av saker som helt enkelt inte går att tillverka.

Ta bara som ett av hur många exempel som helst en bro. Enkla broar är byggda av trä, men mera avancerade broar är byggda av betong, och det behövs förmodligen järn- eller stålbalkar för att hålla bron uppe även när trafiken är som livligast. Detsamma gäller alla de fordon som passerar över bron: bilar, bussar, långtradare, bussar, cyklar: de består av plåt av järn, stål eller någon annan metall, och hjuldäcken består av kautschuk, allesamman någon form av material.

Enligt Berkeley skulle vi därför bara kunna bygga broar i tanken. I tanken är det ju fullt möjligt för oss att fantisera ihop sådant som trä, betong, olika sorters metaller och gummi eller kautschuk. Så fantisera ihop broar och olika slags fordon går alldeles utmärkt – bara vi inte glömmer att det bara är fantasier. Men att bygga en bro i verkligheten där alla dessa fantasifoster inte existerar, det vore fullständigt ogörligt!

Ändå finns det en hel del broar och olika fordonsslag i verkliga livet.

Eller ta tallrikar. De är ju rent varseblivningsmässigt givna för oss: vi delar Guds idé om tallrikar. Men att de skulle vara gjorda av porslin (eller något annat keramiskt material eller kanske av tenn), det är ju alldeles ogörligt: sådana material är ju bara fantasifoster. (Nu fanns väl porslinet i och för sig i tallrikstillverkarens medvetande, men hade han lov att kalla det ”porslin” eller ”tenn”? Eller försöka bilda sig någon uppfattning om vad porslinet eller tennet självt bestod av för material?)

Ändå är skåpet fullt av porslinstallrikar. Mycket märkligt, ifall de bara skulle kunna tillverkas i tanken eller i fantasin.

Och glasblåsaren blåser väl sitt glas av glas som faktiskt finns i yttervärlden och inte av något blott tänkt eller hopfantiserat glas?

De här exemplen ska väl räcka – för inte ska jag väl gå igenom varenda typ av material vi använder oss av?

Men så här blir det alltså, om vi inte har lov att gå utöver blotta varseblivningarna eller sinnesförnimmelserna.

$ $ $

Och hur är det med min kropp? Den finns förstås inte i yttervärlden (som vi såg i förra bloggposten finns det ingen yttervärld för den att finnas i). Den finns i mitt medvetande, och dessförinnan fanns den i Guds medvetande, och de som träffar mig har den också i sina medvetanden. Det är annorlunda med mitt medvetande som bara finns i mitt eget och i Guds medvetande; andra människor kan inte se det och får sluta sig utifrån mitt beteende att det finns.

Men det finns ju en sak till när det gäller levande kroppar, nämligen att de är uppbyggda av mineraler. (Så t.ex. består vår benstomme till stor del av kalk.)Med mineraler är det detsamma som med material: vi varseblir dem inte direkt utan behöver en del vetenskaplig kunskap för att veta hur de finns och hur de är beskaffade.

Vi tillverkar förstås inte nya kroppar på samma sätt som vi tillverkar broar eller fordon eller tallrikar. Jag förutsätter att tillverkningsmetoden är bekant, men jag undrar hur Berkeley skulle ställa sig till idén att det går till så att en spermie kommer i kontakt med ett ägg. Jag är osäker på hur det är med ägget, men spermierna måste ju vara så små att de inte går att uppfatta med blotta ögat. Så det där med spermierna måste ju vara ett resultat av vår egen fantasi, något som vi visserligen kan tänka oss men som inte finns i verkligheten.

$ $ $

Så var det vårt förhållande till Gud. Enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Gud förnimmer t.ex. i sin allvishet en kaffemugg som står på köksbordet, och vips ser vi också att muggen står på bordet. Vårt medvetande är, när det förnimmer, helt och hållet passivt.

Men så är det inte när vi leker med våra tankar och när vi sitter och tänker eller dagdrömmer. Vaknar jag på morgonen och får se att solen lyser kan jag inte med någon viljeakt får den att sluta lysa. Men om jag sitter och dagdrömmer om en solskensdag, kan jag när jag vill sluta upp med det och i stället dagdrömma om en ovädersnatt. Eller också kan jag sluta dagdrömma och börja göra något annat (laga mat, bädda sängen eller sätta mig vid datorn och börja blogga). – När det gäller dagdrömmar och fantasier är alltså vårt medvetande aktivt. (Detsamma gäller när medvetandet sitter och planerar för framtiden – även om jag tror det skulle vara svårt att planera för framtiden, om Berkeley hade rätt; även för detta behövs ett visst mått av fantasi.)

