Skåningar är inte svenskar!

Åke Wredén skrev ett bra svar till Björn Söder i Eskilstuna-Kuriren 16 december.

Det är inte alltid jag håller med Åke Wredén; men jag uppskattade hans uppgörelse med Björn Söder och SD i tisdagens tidning.

Något Söder uppenbarligen missat i sin folksjälsanalys är att skåningar inte heller är svenskar. Efter mer än 350 år under svenskt styre har de fortfarande inte lärt sig språket, utan envisas med att tala någon sorts mellanting mellan svenska och danska. Dessutom äter de spettekaka (spettekaga), vilket aldrig skulle falla någon riktig svensk in, lika lite som vi äter koshermat eller avstår från fläsk. (Inte heller har vi salt i kaffet, men att samerna skulle ha det lär vara en faktoid.)

Assimilationspolitiken har uppenbarligen misslyckats! I Skåne är den Herderska folksjälen fortfarande dansk!

Att Söder underlåter att nämna detta beror kanske på att Skåne är ett starkt sverigedemokratiskt fäste. Eller kanske på att han själv är född i trakten av Höganäs.

(Om någon skåning till äventyrs skulle läsa detta, hoppas jag att han/hon har sinne för ironi. Om sverigedemokrater har jag däremot inget hopp.)

Uppdatering 18 december: Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion mejlar och skriver så här:

Tyvärr tror jag inte att ironin i insändaren skulle nå fram, på önskat sätt.

Hm …

Insändarredaktören har förresten ett estniskt namn; så kanske borde jag ha tagit upp frågan om flyktingar från Baltikum och deras ättlingar är tillräckligt assimilerade för att betraktas som svenskar i Björn Söders samhälle. Men sådan ironi skulle nog också vara bortkastad.

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.