Och Berkeley har förstås rätt i att vi är passiva mottagare av sinnesintrycken. (Det är bl.a. därför som sinnena sällan, om ens någonsin, lyckas med att bedra oss.) Gillar vi inte det vi ser eller hör får vi blunda och sätta proppar i öronen; och gillar vi inte de dofter och smaker eller känselförnimmelser vi utsätts för finns det ingenting alls att göra. Snuvan jag har råkat ut för försvinner inte bara för att jag helst skulle vilja att den gjorde det.

Men sedan bearbetar vi ju aktivt våra sinnesförnimmelser: vi bildar begrepp, först enkla, sedan alltmer avancerade; och om vi jobbar hårt med det kan vi så småningom nå fram till vetenskapliga eller filosofiska teorier. Som Ayn Rand säger är medvetandet inte ett passivt tillstånd utan en aktiv process som består i att differentiera och integrera. ( Introduction to Objectivist Epistemology, kap. 1.)

Men vad Berkeley anser om det har vi ju sett i förra bloggposten.

Nu skrev jag att enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Varför måste det vara så? Berkeley använder sig av uteslutningsmetoden:

Alla våra idéer, sinnesintryck eller de ting som vi uppfattar, genom vilka namn de än må åtskiljas, är uppenbarligen passiva. Det finns ingenting av kraft eller aktivitet inneslutet i dem. Sålunda kan en idé eller ett tankeobjekt inte frambringa eller åstadkomma någon förändring i en annan idé. För att bli övertygad om att detta är sant behövs ingenting annat än den blotta iakttagelsen av våra idéer. Ty eftersom de och varje del av dem endast existerar i medvetandet, finns det följaktligen ingenting i dem utom det som uppfattas. Men vem som helst som uppmärksammar sina idéer, vare sig dessa härrör från sinnena eller tankeverksamheten, kommer inte att i dem uppfatta någon kraft eller aktivitet; det finns därför ingenting sådant i dem. En smula eftertanke visar oss, att själva naturen hos en idé förutsätter passivitet och overksamhet, så att det är omöjligt för en idé att göra någonting eller i sträng mening vara orsak till någonting. […]

Vi uppfattar en kontinuerlig följd av idéer, en del framkallas ånyo, andra förändras eller försvinner fullständigt. Det finns därför någon orsak till dessa idéer, av vilken de beror och vilken frambringar och förändrar dem. Att denna orsak inte kan vara någon kvalitet eller idé eller kombination av idéer, framgår tydligt av föregående paragraf. Det måste därför vara en substans; men vi har visat, att det inte finns någon kroppslig eller materiell substans. Det återstår därför, att orsaken till idéerna är en okroppslig, aktiv substans eller ande. (Valda skrifter, s. 60f.)

Och den anden är förstås Gud. – Jag har en hel del invändningar mot detta:

Snuvan och snorigheten som irriterar mig skulle alltså vara orsakad av Gud och inte alls bero på vare sig baciller eller väderförhållanden. Gud har sagt mig: ”Varde snuva” – och det vart snuva.

Eller ta smärtförnimmelser: Om jag råkar i slagsmål och får en smäll på käften, eller rentav blir grovt misshandlad och sparkad på, skulle smärtan komma från Gud och inte från gärningsmannen. Eller om jag sitter i en tandläkarstol och bedövningen inte riktigt har tagit – då är det väl rimligen tandläkaren och borren som får det att göra ont?

Och hur är det med idén att idéer inte kan frambringa andra idéer, eftersom de är alldeles för kraftlösa? Att jag skriver bloggposter om George Berkeley måste väl i all rimlighet bero på att jag har suttit och tänkt på George Berkeley? Om jag bloggar om något annat måste det väl bero på att jag tänkt på något annat?

Och även när jag inte fokuserar på något speciellt utan bara låter tankarna vandra, så är det ju så att den ena tanken leder till den andra därför att jag gör associationer. Är det Gud som associerar åt mig?

Eller ta en så enkel sak som att tantvännen frågar hur det känns med snuvan – bättre eller sämre? Eller frågar om jag har kommit ihåg att skala potatisen? Vad jag än svarar är det väl frågan som ger upphov till svaret utan att det fordras något gudomligt ingripande?

Och en sak till: det är faktiskt inte bara när vi tar emot sinnesintryck som vårt medvetande är passivt. Det är likadant när vi drömmer. När vi i vaket tillstånd tänker eller fantiserar eller dagdrömmer kan vi styra vår tankeverksamhet och börja tänka på, fantisera om eller dagdrömma om något annat – eller helt enkelt ägna oss åt något annat, som t.ex. att skala potatis. Men i drömmen har vi ingen sådan möjlighet.

$ $ $

Eftersom det inte finns någon materia kan det förstås inte finnas några materiella orsaker. Så naturvetenskaperna, som ju faktiskt söker fysiska och materiella orsaker, i varje fall så länge det gäller materiella ting eller företeelser, är en bortkastad verksamhet för Berkeley.

Den muslimske filosofen al-Ghazali (1058–1111) är känd för att ha hävdat att om bomull (eller papper eller trä eller vad det vara må) börjar brinna beror det inte på att elden är orsak till detta, utan endast och allenast att Gud vill att det ska brinna. Kort sagt: vad som än händer här i världen, beror det på ett direkt gudomligt ingripande. Så om jag t.ex. kokar ett ägg i tio minuter för att jag vill ha det hårdkokt, är det tur för mig att Gud också vill ha det hårdkokt. Han skulle kunna se till att ägget förblir löskokt hur länge jag än låter det ligga i kokande vatten. Det är svårt att se skillnad på al-Ghazali och Berkeley här. Berkeley skriver själv:

Elden, som jag ser, är inte orsaken till den smärta som jag känner, då jag närmar mig den, utan det tecken, som varnar mig för den. (S. 80.)

Men det här är ju fullständigt obegripligt. Grammatiskt ser det ut som om det är elden som varnar mig för smärtan, men menar han inte tvärtom att det är smärtan som varnar mig för elden?[1] D.v.s. att om jag går emot en majbrasa och det börjar bli för hett är det ett varningstecken som säger mig att jag ska stanna upp och/eller vända tillbaka. Men om jag inte kan det – om situationen i stället är att jag råkar ut för en eldsvåda och inte hinner undan – då är det väl ändå elden som orsakar smärtan, inte bara en varningssignal som säger mig att jag måste försöka ge mig därifrån? Och om jag inte hinner och faktiskt fattar eld och får svåra brännskador – vad är det då för meningen med vare sig att kalla elden ett tecken för smärta eller smärtan ett tecken för eld?

Berkeley fortsätter:

På samma sätt är inte bullret, som jag hör, verkan av den eller den rörelsen hos eller kollisionen mellan de omgivande kropparna, utan tecknet därpå.

Och hur skulle bullret kunna vara ett tecken på att saker kolliderar om det inte vore en verkan av denna kollision?

Rökning kan som bekant ge upphov till lungcancer. Men det skulle Berkeley inte kalla ett orsakssamband. Antingen skulle rökningen vara ett tecken på att man kan få lungcancer, eller också skulle lungcancern vara ett tecken på att man har rökt.

Och pistolskott kan döda. Därmed alltså inte sagt att pistolskottet orsakar död, utan antingen att pistolskottet är ett tecken på att den som träffas av det ska dö, eller att döden är ett tecken på att ett pistolskott har avlossats.

Berkeley anklagar ofta sina meningsmotståndare för att leka med ord. Vad gör han själv här, annat än leker med ord?

$ $ $

Angående Berkeleys inställning till naturvetenskapen kan jag citera det följande, där han gör upp räkningen med Isaac Newtons fåfänga spekulationer:

Den stora mekaniska princip, som nu är på modet, är attraktionen. Att en sten faller till marken eller att vattnet drages mot månen, kan för somliga tyckas härigenom tillräckligt ha förklarats. Men vad får vi veta genom att få reda på att detta göres genom attraktionen? Att detta ord betecknar sättet att påverka och att påverkan sker genom att kropparna ömsesidigt drar varandra till sig i stället för att stötas eller skjutas mot varandra? Men vi vet ingenting med bestämdhet om påverkningssättet eller påverkningen själv, och det kan lika väl (såvitt vi vet) kallas stöt eller påskjutande som attraktion. Vidare ser vi att delarna i stålet häftar fast vid varandra, och detta förklaras också genom attraktion.

Och hur ser vi det? Berkeley har ju på ett annat ställe i boken förklarat att allt som är för litet för att uppfattas med blotta ögat inte heller kan finnas; men stålet beståndsdelar kan ju inte uppfattas med blotta ögat. Här måste Berkeley glömt bort vad han tidigare sagt.

Men i detta liksom i de andra exemplen uppfattar jag inte, att något mer än själva verkan är angivet med ordet; ty vad beträffar verkningssättet varigenom den frambringas eller orsaken som frambringar den, så är dessa inte så mycket som antydda.

Om vi betraktar de olika företeelserna och jämför dem med varandra, kan vi förvisso lägga märke till en likhet och likformighet mellan dem. Så finns det t.ex. i en stens fall till marken, i havsvattnets stigande mot månen, i kohesionen och i kristallisationen något som är lika, nämligen kroppars förening eller ömsesidiga närmande till varandra. Så alla dessa och liknande företeelser kanske inte ter sig egendomliga eller överraskande för den som noggrant iakttagit och jämfört naturens verkningar. […]

Eftersom t.ex. gravitationen eller den ömsesidiga attraktionen framträder i många fall, är en del människor omedelbart färdiga att förklara, att den är universell och att det är en väsentlig egenskap hos alla kroppar, vilka de än må vara, att attrahera och attraheras av varje annan kropp. Medan det däremot är klart, att fixstjärnorna inte har någon sådan tendens mot varandra; och denna gravitation är så långt ifrån att vara något väsentligt för kropparna, att i en del fall en fullständigt motsatt princip tycks göra sig gällande, såsom i den upprätta växten hos örter och i luftens elasticitet.

Där fick Newton och alla andra naturvetare någonting att bita i!

Att fixstjärnorna inte attraherar varandra beror rimligen på att de befinner sig för långt ifrån varandra. Eller också attraherar de verkligen varandra, men attraktionen är så liten att den inte märks ens med de bästa mätredskapen, än mindre då med blotta ögat.

Det finns ingenting nödvändigt eller väsentligt häri, utan det beror helt och hållet på viljan hos den styrande anden, som förmår vissa kroppar att hänga ihop eller dragas till varandra i enlighet med olika lagar [som den styrande anden själv instiftat], medan den håller andra på ett bestämt avstånd från varandra. Och hos en del ger han en fullkomligt motsatt tendens, nämligen att gå isär, alldeles så som han finner för gott. (S. 99ff.)

Ett par kortare, sammanfattande citat:

… filosoferna är ute i ogjort väder, när de frågar efter en naturlig verkande orsak, skild från medvetande eller ande. […] … hela skapelsen är ett verk av en vis och god skapare … (S. 101.)

$ $ $

Och om det inte finns några materiella orsaker, hur kommer det sig då att vi blir så väldigt kissnödiga av att dricka öl? Det är inte ölet utan Gud som gör oss kissnödiga.

$ $ $

I förra bloggposten ondgjorde jag mig över Berkeleys syn på allt det onda som drabbar oss människor, som t.ex. krig eller plågsamma sjukdomar. Berkeleys svar på detta är att det inte gör så mycket, eftersom vi ändå är odödliga:

Ingenting kan vara klarare än att rörelserna, förändringarna, bortvissnandet och upplösningen, allt detta som vi stundligen ser vederfaras och vilket är det som vi menar med naturens gång, omöjligen kan drabba en aktiv, enkel, osammansatt substans. Ett sådant väsen är därför enligt naturen oförstörbart, d.v.s. människans själ är enligt naturens ordning odödlig. (S. 120.)

$ $ $

Vad är då summan av all denna kardemumma?

Alla våra tankar och idéer – med undantag då för dem som Berkeley avfärdar som ren spekulation – är direkt dikterade av Gud. Härav följer förstås att Berkeleys egna skrifter är dikterade av Gud. Men än sen? Även mina bloggposter är dikterade av Gud, åtminstone så länge jag inte spekulerar och spånar. Och detsamma gäller allt som överhuvud skrivits eller tänkts, tiderna igenom – så länge vi bara avhållit oss från att tänka tankar som inte sammanfaller med Guds tankar.

Eller för att ge Berkeley sista ordet:

Guds ögon äro överallt, de giva akt på både onda och goda, han är med oss och skyddar oss vart vi än går och ger oss bröd att äta och kläder att kläda oss med, att han är närvarande i och medveten om våra innersta tankar och att vi är fullständigt och omedelbart beroende av honom. En klar insikt i dessa stora sanningar kan inte annat än fylla våra hjärtan med ängslig bävan och helig fruktan, som är den starkaste sporren till dygd och det bästa skyddet mot synd. (S. 128; de allra första orden är citerade ur Ordspråksboken 15:3.)


[1] I det engelska originalet står det:

The fire which I see is not the cause of the pain I suffer upon my approaching it, but the mark that forewarns me of it. In like manner the noise that I hear is not the effect of this or that motion or collision of the ambient bodies, but the sign thereof.

Annonser

Islam och förnuftet

Att förnuftet och logiken måste göra halt inför religionens sanningar – de gudomliga sanningarna – är en vanlig ståndpunkt bland religiösa filosofer. Så t.ex. menade Thomas av Aquino att vi ska följa förnuftet så långt det bär; men det bär inte ända fram; vissa frågor går förnuftet bet på att besvara, och då måste vi ta uppenbarelsen till hjälp. Förnuftet kan t.ex. inte avgöra om världen har funnits till i all evighet eller om den kom till vid en bestämd tidpunkt genom en gudomlig skapelseakt; och då får vi alltså förlita oss på Bibelns vittnesbörd.

Och Immanuel Kant resonerade faktiskt på liknande sätt. Når förnuftet ger sig ut på strövtåg och spekulerar om de gudomliga tingen, vecklar det oundvikligen in sig i självmotsägelser. Hans rekommendation blir då att förnuftet ska hålla sig borta från sådana spekulationer och hålla sig till det som det begriper, d.v.s. den värld av företeelser eller framträdelser där vi faktiskt lever våra korta liv. Låt religionen ta hand om det som ligger därutöver! Upphäv vetandet för att ge rum åt tron!

Även inom den muslimska världen finner vi liknande resonemang. Aristoteles skrifter översattes rätt tidigt till arabiska och många studerade dem ingående. De mest kända namnen är Ibn Sina (latiniserat Avicenna; ca 980–1037) och Ibn Rushd (latiniserat Averroës; 1126–1198). Och precis som Thomas av Aquino menade att Aristoteles läror var fullt förenliga med kristendomen, menade dessa filosofer att de var fullt förenliga med islam.

Men på den punkten fick de mothugg. Al-Ghazali (ca 1058–1111) angrep dem i en bok som i engelsk översättning heter The Incoherence of the Philosophers – där han bl.a. hävdade att allt sökande efter orsakssamband måste uppges, eftersom allt som sker ändå sker bara därför att Gud vill att det ska ske. – Ibn-Rushd besvarade honom senare i en bok som på engelska heter The Incoherence of the Incoherence. Men det är Al-Ghazalis uppfattning som vunnit genomslag inom den muslimska världen. (Detta är förstås en förklaring till varför den muslimska världen – som under den tid vi talar om här var mer avancerad än Europa – filosofiskt och vetenskapligt hamnat på efterkälken. Men Al-Ghazali skulle förstås säga att den hamnat på efterkälken, därför att Gud ville att den skulle hamna på efterkälken.[1])

Jag har själv inte läst dessa böcker, vare sig i engelsk översättning eller än mindre på arabiska, så jag förlitar mig här på andrahandskällor. Däremot håller jag just på med Ibn Khalduns Prolegomena: Introduktion till världshistorien.[2] – Ibn Khaldun (1332–1406) skrev en monumental världshistoria i sju volymer, men det är introduktionen som blivit mest berömd (och den enda som översatts till svenska), och den är f.ö. på hela 654 sidor.

Här följer nu ett antal av Ibn Khalduns invändningar mot filosofin och mot bruket av förnuft och logik.[3] Först ett helt kapitel under rubriken

En vederläggning av filosofin. Vilseledandet av filosofistudenterna

… ur vilket jag saxar:

Skadan de [filosofin, astrologin och alkemin; men hans vederläggningar av de båda senare lämnar jag därhän] kan åsamka religionen är stor. Därför är det nödvändigt att vi klargör vad de handlar om och avslöjar vad den rätta attityden till dem bör vara.

Det finns intelligenta representanter för människosläktet som tror att man kan uppfatta hela tillvarons väsenden och villkor, såväl de som är uppfattbara för sinnena och de som ligger bortom sinnesförnimmelsernas gräns[4], som deras orsaker, genom mental spekulation och intellektuella resonemang. De tror också att trosartiklarnas äkthet fastställs genom spekulation och inte genom tradition, eftersom de tillhör intellektets förnimmelser. Sådana personer kallas ”filosofer” [… ] (S. 545f.)

Det bör framhållas att de åsikter som filosoferna framför är felaktiga i alla avseenden. […] Tillvaron är emellertid vidsträcktare än vad de inbillar sig. […] Filosoferna, som begränsar sig till att bejaka intellektet och försumma allt bortom det, är i viss mån jämförbara med naturalisterna, som begränsar sig till att bejaka kroppen och bortse från själen i tron att det inte finns någonting bortom kroppen i (Guds) visa skaparplan. (S. 547.)

I vilket fall som helst har filosoferna fel när de påstår att lyckan består i att förnimma tingen sådana som de är. De far vilse, […] när de hävdar att varje förnimmande människa kan uppfatta existensen i dess helhet. Vi förklarade att detta (antagande) är ohållbart och att tillvaron är alltför vidsträckt för att helt kunna omfattas och förnimmas vare sig andligen eller kroppsligen. (S. 549.)

Nåja – att tillvaron är vidsträcktare än vad någon av oss, vi må vara filosofer eller ej, kan inbilla sig – det kan jag hålla med om. Jag anser bara inte att detta utgör något fribrev för religionen.

… vi bör avstå från att studera dessa saker [som filosoferna studerar], eftersom muslimens plikt är att inte syssla med vad som inte angår honom. (S. 548.)

[Kunniga filosofer] sliter ut sidorna i [Avicennas och Averroës’] arbeten genom sitt myckna bläddrande. (S. 549.)

Humor.

Logiken är således inte adekvat för att uppnå filosofernas öppet kungjorda avsikter. Dessutom innehåller den sådant som står i motsättning till de religiösa lagarna och deras uppenbara innebörd. Enligt vår åsikt har denna vetenskap bara en enda fördel, nämligen den att skärpa intellektet i den systematiska presenteringen av bevis och argument och inpränta vanan att debattera väl och korrekt. (S. 550.)

Den uppenbara innebörden av detta är att intellektet ska skärpas, så länge det inte ger sig in på religionens område; då ska det i stället bli oskarpt.

Sådana är alltså logikens resultat. Den ger vidare bekantskap med doktrinerna och åsikterna hos högt uppsatt folk. Men vi har också just sett vilken skada den kan åstadkomma. Därför bör de som studerar den se upp med dess fördärvliga aspekter så mycket som möjligt och ge sig in på den först efter att grundligt ha satt sig in i den religiösa lagen och tolkningen av Koranen och rättsvetenskapen. Ingen som saknar kunskap om de islamska religiösa vetenskaperna bör ägna sig åt logiken. Utan den kunskapen kan de knappast gå trygga för denna logiks skadliga inflytande.

Gud ger framgång och vägledning till sanningen. (S. 550f.)

Sammanfattningsvis: Även om muslimerna måste förkasta logiken så snart den ger sig in på de gudomliga sanningarnas område, så måste de ändå studera och använda logiken. Till vad? Till att med logiska resonemang förkasta logiken närhelst den kommer i strid med islam!

$ $ $

Det finns gott om citat före kapitlet om vederläggningen av filosofin; här är några:

[De traditionella vetenskaperna] tillhör uteslutande islam och muslimerna, även om varje annan religiös grupp måste ha någonting av det slaget. Jämförelsen på denna punkt är dock i hög grad teoretisk, eftersom det här är fråga om en religiös lag uppenbarad av Gud för en lagstiftare, som överför den till människorna. Det är det som skiljer islam från de andra religionerna och tillåter den att underkänna de senares vetenskaper. Alla dessa bör överges och all diskussion om dem förbjudas.

Den religiösa lagen förbjuder studiet av alla uppenbarade skrifter utom Koranen. (S.  427; mina kursiveringar.)

Och hur vet vi att det är just Koranen vi ska rätta oss efter?

Bevis för Koranens äkthet är dess texts avgjort mirakulösa, oefterhärmliga karaktär och den allmänna kontinuiteten i överföringen av den. Detta lämnar inget utrymme för något tvivel. (S.  445; min kursivering.)[5]

Påminner tvivelsutan om somliga kristnas argument att Bibeln måste vara sann, eftersom Bibeln själv säger att den är sann.

Vidare:

Muhammeds följeslagare kom överens om att ogilla alla åsikter som skilde sig från deras egna. De skulle inte ha gjort det utan allvarliga skäl, eftersom samtycke av folk som de inte kunde äga rum utan en fast basis. Dessutom är härmed den kollektiva gruppens ofelbarhet bevisad. På så sätt blev den allmänna samstämmigheten ytterligare en rättskälla. (S. 444f; min kursivering.)

Utöver Koranen är det alltså den muslimska traditionen och den allmänna samstämmigheten inom islam som tar överhand över förnuft och logik.

$ $ $

En del allmänna kunskapsteoretiska resonemang finner vi också hos Ibn Khaldun:

Nu är orsaken till alla föreställningar som dyker upp i själen okänd, eftersom ingen är i stånd att förstå deras början eller ordningsföljden på det som hör själen till. De är på varandra följande begrepp som Gud kastar ned i sinnet på människan, som är oförmögen att förstå deras början och slut. (S. 450.)

Det är alltså inte vi själva som bildar begreppen; det är Gud som kastar ner dem i våra sinnen.

En människa som stannar vid (de sekundära) orsakerna blir frustrerad. Hon sägs med rätta vara en otrogen. Om hon ger sig till att simma i spekulationens och forskandets ocean, sökande efter orsakerna och inflytandet som de utövar, kan jag garantera att hon kommer att återvända med tomma händer. Därför förbjöds vi av Muhammed att studera orsaker och befalldes att erkänna Guds absoluta enhet. (S. 451; min kursivering.)

Det här påminner faktiskt en hel del om Immanuel Kant – som också varnade oss för att ” simma i spekulationens och forskandets ocean”, även om han inte använde just de orden. Men så långt som till att förbjuda oss dessa simturer och dessa efterforskningar gick han ju inte.

Man ser således att orsakerna i sin stigande skala når punkten där de överskrider den mänskliga förnimmelsens och existensens domän och följaktligen upphör att vara förnimbara. Intellektet skulle här gå vilse, förvirras och irra omkring i gissningarnas vildmark. Således är erkännandet av Guds enhet identiskt med förmågan att förnimma orsakerna och sätten på vilka de utövar sitt inflytande: det leder oss till att förlita oss på dess skapare. Det finns ingen skapare utom Honom. Alla (orsaker) leder upp till Honom och är beroende av Hans makt. (S. 452.)

Återigen är detta en smula kantianism före Kant.

Grundvalen för förnimmelser är de fem sinnena. Det gäller alla levande varelser, förnuftiga lika väl som andra. Människan skiljer sig från djuren genom sin förmåga att förnimma allmängiltigheter, som erhålls genom abstraktion från sinnena. Hon förmår göra detta i kraft av att den mänskliga fantasin hämtar en trogen bild av de individuella föremål, som uppfattas av sinnena och som stämmer överens med varandra. En sådan bild är en av dessa universella företeelser. Sinnet jämför de individuella föremålen som stämmer överens med varandra med andra föremål, som passar dem i några avseenden. Det erhåller således en bild som överensstämmer med båda grupperna av föremål. På detta sätt fortsätter abstraktionen att vinna terräng tills den slutligen når det universella, som inte medger något annat universellt (begrepp) och därför är unikt.

T.ex. kan man från de mänskliga individerna få fram den abstrakta bilden av människosläktet i dess helhet. Sedan jämförs människorna med djuren och den abstrakta bilden av släktet, till vilket djuren hör, framdras. Sedan jämförs den med växterna, tills slutligen det högsta stadiet nås, som är ”substansen”, som inte passar ihop med något annat universellt (begrepp). Därefter stannar förloppet och intellektet avbryter den vidare abstraktionsprocessen. (S. 494f.)

Det här skulle man förstås kunna skriva en hel avhandling om. Föreställningen att våra begrepp är ”bilder” eller avbildningar av de föremål vi upplever med våra sinnen är mycket vanlig i filosofihistorien; men är det verkligen så? Jovisst, jag måste ha iakttagit ett par bord eller stolar för att kunna bilda begreppen ”bord” och ”stol”; och jag måste ha sett en blå himmel och ett par grönskande träd för att kunna bilda begreppen ”blå” och ”grön”; men det betyder ju inte att jag har ett bord eller en stol på näthinnan när jag använder begreppen, eller att jag ser blått eller grönt i det ögonblick jag uttalar orden ”blå” och ”grön”. Men vad vi verkligen gör med våra begrepp är ett ämne för en längre avhandling.[6]

Förnimmelserna som lagens mästare (Muhammed) fick är vidsträcktare (än filosofernas), eftersom de går bortom rationella synpunkter. De står över dem och innefattar dem, då de härrör från det gudomliga ljuset. Således slipper de ifrån de regler som styr den inskränkta spekulationen och de begränsade förnimmelserna. När lagstiftaren leder oss mot någon förnimmelse, måste vi föredra den framför våra egna. Vi får inte försöka bevisa dess riktighet rationellt, även om intelligensen motsäger den. Vi måste tro och veta vad vi har beordrats göra och tiga om det vi inte förstår. Vi måste lämna det till lagstiftaren och hålla förnuftet borta från det. (S. 502; mina kursiveringar.)

$ $ $

Sammanfattningsvis …

… kan vi säga att teologin inte längre är en vetenskap som är nödvändig för de studerande, eftersom kättare och förnyare numera har undanröjts. (S. 458; min kursivering.)

Ja, se det var på 1300-talet och i den muslimska världen! Idag finns det gott om ”kättare”, d.v.s. icke-muslimer, och ”förnyare”, d.v.s. människor som kommer med något som inte har stöd i Koranen. Idag finns det mycket som en rättrogen muslim har att undanröja!

$ $ $

PS. Jag glömde ta med två riktiga skräckcitat som finns tidigare i boken:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228; min kursivering.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231; min kursivering.)

Allt detta prat om att islam skulle vara en ”fredens religion”, och alla dessa anklagelser för ”islamofobi”, ifall man skulle ifrågasätta islam …


[1] Det är också Guds vilja att jag inte ska vara muslim; vilket inte hindrar honom från att hota mig med ohyggliga straff i livet efter detta för att jag inte accepterar islam. Se min tidigare bloggpost Koranen om den fria viljan.

[2] Lund: Alhambra förlag, 1989; översättning Ingvar Rydberg: originalets titel; Al-Muqaddima.

[3] Ord som står inom parentes i Ibn Khalduns text är förtydligande inskott från översättaren.

[4] Översättaren rör här ihop uttrycken ”både–och” och ”såväl–som”. – Språkpolisens anmärkning.

[5] Om Koranens oefterhärmlighet finns några rader senare i boken som jag inte nänns undanhålla er:

Men (den verkliga) frukten av denna disciplin [litteraturkritiken] är att man kommer att inse Koranens oefterhärmlighet. Denna beror på att (Koranens språk) passar för alla uppkomna situationers krav, såväl när de är uttryckta som bara underförstådda. Detta är det högsta stadiet av (muntlig och skriftlig) framställning. Dessutom är Koranen perfekt i valet av ord och sättet att anordna och kombinera dem. Denna oefterhärmlighet överträffar människans fattningsförmåga. (S. 589.)

Och jag som trodde att den perfekta och oefterhärmliga boken var Atlas Shrugged. Överträffar i varje fall alltför många människors fattningsförmåga.

[6] Som jag dessutom knappast hinner med att skriva innan det är dags att lägga sig till den eviga vilan.